Tysk motorväg, slovenska grottor och kroatiska stränder

Torsdagen 25 juli var vår sista dag på jobbet. Sedan var det dags för semester. 

I år kändes det på något konstigt sätt så overkligt. Troligen beror det på den minst sagt annorlunda våren, då Stefan bytt jobb och under de 3 sista månaderna varit borta på praktik och utbildning under veckorna och bara kommit hem över helgerna. 

Men nu var det dags och under fredagen fixades det sista hemma och trädgården gjordes semesterfin och husbilen laddades iordning för avfärd och några veckors vistelse i Europa. 

Vid 17-tiden lämnade vi Habo och körde ner mot Råå i Helsingborg. Där visste vi en bra parkering vid småbåtshamnen, där man kunde stå över natten. 

Familjen Fritzson väntade på parkeringen och vi hejade på dem lite hastigt. De hade ätit middag och skulle nu vidare ner mot Trelleborg och nattbåten mot Rostock. Vi vinkade hejdå. Vart och när vi ser dem igen får vi se, men någonstans nedåt så möts vi. Så var planen. 

Stefan och jag avnjöt en god pasta med kräftstjärtar, chili och vitlök och skålade in semestern. Endast några buskar vresrosor skiljde oss från stranden, sundet och Danmark. Det är något visst med att se Danmark på andra sidan, det känns exotiskt och väcker upptäckarlusten. 

På lördagsmorgonen tog vi bron över till Danmark och ner mot Gedser. Under övergången till Tyskland och Rostock avnjöt vi en god lunchbuffé och väl där möttes vi av ett rejält åskoväder. 

Som alltid så var vi rejält sugna på att få komma igång och börja köra på riktigt. Jag får ju aldrig ro i kroppen och riktig semesterkänsla förrän jag får tysk motorväg under däcken. 

Men ett kort stopp på Calles hann vi ändå med och bunkra upp med öl och vin. Sen bar det äntligen iväg. Inte mycket trafik, men tyvärr mötte vi ett par rejäla regnoväder så vi knappt såg vägen. 

Efter att stannat för att äta en medhavd hemlagad köttfärssås så körde vi på några timmar till. Men vid 22:20 öste regnet ner och vägbanan var kolsvart, så då gav vi upp för den här dagen. Vi befann oss då mellan Leipzig och Nürnberg och kändes oss rätt nöjda med dagens sträcka. Mellan några andra husbilar och husvagnar på parkeringen i Frankenwald sov vi gott. 

På söndagen fortsatte vi söderut. Lite köer kring München men annars flöt det på bra. Sedan började bergen och de de vackra vyerna, ren och skär glädje. Vi passerade österrikiska gränsen och Salzburg, såg det mäktiga Örnnästet och vidare ner genom grönskande sluttningar, vackra bergstoppar och långa tunnlar. Inne i Karavanken-tunneln lämnade vi Österrike och kom in i Slovenien, ett land vi alltid bara kört igen. Men i år hade vi bestämt oss för att göra ett stopp i staden Postojna och besöka grottorna där. 

Så vid 19-tiden på kvällen vek vi av från motorvägen och körde in mot Postojna. En mysig liten stad och solen sken på uteserveringarna vid torget. Vi körde bort mot grottorna och ställplatsen där som låg vackert belägen intill floden. Vi gick en kort promenad innan vi fixade lite middag och somnade sedan gott efter en lång dags körning. 

På måndagen var vi uppe tidigt och åt frukost, för att komma med första turen in i grottorna vid 9, innan köer och för mycket turister. Grottmynningen såg inte särskilt märkvärdig ut och det var svårt att föreställa sig att det skulle finnas ett stort grottsystem där innanför. 

Vi hamnade i en grupp med engelsk guide och han gjorde sitt jobb väldigt bra. Kunnig och talade bra engelska och det var lätt att höra vad han sa. Innanför grottmynningen fick vi hoppa på ett litet tåg med säten likt en enkel berg-och-dal-bana. Det började redan bli kallt och jag var glad för min fleecetröja och Gore-Tex jacka. 

Tåget tog oss 2 km in i berget. Vi passerade stora salar och smala tunnlar. Överallt växte imponerande stalaktiter och stalagmiter. Lampor tändes allt eftersom vi körde längre och längre in, och luften blev kallare och råare. 

Så stannande tåget och vi fortsatte nu till fots. Inne i grottsystemet gick vi en promenad på 1,2 km. Detta är bara en bråkdel av det 21 kilometer långa grottsystemet, som består av de äldre, de yngre och mellangamla delarna. I de yngre delarna rinner fortfarande floden, så de går knappt att besöka. 

Allt var så mäktigt, dels de stora salarna, men även mängden och storleken på stalaktiter och stalagmiter. Vi passerade högt upp på en bro ryska fångar byggt under första världskriget, och kom sedan in till spagettisalen med tunna stalaktiter som växter ner från taket. I en annan sal var formationerna bara röda, där var de uppblandade med järnoxid. I en sal var de kritvita, då var det ren kalksten. 

Fukt droppade ner i nacken med jämna mellanrum och jag frös om händerna. Det var svårt att tänka sig att det nästan var 25 grader och sol ute. Vissa formationer var lätt grönfärgade. Grön är ingen naturlig färg här inne sa vår guide. Den bildas av det ljus vi tillför, så därför är lamporna tända kortast möjliga tid. De tänds då vi passerar in i systemet och släcks efter oss. Att använda blixt vid fotografering var förbjudet. 

I en grotta släckte guiden ljuset och det blev verkligen kolsvart. 

Vi fortsatte vandringen nedåt och kom slutligen ut under den ryska bron, och hade då gått som i en cirkel i grottsystemet. 

Inne i grottorna lever en vattensalamander. En blek ödla med rosa gälar som ser ut som någon knutit små rosa rosetter på den. Salamandern kan bli 100 år och kan klara sig utan mat i upp till 5 år. I ett akvarium kunde vi se hur de såg ut. Inga foton fick tas, då de inte klarar ljus. 

Slutligen kom vi ut i konserthallen där vår guide stämde upp i en slovensk folksång. Vilken röst han hade! Och vilken akustik!

Sedan tog vi tåget tillbaka och på utvägen passerade vi delar av grottan som var kolsvarta. Under andra världskriget hade tyskarna tagit grottan under belägring och förvarat enorma mängder bränsle här inne. Dessa depåer hade jugoslaverna hittat och sprängt allt i luften. Än idag är väggarna svarta från explosionen, och det kommer ta många år innan naturen läkt ut detta. 

Det var varmt och skönt att komma ut i solen igen. Men vi var mycket nöjda med vårt stopp vid grottorna. Så mäktigt på alla sätt och vis. 

Efter en snabb lunch i husbilen rullade vi vidare ner mot kroatiska kusten. Endast 13 mil bort låg vårt favoritställe Baska, där familjen Fritzson nu befann sig sedan kvällen innan. 

Det var Magdalena och Erik som en gång hittat denna pärla, och det var de som fick Stefan och mig att åka hit första gången. 

Så vid två-tiden anlände vi till camping Zablace och hittade snart Nagge, familjen Fritzsons husbil. 

Vi har nu inrättat ett mysigt läger på campingen. Här finns plats för grillar, solplats, skuggplats och Elvin har fått en pool. 

Strandhäng har blandats med bad vid klipporna. 

Vi har ätit god mat i den mysiga byn och grillat hemma vid husbilarna. 

Mattias, Stefan och jag har hunnit med ett löppass i värmen och vi njuter alla av god mat, vackra vyer och svalkande bad. 

Här har vi det förBASKAt bra!!!