söndag 23 juli 2017

Känn dig blåst!

På söndagsmorgonen tog vi bara en kopp kaffe innan vi lämnade campingen och passerade de trånga partierna ut ur Trogir innan morgontrafiken kom igång. Det hade börjat blåsa lite under morgontimmarna och väl uppe på motorvägen så tilltog vinden. När vi stannade för tankning och frukost en och en halv timma senare blåste det rejält. De som tankat och skulle gå in och betala hade svårt att gå och en stor och full sopsäck på dryga 100 liter blåste förbi oss medan vi tankade.
Sedan tidigare visste vi att vägen kring Zadar brukar vara blåsig även lugna dagar. Där går motorvägen högt upp på broar omgivna av vatten, innan den slutligen klättrar upp mot berget och försvinner in genom en tunnel i bergskedjan och kommer ut i dalen på andra sidan.
Jag fasade för hur det skulle bli idag när det redan blåste så mycket. Än så länge hade vi vinden snett framifrån och det krängde till i husbilen då och då i byarna.
Vi närmade oss Zadar och det blev bara värre och värre. Hastigheten sänktes till 80 km/h och vi fortsatte. En tillfällig skylt dök upp med ett ord skrivet på kroatiska, jag hade ingen aning om vad den betydde. Under fanns en bild på lastbil, buss, en släpvagn och en motorcykel. Gällde den även husbilar? Borde vi svängt av?

Motorvägen krökte nu höger och vi fick nu vinden rätt från vänster. Det blir ganska mycket tryck på en husbilssida på 3 * 7,5 m. Vi mötte en och annan husvagn och husbil, så de hade ju klarat sig ner. Vi närmade oss nu första bron som går 200-300 meter ovan havet. Jag såg viken nedanför och jag såg hur vinden piskade upp moln av vatten, såg nästan ut som små tornados av vatten.
Det här kändes verkligen inte bra. Strax innan bron sänktes hastigheten till 40 km/h och ute på bron var vindens kraft enorm. Stefan hade fullt upp att hålla husbilen stabil.
Tack och lov var bron kort och på vår sida vägen ersattes stupet med fast land. Det kändes lite lugnare.
Ytterligare en skylt med olika fordon dök upp och jag sa bestämt till Stefan att nu svänger vi. Det här känns inte bra.
Vi gick in i filen för att svänga, men där tog det stopp. Bilar med husvagnar och båtar stod framför oss, en och annan husbil. Men varför körde ingen.
Vi kunde se en polisbil med blåljus på längre fram. En polis gick runt bland de främsta bilarna och några husvagnar som passerade utanför oss vinkade de in.
Att stå still och vänta var heller ingen höjdare. Hela bilen skakade och skuttade i den starka vinden. Kanske har jag hört och sett för mycket skräckhistorier om bilar, då främst lastbilar, som välter pga blåst. Men vår placering kändes allt annat än stabil. Våra fjuttiga 3,5 ton kändes som ingenting mot vinden. Det enda positiva var att vi hade fast mark på vår insida. Om vi nu blåste omkull fanns ett vägräcke och sedan en slänt uppför, så vi skulle inte komma så långt.
Någon enstaka bil med husvagn fick passera längst fram, men varför släppte de inte fram fler? Var avfarten ner till kustvägen för blåsig?
Till slut gick jag ut för att fråga polisen. Jag såg noga till att hålla mig innanför räcket, en bil med båt krängde oroväckande mycket framför oss.
Väl framme vid polisen såg jag flera turister sitta i polisbilen. Då klarnade det hela. De skrev böter!
Jag dubbelkollad med dem. Japp, böter för att vi inte svängt av första avfarten. Vårt fordon tillhörde den kategorin som borde svängt.
Förare, körkort, registreringsbevis och betalning. Sedan släppte de fram oss. Skyndade mig tillbaka till Stefan och skickade fram honom till polisen. Att betala böterna på 500 Kuna (ca 650 SEK) kändes närmast som en befrielse. Bara vi fick komma här ifrån.
Vi fick sedan svänga av ner på kustvägen och jag blev betydligt lugnare till mods. Visst blåste det här nere med, men inte lika mycket som högt uppe på motorvägens broar. Eftersom blåste kom inifrån landat och vi körde norrut längs bergskammen, så gav den oss lite lä i höger körfält. Men över vissa broar eller när det blev klyftor och raviner i berget fick vi passa oss för starka kastvindar.

Inget ont som inte för något gott med sig, kustvägen var gudomligt vacker och landskapet väldigt annorlunda. Karga öar, vars landskap liknade månens, låg utanför och tillsammans med det blå havet och den blå himmel bildade de en vy enbart bestående av färgerna blått och beige-brunt. 




Mil efter mil fortsatte detta landskap, som trots sina få färger var så vackert. Vinden piskade fortfarande upp kaskader med vatten ur havet.



När vi närmade oss ön Krk hade vinden lagt sig lite och vi kunde köra över bron utan någon större fara.
Några timmar senare än beräknat, men med livet och husbilen i behåll, stannade vi på parkeringen utanför campingen Zablace. Där var ingenting sig likt. Att den lilla incheckningsfilen utökats till en större parkering var givetvis positivt, men allt efter det var bara negativt. Denna campingen som vi besökt under så många års tid och tyckt så mycket om. Vad hade de gjort?
De stora fria grönområdena där vi alltid stått hade ersatts med campingstugor. Gräsmattorna och de skuggande träden var borta. På en av de gamla gräsplättarna hade man lagt grus och delat in i minimala campingplatser. Två små grönområden med fria platser fanns kvar och där rymdes inte en kotte till.
Den gamla men fullt funktionsduglig receptionen samt en servicebyggnad med toa och dusch var rivna och hade ersatts med en ny flashig byggnad med reception och en sky bar ovan. Djupt besvikna över att en av våra favoritcampingar förvandlats till en stugby checkade vi ändå in och lyckades få en plats på de bokningsbara platserna.
Där kände vi oss mest inklämda på de små platserna och hade inte mycket utsikt över bergen då närliggande fordon stod tätt parkerade intill oss. För andra gången idag kände vi oss blåsta. Vad hade de gjort med vårt älskade Zablace?!?

Vi hämtade hem en pizza och delade på. Väl i säkerhet på campingen vågade Stefan berätta för mig vad polismannen sagt när han skrev ut våra böter. Av alla olyckor som sker på Kroatisk motorväg så sker ca 4% på sträcken vid Zadar och just på grund av blåsten. Tack god Gud att allt gått bra. 
Varma och trötta efter dagens färd och besvikna över Zablace gick vi ner till stranden och tog ett dopp. Vi hoppades detta skulle göra oss bättre till mods. Tyvärr hjälpte det inte, här kunde vi inte stanna. Tog cyklarna och gav oss ut på tur i Baska. Byn i övrigt verkade oförändrad vilket kändes som en lättnad.



På hemvägen tog vi en sväng förbi Mali, den lilla campingen i Baska. De kunde utan problem ta emot oss imorgon. Så får det bli, imorgon bitti skall det flyttas.

Så vi cyklade tillbaka till Zablace, checkade ut endast några timmar efter att vi checkat in och betalade för en natt.
Priset hade höjts med närmare 100 kr per dygn sedan juli förra året.
När bristen på servicehus gjorde att duschkön på kvällen ringlade lång, kändes beslutet att flytta ännu bättre. Det slutade med att vi duschade i husbilen.

Det enda positiva som hände var att natten blev sval men det kan vi väl knappt tacka Zablace för.
Vid fyra på morgonen var det endast 18 grader och vi var uppe och stängde några fönster och fick för ovanlighetens skull dra på oss täckena.

Måndagsmorgonen bestod av en kaffe och sedan en snabb flytt de 300 meterna till Camp Mali. Installerade oss och var så nöjda. Även om inte platserna är så stora här heller så är det en annan rymd. Campingen är så liten så man känner sig aldrig instängd och har vy åt flera håll. Dessutom är den mycket mer personlig då ägaren och hans fru ofta vistas bland gästerna och skojar och pratar. Vi bodde på Mali 2012 men övergick sedan till Zablace just pga av de stora grönområdena. Då de nu var borta kändes bytet tillbaka till Mali så rätt.



Under vår vecka här i Baska har vi hunnit med de flesta av våra favoriter. Vi har ätit god och billig schnitzel hos våran farbror på restaurang Ragusa. Han blev så glad när vi dök uppe år igen. Lite tröttare än sist och hans bägge söner drev nu restaurangen. Men några timmar per kväll stod han traditionsenligt på gatan och vinkade in turister. Men åldern började ta ut sin rätt och när skymningen kom började han få svårt med synen och orken och vankade då hemåt längs Baskas gränder.

Ett besök på restaurang Mango har det också blivit. Den ena kyparen kände igen oss direkt och vinkade in oss. Att han är hockeyfantast och att ett av hans favoritlag är HV71 gör det hela ännu roligare.

En annan matupplevelse är restaurang Lantino där vi bokade bord en kväll. Trots att vi valde det dyraste de hade på menyn, Chateubriand, och drack vin och vatten till, så hamnade slutnotan endast på 450 SEK för oss bägge två. Och gudomligt gott var det.




Juli är verkligen högsäsong här nere och i år kändes det som det var mer folk än vanligt på stranden. Så de flesta dagarna har tillbringats på badklipporna. Tyvärr har det varit mer folk än vanligt där med. Har fler hittat denna pärla? Tyvärr har det varit mest svenskar, vilket känns trist. Roligast är när det blir lite blandade nationaliteter. På vägen bort till klipporna ser man ner i det kristallklara vattnet. Det är svårt att tro att det är ca 4 m djup här.



Det blev också en dag på den lite mindre befolkade stranden Vela Luca. Endast 10 min med taxibåt ligger denna stranden skyddad inne i en vik. Betydligt lugnare och vackert belägen med höga berg omkring. 
I år var sluttningarna betydligt grönare än förra året. Kanske beror det på alla de åskoväder som dragit förbi Krk i sommar. Baska har fått betydligt mer regn i år än tidigare år.
Stranden på Vela Luka består av små små vita stenar och vattnet är kristallklart. 




Medans vi låg där och flöt och svalkade oss tittade jag upp mot skyn och fick se en stor rovfågel cirkulera över bergen och stranden. Breda vingar med lite vitt på och en enorm vingbredden. Googlade på örnar, men endast kungsörnen finns i Kroatien och dess utseende stämde inte helt överens fågeln som bevakade oss.

3 löppass har vi hunnit med under vår vecka i Baska. Och även om vi är trötta på morgonen och solen redan värmer på, så är det få platser som är så underbara att löpträna på som här.
Turen börjar oftast längs med ån, lite skugga och svalka under träden och fåren betar längs den lilla stigen. När man viker in mot Baska och kommer in i turistkvarteren sprider sig dofter av kaffe, nybakat bröd och croassianter. Det luktar förrädiskt gott när man kommer flåsande på fastande mage.
Löpningen fortsätter sedan upp i gamla delen av Baska där den blankslitna gatstenen glimmar som guld i morgonsolen. Nerför i de trånga gränderna och löpstegen ekar högt mellan husen. Lyckan är när man når den lilla vattenkällan när gränderna öppnar upp sig. Där kan vi svalka av oss innan turen fortsätter längs kajen och det inte längre finns någon skugga utan en gassande sol steker på.

Egentligen hade vi tänkt att avsluta vår resa med 4-5 dagar i södra Tyskland. Planen var att besöka slottet Neuschwanstein och cyklat och vandrat lite i de vackra omgivningarna. Slottet ses som förebilden för Disneys Törnrosaslott.
Ni känner säkert igen det. För bilder på slottet och omgivningarna, klicka på länken: Neuschwanstein

Men i vanlig ordning är ju inte vädret med oss. Med den här prognosen kändes vandring mindre lockande, oavsett vackra slott.



Så det blev några extra dagar i Baska, men imorgon är det dags att påbörja vår hemresa. Exakt vilken väg och vilka stopp det blir har vi ännu inte bestämt.
Det vi har bokat är en båt mellan Tyskland och Danmark på torsdag och på måndag morgon bör vi vara tillbaka på jobbet. Men fram tills dess får vi se vart vi tar vägen.

Vi summerar hittills 4 fantastiska semesterveckor som tagit oss till både nya och bekanta platser. Vi har också insett att ju tidigare semester desto bättre. I juli är alla andra turister här. Och kanske har de norra delarna av Kroatien gjort sitt för vår del. Det har blivit för mycket turister och för exploaterat. Givetvis går tankarna redan inför nästa sommar och vi har blivit mer och mer sugna på Italien. Kanske är det efter 7 år här nere dags att ta en Kroatienpaus nästa år och se vad Italien har att erbjuda. Vi har träffat flera personer under vår resa som varit där och vi har fått lite tips. Dessutom har vi husbilsvänner som är där just nu och lägger ut lockande bilder.
Men det finns ju fler vackra länder i Europa. I september tar vi med svärmor på en efterlängtad resa till Paris, så vem vet, kanske blir vi efter det sugna på Frankrike till nästa sommar...

Tack ni som följt oss på denna resan och läst min blogg. Detta blir trogen sista inlägget, eventuella bilder från hemresan publiceras direkt på Facebook.
(Mor och svärmor, ni får dem på mailen).

Stort tack till min underbara mamma och våra fantastiska grannar Jocke och Angelica, som sett efter och skött vårt hus när vi varit borta.

Semesterhälsningar från Staafs


 

lördag 15 juli 2017

Trogir - mycket njutning och lite dramatik

Efter att ha tittat på flera olika platser både på fastlandet och öarna så valde vi att åka upp till Trogir. En liten liten stenstad på en ö strax utanför Split och du når den via en stenbro.
2014 besökte vi Trogir för första gången och älskade staden. Dock var färden från Trogir till campingen allt annat än angenäm, extremt smal väg med bilkö och mannen svor på att aldrig köra den sträckan igen på dagtid. Då vi skulle därifrån åkte vi redan innan 7 för att undvika att uppleva det igen. Vill ni läsa om den kalabaliken så hittar ni den här:
Trogir - Sol, oväder och besök

Hur som helst så verkade mannen i år ha glömt den där jobbiga färden och var den största förespråkaren till att återvända till Trogir. Jag var inte sen att haka på. Givetvis blev det fel innan vi kom fram till den lilla staden. Vi svängde en gata för tidigt och hamnade in på en parkering. Backa gick inte, så vi fick ta en biljett till parkeringen, bommen gick upp och vi kunde köra in och vända och sedan ut igen. Vi slapp betala för dessa få minuter vi kört runt på parkeringen, gissar att det finns en minimigräns för när man börjar betala.
Sedan flöt det på bra, över den lilla stenbron över till Trogir stad och sedan ännu en strenbro över till nästa ö, Ciovo, där camping Rozac låg. Det var här det blev jobbigt sist, men idag var det mycket mindre trafik. Så även om det var lite smalt och tajt på sina ställen, så gick det väldigt mycket bättre den här gången.

På campingen var det relativt fullt men vi fick en hyfsad plats för 3 nätter. Vi tänkte att det får räcka för att besöka mysiga Trogir för middag på kvällarna.
Redan första kvällen tog vi cyklarna de 2 kilometrarna när till byn och mindes genast varför vi älskar den här staden så mycket. Lagom stort och vackert belägen intill vattnet med palmer, den fina stenkyrkan och alla gamla hus.



Det blev ett kärt återseende på restaurang Kristian där vi åt så många gånger sist. Jag visade pappan fotot jag då tog på honom, hans söner och Stefan och han mindes det så väl. Nu njöt vi av en fantastiskt god och vällagad köttbit med grillade grönsaker och strips.
Sådan härlig känsla att vara tillbaka och vi vandrade längs kajen och tittade på lyxyachterna som lagt till medan fullmånen steg upp över bergen.

Det blev en varm första natt i Trogir. Campingen är belägen på en smal udde med vatten på bägge sidor. Men vi hade plats mitt på campingen och här var vinden näst intill obefintlig. Hittills i år har vi varit förskonade från riktigt varma nätter, men här var det betydligt varmare.

Vi började fundera på vart vi ville här näst och hade mer eller mindre bestämt oss för den lilla ön Rab. Man åkte färja över från fastlandet och vi kunde sedan fortsatte norr över mot andra öar. Detta var en perfekt idé tills vi började maila med campingarna där och de svarade att de var fullbokade. Detta brukar vara en sanning med modifikation. Så vi bestämde oss för att chansa och åka över på onsdag.

Tisdagen började med en drygt 7 km lång powerwalk och under denna promenad hann vi vrida och vända på planeringen ett antal gånger. Vad hände om alla campingar på Rab var fulla? Då skulle vi bli kvar på ön utan boende eller ha åkt färja helt i onödan.
Tillbaka på campingen hade vi tagit ett nytt beslut. Vi kollar om vi kan få stanna några dagar till. Och vi kollar om det finns en bättre plats. Vi gick genast campingen runt och hittade en ledig längst ner mot vattnet. Snabbt upp till receptionen där svaret var att den troligen inte var ledig.
Troligen blev sedan kanske och efter en stunds diskussion var denna fantastiska plats ledig 5 nätter.
Man kan väl säga att de inte har riktigt koll på sina bokningar, så förmodligen hade vi fått plats på Rab också.

Vi fick snabbt i oss lite frukost, utemöbler stuvades in på toaletten, kaffebryggaren i vasken, utebordet bar jag tvärs över campingen och Stefan flyttade husbilen över till andra sidan och ner mot vattnet. Guldläge med lite skugga, 4 m till stranden och 6 m till vattenbrynet. Bästa läget!
Till vår stora glädje var temperaturen nästan 5 grader lägre här nere än mitt uppe på campingen och vi fick en svalkande vind från havet.
Nu kände vi lugnet och det kändes bra att veta att vi får stå här 5 nätter till.


Vi har under vår vistelse här i Trogir njutit mycket. Sol och bad, lång siesta i skuggan när solen är som starkast, läst böcker och njutit av vår vackra utsikt.
God mat har vi ätit, både på restauranger och hemma. Inne i Trogir åt vi grillad grouper. Helt gudomligt god, men inte helt gratis.


Vi åt fisk på samma resturang för 3 år sedan och Bogdan som skötte grillen då var forfarande på plats och gjorde gästerna nöjda med sin grillkonst. Fisk, käftor, humrar och kött trängdes på grillen och runt om oss hörde vi gästernas belåtenhet.
Till lunch har vi hittat en ny favorit. Resterna från frukostbrödet steks i olja och vitlök och toppas med hackad tomat och lök. Till dessa bruschetta äter vi sedan kroatisk lufttorkad skinka, lite salami, ost och oliver och vi har på så sätt skapat oss vår egen "Dalmatien plate".


Lite nytta har vi också gjort. På morgonen har vi alternerat mellan löpning, cykling och powerwalk. Löpningen är riktig jobbig i värmen här. Men Blodomloppet närmar sig med stormsteg, här gäller det att träna.

Vi har under vår vistelse här i Trogir passerat halvtid på vår semester. Det innebar för vår del storstädning. Lakanen är bytta, husbilen dammsugad med vår lilla handdammsugare vi köpte innan avresa och golven har torkats. Det var behövligt!

Men mitt i allt lugn och njutning har vi även haft lite dramatik. Samma dag som vi bytte plats landade en liten fågelunge på vår matta. Han verkade helt förvirrad och vi förstod snart att han inte kunde flyga. Fågeln lät sig snällt flyttas in på en gren i skuggan och Stefan ägnande sedan dagen åt att försöka lära den att flyga. Trots hans intensiva pipande hittade inte hans föräldrar honom. Hans brorsa satt i en tall en bit bort och honom hade föräldrarna koll på.  
Stefan lyfte honom högre och högre och han fick öva start från Stefans hand. 


Några kraschlandningar blev det, men han blev bättre och bättre. Sent på eftermiddagen hade hans mamma hittat honom och på kvällen hade pipandet tystnat och vi såg honom inte. Vi hoppas att han till slut lärt sig flyga och inte dött på kuppen.

Samma dag som Stefan hade flygkurs hittade vi även något suspekt i vattnet. Vid vattenbrynet på campingens strand låg något och guppade. Vid första anblicken såg det ut som ett flammigt finger som var lite rött i ena ändan. Tanken på att det skulle flyta runt likdelar i vattnet kändes mindre angenäm. Plötsligt dök ännu ett "finger" upp och vi kunde nu se att de hade en lite geléig konsistens. Det måste vara någon variant på manet och jag mindes en bild jag sett på Facebook dagen innan. I gruppen "Vi som skall till Kroatien med husvagn/husbil" där vi är med, hade någon lagt upp en bild på sin sons arm. Han hade blivit bränd av en manet i Split, vilket bara är ett par mil härifrån.
Stefan plockade upp "fingret" med sin badsko och gick till receptionen. Där fick vi det bekräftat att det var en manet. Den kunde brännas men var inte farlig.
Det var lugnande. Och att det var en manet och inte likdelar i vattnet.

En eftermiddag när vi var uppe vid husbilen för lunch hörde vi brandkåren rycka ut. Det var när vi stod på vår första plats och vår vy vätte in mot fastlandet. Det var en liten brandbil från byn där vi bor och givetvis undrade vi ju vart den var på väg. Då fick jag se rök stiga upp inifrån fastlandet. På fastlandet fanns en bergskam och det var från andra sidan av den vi såg röken komma. Det var helt klart en skogsbrand på andra sidan. Eftersom branden var på andra sidan berget såg vi aldrig hur utbredd den var, men rökutvecklingen ökade snabbt. Strax därpå hörde vi flygplan närma sig. Splits flygplats ligger ganska nära Trogir och planen kommer över oss när de skall landa. Men detta var andra ljud och vi fick då syn på 3 mindre plan som flyger mot bergen. De flyger på olika höjd och medan de två första försvinner ner i dalen så kan vi se hur det tredje öppnar sig och vattenbombar. 


De kommer sedan tillbaka på rad ut över havet och flyger in på låg höjd och fyller sina tankar innan de stiger mot branden och dalen igen. 


De bedriver sedan ett intensivt släckningsarbete timme ut och timme in. Efter några timmar ser det ut att lugna sig och bara ett plan är kvar. Sedan ser vi plötsligt lågor på toppen av bergskammen och de får kalla in fler plan igen.

Man förstår verkligen att det kan bli riktigt illa när det börjar brinna här nere. Det är kruttorrt i backen och kombineras detta med lite vind kan det bli förödande.
Stundtals kände vi oss lite instängda på vår ö. Men samtidigt väldigt trygga. Vi hade hela nersidan av berget kvar innan det kom åt vårt håll. Sedan en stenbro med vatten under över till Trogir, som är en stenstad. Sedan ytterligare en stenbro med vatten över till vår ö.
Framåt åtta på kvällen verkade de fått branden under kontroll och senare på kvällen kom inte längre någon rök.

När vi på onsdagskvällen cyklade in till Trogir hände det mest kusliga. Eftersom middagarna intas senare och senare så hade vi denna dagen verkligen bestämt oss för att åka in till Trogir i god tid. Vi var inne "redan" 19:20. Nackdelen med att cykla in "tidigt" är att det fortfarande är väldigt varmt och jag, som hade den lilla ryggsäcken med bl.a. cykellyse till hemfärden på ryggen, höll på svettas ihjäl när vi kom fram. Av med hjälm och ryggsäck och medan Stefan låste cyklarna gick jag fram till kajkanten vid bron för att få lite svalka. Jag blickade in mot fastlandet och Splits flygplats. Med lite tur skulle ett plan snart landa på flygplatsen några kilometer bort.
I min vänstra ögonvrå ser jag något fladdra. Bredvid mig stod några sopcontainrar och från dem fladdrade ett plastband med texten "POLICIJA".
Jag kunde först inte förstå varför polisen spärrat av här och 50 meter längre fram under ett träd sitter en polisman och samtalar med en man. Då ser jag något endast 10 meter framför mig.
På kajen framför mig ligger en kropp övertäckt med ett vitt skynke. Endast ett par fötter stack ut. Det var verkligen inte en syn jag räknat med att se mitt i denna idyll. Jag utbrister ett - Herregud, det ligger ju en död människa där! lagom till att Stefan kommer efter att ha låst cyklarna.
Hade det inte varit för att fötterna stack ut hade jag aldrig förstått vad det handlade om. Och givetvis satte ju tankarna igång. Undra vad som hänt? Har han drunknat? Blivit mördad? Eftersom personen i fråga var barfota så kunde vi se att färgen på fötterna, och de var mörka. Så antingen var personen mörkhyad, eller så var fötterna extremt smutsiga. En uteliggare, missbrukare... Överdos, värmeslag...

Mycket tankar for genom huvudet och i mitt fall satte det fart på fantasin ordentligt. Jag som längre drömt om att få skriva en bok och eftersom jag älskar deckare, både att läsa och på film, så skulle min bok givetvis bli en deckare. Jag har på senare år börjat spekulera i om det skulle kunna vara olika mordfall vi stöter på under våra resor. Men jag har ju inte haft något bra att utgå ifrån. Här hade jag ju mitt lik mitt framför näsan på mig.
Nu vet vi ju inte om han hittats i vattnet, men jag var kanske inte så fel ute med mina fingermaneter ändå.
Kusligt var det hur som helst.

Ikväll river vi lägret här på Camp Rozac och imorgon rullar vi norrut. Målet är vårt älskade Baska, där vi egentligen tänkte börja semestern, men valde att vända på rutten.
Det är med viss oro vi återvänder. Vi har förstått att mycket på campingen är omgjort, kanske inte bara till det bättre.
Men det får framtiden utvisa.

Semesterhälsningar från Staafs

lördag 8 juli 2017

Dubrovnik - en riktig pärla

När vi åkte iväg på semester hade vi inte helt bestämt om det skulle bli Dubrovnik eller inte. Men ju mer vi hörde från andra och läste så kände vi att staden är nog värd ett besök. Och nu efteråt är jag så glad att vi åkte, Dubrovnik var en riktig pärla, något man inte vill missa.

Men det var inte bara staden i säg som var vacker, utan vägen dit var en upplevelse i sig. Det var ca 13 mil längs kustvägen från Zaostrog och först åkte vi längs havet där landskapet påminde om det vi sett innan. Sedan vek vägen in i landet och vi kom förbi vackra sjöar och mysiga byar. Färden fortsatte genom slätter med floder och kanaler och odlingar överallt. 



Vi såg tydligt vattnets betydelse för folket då vi passerade en by helt uppbyggd längs floden Neretva. Varenda litet hus längs floden hade brygga eller kajplats med båt och den långsmala byn varade kilometer efter kilometer längs floden.

Vi fortsatte upp på höjderna och närmade oss bosniska gränsen. Bosnien har nämligen några kilometer kuststräcka i södra Kroatien, och för att komma till Dubrovnik så kör man 10-15 min i Bosnien innan man återigen kommer in i Kroatien.



Vi var nu ute vid kusten igen och storslagna vyer med blått hav, vackra öar och mysiga byar mötte oss igen. Ute i vattnet guppade långa rader med flöten, och vi såg skyltar om både mussel- och ostronodlingar. Vi närmade oss nu Dubrovnik och innan vi passerade över bron över så stannade vi på rastplatsen och bara njöt av vyn. Från vår sida kunde vi bara se den "nya delen" av Dubrovnik med den stora hamnen, där 2 stora kryssningsfartyg låg förtöjda. Vi hade hört lite oroväckande saker om kryssningsfartygen som la till i Dubrovnik. När det kommer in flera fartyg per dag kan det bli väldigt trångt och mycket folk i den gamla staden, då de pumpar in tusentals turister genom portarna. De stora båtarna rymmer inte mindre än 4000 passagerare.



Vi fortsatte till Camping Solitudo som låg på en udde och fick en bra plats med utsikt över inloppet till hamnen. Värmen var det inget fel på och vi skyndade oss att få i ordning på markis, stolar och bord. Dofter av mynta och oregano spred sig medan vi traskade runt, och vi upptäckte att bägge sorterna växte på backen där vi parkerat.
När allt var på plats tog vi cyklarna ner till den närmsta stranden - Copacabana Beach. Vacker strand med både klippor och stenstrand, några beachklubbar och en restaurang mysigt belägen i en gammal stenbyggnad med servering ute under ett tak av vinrankor. Vi åt en lunch och drack en svalkande öl och cyklade sedan vidare till nästa strand - Cava med Coral Beach Club. 



En vacker strand med lyxiga solsängar som inte var helt gratis att hyra. En exklusive restaurang med smakfull inredning låg ovan stranden. Väldigt fint och stilrent, men kändes lite väl lyxigt. Det kändes som vi klivit in i en helt annan värld.

Vi cyklade udden runt och vände sedan hem till campingen igen. Området var rejält kuperat och solen stekte på och vinden var näst intill obefintligt. Vi behövde svalka. Närmsta ställe att få det var i poolen på hotell Valamar Club. Som campinggäst hade vi fri tillgång till den. Vi klev nu in på ett stort poolområde med solstolar och parasoller, musikunderhållning, barnaktiviteter och vattengympa. Tvära kast då vi nu stod mitt i en charterresa och det pratades svenska kors och tvärs.
Den efterlängtade svalkan fick vi och vi låg en stund vid poolen. Märklig syn då ännu ett fartyg passerade precis utanför.



På kvällen var det dags för Dubrovniks "Old town". Staden skadades svårt under kriget i början av 90-talet, men de mesta skadorna är idag reparerade och Dubrovnik är med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1979.
Campingens receptionen hade sagt att cykla in till "Old Town" inte var att föredra. Kuperad sträcka och det fanns bara cykelväg delar av den. Resten var bilväg och den var rejält trafikerad. Så vi tog bussen och var inne på 10-15 min. När vi närmade oss stadskärnan var jag glad att cyklarna stod kvar hemma på campingen, trafikläget var aningen ansträngt och trottoarerna smala. Här hade jag inte velat cykla.

Vi klev av precis utanför den gamla staden och möttes direkt av synen av den 6 meter tjocka medeltida stadsmuren.
Vilken känsla att kliva in genom portarna och in i den gamla staden. Vi bara stod stilla en stund och kände in atmosfären.



Precis som jag misstänkte så var nu alla turister från kryssarna tillbaka på sina båtar och det var relativt lugnt innanför muren. Däremot var ljudet från svalorna öronbedövande. De flög kors och tvärs mellan muren och de gamla husen och deras läten var inget vi kände igen. De tjattrade på som delfiner. Vi har fortfarande inte lyckats lösa gåtan kring detta läte.

Vi strosade runt på måfå och bara imponerades. Bara gamla byggnader, små gator och gränder kors och tvär. Små butiker, restauranger och caféer. Allt från mindre ställen med några stolar och bord utslängda på gatan till större och lyxiga restauranger.
Vi bara gick och njöt en lång stund och dofter från vitlöksbröd, friterad bläckfisk, och grillar spred sig mellan gränderna.



Tillslut hamnade vi på en irländsk pub av alla ställen, där vi avnjöt en fantastisk god "Dalmatian plate" med lokala ostar, charkuterier, oliver och focacciabröd. Sent på kvällen lämnade vi Old Town mycket nöjda med vårt första besök.



På kvällen var det svårt att somna, hjärnan var så full av intryck. Från vår relativt lugna stand i Zaostrog till nya vyer, in i Bosnien, tillbaka till Kroatien, till Dubrovnik, lyxiga beachklubbar till charterhotell med underhållning och sedan en vacker medeltidsstad som avslutning. Det var nästan mer än vi kunde ta in på en och samma dag.

På fredagsmorgonen var vi uppe med tuppen och njöt först av morgonkaffe och vacker utsikt. 



Sedan tog vi bussen in till stan för att åka linbanan upp till berget ovanför Dubrovnik. Vi ville passa på innan alla turister anlände och det blev för varmt.
Fantastisk vy över både stan, havet men även inåt landet där berget bildade som en canyon. Vi gick runt och tittade och njöt av utsikten.



Tillbaka nere i byn igen såg vi att kön till linbanan ringlade sig lång och när vi gick in i gamla stan igen möttes vi snart stora strömmar av turister. 3 stora kryssare låg inne och fyllde nu på med folk. Vi tog en glass och macciato och lämnade sedan stan. Det fanns ingen anledning att trängas med alla under värsta hettan.
Vi tillbringade istället eftermiddagen nere på Copacabana Bech och njöt av svalkan i havet. Framåt eftermiddagen såg vi fartygen passera ut igen och vi visste att till kvällen skulle det vara lugnt innanför murarna igen.

Så på fredagskvällen kvar vi tillbaka innanför murarna igen och hittade en liten pittoresk restaurang där vi åt god pasta och drack ett lokalt rött vin. Vid slutet av måltiden började vi prata med paret bredvid. De kom från Australien och var nu på resa i Europa. Det blev en lång och trivsam middag.



Idag på morgonen var vi uppe tidigt igen, njöt självklart av en skön stund med kaffe innan vi drog in till stan igen. Vi ville nu utforska själva stan och se oss omkring innan det blev för mycket folk. Förutom att vi vandrade runt och tittade på alla fina byggnader så gick vi ner till den gamla hamnen och sedan runt på utsidan av muren ut mot havet. Där fanns klippor och små badvikar och några enstaka turister hade hittat ner här. 



Vi såg en av "Game of Thrones-turerna" glida ut mot ön utanför. Jag har inte själv sett serien men lärt mig här att flera scener spelats in i Dubrovnik och på ön utanför.
Tillbaka i stan valde vi gator helt på måfå, hela stan var som en enda stor labyrint. Små små trånga gator leder till nya och in i tunnlar, som sedan öppnar upp sig till ett torg med restauranger. 



Döm om vår förvåning då en av de smalaste och längsta tunnlarna mynnade ut på en stor klippa med en restaurang och café med badklippor. Man blir hela tiden överraskad i den här staden.




Värmen och folket började komma och vi tog farväl av Dubrovniks gamla stad och åkte hem till campingen. Efter en lunch vid poolen på charterhotellet hittade vi ner till ännu en strand, Solitudo, där vi tillbringade eftermiddagen.

Ikväll packar vi ihop och imorgon rullar vi lite norrut igen. Vårt nästa stopp blir troligen ännu en UNESCO-stad, Split eller Trogir.

Semesterhälsningar från Staafs!



onsdag 5 juli 2017

På Hvar var vi!

På tisdagsmorgonen tog vi cyklarna in till byn Drvenik och sedan färjan över till ön Hvar. Överfarten tog inte mer än 30 min och det var väldigt fint att se vår kustremsa från havet med de majestätiska bergen bakom.


Färjan la till i den lilla byn Sucuraj som bestod av en liten hamn och flera mysiga restauranger. 






Vi påbörjade vår cykeltur längs öns östsida. Vägen kantades av agaveväxter och pinjeträd och vi fortsatte sedan förbi den lilla fyren som nu hyrde ut rum.



Turen fortsatte på en liten grusväg som inte var helt lättcyklad alla gånger. Men vyerna var värda all möda. 
Längs hela ön var det små badvikar med helt makalöst klart vatten. 




Den största skillnaden mot vår strand vid campingen som består av små runda vita stenar, var att här var det klippor med sand utanför. Kilometer efter kilometer var vi helt själva med bara det underbara vattnet vid vår sida. Trots att vi sagt det flera gånger innan så bara fortsatte kommentarerna. - Vilket vatten!!! - Vilka vyer!!! - Titta!!!
Tyvärr gör bilderna inte vyerna rättvisa, de måste upplevas.




Efter ett tag på grusvägen kom vi fram till en camping. Vi cyklade ner och tittade 
och den låg i en otroligt vacker lagun. Det tyckte nog alla de båtar som lagt till där också.


Lite för mycket folk för vår smak, men vi cyklade ändå runt och kollade. Inte en nordbo så långt ögat kunde nå. Mest var det ekipage från Slovakien och flera hade guldläge precis intill vattnet. Längst bort på campingen hade en större grupp slagit läger. Där stod ett riktigt vidunder till husbil. Förutom att husbilen i sig var gigantisk så hade den en husvagnstrailer med slide-outs bakom sig. Dessutom hade de installerat duschar, tagit med en stor sittgrupp i rotting och täckt hela utrymmet mellan dem med grön filtmatta. Jag har nog aldrig sett något liknande.
Vi tog ett dopp i den fina lagunen och lagom till vi klev upp så började en volleybollmatch vid campingens bortre ända. Det var den änden som tillhörde nudisterna. Att se ett tiotal nakna personer skuttandes i vattenbrynet i ett försök att spela volleyboll räckte för oss. Dags att dra vidare.

Och vidare innebar uppför, rejält brant uppför, och vi kämpade i värmen. 





Det blev inga imponerande sträckor idag, ca 3 mil totalt, men med rejäl höjdskillnad.
Tillbaka till Sucuraj tog vi huvudvägen och till vår lycka var det nedför. Vi rullade genom ett vackert landskap med olivlundar och med vy ut över havet på bägge sidor om oss.

Tillbaka i byn stannade vi på en av restaurangerna för lunch. Vi delade på en skinkomelett och en grekisk sallad. Det var helt perfekt i värmen. Och varmt var det nu när vi inte längre hade fartvinden. Jag läste sedan om Sucuraj att det var Hvars varmaste och mest soligaste plats, med över 2700 soltimmar per år.
Vi cyklade sedan upp längs västsidan och stannade en stund för sol och bad i en vik innan vi återigen vände tillbaka till Sucuraj.
Varsin glass och dubbel macciato på ett litet café i skuggan var ett klockrent avslut på vår cykling på Hvar. Detta för 50 SEK!!!

Vi hade gärna utforskat ön mer, men till öns norra ände var det nästan 8 mil. Det tar vi inte i värmen på cykel. Kanske blir det ett stopp här med husbilen nästa år.

Vi tog sedan färjan tillbaka till fastlandet och njöt på kvällen av en fantastisk grillplanka på en av restaurangerna i vår by. 3 sorters kött, 2 sorters korv, cevapcici, grillade grönsaker, strips och aivar.



Idag började dagen med morgonlöpning men fortsatte sedan i lugnare tempo med ännu en stranddag. Ikväll är det dags att packa ihop och imorgon fortsätter färden söderut. Dubrovnik nästa!

Semesterhälsningar från Staafs

söndag 2 juli 2017

Nya vyer - bekanta ansikten

På onsdagsmorgonen lämnade vi Maribor och fortsatte vår resa söderut. Årets vägval kändes som en riktig hit. Inte mycket trafik alls och inga köer på gränsen in till Kroatien.
Väl i Kroatien blev trafikläget ännu lugnare och vi kunde lätt lägga mil efter mil bakom oss.

Tanken var att vi skulle börjat semestern i vårt älskade Baska. Men väderprognosen sa regn och blåst där de närmsta dagarna. Och eftersom vi redan befann oss på motorvägen så bestämde vi oss för att gå söderut direkt. Förutom att vi skulle få bättre väder sparade vi också en resa på cerpentinvägar över bergen.
Så vi rullade på söderut och närmade oss på eftermiddagen vårt mål. Genom en lång tunnel i berget kom vi ut mot Makarska rivieran och storslagna vyer mötte oss. Vi befann oss fortfarande högt upp på berget och längs kusten låg by efter by med turkosblått vatten och vita stenstränder som kantades av gröna pinjeträd. Helt makalöst vackert.

Vi anlände till vår mål, den lilla byn Zaostrog, ca 3 mil söder om den mer välkända staden Makarska. Via en Facebook-grupp för de som kör till Kroatien med husvagn och husbil hade vi fått tips om den lilla campingen Viter. Vi fick en bra plats med skugga under olivträden och bestämde oss för att stanna här ett tag.

Det var verkligen skönt att landa någonstans nu, slå läger och få semesterfeeling. Zaostrog var ett perfekt ställe för det. Byn var inte särskilt stor, ett tiotal restauranger låg spridda längs den drygt kilometerlånga stranden. Vattnet var kristallklart turkost och bjöd in till underbara bad längs den vita stenstranden.
Så vi började med några lata sol- och baddagar.




En kväll anlände 2 killar på cykel till platsen bredvid oss. Vi började prata medan de slog upp sitt tält. De kom från England och hade flugit med sina cyklar ner till Venedig. Där hade de påbörjat sin cykling och ikväll anlände de just till vår camping. Deras mål var inget mindre än Aten.
Vätternrundan släng dig i väggen. Det här var riktigt imponerande. Vår för i år nyinskaffade ismaskin jobbade för fullt när de anlände och vi bjöd dem på iskallt vatten efter en varm dag på cykeln.




På lördagen var det mulet och vi tog cyklarna till byn Drvenik 4 km norrut. På vägen dit cyklade vi på en stig genom skogen och överallt fanns små stenstränder och klippor med helt underbart vatten. Här kan man nog få en liten strand helt för sig själv.

Drvenik var lite större och här ringlade sig färjekön lång. Många turister väntade på båten till ön Hvar. Här fanns betydligt fler både restauranger och turister och vi njöt av en fantastisk god carbonara och tittade på folket.


På lördagskvällen tog vi bussen till Makarska. Jag hade samma kväll som vi anlände till Zaostrog fått ett meddelande från min fd kollega Zlatko att de i år var i Makarska om vi hade vägarna förbi. För 3 år sedan korsades våra vägar i den lilla kroatiska staden Trogir, och nu var det dags för en ny träff.
Väl i Makarska visade det sig att sista bussen tillbaka gick 20:30. Ja ja, det får väl lösa sig. 

I väntan på att Zlatko med familj skulle anlända vandrade vi längs hamnen i Makarska. En stor båt full med turister som varit ute på dagstur var på väg in i hamnen. Dr Alban och låten "Sing Halleluja" ekade över hela hamnen och folket dansade på båten. Det hela i kombination med musikvalet gjorde hela situationen komisk. Var det en kyrklig resa eller en partybåt där för mycket raki serverats i värmen?

Vi mötte sedan upp Familjen Mujanovic som visade oss Makarska. Vi tittade både i hamnen och besökte stranden. Den var mycket bredare än vår och kantades av betydligt fler barer och restauranger.



Efter av vi besökt turiststråken gick vi upp i de gamla delarna av Makarska och kom in i otroligt mysiga kvarter och gränder. Gator kors och tvärs och vi kom fram som i en tregrändskorsning som bildade ett litet litet torg. Där hittade vi restaurangen Stari Mlin - den gamla kvarnen.
Eftersom ingen av oss var jättehungrig beställde vi in en massa smårätter och sallad.

Vi avnjöt sedan en helt fantastisk måltid. Maten var så vackert upplagd och smakade gudomligt. Atmosfären, sällskapet och maten gjorde det hela till en oförglömlig kväll. Vi bara njöt av stunden.



Mörkret la sig över Makarska och vi satt kvar och njöt. 


Plötsligt närmar sig ett par vårt bord och någon säger - Hej!
Till både min och Zlatkos förvåning står Malin Wibergh från lab framför oss. Hon hade först fått syn på Zlatko och sedan på mig.
Vilket underligt sammanträffande på en liten gränd i Makarska.
Det är något speciellt att möta bekanta ansikten på en helt annan plats än man är van vid, bara det gör stunden väldigt speciell.

Klockan tickade iväg och vi kände att det var dags att bryta upp. Zlatko hade hållit sig nykter för att kunna skjutsa hem oss, men när vi väl kom till där de bodde så var deras bil inparkerad och omöjlig att få ut.
Zlatko hjälpte istället oss att hitta en taxi, förklarade vart vi skulle och prutade ner priset.
Sedan påbörjade vi en vacker taxiresa söderut. Det var precis becksvart ute och vi körde på krokiga vägar längs havet. Nedanför oss låg små byar och ljusen från dem bildade pärlband längs kusten.
En halvmåne hade stigit upp över horisonten och dess sken glittrade som guld i havet utanför.
Vilken magisk kväll.

Idag har vi njutit av ännu en härlig dag på stranden. 



Under eftermiddagen började det mulna på. Mörka moln hopade sig över bergen och vi hörde åskan mullra på avstånd. Sedan kom blåsten och så småningom regnet. Så ikväll njuter vi av pizza och filmkväll inne i husbilen. Med i packningen finns 3 filmer jag såg på 90-talet och bara älskade, men inte sett sedan dess. Till min stora lycka hittade jag dem alla 3 på Tradera innan vi åkte.

Önskar er alla en trevlig söndagskväll.
// Staafs