tisdag 31 juli 2012

En dag till havs

På måndagen hade vi bokat in oss på en båttur med motoryachten Angelina. Naturligtvis tilltog blåsten natten till måndagen och det var med viss oro för vårt förtält som vi lämnade campingen. Ute på havet gick det vita gäss, men ombord på Angelina blev vi lovade lugn sjö så fort vi kom utanför bukten i Baška.

Resan dit var spännande. Först körde vi 15 min rakt mot vågorna. Det gungade rejält och de som satt i fören fick några ordentliga duschar. Vi körde inte alls den riktningen som var tänkt utan detta var kaptenens sätt att hantera den tuffa sjön. Då vi kom närmre ön som bildade ett smalt sund till vår ö Krk slog han av på farten och väntade in en stor våg. Sedan la han om 90 grader och full fart framåt. Vågorna kom nu från sidan och skapade enorma vattenkaskader med våra svallvågor. En del vågor hann nästan ifatt oss och slog in bakifrån och från sidan. Men kaptenen visste vad han gjorde och sick-sackade mellan vågorna. Några minuter senare var vi igenom sundet och möttes av ett näst intill spegelblankt hav. Vinden var som bortblåst. ;-)



Vi passerade några mindre öar och flera av dem saknade växtlighet och bestod i princip bara av sten.
Efter en stund kom vi till ön Rab och så småningom till staden med samma namn.
Staden är känd för sin stadssiluett som bland annat omfattar fyra klocktorn, jag lyckades dock inte få alla i bild samtidigt.


Staden består av mycket medeltida byggnader och var otroligt mysig.



Längs hela staden, som låg som på en udde, fanns en promenadväg med underbart bad.


Inne i staden åt vi en buffélunch innan båtturen fortsatte längs Rabs kust. Angelina tog oss längs vackra kanaler mellan öarna och kom sedan fram till fastlandet där vi åkte in i den trånga fjorden Zavratnica. Legenden säger att den skapades genom en jordbävning för länge sedan då 3 byar försvann.


En bit in i fjorden stannade vi för bad och man kunde här snorkla på ett tysk lastfartyg som gått på grund här och endast låg på 1,5 meters djup. Inte var dag man kan snorkla på vrak.


Turen fortsatte sedan mellan öarna och hemåt. I kanalen vi åkte sågs ofta delfiner och jag spanade febrilt, men tyvärr utan resultat.
Passerade utanför ön Goli, "den nakna ön". Goli har i många år varit en fångö för politiska fångar och sedan fängelse för nationalister och kriminella.


Slutligen gled vi nära de majestätiska klipporna på ön Grgur innan vi slutligen nådde bukten hemma i Baška. Även om vinden mojnat så var det fortfarande hård sjö i vår bukt. Så lustigt, vi som haft en sådan skön dag.

Vi var mycket nöjda efter en dag till havs. Härlig båtresa, historia, god mat, vackra vyer, sol och bad. Vad mer kan man begära? Skulle väl varit delfiner då...

/Marit

- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 27 juli 2012

Baška - vilket underbart ställe

Då vinden lagt sig visade Baška upp en helt annan sida. Från att vi nästan blåst omkull och knappt kunnat få upp dörren till den lilla Konzumbutiken nere på gågatan, så var det på onsdagsmorgonen helt vindstilla.


Vi lyckades få upp vårt förtält och ner en och annan pinne för att fästa det. Men marken är stenhård och består enbart av grus. Överallt hör man ljudet av hammare som frenetiskt försöker få pinnarna att fästa i backen. Vår gummiklubba dög inte till mycket men våra norska grannar lånade gärna ut en hammare. Har sett hos andra här att de använde någon form av gigantiska spikar att fästa med. Får nog bli sådana om vi skall hit igen.

Stranden här är helt underbar. Kanske lite mycket folk om man nu skall hitta något att klaga på. Men vattnet är precis kristallklart och lagom varmt så att det svalkar då man badar.
Till skillnad från klipporna i Istrien är det pebbles här, dvs småsten. Ju närmre vattenbrynet man kommer ju mindre blir stenarna. Precis i vattenbrynet börjar sanden.





Strax intill campingen börjar gågatan med hotell, barer och kaféer. Affärer med allt som turisterna vill ha och lite till. Glasstånden som säljer glass i alla tänkbara smaker. Visserligen finns de vanliga smakerna, men vad sägs om Redbull, eller kanske smurfglass. Jag undrar just hur den smakar...

Om man letar sig förbi gågatan kommer man till den gamla delen av staden Baška. Det är dit man skall ta sig för att äta. Bort från värsta turismen och in bland gränder och gamla hus med fönsterluckor i trä.
Där hittade vi vår favorittestaurang Poper som låg precis intill vattnet. Endast en smal gångväg skiljde restaurangen från vattenbrynet. Kullersten på backen som gjorde att borden stod lite ojämnt, men det var bara charmigt. Vi satt längs en husvägg och såg skymningen komma samtidigt som jag njöt av hemlagad pasta med adriatiska räkor i en sås med grädde och kryddor. Sämre har jag haft det.
Betalade mindre för min pasta och en halv liter öl, än vad en dagens lunch kostar hemma i Jönköping.

Slymningsljuset gav de intilliggande bergen en nästan lila ton och förvränger bilden. Bergen ser inte längre verkliga ut, utan påminner om uppsatta kulisser. Det lila skenet får dem att se 2-dimensionella ut.

Lite morgonlöpning har det också blivit. Det är alltid lika spännande att springa på ett nytt ställe och hitta nya rundor.
Började springa längs gågatan där några morgonpigga turister letat sig ner för att äta frukost på hotellen. Kaféerna höll som bäst på att lägga på nya dukar och fälla upp parasoller. En doft av nybakade glassrån blandades med nybryggt kaffe och gör att man blir extra hungrig.
Efter gågatan springer jag upp i små gränder, ner för trappor och ut på piren. Fiskebåtarna har precis kommit in och kön till fiskbutiken är redan lång.
Fortsätter kajen bort och försöker hitta lite skugga längs parasoll, träd och väggar. Solen är redan stekhet!
Sedan fortsätter jag vägen som letar sig upp på kullen. Ovanför ligger exklusiva villor med underbar utsikt och nedanför finns klippor som stupar brant ner i vattnet. Sikten är helt otrolig och jag ser fiskarna på flera meters djup.


Slutligen tar vägen slut och övergår till gångväg som reser sig brant upp på en klippa. Backen är tuff, men jag vet att belöningen kommer på toppen.
Utsikten är fantastisk och på klippan utöver havet fläktar vinden och ger lite svalka.


Klippan är också vändpunkten för min löprunda, dags att vända hemåt igen.

Efter en tur till bageriet väntar en välförtjänt frukost. Löpdagarna brukar något extra gott som en croissant eller en bulle med chokladfyllning få följa med hem i påsen också. Det tycker vi att vi gjort oss förtjänta av då.

Ikväll är vi inbjudna på grillkväll till den "svenska hörnan". Där ligger 3 sällskap som känner varandra och de tyckte det skulle vara kul att få lite "gäster" ikväll.
Imorgon väntar en tur på ön.

Trevlig sommar på er alla! Har förstått att värmen äntligen hittat till Sverige, så njut!!!
/Marit



- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 24 juli 2012

Krk - ön utan vokaler

Idag på morgonen lämnade vi Camp Mareda och Istriens frodiga röda jordar i en svagt rosaskimrande bil. Det har blåst rätt mycket de sista dagarna och den röda jorden finns nu överallt från bil till disktrasa.


De senaste dagarna hade campingen fullständigt invaderats av holländare. De liksom vi svenskar är ett folk som gillar att resa och vi visste sedan tidigare att de precis börjat sin semester denna veckan. Vi lämnade nu gladeligen över vår plats till köande holländare.

Vi körde motorvägen ner en bit på Pula-halvön och vände sedan uppåt igen mot staden Rieka. Inne i bukten blåste det betydligt mycket mer och då vi närmade oss bron över till Krk började jag tvivla på om vi skulle få åka över.

Men det fick vi och anlände så till Krk. En ö utan vokaler men med massa stenar, berg och karga sluttningar. Inne på öns mitt var vi i skydd från blåsten, men då vi närmade oss öns södra del och staden Baska så ökade den igen.

Eftersom vi försökt boka camping lite sent inpå hade de stora campingarna med onlinebokning varit fulla. Men på lilla Kamp Mali, som betyder just liten, hade vi fått reservera en plats via mail.
Det fanns bara 30 platser och de var inte stora. Men de hade alla anslutning till vatten och avlopp och campingen var superfräsch. Och det visade sig att 8 svenska ekipage redan fanns på den lilla campingen tillsammans med 2 norska. Här får man tänka på vad man säger.

Vi fick av våra skandinaviska nyfunna vänner veta att det varit storm här nere och att bron över till Krk varit avstängd i 2 dagar. Ingen hade kommit hit eller härifrån. Igår hade de öppnat den igen för personbilar och idag för husbilar och husvagnar. Vilken tur vi haft som bestämt oss för att åka hit just idag.
Vi fick också veta att de kämpar med svåra skogsbränder på Pulahalvön i närheten av där vi varit. Det var inget vi märkt av men drog oss till minnes att vi hört många brandbilar åka iväg igår. Blåsten och det torra landskapet gjorde det svårsläckt.

Så dagens blåst här i Baska var rena barnleken mot de stormbyar som varit. Det hade blåst upp mot 25 m/s.

Vi åt en lunch vi stranden och såg på ett hav i uppror. Men bara vinden lugnar sig kommer det nog bli riktigt bra här. Staden verkar mysig och stranden härlig med ett inbjudande turkosblått hav.





/Marit

- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 23 juli 2012

Sanning, farhågor och drömmar

För exakt 10 år sedan befann jag mig på min dåvarande pojkväns sommarställe i finska skärgården utanför Åbo.
Det var en sommar fylld av funderingar. Jag jobbade på Pharmacia i Stockholm och bodde vid Globen, men till hösten skulle hela verksamheten flytta till Uppsala och jag skulle börja pendla.
Jag som normalt sett är en glad person hade verkligen ångest för detta. Trots att flytten varit på gång och känd sedan länge kände jag sådan ångest inför detta. Jag spred verkligen negativ energi omkring mig och kände inte igen mig själv.
På lantstället Falli ängnade jag mycket tid åt att fundera på alternativ. En lockande tanke hade väckts, att åka till Thailand och jobba som divemaster på ön Koh Lanta. Jag hade varit där och dykt som turist och visste vad det innebar.
Skulle jag ta tjänstledigt och lämna allt, jobb, pojkvän och läghenhet? Eller skulle jag fega och stanna kvar och börja pendla?
Efter att provat göra en "fördelar och nackdelar-lista" skrev jag istället denna "novell" i ett försök att sortera mina tankar.

Sanning , farhågor och drömmar
Det dröjer en stund innan jag förstår att ljudet jag hör i min dröm kommer från klockradion. Jag drar täcket över huvudet och känner irritationen välla fram. Dels över att jag måste gå upp och dels över att jag aldrig kan komna i säng på kvällarna och vakna utsövd på morgonen. Jag slumrar till igen och väcks nio minuter senare av att klockradion låter igen. Kanalen är lite dåligt inställd, så det knastrar lite när Ledins toner väller ut från högtalarna. Jag har aldrig tyckt om hans musik och hans senaste singel är inget undantag. Jag ser att klockan redan är 06.20 och jag vet att det är hög tid för mig att gå upp ur sängen.

Novembermorgonen ligger grå utanför mitt fönster när jag masar mig in i duschen, där jag står alldeles för länge och njuter av det varma vattnet. Jag får sedan bråttom att få på mig kläderna, bre en macka och packa väskan. Klockan 06.55 lämnar jag lägenheten och går ner mot spårvagnen. Läste på termometern innan jag gick, den visade +2 grader. Men ute känns det kallare. Luften är rå och det blåser kraftigt, regnet eller möjligen snön hänger i luften. Om drygt en vecka är det första advent och det borde snart vara dags för den första snön att falla.

Jag anländer till Pharmacia strax efter halv åtta. Detta med god marginal för att hinna med bussen 07.45. Att vara ute i god tid har aldrig varit min starka sida. Men att missa den sista morgonbussen till Uppsala är inget man vill. Jag kommer ändå inte vara på jobbet förrän klockan nio, vilket känns sent. Men tanken på att gå upp tidigare känns inte lockande. Bussen är iskall och jag anländer till Fyrislund stel som en pinne utan att ha fått en blund i ögonen. Jag förbannar återigen Pharmacia för att de bestämde sig för att bygga en ny fabrik just i Uppsala och flytta hela labbet från Stockholm. Luften här känns om möjligt ännu kallare och det blåser mer här på slätten. Jag skyndar mig in genom vakten och bort till hus 22.
Jag hade under gårdagen startat en HPLC-körning för omväxlings skull. Min vardag består annars mest av att granska andras körningar. Något som i längden gör mig så uttråkad att jag inte vet vart jag skall ta vägen av tristess. Men det är så min vardag ser ut tyvärr. Därför hade jag med glädje sett fram emot att få analysera. Men min lycka varade inte länge. Det visade sig nu att körningen hade stannat pga. för högt tryck. Jag svor tyst för mig själv och kollade i loggboken. Mycket riktigt, instrumentet var inte tvättat på länge. Vid övertagande igår hade jag fått uppgifterna om att det bara var att köra. Jag förbannade mig själv som inte läst loggboken och sedan över den röra som tycktes råda här. Folk sprang omkring som yra höns. Ingen tog längre något ansvar, hoppades bara att någon annan skulle reda upp den röra de ställde till med.

Trots att det nu var 2 månader sedan vi flyttade fanns det fortfarande gott om okvalificerade instrument och en faslig oordning bland personal och metoder. Jag tog de papper som jag hittills hade skrivit ut från instrumentet och gick in på mitt rum. Detta delade jag med 3 andra. Ingen av dem kände jag någon större gemenskap med. Min önskan hade varit att få dela rum med Elin, men enligt de som bestämde skulle placeringarna göras så vi lärde känna varandra. Dagen ägnades åt att skriva avvikelse på körningen, samt att granska ytterligare några körningar. Detta gjorde jag dock på mitt rum och inte i det rum som var avsett för detta ändamål.
Jag trivdes trots allt bättre vid min lilla skrivbordsplats, än att bli intvingad i ett så kallat granskningsrum. Jag noterade att de första snöflingorna föll utanför mitt fönster. Man vet ju hur det brukar gå när första snön faller, trafikkaos.

Jag tänkte på sommaren och på de arbetskamrater jag haft då. Våra roliga luncher på bryggan med bad. Sara som jag trivts med och jobbat med i flera år var borta. Liksom Ylva, labbets  yrväder, men som kunde få alla att le med sina tokigheter. Karin fanns visserligen kvar några veckor till, men hon jobbade endast korta dagar. Hennes graviditet gjorde henne trött. De fyra konsulterna var försvunna. Vissa av dem hade jag kommit riktigt nära och umgåtts mycket med. Men jag saknade dem alla lika mycket. Kvar av dem som var roliga och som dessutom var bra att arbeta med fanns Elin och Susanna. Sedan var det ett gäng som jag inte hade mycket till övers för. En del av dem jobbade för dåligt, andra förstod jag mig helt enkelt inte på.

Strax efter fem lämnade jag byggnaden och hade alltså då precis jobbat full dag. Marken var nu täckt med snö och jag oroade mig för resan hem.
Oron var befogad. Längs E4:an såg jag flera bilar som åkt av vägen. När vi närmade oss Stockholm var bilkön värre än vanligt. Snön och slasket gjorde att hastigheten blev låg. Klockan var därför närmare kvart i sju innan vi kom till Lindhagensgatan. Hungern rev i min mage när jag åkte hem. Prick halv åtta klev jag in genom dörren. Jag hittade en matlåda i frysen och matade mina fiskar som ivrigt väntade på att få mat. Alltid någon som är glad att se mig, tänkte jag.
Strax före åtta slog jag mig ner framför TV med min mat. Jag kände då hur trött jag var. Av att göra vaddå? Åka buss, sitta på jobbet och blänga på siffror och bokstäver?
När jag ätit upp maten orkade jag inte röra mig en millimeter. Jag blev sittandes framför TV i flera timmar. Till vilken nytta? Telefonen ringde vid något tillfälle, men jag var för trött, för omotiverad för att orka svara.
Strax efter halv elva släpade jag mig från soffan till diskhon för att skölja upp det jag använt till middagen. På vägen från köket slog jag på datorn. Kollade mailen och surfade på Dykarna.nu:s hemsida. Någon hade just loggat dyk från ett häftigt vrak i Philippinema. Själv kände jag mig bara trött och orkeslös.
Strax innan tolv låg jag i sängen, sent igen alltså. Jag skulle vara lika trött imorgon igen. Men just nu fanns ingenting jag kunde göra åt saken. Jag hade tappat lusten för det mesta, inget kändes riktigt roligt längre. Det var mörkt när jag vaknade och mörkt när jag kom hem. Jag hann aldrig att gå på stan efter jobbet, aldrig träffa några gamla vänner. Jag hann och jag orkade ingenting.
Men mest av allt så ångrade jag beslutet jag hade tagit där i augusti. Beslutet att stanna i Sverige över vintern. Sedan somnade jag.
På natten sov jag djupt och drömde länge. I drömmen väcktes jag av en klocka. Den visade 07.30. Där liksom här hade det varit slutet av november, fast utanför fönstret sken solen och jag kunde höra syrsorna i gräset. Jag steg upp och klädde på mig, shorts och ett linne. Jag packade ner bikinin och vattenflaskan i väskan, solskyddskrämen låg kvar sedan dagen innan. Jag lämnade bungalowen och gick bort till min moped. Den var blå till färgen, men dammet från de rödfärgade vägarna här hade gett den ett rosa skimmer.
5 minuter senare var jag inne i byn. Jag hjälpte till att lasta korgarna med dykutrustning på bilen som skulle köra dem ner till piren. Sedan gick jag med de andra ner till båten. Solen sken från en klarblå himmel när vi lämnade hamnen i Sala Dan. Jag befann mig på ön Koh Lanta i södra Thailand. Temperaturen närmade sig redan 30 grader och jag förstod att det skulle bli en varm dag. Men ute till havs möttes vi av friska vindar som svalkade oss där vi satt och åt frukost på båten. Jag fick sedan veta vilka som skulle vara med i min grupp. Dagens mål var Koh Haa och idag var första dagen för mig att guida min första grupp av gästdykare. Jag var snart klar med mitt divemaster certifikat och skulle börja jobba på egen hand. Tills vidare följde en erfaren divemaster sist i min grupp.
Jag ritade en skiss över dykplatsen och gick sedan igenom dyket med de förväntansfulla gästerna. Maxdjup, maxtid, vilken sort fiskar vi kunde se, signaler, säkerhetsstopp mm. Min fadder nickade nöjt åt mig när jag var klar med min genomgång.
Strax efter tio stod vi klara på båtens kant och tog ett giant stride ner i det turkosblå vattnet. Vi följde ankarlinan ner och möttes av små putsarfiskar som städade det algiga repet, där mängder av musslor bodde. Vi simmade runt ö nr 4 och hade där turen att få se både stora muränor och de vackra ängelfiskarna. Dyket fortlöpte utan problem och jag lyckades guida gästerna tillbaka till båten.
På båten väntade som vanligt en god lunch. Båtens kokerskor hade återigen gjort ett utsökt jobb och serverade nu tre sorters rätter. Jag njöt av maten och solen där jag satt på båtens soldäck.

Visst skiljde det sig en hel del att vara gäst och att arbeta på båten. Vissa saker måste ju göras, men man hade ändå mycket fritid över och kunde njuta av solen och de friska havsvindarna. Eftermiddagsdyket blev riktigt lyckat. Strax efter att vi kommit ner till vårt maxdjup på 12 meter så såg jag dem. De var drygt 1,5 meter långa och låg och sov i sanden mellan korallerna. Jag vände mig om och gjorde hajtecknet till dem som simmade bakom mig. Jag såg spänningen i deras ögon och vi kunde simma riktigt nära dem. Dessa lepoardhajar är helt ofarliga, men har ändå det typiska hajutseendet som får hjärtat att slå lite extra fort. Efter att ha studerat dem en lång stund fortsatte vi dyket och möttes av en otroligt vackert bädd av koraller och anemoner. Vi såg de söta små clownfiskarna leka i sin anemon, samtidigt som ett stort stim baracudor passerade ovan våra huvuden.
Tillbaka på båten gick vi igenom dyken och gästerna verkade nöjda med sin dag ombord. När alla grupperna var ombord styrde vi kursen hemåt igen. Jag hjälpte de andra divemasterna att skölja utrustningen och gick sedan och satte mig i lugn och ro på båtens ena långsida. Där satt jag och dinglade med benen och såg hur en eldröd sol började sänka sig ner i havet. Jag spanade ut över vattnet och upptäckte då två delfiner som följde båten och lekte i vågorna. Jag har aldrig varit riktigt nära någon, men hoppas att någon gång i mitt liv få komma dem riktigt nära. Nu kunde jag bara njuta av att se dem hoppa och leka i vågornas skum.

Tillbaka i Sala Dan hjälptes vi åt med utrustningarna. Gästerna tackade för idag och sa att de hoppades få mig som guide imorgon också. Min fadder gav mig en klapp på axeln och log nöjt.
Jag rodnade nästan av deras komplimang och tänkte att så märkvärdigt hade de inte varit. Det hade blivit mörkt när jag hoppade upp på mopeden för att åka hem. Som vanligt var den lite svårstartad, eller var det kanske jag som var en ovan mopedförare. Hemma tog jag en dusch och gick sedan ner till stranden. På en av strandrestaurangerna hade jag bestämt möte med de andra dykarna. Där skulle kvällens middag intas. Varje kväll träffades de flesta från dykcentrat och det var skönt att känna gemenskapen med de andra i gruppen. Ibland dök några av gästerna upp för att delta i dykdiskussionerna. Kvällen var varm, men givetvis inte myggfri. Jag hörde vågorna slå mot stranden och njöt av att känna den potaismjölsliknande sanden mellan mina tår.

Jag vaknade med ett ryck och mindes klart och tydligt drömmen från i natt. En dröm som gjorde mig både upprymd och arg. Men mest arg för jag visste att precis allt jag drömt kunde varit sanning om jag bara gjort ett annat beslut. I drömmen hade alla hjälpts åt och tagit sitt ansvar. Jag hade känt den gemenskap jag annars saknade. Dessutom hade jag fått göra det jag trivdes med allra mest. Men det jag framför allt saknade i mitt nuvarande arbete var uppskattning. I drömmen hade gästerna tackat och visat sin uppskattning. Något som Pharmacia var väldigt dåliga med.
Med en suck klev jag ur sängen och tittade ut genom fönstret. Snön hade smällt och marken var nu täckt av snöslask. Jag rös vid blotta tanken på att gå ut och skyndade mig in till den varma duschen. Där kunde jag nästan drömma mig tillbaka till nattens dröm med vita stränder och turkosblått hav. Jag hoppades den varma känslan av Koh Lantas vindar skulle ta mig genom ännu en tung arbetsdag.



Skrivet av Marit
Falli 23- 24 juli 2002
-------------------------------------------------------------------------------------------------

Många av er vet ju hur resultatet blev. För er andra kan jag tala om att utfallet i verkligheten blev annorlunda än i texten.
Jag beslutade mig för att åka till Thailand och fick tjänstledigt. Jag hann pendla några månader innan jag åkte iväg i början av november. Det var ingen dans på rosor, men flera saker blev aldrig så illa som jag trodde.
Precis som titeln beskriver så finns det mycket sanning i det jag skrev, men resten var just farhågor. Det blev aldrig sådan kaos på jobbet som jag befarade och flera trevliga kollegor följde med till Uppsala.
Jag fick dela rum med Elin och en av konsulterna fick vara kvar och är idag en av mina bästa vänner.
Min Thailandsvistelse blev helt underbar och jag tog mitt divemastercertifikat och fick jobb. Jag hann även resa runt i Indonesien och Malysia och fick fantastiska minnen och vänner från denna tiden.
Jag återvände till Sverige i början av maj 2003 och hade då tagit beslutet att säga upp mig och återvända till Småland. Trots övertalningsförsök och ökad lön fanns det inget som kunde ändra mig. Jag hade bestämt mig och det är jag glad för idag. Så som jag mådde då vill jag aldrig må igen.

Hittade denna texten för några månader sedan och tyckte att det nu 10 år senare var dags att göra den offentlig.

/Marit

söndag 22 juli 2012

Rovinj

Idag tog vi en tur till det vackra Rovinj. Vi var här förra året med en båttur och tyckte det var så underbart vackert och mysigt, så i år tog vi bilen de ca 5 milen söder ut.

Gamla hus och mysiga gränder blandas med klippor och kristallklart vatten.






Högst upp på kullen ligger stadens kyrka och blickar ut över havet.


Nu skall vi njuta av en lunch i hamnen innan det blir dags för ett svalkande dopp.

Igår drog ett fruktansvärt regnväder in över Istrien. Temperaturen sjönk drastiskt från 31 till 29 grader och vi kunde räkna till säkert 100 regndroppar!!!
För att trösta oss åkte vi in till Novigrad och handlade. Stefan fick äntligen köpa sopkvasten han tjatat om sedan vi var här förra året. Nu kan han äntligen städa förtältet!



Ha det så bra allesammans!!!

- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 21 juli 2012

Camp Mareda

Det tar ett tag innan den där semesterkänslan infinner sig, men nu har vi hittat den. Kroppen känns så där skönt avslappnad och det finns inga måsten.
Våra första dagar i Kroatien har vi inte gjort många knop utan mest njutit av värme, sol och svalkande bad.


Vi aktar våra bleka kroppar från Melhavssolens starka strålar och mitt på dagen håller vi oss i skuggan några timmar.

Framåt eftermiddagen vågar vi oss ut igen och det är sådan njutning att bara sitta och se ut över havet.


Förutom slappa stunder på stranden eller under ett skuggande träd med en bok i handen försöker vi vara lite hurtiga. Svettig morgonlöpning kombineras med Zumba Fitness pass på stranden.

Det är mycket som är billigt här nere. Frukt och grönsaker kostar inte mycket och har otroligt god smak då de fått mogna i solen. Det är även billigt att äta ute på restaurang. Första kvällen avnjöt vi varsin underbar pizza på den närliggande restaurangen Fortuna. Några platser inomhus finns inte utan man sitter under bar himmel med endast ett tak av citronträd och grönskande vinrankor med stora dinglande klasar.

Lite grill vid husvagnen har det också blivit. Man måste ju ta seden dit man kommer så självklart blev det cevapcici med ajvar.


Igår kväll tog vi turisttåget från campingen till den lilla staden Novigrad 5 km bort. Fantastiskt mysig stad med små trånga gränder, gamla hus, båtar, mysiga restauranger och affärer.


På restaurangen beställde vi Chateau briand och fick ett gigantiskt fat med 500g oxfile, strips, sås, grönsaker, frukter mm mm. Till detta blev det en karaff husets röda.
Trots att vi valde det dyraste restaurangen hade att servera så gick det ikväll inte ens åt 600 svenska kronor. För detta fick vi "taxi" ToR Novigrad, en fantastisk kötträtt, rött vin, vatten och en förrätt.

Som sagt, det går ingen nöd på oss. Vi har semester!!!



- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 18 juli 2012

First we took Manhattan, then we take Berlin...

...sjöng Leonard Cohen. Stämmer rätt bra på oss också. Efter en liten minisemester till New York i slutet av maj så var det nu dags för sommarsemester. Resmålet för årets semester var Kroatien, som gick rakt in i våra hjärtan förra året.
Bättre utrustade var vi i år också med mindre husvagn och större bil. Kändes stabilt och bra.

Lämnade Habo tidigt söndag morgon och några timmar senare Sverige via Helsingborg med färja mot Helsingör. På något konstigt sätt känns det exotisk bara att få komma över till Danmark.
Bra flyt i trafiken och vi anlände till färjan i Gedser i god tid. Vid halv sex hade vi äntligen tysk motorväg under hjulen. Nu hade vi bara 20 mils körning kvar till kvällens övernattningsstopp utanför Berlin. Där hade vi övernattat flera gånger tidigare på en liten camping strax intill autobahn bredvid den vackra Havelkanal.


Måndagen bestod av mycket bilåkande. Dryga 80 mil hade vi framför oss. En del skulle säkert tycka att det är drygt att skumpa genom Tyskland i 90 km/h, men på något konstigt sett ger det oss harmoni. Berlin med hedar och skogar, Leipzig med stora böljande åkrar där man redan tröskade för fullt.

För att undvika eventuella köer kring Nürnberg vek vi av mer öster ut och passerade nära Tjeckiska gränsen och ner mot Regensburg där landskapet nu blev mer kuperat.
Inför förra sommaren köpte vi en ny TomTom GPS. Funktionen var det inget fel på men den ville inte ladda. Med satt laddaren konstant i gick det bra.
Inför denna sommaren tog vi tag i reklamationen. Vår GPS skickades för felsökning och det slutade med att vi fick en ny tillbaka. Samma modell men med massa nya funktioner. Kanon!
Men den nya laddade inte heller, alltså var det laddaren det var fel på. En ny tur till Elgiganten och vi fick en ny laddare, men inte vilken laddare som helst utan en med TMC-mottagare. Med denna laddare i visas alla eventuella hinder, vägarbeten, köer osv och en ungefärlig tid på försening anges.
Nu dök det upp en olycka utanför München ca 17 mil framför oss. Försening 2 minuter vilket var lugnt, men den ändrades snart till 16 min och 25 min. Nästa gång vi tittar till på GPS:en är motorvägen avstängd!!! Vi tänkte att det släpper nog tills vi kommer närmre. Men icke då. Med 7 mil kvar var vägen fortfarande avstängd på en flera mil lång sträcka och vi fick förslag på ny alternativ väg.
Vi var så tacksamma för Elgigantens fantastiska sätt att hantera reklamationer. Utan den nya laddaren hade vi kört rätt in i kön och blivit sittande i timmar.
Nu fick vi en 5 mil lång sightseeing på en mindre, men bra väg genom gigantiska humle- och majsodlingar.

Vi kom sedan ut på en annan motorväg och kunde fortsatta förbi München utan problem.
Strax därpå dök de första alptopparna upp, vissa med snö på toppen.


Dagens mål var en rastplats bland bergen ca 10 mil söder om Salzburg. Vi hade hittat den av en slump förra året då vi stannade och tankade. I bergspassen låg denna pärla med massor av långa parkeringsplatser alla separerade med buskar och träd. Gratis och med närhet till macken, affär, restaurang och toaletter.

Nu längtade vi dit och de sista milen var dryga. Det började mörkna bland bergen och det var en underlig känsla att susa fram på en relativt öde motorväg omgiven av mörka gigantiska berg. Himmeln var fortfarande svagt ljus i horisonten och en och annan stjärna lös på himmeln.
Passerade ett spöklikt upplyst Örnnästet och fortsatte genom bergspassen på broar och genom tunnlar.


Strax efter tio kom vår fram till vår rastplats och upptäckte att den var mycket populär för övernattning. Men det fanns gott om platser och vi rymdes utan problem. Det var kallt uppe i bergspasset och vi somnade gott inne i husvagnen med värmen på.

På tisdagsmorgonen vaknade vi till ljudet av koskällor från kossorna som betade längs sluttningarna.

Solen sken och vi satte kurs mot Slovenien. Temperaturen ökade då vi kom ner från bergen och slutligen kunde vi skymta Medelhavet och den italienska staden Trieste.
Motorvägen slutade och cerpentinvägen tog oss från Slovenien in i Kroatien. Välkända vyer med olivträd och den röda jorden med långa rader av vinodlingar.
Vid ett var vi framme på vår camping Mareda utanför staden Novigrad i Istrien. Vi fick en bra plats bara 75 meter från havet.
Klarblå himmel och 30 grader vilket vi gillade starkt. Ett svalkande i dopp i havet innan det var dags för lunch och sätta upp förtältet.
Här stannar vi nu en vecka och varvar ner. Känns lovande för att den rätta semesterkänslan skall infinna sig.


/Marit

- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 13 juli 2012

Min syster har gjort ett handgjort kort!!!

Döm om min förvåning då jag idag hämtar posten och hittar ett kuvert med ett handgjort kort från min syster. Hon som klart och tydligt deklarerat att detta pysslande inte är något för henne har nu gjort ett tackkort till mig och Stefan.
Fatta hur mycket det betyder!

Lite annorlunda var det, det måste jag ju erkänna...






Inte alla som gör kort av disktrasor. Stor eloge syster för en kul ide och för att du tog dig tid och tålamod att göra ett kort.
Kände att det var värt ett blogginlägg samt att jag fick öva ännu en gång på min nya bloggapp. :-)

Nu är det semester! Här skall njutas!!!

- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 7 juli 2012

5-minuters-kort

Att göra kort till de som beställer är en sak, men att se till att man själv har kort när man skall gå bort är en annan sak.
Här är ett 5-minuters-kort gjort i all hast.




Annorlunda montering blev det också då kortet monterades utanpå kuvertet med presentkorten.

Passar också på att testa nya bloggappen jag köpte igår.

Nu blir det fest!!! Trevlig lördagskväll!




- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 6 juli 2012

Nya kluriga uppdrag

Mina vänner, kollegor och släktingar ser till att hålla min kreativitet i trim så här under sommaren och låter mig inte slöa till.
Här följer 4 stycken kortbeställningar, vissa med mycket specifika önskemål som till en början tycktes omöjliga att lösa. Men tids nog så löste sig det mesta...

En numera pensionerad kollega kom med en sista beställning innan hon slutade. Det skulle vara att grattiskort till en man som fyllde 50 år. Han var trubadur och gillade musik så kortet skulle gå i det temat. Han sa alltid "Underbart" och det skulle finnas med och gärna något med vin, för han gillade fina viner. Tillsist så fanns önskemål om att få med något om hans yrke, nämligen begravningsentreprenör.

hur löser man en beställning med Grattis 50 år, vin, underbart, trubadur och begravning? Jag fick klura en stund på detta men så här blev resultatet.


Notpapper från Inkido (egentligen ett julpapper) och charms med g-klav. Texten "Underbart" printade jag ut, liksom texten "Grattis Lennart". Begravning var ett svårt inslag, jag ville ju inte att kortet skulle bli för makabert. Hittade en diskret lösning där jag valde att kopiera begravningspsalmen "Härlig är jorden" ur en psalmbok som jag sedan stansade ut på en tag som jag chalkade och satte bakom grattistaggen.
Vinet var nog det svåraste. Att hitta en vinflaska som matchade det lite gammaldags kortet i bruna toner var inte lätt. Slutligen hittade jag en servett jag hade som jag scannade in och förminskade, printade ut i svart-vitt, klippte ut vinflaskorna och chalkade även dem.



Nästa utmaning var en kille som skulle disputera inom något med formler och siffror. Han gillade datorer och trädgård. Lagom till denna beställning hade Hildas Rum utförsäljning och där hittade jag det passande pappret Numbers från Echo Parks serie Happy Days med massa siffror. En dator i form av en charms och lite målad och sotad well-papp så blev resultatet så här.




Lagom till midsommar hörde min syster av sig och ville tacka sin granne. Han hade skaffat nya brevlådor både åt sig själv och till min systers familj. Eftersom syrran är nyinflyttad fanns ingen ordentlig plats för brevlådan, men nu hade grannen Olsson gjort en helt ny plats med brevlådorna samlade för alla som bodde i den lilla byn Solberga i Ebbarp utanför Bankeryd. Olssons skulle nu tackas med ett brevlådeinspirerat kort. Kort varsel var det också.

Kom på att jag hade en Magnolia ministämpel "Tilda with letters" som jag målade med distresser och stansade ut på tag. En tag bakom med poststämpel och i mina pappersgömmor hittade jag ett papper massa brev på. Slutligen ännu ett fynd från Hildas Rum, en stämpel med texten "Tack så mycket".
Brevlåda vet jag inte, men nog blev kortet postinspirerat.



Den fjärde beställningen kom från en granne som är målare. Hans jobbarkompis skulle byta jobb och han ville därför ha ett "Lycka-till-på-nya-jobbet-kort".
Han som skulle få kortet höll på Elfsborg så det vore bra om kortet gick i deras färger. En pensel och en bas skulle också finnas med. Penseln för att han var målare och bas för att han spelade i ett band.

Resultatet blev ett gul-svart kort med utprintad bas och pensel och not-brads. Lekte lite med akrylfärgerna och målade och sotade wellpapp, målade lite vid penseln och stämplade lite "färgklickar".



Det var allt för denna gången. Snart är det dags för semester så det kanske blir lite klent med pyssel ett tag fram över. Min distresserna kommer nog få nog följa med på resan...

Trevlig helg!
/Marit

söndag 1 juli 2012

Princess Leia

Idag hade vi besök av en liten princessa, nämligen Princess Leia.
Det är Stefans brors barn och 26 maj döptes hon vid sjön Bellen i Bellö. Tyvärr var vi i New York då och missade dopet, så vi firade henne idag.

Självklart blev det etthandgjort dopkort till henne i form av en dopklänning.




Prinsessan i egen hög person, med Star Wars-strumpor så klart.


Trevlig kväll!
/Marit