Svett, vin men ingen olivolja

På lördagen lämnade vi campingen tidigt på morgonen och körde över bergen ner mot Merag för att ta färjan tillbaka till Krk. Gryning och knappt ingen trafik och det var oerhört vackert att se solen stiga upp över bergen. Däremot var fåren vakna och sprang kors och tvärs över vägen. Vi fick både väja och bromsa för dem, och tyvärr hade några före oss inte varit lika uppmärksamma, för på två ställen såg vi döda får intill vägen. 

Familjen Fritzson körde norr ut för att ta färjan till Pula-halvön. De hade några platser där de ville uppleva igen. Stefan och jag har ju redan varit runt där en del, så vi bestämde oss för att ta några dagar till i Baska. Vi hade några saker kvar på vår önskelista, vilket kan tyckas konstigt efter alla de gånger vi varit där. Eller är det kanske så att ju längre man stannar på en plats och lär känna den, desto mer saker hittar du att göra?

Trots att vi tog färjan redan 6:30 så var ett 20-tal bilar före oss. Men turen gick smidigt och redan vid 8 var vi nere på campingen i Baska igen. 

Efter några dagar med Voltaren så började min arm bli brukbar igen. Jag kunde både få på mig bh:n och sätta upp håret själv. Att lite arbete bakom ryggen kan vara så ansträngande och ge så mycket smärta. Och allt jag ville va att ta fram lite kallt vatten till min törstiga man i en het bil utan AC. Jag tycker det var ett hårt straff när man försöker vara snäll. 

På söndag eftermiddagen var iallafall armen så bra att jag utan problem kunde cykla. Vi bestämde oss då för att cykla upp till kyrkan på berget. Det var något vi pratat om länge att vi ville göra. Laddade med mycket vatten och gav oss av. Särskilt långt var det inte, men så tufft. Den lilla vägen ringlade sig upp för berget och svetten rann om oss innan vi ens kommit halvvägs. Bitvis var jag tvungen att stiga av cykeln och gå, benen orkade inte trampa mer.

Varma, svettiga och lätt överhettade nådde vi kyrkan och njöt av underbar utsikt och fläktande vindar. Det var definitivt värt mödan och varenda svettdroppe. 

Ner var det betydligt lättare, även om det var lite väl brant för min smak. Bromsade mig sakta nerför berget. 

På campingen skyndade vi oss att ta en kall dusch och sedan väntade en iskall öl. 

En annan sak som var kvar på vår att-göra-lista på ön var att ta oss till vindistriktet vid den lilla staden Vrbnik. Det var bara knappt två mil dit, men sträckan innebar först en dryg mil med uppför, följt av en knapp mil nedför. Att genomföra detta på cykel i värmen var inte tänkbart.  Ryktet sa att vägarna var små, så husbilen var inte ett alternativ. Vi hyrde därför en moppe på måndags morgonen för att ta oss dit. Motorn var rätt klen och ett tag undrade jag om den skulle orka ta oss upp för berget. Men den kämpade på i 20 km/h och tog oss framåt. Fort gick det ju inte, men vi slapp kämpa. 

Vi svängde av huvudvägen och mer mot Vrbnik och snart möttes vi av öppna landskap med vinodlingar. Långa prydliga rader med vinrankor med stora klasar druvor. 

Så småningom kom vi ner till byn Vrbnik där gamla stenhus trängdes på klipporna som stupade brant ner i havet. 

Tidigt i byn fanns en parkering, några restauranger och glassbarer. Vi parkerade vår moped och började gå in mot byns centrum. Men vad var egentligen centrum? Byn bestod enbart av små gator kors och tvärs utan något system. Förutom någon enstaka souvenirbutik och vinaffär där vi provsmakade viner, så var byn helt orörd och inte alls turistig. Små gator och gränder, trappor upp till lägenheter prydda med krukor med färgglada blommor, vinrankor och murgröna. 

Något hus hade turen att äga en liten täppa med ett odlingsland uppe på klippan högt över havet.

En gata slutade med en dörr på vardera sida och bara ett enkelt staket rakt fram. Nedanför fanns branta klippor och havet.

Vi besökte också en gata som enligt en skylt skulle vara världens smalaste gata. 

Vi återvände till parkeringen, testade ännu en vinsort och blev visade en fin champagne som kostade nästan 2000:- flaskan. Den hade lagrats 2 år i havet på 30 meters djup. 

Vi gick sedan ner mot hamnen som  egentligen var rätt alldaglig. Den låg långt under byn och en brant väg ledde ner dit. Vi tänkte nästan vända tillbaka när Stefan såg skylten "The Secret Beach". Genom en klippskreva gick man som en tunnel i klippan och kom ut på en vacker stenstrand. 

Några få personer badade och solade där medan vågorna slog in och stenarna skapade ett underbart ljud då de rullade fram och tillbaka i vågbruset. 

När vi gick tillbaka upp hittade vi en liten trappa upp och klättrade upp ovanför den gömda stranden. Så vackert. 

Vid hamnen fanns ännu en vinbutik där vi provsmakade och köpte med oss 2 flaskor hem. 

Vi lämnade sedan Vrbnik och stannade till i dess utkant vid vingården Katunar. Mycket folk i butiken och vid provsmakningen, och ingen visning av produktionen, så vi rullade vidare. 

Strax innan vi svängde av mot Vrbnik hade jag sett en stor skylt med texten "Olive Garden". Lite närproducerad olivolja och lite goda oliver skulle ju sitta fint. Vi beslöt dock att vänta med detta till efter lunch och rullade ner mot staden Krk, där vi varit för några år sedan. I hamnen delade vi en god pizza och en grekisk sallad. Vilken fetaost!!!

En tur bland Krks gränder och gator innan vi rullade hemåt igen. Då vi passerade skylten till Oliv garden svängde vi in. En liten asfalterad väg som snart övergick till grusväg. En lång kurva och en backe ner innan vi kom fram till en stor låst grind. Ett stort hus låg långt innanför avspärrningarna och små olivträd växte på sluttningar. Två stora hundar lösgjorde sig från byggnaden längre ner och kom springandes i hög hastighet upp mot grinden. Vi vände snabbt om. Vad nu än Oliv Garden var så var det tydligt att det var stängt nu och inte ville ha besök. 

Så några oliver eller någon olja fick vi inte med oss, men vinet hade vi kvar när vi återvände hem till Baska. På campingen hade vi fått nya grannar. En hyfsat ny husbil från Italien som jag egentligen inte la någon större notis vid. Det var först på kvällen när personerna som ägde den kom hem som jag blev lite fundersam. De verkade så bekanta. En familj med en dotter i 15-års åldern och mor och dotter var så lika med sitt långa röda hår. Det kändes som vi stått nära dem i fjol. Men bilden stämde inte, jag såg dem framför mig i en gammal husbil. 

Då vi gick för att äta på kvällen gick vi förbi dem och hela familjen sprack upp i ett leende. Innan jag hann säga något sa pappan sa på knacklig engelska att han kände igen oss från förra året. Mamman drog sedan en lång vrålsnabb harang på italienska som vi inte begrep ett ord av. Pappa och dotter översatte och vi redde ut att de först känt igen vår husbil, sedan oss. Deras var ny för i år. Inte undra på att jag inte fick ihop bilden i mitt huvud. 

Tänk så liten världen är. Bredvid varann i år igen. Det är nog många som har Baska som favorit. 

På kvällen åt vi på en av våra favoritrestauranger Mango. Även där blev vi igenkända från i fjol och vår servitör småpratade lite med oss mellan varven. Det framkom då att han jobbat i Kanada i 2 omgångar, gillade hockey och brukade se utvalda matcher från SHL. Vi trodde knappt våra ögon då Stefan nämner HV71 och han känner igen dem. Han hade t.o.m. sett dem i en av matcherna i slutspelat mot Linköping. Det var häftigt!

Våra sista dagar här i Baska har varit så sköna. Några svettiga, varma löprundor och cyklingen till kyrkan, blandat med sol och bad. Vi har knappt brytt oss om vad klockan är. Ätit när vi är hungriga och sovit när vi är trötta. Trots att middagarna blivit sena och att vi ätit först framåt nio, så har vi vaknat tidigt på morgonen och njutit av en kopp kaffe utanför husbilen tidigt på morgonen. 

För att slippa stimmet och sorlet på stranden har vi tagit cyklarna bort till våra älskade badklipporna. Där har vi ätit av medhavd frukost och sluppit trängsel på stranden. Medan mannen legat och småskrattat för sig själv med "Sommar i P1:et" i hörlurarna, har jag med Marie Jungstedts hjälp förflyttat mig till Gotland och mordintriger. 

Ännu en komisk incident hände på klipporna i måndags. En familj anländer och vi hör att de pratar svenska. Vi börjar småprata lite varpå äldsta dottern säger.  

- Men har inte vi träffats här förr?

Då känner vi igen dem och vi kan tillsammans konstatera att vi träffades på klipporna för 2 år sedan. Då liksom nu hyr de en lägenhet precis vid klipporna. 

Som sagt, Baska är en pärla dit många återvänder. 

Men efter drygt två veckor i Kroatien är det imorgon dags att rulla vidare mot Italien och Gardasjön. Kvar på önskelistan är forfarande att bestiga berget Ljubimer den tuffa vägen. Sist tog vi den "enklare" även om den var allt annat än enkel. Att göra det den svåra vägen har varit lockande sedan dess. Men det tar vi inte nu. Någonting säger mig att vi kommer återvända hit snart igen. Nu är det dags för nya vyer och berg och byta Hvala mot Grazi!