tisdag 28 juni 2022

Persilja, rosmarin och hissnande höjder

På midsommardagen lämnade vi Zaostrog för resa till Peljesac, en halvö strax utanför Zaostrog. Persilje-halvön som vi ofta kallar den. Fågelvägen var det ingen lång sträckta, men desto längre att köra då vi först måste följa kusten söderut till passagen över till Persilje-halvön och sedan köra norrut igen. Man kan likna det vid att åka från Gränna till Hjo. 

Vackra men kurviga kustvägar, det vackra deltalandskapet vid floden Neretvas utlopp. 



In i Bosnien en dryg mil och sedan tillbaka in i Kroatien igen. Vi passerade alla de musselodlingar som finns längs den här kustlinjen, tusentals flöten låg och guppade i vikarna, för att slutligen komma över på Peljesac. 

En bro är byggd för att korta resan och slippa gränsövergångarna, men den tas i drift först om några veckor. 

Vägen på Peljesac är smal och kuperad. Först passerade vi byn Ston med sin majestätiska försvarsmur, ofta kallad Europas kinesiska mur.  

2018 var vi där och gick på muren. En imponerande byggnation från 1300-talet. 



Turen fortsatte norrut på Peljesac där vinodlingarna avlöste varande. Vinrankorna klättrade längs sluttningarna och de byggda terrasserna och gav grönska åt det annars karga landskapet. Ibland låg odlingarna precis intill vägen och flera rankor hade letat sig ut på vägbanan. 


Vi hade siktet inställt på Orebic på norra delen av Peljesac. En hissnande färd som först tar oss upp på 400 meters höjd via serpentinvägar, för att sedan leta oss ner till havsnivå. Inget för den höjdrädde med branta stup längs vägkanten. Resan till Orebic går väl an, men på hemresan så har vi stupet på vår vägbana. 


I Orebic tog vi in på Camp Nevio. Utsikten och närheten till havet blev inte lika bra här som på förra campingen. Men en grön och lummig plats högt upp med lite utsikt över havet och skärgården nedanför. 

Ett flertal öar ligger här utanför. Närmast är ön Korčula med den gamla mysiga staden med samma namn som ön. 

En svag doft av rosmarin ligger över hela campingen. Här växter plantorna som stora buskar eller som hängväxter på alla de murar som utgör etagerna här på campingen. Och etager finns det gott om. 

Det här är ingen camping för den late, bara att ta sig ner till stranden kräver sitt. 

Visst finns det fina strandnära platser, men dit tar sig bara de med små, små husbilar eller tält. Bara att ratta en combi-bil på den här campingen är en utmaning, så vi nöjde oss med typ etage 10 av kanske 12. 


Notera storleken på rosmarinen framför oss.

Alla etager och nivåskillnaden utgör en perfekt plats för intervallträning. Med en nivåskillnad på 50 meter och små vägar och trappor överallt så kan man hålla igång träningen även inom campingområdet. Värsta etappen är en brant trappa som tar en från havsnivå och nästan ända upp till receptionen. Halvvägs byts de branta stegen mot en serpentinväg. Många höjdmeter på relativt få längdmeter. Uppfriskande rosmarin överallt som doftar extra mycket i hettan. Det kändes som att springa i ett SPA och då kanske i bastun. 


Orebic är en mysig stad med gamla hus. Men ett syfte med att åka hit var att besöka Korčula igen. När vi var här 2018 var vi där på dagen. Nu ville vi besöka den gamla staden på kvällen. 

Från Orebic tog vi på söndagen passagerarfärjan över till Korčula. En överfart på ca 20 min. Cyklarna fick följa med. Vi visste vi skulle behöva dem för hemfärden. 

Korčula ligger på en halvö och är omgärdad av en ringmur från 1200-talet. Under 1400-talet lät venetianarna förstärka muren med torn och bastioner och i staden finns flera byggnader från gotiken och renässansen. Här finns också huset där Marco Polos föddes. 


Kanske borde vi ätit något lokalt, men vi visste sedan innan att där fanns restaurang med fantastisk thaimat. Maten avnjöts med lokalt vin från Peljesac i alla fall. 

Vi strosade runt, tog en glass. Solen sänkte sig och fick de gamla blankslitna gatstenarna i gränderna att glimma som guld. 

Så fick vi syn på baren Massimo belägen i ett av de gamla vakttornen. 

En trappa tog oss upp till plan 1 där själva baren fanns. Därefter väntade en smalare trappa till plan 2 där en mindre lounge fanns om man ville sitta inomhus. 

Slutligen en stege som ledde upp till ytan på tornets topp, plan 3. Trångt och brant i stegen och jag var glad att jag ikväll valt shorts och inte kort klänning som jag först tänkt. 



Tornet bjöd på fantastisk men också hissnande utsikt. Några stolar och bord fanns utställda men många satt längs de gamla murarna. Problemet var bara att det bitvis var glapp i stenarna och nedanför låg havet och vassa klippor. 



En varuhiss, dvs en korg dragen i rep fraktade drinkar från plan 1 till plan 3. Vi njöt av ett glas rött och såg solen sänka sig. 


Bakom oss finns hålet ända ner till havet.

Några segelbåtar och kite-surfare njöt av solnedgången. Närmast oss låg några riktiga lyxyachter. 



Det var helt klart inte Massimo man skulle sitta och fyllna till för mycket på. Vi tog oss ner helskinnade. När vi kom ner var det konstigt att tänka att vi nyss satt där uppe. Och att det ens fanns en bar där. 



Mörkret hade nu lagt sig över den gamla staden. Eftersom det inte blir högsäsong förrän 1 juli hade sista passagerarfärjan redan gått tillbaka. Vi strosade runt en stund till och cyklade sedan de 3 kilometerna till den stora hamnen. 22:10 gick sista bilfärjan över till Peljesac. 

Först av alla fick vi cykla ombord på färjan. Väl upplyst i mörkret och med sitt stora gap så kändes det som någon film där någon kliver in i ett rymdskepp. 


Efter några härliga dagar i Orebic rullade vi på tisdagen söderut på Persilje-halvön. Mannen körde och konstaterade under resans gång att han aldrig klarat av att sitta på passagerarsidan. Jag höll mig tämligen lugn och hoppades bara på att inte möta större fordon mitt i kurvorna. 



Strax innan fastlandet stannade vi till på den lilla campingen Prapratno. I en liten vik med sandstrand ligger denna lilla camping i en olivlund. 



Tyvärr hade olivträden beskurits sedan sist så mycket skugga var borta. Men vi ska nog klara några dagar här. Havet är nära. Och vi har AC i bilen nu för tiden. Det är skönt. 

Nu stannar vi här några dagar. Husbilen doftar fortfarande rosmarin inuti. Fokus kommande dagar blir  SUP, snorkling och relax. Sedan vänder vi norrut och hoppas möta upp lite vänner. 


Önskar er en fortsatt skön vecka!

Kram Staafs

lördag 25 juni 2022

Dober dan

Dober dan! Eller God dag som det blir på svenska. Efter några dagar i värmen så börjar verkligen semesterkänslan infinna sig på riktigt. Många av de kroatiska fraser och ord vi innan kunnat börjar sakta hitta tillbaka. Inte klokt vad man hinner glömma på 3 år. 

Snabbt mindes vi dock den härliga känslan från Zaostrog. Lagom liv och rörelse, god och billig mat, trevliga människor och underbart klimat. Att på kvällen gå ut och äta i byn eller ta cyklarna till en grannby. Ljumma vindar när man cyklar, underbar utsikt över havet. Mysiga gamla hus översållade med vinrankor, vildvin och färgglada blommor. Att sedan kunna äta god mat, dricka vin och vatten för ca 100:- per person. 

Jag får nästan nypa mig själv i armen för att förstå att det är på riktigt. Hur bra har vi det inte?! 


Lunchen äts ofta vid husbilen. 20 meter från vår plats finns grönsaksståndet med grönsaker från det intilliggande klostret. Närodlat, utan gifter och kostar knappt inga pengar alls. Och de smakar gudomligt. 



En omelett med lite stekta goda grönsaker eller vitlöksstekt ciabatta med en röra på hackad tomat, lök, olivolja och basilika. Så enkelt men gott i värmen. 


Vi har bra span på allt som sker från vår plats. Ibland slutar man aldrig förvånas över folk. Häromdagen kom en svensk kvinna förbi. Vi hade pratat lite kort tidigare då vi hjälpt dem få sin husvagn på plats. 

Hon stannar till vid vår plats och studerar alla blomsterarrangemang som står framför oss. Eftersom vi har platsen vid entrén så har ju campingen dekorerat lite extra. Säkert också för att skärma av platsen lite. 

- Va fint ni har det här. Har ni haft med er allt detta?



Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Vem skulle köra med sig en trehjuling, en gammal kärra med trähjul, en trätunna och massa blommor för att få det lite fint på platsen. Inte vi i alla fall. Vi har fullt nog med cyklar och SUP:ar. Och en liten kruka basilika.


Under tisdagen satt Stefan i styrelsemöte på förmiddagen. Styrelsen fick vänja sig vid bakgrundsljud som cikador och kyrkklockor när han skulle tala. Vid den långa ringningen vid 12 fick han flytta in i husbilen. Då blev ljuden för mycket för att han skulle höra vad som sas på mötet. 

Men de fick se mycket spännande i bakgrunden. Tjocka tyskar i minimala badbyxor, hur 4 personer kämpade med att putta en gammal husvagn upp för en backe och hur kämpigt det blir när stödhjulet lossnar. 


Jag gick en promenad och insåg att folk hade nog med sig konstiga saker på semestern. Utanför en ”plåtis”, dvs en mindre husbil typ van, stod en fullstor hammock. Hur i hela fridens namn fick de med sig den?

Lite längre bort höll en husvagn på att installera sig. En man var i färd med att bära ut hantlar. Gissningsvis satt närmare 7 kg per hantel. Vem tar med detta på semestern?!


Så kanske var inte hennes fråga så konstig. Man har kanske med sig trehjulingar och trätunnor som dekoration. 


På onsdagen tog vi SUP:arna norrut mot grannbyn Gorjna Vala. Från cykelvägen hade vi sett ner till de små fina vikarna med klippor och tänkte att det vill vi se från havssidan. 

Det klara vattnet och solglasögon med polarisering gjorde att man såg botten och det marina livet nästan lika bra som med mask och snorkel. Sjögurkor, en och annan sjöstjärna och enorma stim småfisk dök upp under oss. Jag gissar fisken var någon typ av ansjovis. De blänkte som silver i vattnet när de bytte håll eller vek ner djupt under SUP:en. 

Ibland kom stim med lite större fiskar, de påminde om den goda havsabborren jag åt häromkvällen. Då grillad till perfektion. 


Kustlinjen var mycket vacker. Men det tyckte också de nudister som letat sig ner till de nästintill otillgängliga små stränderna mellan klipporna. 

Varför är det de med de minst attraktiva kropparna som måste fläka ut sig. Och varför måste de sitta på en klippa ut mot havet och skreva?!

Det var inte bara deras hängbukar jag inte ville se så att säga. 

Jag fäste blicken i havet framför mig. Sjögurkor. Same same but different. :-)


Tillslut blev klipporna för höga för någon att ta sig ner och vi kunde äntligen njuta av den vackra kustlinjen. 



I mysiga Gorjna Vala vände vi hemåt igen. Höll siktet till havs på hemvägen. 

Efter att ha sett nog med nakna karlar för en lång tid fram över så blir jag ju inte ens förvånad av att promenera förbi den här baren. Men undrar ju samtidigt vart 1:an ligger. 



På torsdagen valde vi att paddla söderut. Minst lika vackert och färre nudister. Lummiga små stränder som kantades av träd och vackra agaveväxter. 




Midsommarafton firades ganska traditionsenligt med färskpotatis, sill, gräddfil, jordgubbar och glass. Det mesta från Sverige. Jordgubbar och glassen från Kroatien. Som vanligt tittar de konstigt på oss när vi kommer till glasståndet och vill köpa glass i bunke. 

Under vår ek hittade jag lite gröna slingerväxter att sätta i håret. Det och några rosa blommor fick duga istället för krans. 



Midsommaraftons roligaste händelse stod ett äldre par från Österrike för. De brukar alltid heja så glatt när de går förbi eller vi möts i disken. 

När Stefan kommer ut från herrarnas duschrum efter att varit och duschat av sig lite saltvatten så hoppar den österrikiska frun fram bakom ett hörn och skämmer honom. 

Så får hon syn på Stefan och utbrustet förskräckt. 

- Oh, I am sorry!

När de senare går förbi bryter de bägge två ut i asgarv. Ljudet av Stefans blöta Crocs lät tydligen precis som hennes mans, så hon var helt säker på att det var han. 

Men bara tanken på att skrämma sin man när han kommer ut ur duschen och i den åldern är underhållande nog. 


Midsommaraftons middag åt vi på Bracera, vår favorit-restaurang längs stranden här i Zaostrog. Ägaren bjöd på extra snaps. Inte för att det var midsommar utan för att visa sin uppskattning och tacksamhet. Alltid tråkigt att säga hej då när det är dags att åka vidare. Den äldre mannen har haft restaurangen i 40 år, nu är han 73. Hans son sköter grillen och hans barnbarn hjälper till i restaurangen.

Vi lovade komma tillbaka nästa år.



Det fick bli en hel vecka här i Zaostrog. Till vår stora besvikelse så har vi varken sett eller hört några ugglor. Så troligen häckar de inte här i år. Bättre lycka på nästa camping helt enkelt. 


Idag har vi lämnat Zaostrog och rullar vidare söderut mot halvön Peljesac. Ingen lång sträcka men den tar sin lilla tid. Vi kommer både hinna lämna Kroatien och komma tillbaka igen. Detta då Bosnien har en bit kuststräcka just här. 

Hur det är på Peljesac få ni veta en annan gång. 


Kram Staafs

söndag 19 juni 2022

On the road again

Jag hade nog inte riktigt förstått hur mycket jag saknat det här förrän vi nu kom iväg. Alla förberedelser och stim för att lämna hemmet i dryga 4 veckor och ge sig av mot både kända och okända mål. 
Sommaren 2020 satte pandemin stopp för vårt resande ut i Europa. 2021 hade vi nog kunnat komma nedåt Medelhavet, men då kändes det inte rätt att åka långt bort när pappa var så sjuk och vi inte visste hur lång tid han hade kvar. Ett val jag är glad för. 

Inför årets sommarplanering tänkte vi att det möjligen skulle vara Putin som kunde sätta käppar i hjulet för oss. 

Men i år kom vi iväg och i onsdags eftermiddag lämnade vi Habo. På kvällen gled vi in i hamnen i Rostock i Tyskland. 



Som jag så många gånger sagt, och skrivit, så får jag ingen riktigt ro i kroppen förrän vi har tyskmotorväg under däcken. Det är då semesterkänslan kommer. 

En lång sträcka men det gäller att njuta och se allt det fina. De mäktiga rovfåglarna som sitter intill autobahn och väntar på sitt byte, storkparet som går på åkern intill vägen, de mysiga tyska städerna. 

Extra speciellt blir det när vi når de kuperade landskapen nedåt Bayern. Med tjeckiska gränsen nära breder enorma odlingslandskap ut sig. Humle varvas med olika sädesslag. För att runt nästa krön bytas mot tusentals solcellspaneler. Ena stunden kämpar husbilen uppåt i de branta backarna, för att nästa stund rulla lätt nerför med underbara vidder framför oss. 

Som bondtös kan jag ju inte låta bli att grubbla över hur de brukar dessa åkrar? Vad är det för bredd på tallriksharven och slåttermaskinen för att mäkta med detta. Det måste ju ta minst en vecka per åker. 


Jag har alltid gillat floder och speciellt Donau. Därför var vi extra nöjda med vår andra övernattning på resan ner, en gratis parkering för husbilar precis intill flodkanten. 




Under fredagen tappade vi lite tid vid  gräns-övergångarna till Österrike och Slovenien. Har man husbil över 3,5 ton måste ha speciella dosor i framrutan för betalning av motorvägen. Vanlig bil klarar sig med att köpa ett klistermärke. 

Eftersom vi bytte husbil i våras så skulle nya dosor fixas, pengar laddas och de gamla dosorna tillbaka. 


Men ca 2 dygn efter att vi lämnade Habo så rullade vi över gränsen till vårt älskade Kroatien. 

Vårt första stopp blev campingen Slapic mitt ute i skogen. Vi har varit där två gånger tidigare och mysigare plats får man nog leta efter. Jag skulle säga att platsen är nästintill magisk. 

Strax innan campingen insåg vi att storkparet vi sett tidigare gånger var kvar. De häckade på samma elstolpe som tidigare år och i boet fanns nu 3 ungar. 

Ån Mreznica flyter längs campingen. Vattnet är kristallklart och snirkliga rötter och växtlighet pryder dess botten och kanter. På vissa partier är det mer strömt, ibland som mindre vattenfall. Fåglar, fiskar och campinggäster delar glatt på platsen. 

För de med tält fanns platser nära åkanten, en del med byggt trädeck. 

Platsen är minst sagt magisk och ett ställe att koppla av på. 




På kvällen åt vi på restaurangen som ligger ner mot ån. Månen och det svaga skenet från restaurangen lös upp ån och det klara vattnet. Det kändes nästan lite trolskt.





På lördag morgon rullade vi vidare ner mot Medelhavet och södra Kroatien. Efter flera mil på motorväg genom ett grönskande landskap med enorma vidder och lummiga kullar möttes vi av vitgrå bergen i Dalmatien. Slutligen rullade vi igenom tunneln i berget och kom ut på kusten. 

Det blir alltid samma wow-känsla när man ser allt det vackra för första gången. Nedanför oss låg byarna med de ljusa byggnaderna, de orange tegeltaken, det blå havet som intill stränderna lyser turkose och slutligen de gröna pinjeträden. Färger så vackra ihop. 

På andra sidan om oss fanns de silvergrå olivträden som klamrade sig fast på bergsluttningarna. Blommande buskar intill den slingriga vägen. 


Vid tretiden rullade vi ner på den lilla bygatan i Zaostrog. En av de platser vi älskar. Campingen var mer belagd än vanligt, några enstaka nätter fanns lite här och där. 

Men sedan har vi denna platsen med, säger damen i receptionen. 

Vid campingens infart fanns en stor plats med fantastisk vy ut över havet. En stor ek gav skyddande skugga. 



Ironiskt nog är det precis samma ek där vi för 3 år sedan hittade ett uggelbo och såg dvärgberguvarna flyga in och ut ur boet. 

Så det var med skräckblandad förtjusning vi installerade oss. Hur nära inpå mig kommer jag ha ugglorna?


När vi var installerade och klara satte vi oss ner och tog varsin öl. Nu var det semester och allt hade gått jättebra. Inte en endaste stau i Tyskland. Vi njöt av vår vackra vy och jag funderade över avståendet till uggelboet. 

Jag stegade upp avståndet fram till trädet och använde Stefan som måttstock för höjden. Jag började sedan grubbla på hur i hela fridens namn det var man räknade ut längden i en rätvinklig triangels längsta sida. Hur fick man fram hypotenusan?


Min man som aldrig varit mycket för matematiska formler och ekvationer menade på att hypotenusan tagit semester. 

Inte mycket hjälp där inte. 


Efter lite googlande kom jag ju på att det var pythagaros sats jag skulle använda mig av. Efter lite räknande konstaterade jag att uggelboet var 4,7 m ifrån mig när jag satt intill husbilen. 

Det här ska bli spännande. 


Bortsett från fler turister så var mycket sig likt här i byn. Grönsaksståndet med närodlade grönsaker från den intilliggande klosterträdgården var kvar liksom flertalet restauranger. Det är ju alltid svårt att veta hur pandemin slagit mot platser som dessa. 

Klostrets olivolja fanns fortfarande till försäljning. Det blir nog ett köp innan avresa. Men för att undvika förra gångens olivoljaexplosion inne i husbilen så ska vi undvika de stora flaskorna. 

En god grilltallrik på restaurang Bracera har vi hunnit med. Tyvärr jobbade inte servitris Maja, som vi lärde känna sist, kvar. Men maten, servicen och läget intill havet var detsamma. 



Idag har vi både hunnit med träning, en stund på stranden och en eftermiddagstur på SUP:en. 

I början kändes det overkligt både att det var semester och att vara tillbaka i Kroatien igen. 

Men under eftermiddagens SUP-tur på härligt rent vatten och de höga bergen bakom oss med byn och klosterkyrkan i förgrunden så trillade polletten ner. Vi är tillbaka i Kroatien!!!

Med andra ord, vi njuter av semester och stannar här ett tag. 


Må gott! 

Kram Staafs