Sanddynor och spektakel

Efter i besöket i Regensburg med den gamla staden och den mäktiga domen kände vi att ännu en gammal stad som t.e.x. Leipzig var vi nog inte redo för ännu. Hjärnan behövde smälta alla intryck från gårdagen innan vi kunde fylla på med nya liknande. 

Vi bestämde oss därför att prova nya sol- och badställen och körde på torsdagen från Regensburg upp till utkanten av Rostock. 

Efter att under semestern ha legat och solat på klippor och stenstränder och badat i Medelhavets salta vatten, i Gardasjöns söta och i floder, så var det nu dags för milslånga sandstränder och Östersjön. 

Kusten utanför Rostock består precis som Rügen av långa vita sandstränder och höga sanddynor. Några mil öster om Rostock ligger den lilla byn Dierhagen. Vi sov en natt där på vägen hem 2009, men då var det inget badväder. Men vi besökte stranden och såg hur fin det var. Nu bestämde vi oss för att åka tillbaka. 

Som tur var fanns det plats för oss på campingen och vi fick en grön och lummig plats i campingens bortre ända. 

Även om temperaturen under dagen varit upp i närmare 30 under vår resa genom Tyskland så sjönk den rejält nu på kvällen. Kvällsluften kändes rå och fuktig, så för ovanlighetens skull blev det middag inne i husbilen. 

På fredagen sken solen och vi började dagen med en cykeltur. Överallt fanns bra små cykelvägar till byar, stränder och längre cykelleder. Genom en smal skogslinje som doftade ljuvligt av varm tall kom vi ner till stranden. I förgrunden låg några souvenirbutiker, restauranger och caféer. 

Några sommarstugor och lyxiga villor fanns också i skogens utkant. På andra sidan de höga sanddynorna och havet och doften av tång slog emot oss så fort vi kom ut på stranden. 

Trots att det ännu inte var så varmt och ganska tidigt på förmiddagen så började redan stranden fyllas på med soltörstiga turister. De klassiska solstolarna för just den här regionen fanns givetvis också här. 

Vi fortsatte in till Dierhagen by där mycket turister också var i rörelse. Alla pensionat och hotell i regionen skyltar med att de är fullbokade, det är nog verkligen högsäsong här nu. 

Det skyltas också om Mittelalter spektakel. Måste säga att det order klingar dåligt i våra öron då vi ofta använder ordet spektakel som något negativt. 

Vi cyklade hem till campingen och bytte till badkläder och cyklade ner till stranden igen. 

Lite svalt i luften och Östersjön kylde, men var vi nu här så skulle vi bada. Ett dopp blev det, men sedan höll vi oss på stranden och i solen. Där var temperaturen perfekt. 

Vid lunch tittade vi runt bland strandrestaurangerna och hittade Pannkakshuset. De hade både söta pannkakor samt de med matig fyllning. Så vi testade detta och fick en gigantiska pannkaka med fyllning. 

Proppmätta bestämde vi oss för att ta ännu en cykeltur, denna gång ner till hamnen i byn. Längs med vägen ner till hamnen låg fina gamla tegelhus som är så typiska här i norra Tyskland och Danmark. Flera av dem med halmtak. Bostadshus blandades med bagerier och mysiga restauranger. 

Byns hamn vätter inte ut mot havet utan ser vid första anblicken ut att ligga i en sjö. Men långt norrut går havet in och skapar en smal landtunga omgiven av vatten på bägge sidor. Överallt såldes fisk, främst rökt makrill. 

Sedan blev det en sista skön eftermiddagsstund vid husbilen. Det har blivit några stycken nu under semestern. Jag älskar verkligen dessa stunder av total avkoppling. Med en kall öl och något litet tilltugg har vi njutit av en god bok, varandras sällskap eller av att bara sitta tysta och njuta av vackra vyer. 

Men som alltid när hemresan är nära så blir vi aningen rastlösa. Och när vi hörde musik på nära håll som lät som någon sorts tornerspel så blev jag nyfiken och vi bestämde oss för att ta ännu en cykeltur. Vi följde ljudet från musiken och insåg strax att det kom från fältet där "Medeltids-spektaklet" ägde rum. Vi cyklade in där och förbi parkeringen där alla bilarna stod och mot en öppning i ett staket. Vi hade ju egentligen ingen aning om vad vi hade att förvänta oss, om det fanns nåt att se, om det kostade pengar. Vi ville ju bara kolla läget lite.

När vi kom in genom öppningen såg vi att entrén låg 25 m längre fram vid ett nytt staket. I det här mellanläget fanns bara några få stånd. Jag hade min fokus på entrén och det var först när det var försent som jag vände huvudet åt vänster och möttes av en fasansfull syn. 

Det som sedan hände kunde gått illa. Med Stefan cyklande på min högra sida vrider jag styret fullt åt höger, trampar på allt jag är värd samtidigt som jag skriker - Åh fy fan!!!

Nu är ju min man väl medveten om mina Fritzson-gener och att vi får plötsliga infall åt både höger och vänster, så på något mirakulöst sätt lyckas hand undvika en kollision mellan oss. 

Men han har inte en blekaste aning om vad som orsakat min plötsliga reaktion. Men med tanke på min kommentar och att jag nu står vid cykel och skakar så förstår han att det måste röra sig om antingen en uggla eller räv. 

Och det var det förstämda. Försent såg jag berguven som satt på en trälår bara 2 meter ifrån mig. 

Som tur var med huvudet bortvänt, för när jag väl hämtat mig lite från chocken och smygtittade på den, så såg jag ögonen. Lika orange som solmogna apelsiner lös de i solskenet. 

Hade jag mött denna blick först hade nog någon fått komma med en hjärtstartare. 

Bilden gör inte ögonens färg rättvisa vill jag bara påpeka. De var fruktansvärda. 

Vem i hela fridens namn har med sig en berguv i fångenskap på ett medeltids-spektakel?!?

Vi fick nu klart för oss att detta verkligen var någon form av spektakel och cyklade hem och tog ett glas vin innan vi för sista gången packade ihop våra saker inför avresa. 

Idag vaknade vi av duggregn mot taket. Ett skönt ljud som vi inte hört på 4 veckor. 

Lämnade Dierhagen och körde mot Calles för den årliga shoppingen av öl och vin. Tillsammans med massa tyska turister med kanoter på taket lämnade vi Rostock och kom över på skandinavisk mark vid Gedser udde. Genom ett mulet Danmark över bron till Sverige. Svårt att tänka sig att det gått över 4 veckor sedan vi var här sist. 

Tänk va fort tiden går när man har roligt. Nu är semestern snart slut och på måndag väntar jobb igen. 

Men redan nästa helg väntar nya äventyr. Då skall vi till Danmark igen. Konsert i Odense med Volbeat! Can't wait!!!

Donau

Plötsligt kommer man till ett läge när man känner att nu får det vara nog med värme. Jag vet det låter illa för de som inte fått uppleva sol och värme i sommar. Men vi var nu tillräckligt upphettade. Att dagarna är varma går bra och vi har kunnat svalka oss med bad. Varma kvällar likaså. Men nätterna är värst och att allting alltid är varmt. Duschkrämen känns het mot din hud när du duschar, deodoranten värmer i din armhåla, varm tandkräm när du skall borsta tänderna. Eftersom temperaturen vid Gardasjön aldrig gick under 30 grader på natten och vi saknar AC i husbilen, så är nätterna oerhört varma. Löpning har inte varit att tänka på då vi vaknat med minus i vätskebalansen på morgonen. 

Så på måndagen fick vi nog, det var dags att dra vidare. 

Ett sista besök på pizzeria Aril fick det bli. När vi sitter där inser vi att olivoljan de har på borden är samma som vi fick till brödet uppe på berget och den var supergod. Den är dessutom producerad här i Malcesine och vi har tittat efter den i varenda mataffär vi varit i, men inte hittat den. 

Kunde vi med att fråga om vi fick köpa en av dem?

Det tyckte vi att vi kunde och det var heller inga problem att få göra det. Kanske var det inte första gången de fått denna frågan. 

Så med närproducerad olivolja bland packningen lämnade vi camping Bellavista på tisdagsmorgon och rullade norr ut. Uppe på autostradan kantades sluttningarna av vin- och äppelodlingar. Upp i Brennerpasset på hisnande vägar flera hundra meter upp över dalarna och omgivna av höga toppar, några av dem snöbeklädda. In i Österrike och ner i dalgången via Innsbruk, vartefter vi snart kom in i Tyskland. Här kantades Autobahn av enorma odlingar med humle i prydliga rader eller gigantiska solcellsfält. 

Vårt mål var Regensburg. En stad vi aldrig besökt, men ofta bott utanför i den lilla byn Pielhofen. Nu tänkte vi lägga lite mer tid här och besöka omgivningarna. Dels skulle den gamla delen av staden vara väldigt fin. Men det som lockade mest var Donau. 

För några år sedan var Donau som vilken flod som helst för oss. Men så såg vi en serie naturprogram om just Donau. Allt från där den börjar sin bana tills den rinner ut i Svarta havet. Det var helt fantastiska program om livet i och längs med Donau. Och sedan vi såg detta har vårt intresse för denna fantastiska flod väckts. 

Så på tisdagseftermiddagen checkade vi in på vår välbekanta camping utanför Regensburg och fick en bra plats nära floden Naab som rinner förbi camping. Naab rinner sedan in till Regensburg där den rinner ihop med Donau. 

Värmen fanns här med, det var 33 grader när vi anlände. Detta var vi medvetna om, men vi visste också att här blir det svalare på nätterna, oftast runt 20. 

Av tjejen i reception fick vi veta att det fanns fina cykelvägar in till Regensburg. 17 km var det och det kändes lite långt i värmen. Det andra alternativet var att ta husbilen till en stor gratisparkering utanför den gamla staden. 

Vi fastnade för det andra alternativet och åkte på onsdagsförmiddagen in till Regensburg. Vi parkerade och kopplade loss cyklarna och cyklade över Donau in till gamla stan där vi parkerade. 

Stora flodbåtar låg ankrade och jag hade läst om turer till bl.a Wien längs floden. Båtarna såg lyxiga ut där varje hytt hade egen balkong. 

Vi gick sedan runt i stan bland gamla hus och gator. Mäktigast av allt var St Peters katedral. 

Vi besökte både själva kyrkan, men gick även ner under den, där den hängde ihop med en äldre romersk kyrka som hade varit där först. 

Kyrkan gav svalka från hettan utanför och vi njöt av tystnaden och lugnet som rådde där inne. 

När vi kände oss klara med statsbesöket var det dags för lunch och vi hittade då ett udda hamburgerställe som kändes som något Ernst inrett. Björkar inne, urholkade vedträn att ha såsförpackningar i, träbänkar med sittdynor av filt. Ett riktigt häftigt ställe med goda hamburgare, surdegsbröd och med massor av val och tillbehör. 

Efter lunchen tog vi cyklarna och cyklade en bit längs Donau. Vilken mäktig flod det är och viken historia den har. 

Efter att ha införskaffat lite proviant i Donaus köpcentrum så återvände vi till campingen lätt överhettade. 

Det var nu dags för bad i floden Naab och vi hoppade i vattnet vid campingens bortre del och simmade sedan medströms längs campingen och klev upp vid dess andra ände betydligt svalare. 

Nerkylda gav vi oss av på ännu en cykeltur, denna gång längs Naab. Vi tog cykelvägen som leder in mot Regenburg, men bestämde oss för att bara cykla en bit. 

Förbi guldgula vetefält, där hettan var extremt påtaglig och fartvinden blåste likt hårfönar i våra ansikten, in i svalare partier i bokskogar. Bredvid oss flöt Naab sakta fram. 

Åkrar av majs och nya bokskogar och mitt i skogen dyker plötsligt ett hus upp. Mina tankar gick direkt till Hans och Greta och pepparkakshuset. 

Efter 5 km vände vi hemåt igen och svalkade oss med ännu en flyt-tur i Naab. 

Vad som händer i morgon och vart vi tar vägen är ännu inte helt bestämt. Att resan går norrut är allt vi vet i skrivande stund. Likaså att vi ikväll skall avnjuta den traditonella schnitzeln här.  

Höga berg och djupa sjöar

På onsdagsmorgonen vaknade Stefan till redan strax innan fem, gick upp och gjorde kaffe och väckte mig. Vi hade redan kvällen innan kommit överens om att om någon av oss vaknar till så där lite lagom tidigt så försöker vi gå upp då och komma iväg. 

Jag tog en sista cykeltur till bageriet och vi packade ihop det sista. 6:20 rullade vi ut ur Baska och lämnade ön Krk och Kroatien och sedan vidare nordväst via Slovenien. Vid staden Trieste kom vi in i Italien och på autostrada, den italienska motorvägen. Det är konstigt att bara för att man korsar en landsgräns så ändras trafiken så markant. Italienarnas lite hetsiga sätt gjorde sig på en gång påmint i trafikrytmen. Den där härliga trafikrytmen och visad hänsyn som vi haft genom Tyskland, Slovenien och Kroatien var som bortblåst.  

Nya och grönare vyer, odlingslandskap och kullar mötte oss nu. Vi passerade Venedigs utkant och bort mot Verona. Temperaturen klättrade uppåt bit för bit. Familjen Fritzson som sedan vi delade på oss varit runt på Pulahalvön och i Venedig, hade förvarnat oss om hettan i Italien.   

Strax utanför Verona svängde vi av mot Gardasjön och blev som alltid lika tagna av den första blicken ut över sjön. Omgiven av berg och kantad med cypresser ligger sjön där som en blå pärla. 

Redan vid två var vi uppe på vår favoritcamping Bellavista vid Gardasjöns norra del. 

Familjen Fritzson kom precis upp från stranden för lunch när vi kom. De hade anlänt kvällen innan och reserverat en plats åt oss bredvid dem. Både Stefan och jag började gapskratta då vi såg vår plats. Det var exakt samma vi stått på med husvagnen för 2 år sedan. Hur stor är sannolikheten?!?

Varmt som tusan och de kringliggande olivträden gav inte mycket skugga mitt på dagen. Vi packade upp lite medan Fritzsons åt, sedan gick vi alla ner för ett svalkande bad. Fast så mycket svalka gav det inte tyvärr. Vattentemperaturen låg på 27 grader, men det var svalare än luften iallafall. 

När vi först hoppade i glömde man nästan bort att det nu var sötvatten. Vi som innan flutit som små korkar fick nu börja trampa vatten. Vilken skillnad saltet gör. 

Omgivna av grönskande berg och med flera toppar på runt 2000 m låg vi i vattnet och bara njöt av att vara här. På andra sidan sjön såg vi mysiga byar högt upp i bergen och serpentinvägarna som ledde dit. 

Det är inte många platser som slår vyerna här. Kanske är det just kombinationen av bergen, grönskan, det klara vattnet, cypresser och alla olivträden som gör det så vackert. Det är nu fjärde gången vi är här. På campingen har vi bott i tält 2008, med stora husvagnen 2009, med lilla husvagnen 2013 och nu med husbilen. På familjecamping Bellavista känner de igen oss nu. Tråkigt nog fick vi veta att Angelo som jobbat här och som alltid varit så glad och trevlig hastigt gått bort i en hjärtinfarkt i april. 

Det har alltid varit han som kört runt oss i golfbilen för att leta platser och vinkat så glatt varenda gång vi sett honom. Vi har kallat honom Drugge för att han är lik en Stefan känner. 

Det var verkligen sorgligt att han gått bort, bara drygt 50 år gammal. 

Med gänget samlat igen njöt vi av en grillkväll vid husbilarna. 

Temperaturen låg fortfarande över 30 och de blev både sena kvällsbad och kalla duschar. 

När mörkret sänkte sig över sjön såg man gatubelysningen från de små byarna på andra sidan sjön. 

Efter en varm, svettig och klibbig natt blev det en stranddag. För några år sedan såg Stefan och jag en orm i vattnet här som kom simmandes och kämpade med en fisk i munnen. Samma sak hade Fritzsons sett på onsdagen. Förmodligen är det någon vattensnok som jagar här. Då vi snorklade såg vi flera fina abborrar, några större fina fiskar och mängder av malar som åt bland stenarna långt in mot stranden, totalt orädda. Elvin var nära att blocka en med handen. 

Rätt som det var börjar Mattias ropa, han och Magdalena snorklar då de får syn på ännu en orm. Även denna med fisk i munnen och på väg in till stranden. 

Förmodligen är de helt ofarliga och har fullt upp med sitt byte, men lite olustigt är det. 

På fredagen var vi uppe med tuppen och tog lokalbussen in till byn Malcesine. Vår plan var att åka upp med första gondolen klockan 8 på berget Mt Baldo. Framåt dagen kom mycket turister och det blev långa köer, det hade Stefan och jag erfarit 2 år tidigare. 

Men nu var vi bara några få turister på väg upp med första gondolen. Byte vid mittstationen och sedan försatte färden upp. På toppen på 1760 m var det lätt blåst och endast 17 grader. Det välkomnades av oss alla som haft ännu en varmt natt. 

Underbara gröna vyer över bergen åt ena hållet och sedan ut över sjön åt andra. 

Gick gick runt lite, tog en fika och njöt av solen som värmde oss. Vi frös faktiskt lite, borde nog haft med en tröja. 

Jag, Mattias, Erik och Stefan gick en kortare vandringsled till en utsiktspunkt. På håll tyckte jag mig se en vit mur i det gröna gräset. Då vi kom närmre började muren bräka och jag såg att det var en gigantisk fårhjord som mötte oss som en massiv front. 

En fåraherde och en fårhund fanns också med. Fåren var totalt orädda och brydde sig inte om turisterna bland dem. Några små små lammungar sprang orädda fram. Flera av fåren haltade, säkert tuff terräng här bland bergen. 

Över oss och fåren passerade skärmflygare som njöt av uppåtvindarna. 

I inhägnader fanns alpackor och jag köpte ett par raggsockor av alpackaull. Ingen risk de behövs på den här resan, men hemma i Sverige till hösten kommer jag få användning av dem. 

Fritzson var sedan rätt nöjda med bergsvistelse och ville åka ner till dalen och Malcesine och äta lunch. 

Stefan och jag var lite sugna på att se oss omkring lite mer, så vi stannade kvar. Vi hade tidigare pratat om att cykla någon av vandringslederna ner, men våra nya cyklar var inga mountainbikes, så det hade vi slagit ur hågen nu. 

Istället gick vi en bit på en vandringsled upp till ännu en topp och fick utsikt över dalen på andra sidan bergskammen. Ännu ett liftsystem kom upp från den dalen. Flera höga toppar kring oss, flera över 2000 meter. Det är så mäktigt att stå och titta ut över topparna. Vid södra delen av sjön finns inga berg, utan de börjar här och blir sedan bara fler och fler och högre och högre. Det är här alperna börjar, eller slutar beroende på hur man ser på det. 

Tillbaka ner gick vi via ett liftsystem som var stängt för säsongen. Det är inte utan att man blir lite sugen på att åka skidor. 

Tillbaka vid gondolen hittade vi en restaurang där vi fick varsin svalkande öl och åt varsin god snitzel.

Sedan tog även vi gondolen ner för berget. En hisnande färd som känns som den går mycket snabbare än uppför. 

När vi hoppade på busen tillbaka till Assenza möttes vi av 4 bekanta ansikten på de främsta raderna. Termometern i Malcesine visade 42 grader när bussen åkte förbi. Jag saknade redan svalkan på berget. 

Tillbaka på campingen sökte vi skydd i skuggan av olivträden och njöt av svalkande öl. Mörka moln tonade upp sig från väst och vi hörde mullret av åska på håll. Vi hoppades på en svallande regn- och åskskur, men den gick in över sjöns nordligaste del och missade oss precis. 

Så värmen hos oss kvarstod. Men ovädret bidrog ändå med något, vinden vände och kom norr ifrån. Det blev en blåsig kväll som ändå medförde en viss svalka. 

Fritzsons hade fått nog av värmen och hemlängtan och rastlösheten tog överhand. De bestämde sig för att vända hemåt på lördagen. 

Så vi avslutade vår gemensamma semester med ett besök på Aril i grannbyn Cassone. Stefan och jag har varit där innan och vet att de är kända för sina stora pizzor. Restaurangen ligger mysigt precis vid floden, som sägs världens kortaste. 

Stefan och Erik slog på stort och beställde calzone. En gigantisk pizza som serveras på 2 tallrikar. 

Endast Erik fick i sig hela. Vi andra tog med maten hem. Det får bli lunch imorgon. 

Blåsten bidrog till en något svalare natt och vi sov gott. Det var också vår hundrade natt i husbilen. Bra jobbat på ett drygt år tycker jag. 

Vid lunch på lördagen rullade Fritzsons hemåt. Vi gick till stranden och badade i svinkallt vatten. Blåsten hade dragit upp kallt bottenvatten och benen domnade efter mindre än 30 sekunder. Det kan inte ha varit mycket mer än 15 grader. Gardasjön är som djupast precis utanför där vi bor med ett djup på nästan 350 meter. Det är svårt att tro. Men nu hade nog en del av det djupa kalla vattnet kommit upp för idag blev vi inte långvariga i vattnet. 

Idag har vi bara njutit med lång frukost och vid stranden där vattnet blivit varmare. Vi grubblar på vad som händer här näst. Allt vi vet är att vi skall med en båt hem från Rostock på lördag 11:15.

Tankarna vandrar mellan att stanna här och se oss omkring, besöka vänner på semester i Bad Hofgastein, besöka vackra slott i södra Tyskland eller någon stad på vägen som Leipzig eller Berlin. Eller kanske en tur in till Tjeckien och Prag?

Som min kära mor skulle sagt. - Vi får se. Det tar vi inte nu. 

Svett, vin men ingen olivolja

På lördagen lämnade vi campingen tidigt på morgonen och körde över bergen ner mot Merag för att ta färjan tillbaka till Krk. Gryning och knappt ingen trafik och det var oerhört vackert att se solen stiga upp över bergen. Däremot var fåren vakna och sprang kors och tvärs över vägen. Vi fick både väja och bromsa för dem, och tyvärr hade några före oss inte varit lika uppmärksamma, för på två ställen såg vi döda får intill vägen. 

Familjen Fritzson körde norr ut för att ta färjan till Pula-halvön. De hade några platser där de ville uppleva igen. Stefan och jag har ju redan varit runt där en del, så vi bestämde oss för att ta några dagar till i Baska. Vi hade några saker kvar på vår önskelista, vilket kan tyckas konstigt efter alla de gånger vi varit där. Eller är det kanske så att ju längre man stannar på en plats och lär känna den, desto mer saker hittar du att göra?

Trots att vi tog färjan redan 6:30 så var ett 20-tal bilar före oss. Men turen gick smidigt och redan vid 8 var vi nere på campingen i Baska igen. 

Efter några dagar med Voltaren så började min arm bli brukbar igen. Jag kunde både få på mig bh:n och sätta upp håret själv. Att lite arbete bakom ryggen kan vara så ansträngande och ge så mycket smärta. Och allt jag ville va att ta fram lite kallt vatten till min törstiga man i en het bil utan AC. Jag tycker det var ett hårt straff när man försöker vara snäll. 

På söndag eftermiddagen var iallafall armen så bra att jag utan problem kunde cykla. Vi bestämde oss då för att cykla upp till kyrkan på berget. Det var något vi pratat om länge att vi ville göra. Laddade med mycket vatten och gav oss av. Särskilt långt var det inte, men så tufft. Den lilla vägen ringlade sig upp för berget och svetten rann om oss innan vi ens kommit halvvägs. Bitvis var jag tvungen att stiga av cykeln och gå, benen orkade inte trampa mer.

Varma, svettiga och lätt överhettade nådde vi kyrkan och njöt av underbar utsikt och fläktande vindar. Det var definitivt värt mödan och varenda svettdroppe. 

Ner var det betydligt lättare, även om det var lite väl brant för min smak. Bromsade mig sakta nerför berget. 

På campingen skyndade vi oss att ta en kall dusch och sedan väntade en iskall öl. 

En annan sak som var kvar på vår att-göra-lista på ön var att ta oss till vindistriktet vid den lilla staden Vrbnik. Det var bara knappt två mil dit, men sträckan innebar först en dryg mil med uppför, följt av en knapp mil nedför. Att genomföra detta på cykel i värmen var inte tänkbart.  Ryktet sa att vägarna var små, så husbilen var inte ett alternativ. Vi hyrde därför en moppe på måndags morgonen för att ta oss dit. Motorn var rätt klen och ett tag undrade jag om den skulle orka ta oss upp för berget. Men den kämpade på i 20 km/h och tog oss framåt. Fort gick det ju inte, men vi slapp kämpa. 

Vi svängde av huvudvägen och mer mot Vrbnik och snart möttes vi av öppna landskap med vinodlingar. Långa prydliga rader med vinrankor med stora klasar druvor. 

Så småningom kom vi ner till byn Vrbnik där gamla stenhus trängdes på klipporna som stupade brant ner i havet. 

Tidigt i byn fanns en parkering, några restauranger och glassbarer. Vi parkerade vår moped och började gå in mot byns centrum. Men vad var egentligen centrum? Byn bestod enbart av små gator kors och tvärs utan något system. Förutom någon enstaka souvenirbutik och vinaffär där vi provsmakade viner, så var byn helt orörd och inte alls turistig. Små gator och gränder, trappor upp till lägenheter prydda med krukor med färgglada blommor, vinrankor och murgröna. 

Något hus hade turen att äga en liten täppa med ett odlingsland uppe på klippan högt över havet.

En gata slutade med en dörr på vardera sida och bara ett enkelt staket rakt fram. Nedanför fanns branta klippor och havet.

Vi besökte också en gata som enligt en skylt skulle vara världens smalaste gata. 

Vi återvände till parkeringen, testade ännu en vinsort och blev visade en fin champagne som kostade nästan 2000:- flaskan. Den hade lagrats 2 år i havet på 30 meters djup. 

Vi gick sedan ner mot hamnen som  egentligen var rätt alldaglig. Den låg långt under byn och en brant väg ledde ner dit. Vi tänkte nästan vända tillbaka när Stefan såg skylten "The Secret Beach". Genom en klippskreva gick man som en tunnel i klippan och kom ut på en vacker stenstrand. 

Några få personer badade och solade där medan vågorna slog in och stenarna skapade ett underbart ljud då de rullade fram och tillbaka i vågbruset. 

När vi gick tillbaka upp hittade vi en liten trappa upp och klättrade upp ovanför den gömda stranden. Så vackert. 

Vid hamnen fanns ännu en vinbutik där vi provsmakade och köpte med oss 2 flaskor hem. 

Vi lämnade sedan Vrbnik och stannade till i dess utkant vid vingården Katunar. Mycket folk i butiken och vid provsmakningen, och ingen visning av produktionen, så vi rullade vidare. 

Strax innan vi svängde av mot Vrbnik hade jag sett en stor skylt med texten "Olive Garden". Lite närproducerad olivolja och lite goda oliver skulle ju sitta fint. Vi beslöt dock att vänta med detta till efter lunch och rullade ner mot staden Krk, där vi varit för några år sedan. I hamnen delade vi en god pizza och en grekisk sallad. Vilken fetaost!!!

En tur bland Krks gränder och gator innan vi rullade hemåt igen. Då vi passerade skylten till Oliv garden svängde vi in. En liten asfalterad väg som snart övergick till grusväg. En lång kurva och en backe ner innan vi kom fram till en stor låst grind. Ett stort hus låg långt innanför avspärrningarna och små olivträd växte på sluttningar. Två stora hundar lösgjorde sig från byggnaden längre ner och kom springandes i hög hastighet upp mot grinden. Vi vände snabbt om. Vad nu än Oliv Garden var så var det tydligt att det var stängt nu och inte ville ha besök. 

Så några oliver eller någon olja fick vi inte med oss, men vinet hade vi kvar när vi återvände hem till Baska. På campingen hade vi fått nya grannar. En hyfsat ny husbil från Italien som jag egentligen inte la någon större notis vid. Det var först på kvällen när personerna som ägde den kom hem som jag blev lite fundersam. De verkade så bekanta. En familj med en dotter i 15-års åldern och mor och dotter var så lika med sitt långa röda hår. Det kändes som vi stått nära dem i fjol. Men bilden stämde inte, jag såg dem framför mig i en gammal husbil. 

Då vi gick för att äta på kvällen gick vi förbi dem och hela familjen sprack upp i ett leende. Innan jag hann säga något sa pappan sa på knacklig engelska att han kände igen oss från förra året. Mamman drog sedan en lång vrålsnabb harang på italienska som vi inte begrep ett ord av. Pappa och dotter översatte och vi redde ut att de först känt igen vår husbil, sedan oss. Deras var ny för i år. Inte undra på att jag inte fick ihop bilden i mitt huvud. 

Tänk så liten världen är. Bredvid varann i år igen. Det är nog många som har Baska som favorit. 

På kvällen åt vi på en av våra favoritrestauranger Mango. Även där blev vi igenkända från i fjol och vår servitör småpratade lite med oss mellan varven. Det framkom då att han jobbat i Kanada i 2 omgångar, gillade hockey och brukade se utvalda matcher från SHL. Vi trodde knappt våra ögon då Stefan nämner HV71 och han känner igen dem. Han hade t.o.m. sett dem i en av matcherna i slutspelat mot Linköping. Det var häftigt!

Våra sista dagar här i Baska har varit så sköna. Några svettiga, varma löprundor och cyklingen till kyrkan, blandat med sol och bad. Vi har knappt brytt oss om vad klockan är. Ätit när vi är hungriga och sovit när vi är trötta. Trots att middagarna blivit sena och att vi ätit först framåt nio, så har vi vaknat tidigt på morgonen och njutit av en kopp kaffe utanför husbilen tidigt på morgonen. 

För att slippa stimmet och sorlet på stranden har vi tagit cyklarna bort till våra älskade badklipporna. Där har vi ätit av medhavd frukost och sluppit trängsel på stranden. Medan mannen legat och småskrattat för sig själv med "Sommar i P1:et" i hörlurarna, har jag med Marie Jungstedts hjälp förflyttat mig till Gotland och mordintriger. 

Ännu en komisk incident hände på klipporna i måndags. En familj anländer och vi hör att de pratar svenska. Vi börjar småprata lite varpå äldsta dottern säger.  

- Men har inte vi träffats här förr?

Då känner vi igen dem och vi kan tillsammans konstatera att vi träffades på klipporna för 2 år sedan. Då liksom nu hyr de en lägenhet precis vid klipporna. 

Som sagt, Baska är en pärla dit många återvänder. 

Men efter drygt två veckor i Kroatien är det imorgon dags att rulla vidare mot Italien och Gardasjön. Kvar på önskelistan är forfarande att bestiga berget Ljubimer den tuffa vägen. Sist tog vi den "enklare" även om den var allt annat än enkel. Att göra det den svåra vägen har varit lockande sedan dess. Men det tar vi inte nu. Någonting säger mig att vi kommer återvända hit snart igen. Nu är det dags för nya vyer och berg och byta Hvala mot Grazi!

Naket, nercabbat och pittoreska byar

Efter ett par dagars sol och bad på vår nya ö så var vi tvungna att ta ett beslut. Lämna ön och åka söder ut, eller utforska ön vidare. 

Stefan och jag bestämde att vi sparar våra södergående planer med nationalparken Krka till ett annat år. 

Vi bestämde därför att stanna kvar några nätter till på campingen och istället försöka se oss omkring här. 

Ön Cres har en gång i tiden hängt ihop med ön Losinj, men så kom romarna och byggde en kanal tvärs genom ön och det blev då två separata öar. Båda skulle vara fina men vägarna var ibland små, så därför cyklade vi på tisdagseftermiddagen in till Cres för att försöka hitta en hyrbil. Helst ville vi ha en för 6 personer, men det visade sig vara helt omöjligt. Men två separata bilar fanns att få tag på, så vi bokade dessa till onsdagen. Den ena var en liten Peugeot, den andra en Opel cab. Cabben gjorde familjen Fritzson helt lyriska, så vi lovade dem att få ta den. 

Sedan cyklade vi tillbaka till campingen och valde att ha en middagskväll hemma och planera för morgondagen. 

Det var en skön och vacker kväll och efter maten var vi lite rastlösa. Vi bestämde då oss för att ta en liten cykeltur längs havet åt det håll vi inte varit. Något som är väldigt vanligt här i Kroatien är campingar för naturister. Campingen vi bor på har en separat FKK-del. FKK står för Freikörperkultur eller Free Body Culture på engelska. 

Vi hann inte cykla längs havet särskilt lång tid förrän vi nådde denna del. Riktigt fina campingplatser byggda i etage vid havet och nakna människor fanns det gott om. Elvin, som åkte med bak på Erik cykel, brister snart  ut i ett gapskratt och skriker 

- Nakenfis!!!

Erik fick bråttom att ha ett litet samtal med Elvin och det är ju inte helt lätt att förklara för en 4-åring att just här är alla nakna, de vill vara det och de får det och man får absolut inte skratta eller peka. 

Jag skall ju erkänna att jag själv hade lite svårt att hålla mig för skratt. Att de ligger nakna på stranden är ju en sak, men när än dam passerar på cykelvägen framför mig spritt språngande naken med en handväska hängandes kring halsen kunde jag inte låta bli att småle. Eller när ett par står nakna vid sitt tält och lagar mat vid en bänk, och ett annat sitter vid ett bord och spelar kort. Svårt med klädpoker för dem. 

Så upphörde campingen och vi kunde alla slappna av och njuta av en vacker cykeltur. På vår högra sida betade fåren på sluttningarna och på vår vänstra sida fanns vackra klippor och stränder och kristallklart vatten. 

Solen var på väg ner bakom bergen och en och annan båt passerade i det glittrande vattnet. Det var så vackert att det nästan gjorde ont. 

På onsdagsmorgonen cyklade Stefan och Erik in till byn och hämtade upp våra bilar och vid nio var vi iväg. Familjen Fritzson njöt i sin cab och barnen var glada, medan vi svettades i vår Peugeot med en knappt fungerande AC.

Vi möttes snart av vackra vyer och vårt första stopp var den lilla lilla byn Luninice. Vi hade gång på gång på vägen dit tackat oss själva att vi inte valt att utforska ön med husbil. Vägen till Lubinice var smal med stenmurar på bägge sidor. Fårfarmar var vanliga här. Vi fick vi flera tillfällen backa och trixa för att kunna ta oss förbi mötande trafik. 

380 meter över havet låg byn med ett 40-tal uråldriga stenhus men endast 7 boende. Platsen hade varit bebodd i 4000 år och byn ett viktigt fortby. Långt nedanför lång en underbar liten strand. 

Vår resa fortsatte sedan söderut på Cres där vi gjorde ett försök att komma åt en stor insjö som låg mitt på ön. Vi hittade inte rätt väg utan såg bara sjön på långt håll högt ovanför, den så väldigt fin ut med turkosblått vatten omgivet av grönska. Via en liten bron passerade vi över den byggda kanalen och kom över på byn Losinj. Vi passagerare i Peugoten var vid det här laget genomsvetta och vi stannade för bad i en liten by vid namn Nerezin. 

Vi började sedan bli hungriga och körde ner mot den större hamnstaden Mali Losinj. Hittade en central parkering och gick in mot centrum vid hamnen där mängder av restauranger låg. Staden låg upp på en kulle med massa fina färgglada hus. 

Det var riktigt hett idag och trots restaurangens stora markis strålade värmen igenom. Vi avnjöt en god måltid och skyndade oss sedan in i de svalkande gränderna där små mysiga butiker låg. Vi såg många fina vyer och mängder av flotta båtar och kunde säkert vandrat runt där längre, men vi behövde svalka. 

Så vi körde till byns utkant för att kolla in campingen Cikat och samtidigt passa på att ta ett bad. Campingen höll på att bygga ett vattenland som skulle öppnas snart, men i övrigt var det ingen camping som imponerade. Tråkiga platser på ren jord eller grus inne i skogen, klippiga strand med vassa stenar som inte var optimala för varken sol eller bad, särskilt inte för de mindre. 

Vi fortsatte ytterligare lite söderut till den lilla byn Veli Losinj. Något mysigare ställe har jag nog aldrig sett. En liten hamn gick in som en smal kanal mitt i byn och runt om gamla färgglada hus. Frukstånd, glassbarer och restauranger trängdes runt kanterna. Vi njöt av en god glass och dubbel macchiato. Både den godaste och billigaste jag någonsin druckit. 12,50 svenska och så gudomligt god, så det blev ännu en. Kanske var det den pittoreska omgivningen som gjorde denna glass- och kaffestund så magisk. Ett sånt där tillfälle man minns länge. 

Vi vandrade längs hamnen helt förbluffade över vattnet, så klart och rent att vi inte kunde tro våra ögon. Inget skräp eller växtlighet som växter på rep och kanter, bara klart vatten. Vi fortsatte ut till hamnens slut där några större utflyktsbåtar låg. Där var vattnet om möjligt ännu renare och trots djupet såg vi botten klart och tydligt. Gott om fisk fanns det också och vi ångrade att våra snorklar låg kvar i bilarna. 

Vi orkade inte gå upp och hämta dem, men beslöt att stanna till i en vik vi sett strax innan Veli Losinj och snorkla där. 

Det visade sig vara en riktig hit. Lite svårtillgängligt med vassa klippor, men när vi kom i vattnet så var det värt all möda. Jag som snorklat, men framför allt dykt mycket i mina dar är rätt kräsen. Men det här var något speciellt. Ett vatten så klart och med klippväggar som myllrade av växt- och djurliv. Fiskar överallt, stora som små. Tyvärr hade vinden vänt idag, så vattnet låg nog på knappa 20 grader. Vi frös så vi skakade när vi gick upp, men det var det värt. 

Svala och nöjda med dagen vände vi hemåt Cres igen. 

Vi gjorde ännu ett försök att komma ner till sjön, men även detta misslyckades.  Vid åtta på kvällen var vi hemma igen och njöt av en middag vid husbilarna bestående av min mammas hemlagade crepes och fläskpannkakor. Allt var så nöjda och belåtna med dagen som varit, men rätt trötta. Det hade stundtals varit riktigt hett. 

Tyvärr bjöd inte natten på så mycket sömn. Starka vindar och lite mulet väder drog in under natten. Vi såg även skenet från blixtrar i horisonten. Så vi var uppe och stormsäkrade och stängde fönster. Men vinden ven och olivgrenar piskade mot taket. Fladdrer från tältdukar hördes från våra grannar liksom det ständiga hamrandet av tältpinnar som desperat försöktes slås ner i backen runt om på campingen. Framåt småtimmarna lyckades vi iallafall somna några timmar. 

Så det var en rätt sliten skara som vaknade till på torsdagen. En dag som bjöd på blåst, lite mulet och svalare väder. Jag hade dessutom så ont i min högerarm att jag knappt kunde lyfta den. Jag mindes att jag under gårdagens bilfärd kämpat med att nå en vattenflaska i en kylbag bakom mitt säte och måste sträckt till mig illa på något konstigt sätt. Men att jag skulle få så ont. 

Men cykla gick bra och i väntan på bättre väder så cyklade vi alla in till den lite större hamnen och drömde oss bort bland alla lyxiga båtar. Under tiden kom solen sakta tillbaka och vi njöt av en god lunch inne i byn. 

Blåsten kvarstod men solen var tillbaka så på eftermiddagen var vi på stranden igen. 

På kvällen var vi tillbaka i byn igen för en god middag och vin. Elvin hade blivit lovad ett stopp i leksaksaffären på hemvägen, men där hittade Magdalena en cykel till honom. Han har hela tiden här nere kämpat med sin balanscykel och övat och övat. En riktig cykel fanns också med bland Fritzsons packning, men den har varit lite för stor och klumpig. Däcken är stora och den går alldeles för fort. Här fanns nu en mindre och bättre cykel som inhandlades och fick följa med tillbaka till campingen. En otålig Elvin väntade medan däcken pumpades och stödhjulen plockades bort. Sedan hoppade han upp och gjorde ett första försök på nya cykeln. Och där satt det. Lite assistans från Erik för att komma igång, men sedan cyklade han. 

Att se hans glädje var magiskt. Han hoppade jämfota och ropade: - Jag har cyklat på en riktig cykel för första gången!!!

Han sprang sedan runt på vår campinggata och gjorde High Five med våra närmsta grannar som följt hans framsteg. Att se Elvins glädje gjorde oss alla glada. 

Så kom ännu en blåsig natt och för mig med min onda arm bjöd den inte på så mycket sömn. Vid 3-tiden var det omöjligt att hitta en sovställning som inte gjorde ont. Jag lyckades tillslut flytta ut till soffan och hitta en position för armen som avlastade så mycket att jag kunde slumra några timmar. 

Idag har vi spenderat ännu en dag på stranden och ikväll skall vi packa ihop och äta en avslutningsmiddag inne i Cres. Efter nästan 2 veckor tillsammans åker vi bägge vidare imorgon, men åt olika håll. Men om våra planer håller så möts vi igen uppåt Gardasjön om någon vecka.