Många kära återseenden blev det. Vi blev igenkända på restauranger av kypare och ägare och av campingpersonal. Via Instagram hade jag sett att en före detta kollega från lab befann sig i Baska. Och en kväll efter att ha suttit på en av våra favoritrestauranger i säkert 10 min så upptäcker jag att hon sitter några bord bort.
De var ett stort gäng som flugit ner och deras sista kväll var vi hemma hos dem och hjälpte dem dricka upp öl och vin de köpt här nere.
På tisdagsmorgon lämnade vi Baska och ön Krk och rullade söderut. Det blev en blåsig tur längs kusten och förra årets blåsiga färd som slutade med böter var alldeles för färsk i minnet för att jag skulle kunna njuta av de vackra vyerna. Men Stefan hävdade bestämt att det absolut var stabilt och inte alls lila blåsigt som i fjol, så jag försöka känna lugnet.
En kort färjetur tog oss från fastlandet till ön Pag där syrran med familj väntade sedan måndagen. Den breda färjan plöjde fram så stabilt i vågorna och överfarten tog bara 15 min.
Vi körde sedan i land på vad som först såg ut att vara en ö av sten. Överallt var beigevita klippor och stenar. Efter en stunds körning upp över bergskammen kom inslag av små gröna tussar av någon torktålig växt. Det såg ut som någon satt ut broccolibuketter i ett annars öde landskap.
När vi kom över krönet öppnade ett vackert och grönare landskap upp sig. Utanför låg det turkosblå havet. Strax därpå var vi framme i byn Novalja där campingen låg.
Syrran hade redan förberett vår ankomst och hittat en plats snett bakom dem som precis blivit ledig.
Så kul att möta upp dem, och syrrans äldsta son Mattias hade dessutom med sig en kompis, så de var 5 stycken.
Vår plats låg på andra raden från havet. En husbil skymde lite av vår utsikt, annars hade vi haft full havsutsikt. Vi installerade oss och upptäckte vi hade träd som gav härlig skugga under dagens varmaste timmar.
Tillsammans njöt vi sedan alla av en härlig dag på stranden. Vi hade så nära
ner från vår plats och vattnet var precis kristallklart.
Tonåringarna snorklade och jag läste boken ”Som nitroglycerin” som utspelar sig i Jönköping. Så konstigt att läsa om bekanta platser och gator.
Campingen vi bor på är gigantisk men vi bor längst ner i ena hörnet så vi märker knappt av det. Det är så tyst och fridfullt i vårt lilla hörn.
Men när vi på kvällen skulle cykla in till byn Novalja förstod vi hur stor campingen egentligen var. Det tog oss nästan 2 km att komma ut ur campingen. Sedan trixade vi oss via cykelvägar och gator in till byn där vi åt på en restaurang intill havet.
Vi såg solen gå ner över hamnen, så vackert!
Från restaurangen hade vi spanat in vad vi trodde var en upplyst gång- och cykelväg längs havet. Den borde leda till campingen. Så bestämde oss för att testa den hem, det måste vara närmre.
Upplyst var den och till en början asfalterad. Asfalten blev till grusväg, som blev till slirig småsten. Syrran och Erik körde elcykel med breda däck och klarade dig bra. Likaså tonåringarna med dina mountainbikes. Värre var det för mig och Stefan med våra citybikes med smala däck. Det slirade åt alla håll och kanter.
Småstenen blev nu till vassa stenar på hårt packat grus och jag hörde Stefan skrika en bit bakom mig att nu kommer han få punka. Strax därpå kände jag mitt bakdäck stumna och sekunden därpå känner jag stenarna slå igenom hårt.
- Helvete också. Punka!
Bara att börja gå. Ännu hade vi en bra bit kvar till campingen och dessutom visste vi inte ens om vi skulle komma in den här vägen.
Bara att försöka se de positiva i det hela. Motion, semester och en helt gudomlig vy ut över havet. Solen sänkte sig ner i havet och vågorna slog mot stranden.
Väl framme vid campingen möttes vi av ett högt staket. Bara att fortsätta runt staketet och som tur var fanns där en liten stig. Väl framme vid entrén hade vi bara 2 km kvar och Stefan och jag turades om att cykla och gå medans tonåringarna höll oss sällskap och stylade med att cykla på bakhjulet.
Knappt hade Stefan hunnit ta första klunken på kaffet på onsdagsmorgonen förrän han lossat mitt bakdäck och påbörjat lagningen. Tyvärr var det inte så lättlagat som han trodde. Dubbla hål och i ett veck på slangen och efter 2 misslyckade försök gav han upp. Det behövdes en ny slang.
Jag tog med mig disken upp till servicehuset och tipsade honom om att fråga i receptionen innan han på måfå började leta cykelslangar över ön.
Medans jag diskade funderade jag på om det överhuvudtaget fanns cykelslangar till försäljning på ön.
Döm om min förvåning när han redan var tillbaka när jag kommer med disken. Det visade sig att vår gigantiska camping även hade liten butik med lite cykeltillbehör. Det som tagit längst tid var att hitta dit bland alla gator och platser.
Snart satt en ny slang på och cykeln var som ny och nu var allt på topp. Jag svor på att aldrig ta den vägen hem från stan igen. Eller föreslå att vi testar konstiga genvägar.
Sena kommer vi ner till stranden och vi hann väl inte vara där mer än en timma förrän det börja ringa envist i någons telefon. Det slutar aldrig och jag inser då att det är Stefans telefon dom ringer. Han var just på väg att hoppa i vattnet och jag ser att det är min mor som ringer. I samma sekund som jag svarar ser jag att hon även ringt mig, men jag har inte haft något ljud på.
Sedan kommer ett av de besked man inte vill få när man är på semester. - Ni har haft inbrott.
Mamma har just anlänt till Habo för att vattna och se till vårt hus och undrar varför alla rullgardiner är nerdragna. Väl inne i huset inser hon att allt inte står rätt till. Skåp och lådor är utrivna och allt ligger huller om buller. Fönstret i sovrummet gapar tomt. Hela kassetten saknas, den hittar hon ståendes mot räcket på altanen. Medans vi pratar går hon från rum till rum och möts överallt av samma syn - kaos och röra.
Vi lämnar stranden med varsin telefon i örat och sedan börjar ett intensivt ringande. Polisen (vilka inte är helt lätta att ringa till från utlandet kan jag tala om), Länsförsäkringar, mamma igen, grannar osv.
Polisen skall åka ut på en gång och försäkringsbolaget lovar kontakta en snickare som fixar fönstret.
Vi ringer vår granne Danne som skall måla om vårt hus. Han var där senast i måndags och tvättade, då var allt under kontroll. Alltså ha det hänt efter det.
Medans Stefans första tanke är att åka hem direkt, så är min att inte åka hem överhuvudtaget.
Vi sansar väl oss båda lite och börjar prata igenom det hela. 2,5 dag hem och sedan några dagar och städa upp. Och sen då? 3 veckors semester kvar då vi bara längtar tillbaka till Kroatien.
En stund senare är Stefan ändå på väg hem. Han skall cykla till Zadar drygt 7 mil och ta flyget hem och städa och sedan komma tillbaka.
Vi äter en sen lunch och flyttar ner till syrran med familj med var sin öl i handen. Stefan spelar ”Burn mother fucker, burn med Bloodhound Gang på hög volym och vi försöker att inte deppa ihop pga av det som hänt. Vi dricker fler öl för att lätta upp stämningen och bestämmer oss för att ta ett sent eftermiddags dopp.
Väl nere på stranden där vi lämnat alla våra saker inser jag att Medelhavets tidvatten inte är så obetydligt som jag trott. Vår strandfilt, soldynor och handdukar är översköljda med saltvatten.
Kan något gå bra för oss?!?
En god middag och vin och lite glada skatt med syrran med familj gjorde saken betydligt bättre. Syrran och Stefan tog till och med en sväng om på dansgolvet vid restaurangen. Stefan har vid det här laget nästan bestämt sig för att stanna kvar.
Under torsdagen rings ytterligare några samtal och tankarna snurrar.
När vi är uppe för lunch i husbilen är luften fylld av tusentals fjärilar. De flyger överallt fram och tillbaka. Jag har aldrig sett så många fjärilar på en och samma gång innan. De känns så fria och glada och jag tänker att vi inte får låta oss nedslås av detta. Då har tjuvarna tagit glädjen av vår semester ifrån oss med.
Tack gode gud för nära och kära när saker som detta händer.
Min kära mor har varit en klippa i detta och skötte allt med polisen på plats. Detta var verkligen inte vad vi ville belasta henne med. Hon har tidigare mötts av liknande syner dels med ett brunnet hem, men även vid inbrott i sitt eget hus då hon flyttade till Bankeryd, samt flera bilinbrott.
Hon har nu börjat gå igenom och städa upp för att underlätta för oss. Hon skickar bilder för att vi skall se vad som saknas, viker kläder och sorterar.
Vår snälla granne Danne var snabbt på plats med en osb-skiva och spikar igen vårt fönster som skydd för väder och vind.
Nu sitter vi här mest frustrerade. Tänk att folk inte kan lära sig skilja på mitt och ditt.
Så mycket jobb och tråkigheter pga detta. Visserligen saknas mina silverbestick som jag fick när jag var liten och som är värda rätt mycket. I övrigt saknas en öl ur kylen, ett gäng paket kaffe och våra parfymer. Så mycket jobb och städning bara för det. Några kontanter eller värdefulla smycken förvarar vi inte hemma.
Vi kommer förmodligen sakna fler saker när vi kommer hem som vi ännu inte tänkt på, men ändå. Man blir bara bitter.
Som spiken i kistan bestämmer vädret sig för att ge oss riktigt skitväder på midsommarafton. Varje dag har det varit sol eller sol med moln. Och så skall det även fortsätta vara. Förutom just fredagen. Då utlovades stora regnmängder och starka vindar hela dagen igenom. Så hela gänget bestämde sig för att flytta midsommarafton till lördagen.
Prognosen visade sig dock inte stämma helt. Vi vaknade av att ett kraftigt åskväder var på väg in. Stefan hann precis hem från bageriet och jag han fota ovädret på väg in.
Ett tag blixtrade det konstant och vissa smällar fick hela husbilen att skaka.
Prognosen hade inte sagt något om åska. Men regnet fick vi, men bara lite blåst. Så fredagen tillbringades med film i husbilen, på restaurang med pizza, öl och kortspel. Eftersom vi inte hade tillräckligt med paraply med oss tog tonåringarna parasollet som skydd när vi gick till restaurangen.
På kvällen klarnade det upp och vi kunde cykla in till Novalja och njuta av en god middag.
Så idag när solen är tillbaka skall här firas midsommar. Nu glömmer vi alla tråkigheter och hoppas vår tur vänder.
Trevlig midsommar en dag för sent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar