På måndagsmorgonen var det dags för oss att rulla söderut vilket kändes både bra och dåligt, vi kände båda vi kunnat stannat längre. Men samtidigt ville vi få nya upplevelser.
Det som kändes extra bra var att jag som gillar framförhållning och planering redan varit i receptionen och bokat för 2027. Stefan hade motvilligt gått med på detta. Framförallt då det inte spikas förrän i november. Nu ligger bara vår reservation inne på angivena datum och plats.
Till 2027 utökade vi antalet dagar så det blir 10 nätter. Det blir perfekt.
Kändes skönt i min planeringshjärna.
Ibland undrar jag varför jag döpte mitt bolag till något så tråkigt som Marit Staaf AB. Mer passande hade Framförhållning AB varit.
Ni som jobbat med mig vet vad jag talar om.
Det visade sig också att söndagen som var vår sista dag i Zaostrog blev en väldigt komisk och upplevelserik dag på många sätt.
Morgonen började med morgonträning och följdes av lite fix inför avresa. Vi pratade också med ett svensk par från Karlstad som var lite intresserade av husbil på Mercedes-chassi och erbjöd dem att komma och titta i vår.
Detta paret hade efter ett tips från mig i Facebookgruppen ”Vi som ska till Kroatien med husbil och husvagn” åkt till vattenfallen vi besökte på väg ner. Bara nån dag efter oss hade de varit där så det var ju komiskt vi möttes här nu. Men det var inte allt, de hade även hittat till Camp Viter efter ett tips från mig i mars. Så två platser de var nöjda med kom efter mina tips. Det kändes bra. Detta var deras första trip till Kroatien så de var tacksamma.
De hade liksom vi nu bokat in 2027 i Zaostrog. Det fanns fler som gillade framförhållning.
Efter lunch tog vi en sista tur med SUP:arna. Havet låg spegelblank men väl ute till havs såg vi de höga molnen som reste sig från Kroatiens inland. De var nära att tippa över bergskammen och vi kände det var läge att söka oss tillbaka.
Väl iland visade blixtappen åska på andra sidan bergen. Jag som hela veckan tänkt att jag skulle ta en fotorunda i byn sa till Stefan att jag sticker en snabb sväng med cykeln. Jag är aldrig mer än 5 min om ovädret kommer.
Jag hann inte mer än 500 m bort förrän en rejäl knall kom. Dags att vända hem.
Väl hemma hade Stefan fått ett märkligt samtal. En man Stefan inte kände igen hade kommit uppifrån campingen med en telefon i handen och sagt att det var telefon till Stefan. Det är han där uppe som vill prata med dig sa han och pekade uppåt campingen. Stefan fattade inget och frågade varför inte personen ifråga i så fall kom hit och pratade.
Utan att få klarhet i något fick Stefan luren och i andra ändan sa en man på halvbra engelska att de var uppe i bergen och behövde hjälp.
Stefan fattade fortfarande inget och lämnade tillbaka telefonen.
Men han vill ju prata med dig, svensken på 122.
Det gick då upp för Stefan att mannen kom från campingens reception, men vi hade inte sett honom innan. Stefan fick tillbaka luren och frågade vem det var som ringde. Det är Florian, tysken på plats 40. Vi är uppe i bergen och det ösregnar. Kan ni stänga vårt förtält.
Äntligen förstod Stefan och lovade hjälpa till. Roligt dock att Florian var så idérik att ringa repan och be dem säga till oss.
Så vi stängde men ovädret uteblev. Endast några få droppar föll.
Vi packade ihop alla våra sakar och gjorde oss redo för avresa imorgon.
Då kom paret från Karlstad förbi med en flaska bubbel och vi blev sittande en lång stund och pratade. Så underbara människor.
De fick sedan en visning av husbilen och klockan hann bli mycket innan vi åt vår mat.
Vi satte oss sedan utanför husbilen och bara njöt av kvällen. Markisen var invevad och vi hade full syn upp i eken. Då plötsligt brakar det till i eken max 2-3 meter i från oss, något flaxar runt och en tunn gren svingar sedan våldsamt fram och tillbaka. Längst ner på den tunna grenen gungar något fram och tillbaka. Ser först ut som ett runt knylte men jag säger till Stefan att jag tror det är ugglan. Men ju längre tiden gick så blev jag tveksam. Var det en fladdermus?
Men så plötsligt så flaxade den till och börjar sakta klättra upp för stammen. Vi hörde klorna skrapa i barken. Nu var det ingen tvekan, det var ugglan. Den klättrade några decimeter upp och satte sig sedan i skydd av några grenar.
Vad som egentligen hänt är svårt att säga. Hade den bara kommit in mot trädet och gjort en så katastrofdålig landning och kraschat in i stammen? Eller var det en unge som skulle försöka lära sig flyga.
Och varför hade den bara hängt där upp och ner. Ungefär som när man själv trillar omkull och snabbt reser sig och hoppas ingen såg en. Om jag hänger här en stund så är det ingen som märker hur dåligt det gick.
Eller kanske hade ugglan blivit så överraskad över att markisen var borta och där satt vi så det hade stört flygningen.
Hur som helst så kände jag att den klättrande ugglan var lite väl nära inpå för att jag skulle vara helt lugn.
Bit för bit tog den sig sedan upp i trädet.
Nog jobbat med uggelfobin för ett tag kände jag och vi gick och la oss.
På måndagsmorgon lättade vi redan klockan åtta. Tyskarna som vaknat av klosters morgonringning 7:45 kom och sa hej då.
Vi följde den vackra kustvägen söderut och kom sedan ner till staden Ploče och det mäktiga floddeltat från floden Neretva. Här är landskapet helt platt och kanaler leds kors och tvärs genom grönskande odlingar. Här odlas aprikoser, nektariner och meloner i ett gynnsamt klimat. Byarna avlöser varandra liksom stånden som säljer frukt, marmelad, honung och olivolja. Alla slåss de om de förbipasserande bilarna.
Vi fortsatte genom dalen och upp på höjden där fruktodlingarna byttes till vinodlingar i prydliga rader på sluttningarna ner mot havet. Högt upp på höjden stannade vi och åt frukost.
Det var hett uppe på höjden och prognosen varnade för höga temperaturer.
Resan fortsatte ner i en ny dal och fram till brofästet till den nya bron över till halvön Pelješac. För några år sedan hade man varit tvungen att åka en kort sträcka i Bosnien för att komma längre söderut, men nu fanns bron vilket var smidigt.
Vinodlingarna byttes nu till musselodlingar. I varenda vik guppade flöten arrangerade med struktur i prydliga linjer.
Väl över på Pelješac tog en tunnel oss igenom berget innan vi kom över på öns mitt och de verkligt stora vinodlingarna tog vid. Överallt små butiker som annonserade stort om försäljning och provsmakning. Odlingar på bägge sidor av den smala vägen och vi fick väja för slingrande vinrankor vid möten och i kurvor.
Sedan förändrades landskapet och bördiga åkrar blir kala och karga bergsluttningar. Motorn kämpar medan vi klättrar sakta upp mot öns högsta punkt där toppen Sveti Ilija på 961 meter finns. Hisnande serpentinvägar som går bra så länge man inte får möte eller behöver köra om en cyklist.
Sedan bär det nedför. Serpentinväg i inlandet innan vi gör en skarp högersväng och rundar en bergsvägg och havet med milsvidd utsikt breder ut sig framför oss. Vi ser ön Korcula och massor av blått hav.
Vägen klättrar nu nedåt mot staden Orebic men vi vill ännu längre norrut. Vårt mål är den lilla byn Lovište på öns nordligaste del.
Nya serpentinvägar upp och sedan äntligen ner till havsnivå när vi nådde Lovište. Av erfarenhet visste vi att vi skulle köra in på Camp Lupis från den övre vägen. När vi kom hit för 2 år sedan hade vi kommit längs stranden på en minimal väg som slutade med cykelväg och vi fick vända på en båtramp. Nu gick det lättare.
Jag hade redan mailat med campingen som reserverat en plats åt oss.
- Welcome to the end of the world, sa Marija när vi checkade in.
- We came here on the road to hell, svarade Stefan.
Campingen som sluttar ner mot havet är byggd i etage och platserna delas av med olivträd och blommande olianderbuskar.
Om Camp Viter och Zaostrog får utmärkelsen för finast strand och finaste vatten så får Camp Lupis och Lovište utmärkelsen mysigaste camping och by. Och ägarna är så otroligt serviceminded och allt så välskött. Servicehuset städas hela tiden och på eftermiddagen förbereds den stora grillen med glödande kol som vem som helst på campingen kan nyttja.
Vi fick ingen vy över havet från vår plats men det var inte viktigt här. Utan lugnet och det mysiga.
Det här är platsen för den som bara vill ta det lugnt och njuta av god mat i pittoreska miljöer.
Vi var ensamma svenskar på campingen och de flesta besökarna kom från närliggande länder som Bosnien och Slovenien. Ett engelskt par träffade vi på. Mycket trevliga och de var på väg hemåt efter en resa längre söderut nere i Albanien. Tidigare år hade de varit ända nere i Turkiet. Riktigt imponerande.
Vår första kväll tog vi cyklarna in den dryga kilometern till byn. Eftersom vi skulle slänga skräp så tog vi den övre vägen då sopsorteringen är där. Sedan löper en mindre väg ner mot byn. På högra sidan några enstaka hus och på vänstra ödemark med snår. Plötsligt säger Stefan åt mig att stanna. Jag lyder honom och han pekar längre fram på vägen. Ett djur kliver försiktigt upp ur diket på väg till den öde sidan. Men vad är det? En hund? Eller till min fasa en räv? Jag har ju fobi även för dem. Men den ser så tilltufsad ut, mer lik än varg. Skymningen har precis börjat så vi ser den väl innan den försvinner in i snåren.
Vi minns ju att några svenskar på förra campingen sagt att det fanns prärievarg här men trodde ju de hade delirium.
Vi fortsätter ner till byn och sätter oss på restaurang Porat. Vi får en fin plats på kajen med hamnen precis nedanför. Det är en ljummen kväll och vi beställer mat och varsitt glas rött och får ett glas sherry på köpet. Solen sänker sig ner bakom kullarna på Pelesacs nordligaste del. Det är magiskt vackert.
Men så påminns vi om djuret och börjar googla. Det visar sig att det är en Guldschkal vi sett. En specifik underart av schakal som är mycket vanlig och inhemsk på Pelješac, särskilt i områdena kring Lovište. De är mindre än vargar och kan ibland misstas för prärievargar, då de har ett liknande skällande och ylande läte.
De är skygga, nattaktiva flockdjur och håller sig normalt undan från människor. Så att vi fick se en var nog en enorm tur. Två dagar i rad har vi nu kommit riktigt nära normalt sett skygga djur vilket var så häftigt.
Vi avnjöt sedan en god middag medan mörkret la sig över byn. Mängder med båtar hade nu ankrat i bukten för natten och när vi cyklade hem längs stranden skapade alla lanternorna i deras master som en egen stjärnhimmel som guppade upp och ner.
Uppe på campingen vilar ett lugn. Området är sparsamt upplyst och syrsorna är nästan det enda som hörs. När vi vandrar upp mot vår plats passerar vi mysigt upplysta fordon där gästerna njuter av den ljumna kvällen.
Värmen här i Kroatien har liksom i övriga Europa ökat de senaste dagarna och vi sökte svalka i skuggan på stranden. Mitt i en sömndvala hörs skratt och glada rop. Vad är det för liv säger Stefan och jag vänder mig om. På gatan ovanför står en stor dinosaurie, en orange t-rex och alla barnen jublar av glädje. Det visar sig att en av papporna klätt på sig en uppblåsbar dräkt för att busa med barnen.
Kul att vi även får se utdöda djur här.
Stranden här varvas med klippor, små stenar och små hamnar. Tallar och stora agaveplantor växer där.
Trots hettan gav vi oss på tisdagen ut på en cykeltur till stranden Rasoha. Det skulle bara vara 1,4 km. Det tror jag var lite optimistiskt för vägen dit kändes oändligt lång. En brant dålig grusväg och jag var glad för att vi uppdaterat våra cyklar med bredare och grövre däck.
Men det var värt mödan och vi kom ner till en fin strand i en bukt med utsikt över fastlandet och Zaostrog där vi var innan.
Vi var helt själva i bukten och njöt länge av ett svalkande bad.
Medan vi ligger där och guppar i vattnet och bara njuter så hörs ett plötsligt plaskande ljud precis bakom oss. Ett gigantiskt stim med småfisk kommer farandes i luften skrämda av något större och jag är glad över att vi inte fick nån fisk i huvudet.
Jag börjar på allvar fundera över vad det är med oss och djuren.
På onsdagseftermiddagen närmade sig ett åskoväder från inlandet. Vi hade visserligen tänk förbereda vår packning lite ikväll men kanske inte så snabbt. Vi fick raskt avbryta vårt brädspel vi just dukat upp och packa ihop allt.
Förutom en nära åskknall så blev det aldrig så illa. Bara en ordentligt regnskur. Men när regnet öser ner som värst inser jag att hos den tyska barnfamiljen nedanför oss står 3 stora takluckor fullt öppna.
Jag springer ner och skrämmer nästan slag på dem för de sitter och äter middag under markisen. Jag kommer inte på vad tacklucka heter på engelska utan skriker bara windows och pekar upp mot husvagnens tak. Deras min när de inser vad de glömt och sedan paniken som bryter ut.
Men allt gick bra för alla inblandade och vi fick allt packat.
Vistelsen här i Lovište avslutades med en middag på Stari Riba med vacker utsikt över havet. Ägaren är trevlig och pratar mycket och vi avnjöt ett grilltalltik med pommes och grillade grönsaker.
Imorgon är det dags att rulla söderut 30 min till staden Orebic. Vi har haft fantastiska dagar i den här lilla byn och jag var glad att vi valde att åka tillbaka hit igen.
För de som tror att vi har delirium med klättrande ugglor kommer här lite bildbevis, om än väldigt dåliga. Långt ner i bild ser man vingpennorna på ugglan då den tycker den gungat klart och påbörjar sin klättring
Här flaxar den vidare på sin väg upp.
