Semesterkänsla

2026 har börjat på ett bra men mycket annorlunda sätt. 15 januari jobbade jag min sista dag inom Region Jönköpings län. Efter dryga 21 år inom regionen och efter att hela mitt yrkesliv varit anställd så blev jag nu egenföretagare med mitt egna bolag. 

Efter 2 veckors skidåkning i Österrike väntade en lugn februari med uppladdning för vad som komma skulle. 

Grundtanken med mitt bolag var att min huvudsakliga sysselsättning skulle komma från uppdrag från certifieringsföretaget Qvalify där jag skulle revidera miljö och kvalitet. 

Från början av mars gick jag igång fullt ut som revisor och vilken vår det har varit. Mars och april bjöd på många olika uppdrag, en hel del resor, spännande möten och lärorika uppdrag. Jag växte i min roll och i mitt uppdrag. 

Jag insåg snabbt att utmaningen låg inte i själva revisionen utan den kom i allt det administrativa med bokföring, moms mm. 

Att kunna ge sig själv lön första gången blev snarare en ångestladdad uppgift när den borde varit glädjefull. Hur ska man registrera allt och göra allt som Skatteverket kräver och på rätt sätt? 

Men med lite hjälp lärde jag mig det till slut också och kunde känna glädje i en bra vår och att faktiskt kunna plocka lön från ett nystartat bolag. 

Maj blev en lugnare månad då jag inte hade så mycket uppdrag, så då passade jag på att bredda min kompetens inom metallindustri. Det kommer ge mig mer blandning på mina uppdrag till hösten. 

Summa summarium. Det har varit en fantastisk vår på många sätt. Så nöjd med mitt nya liv och jobb. Men också anpassning till ett helt nytt sätt att jobba. Att inte ha ett kontor att åka till varje dag har varit superskönt. Men också ovant att faktiskt ha ”lediga” dagar under en normal arbetsvecka. 

Så det var enbart positiva saker som kom av mitt jobb-byte. Tills det var dags för semester. Jag insåg då att jag inte fick den där riktigt sköna semesterkänslan. Allt stim på jobbet inför att vara borta 4 veckor och sedan känslan när man stämplar ut och går hem, det fanns inte längre. 

Så semesterkänslan ville inte infinna sig riktigt. 

Jag började fundera på min vår och över om jag känt att jag över huvudtaget jobbat. 

Jag har ju mest åkt runt till diverse företag och frågat hur de jobbar och hur det går för dem och haft förmånen att få tycka till om det gör det tillräckligt bra eller inte. 

Nu vet jag ju att jag har slitit och jobbar hårt den här våren, men mitt nya jobb känns väldigt bra. Det ger mig massa positiv energi och även om jag är trött när jag kommer hem så är jag glad. 

Så skit samma om inte semesterkänslan ville komma. Jag har ju haft en glassig vår på många sätt och iväg på semester kom vi i torsdags morse. 

Bra flyt ner genom Sverige och Danmark och strax innan klockan 16 i torsdags så hade vi tysk motorväg under däcken. Skonade från köer så matade vi mil. När vi framåt 21 tänkte stanna för natten var varenda mack och rastplats fulla med lastbilar så vi höll i fram till klockan tio på kvällen innan vi parkerade på en ställplats vi kände till. Då med imponerande 108 mil i ryggen. 

Efter en skön natts sömn så vaknade vi till en mulen morgon med duggregn. Passerade ett regnigt Bayern och tunga moln dolde de vackra bergstopparna i Österrike. När vi närmade oss Slovenien klarnade det upp och redan strax innan 18 parkerade vi intill berget Pohorje i Maribor. 

Det blev en härlig kväll på en enkel parkering vid bergets fot där vi studerade alla som kom ner för berget till fots, via cykel eller skrikandes i rodelbanan. 

Vi avnjöt en kall Lasko som Stefan bytt till sig på en mack när vi tankade. Den slovenska killen bakom disken hade blivit så exalterad när han såg vi var från Sverige och undrat om vi hade några svenska öl med oss. 

I vår välfyllda kyl med både mat och öl hade vi lyckats gräva fram en styck Mariestad. Mannen i kassan blev överlycklig och vi fick en slovensk öl tillbaka. 

Det var en ljummen kväll och vi satt ute och åt på en italiensk restaurang vid liftstationen.  

På lördagen fortsatte resan ner mot Kroatien. Redan 9:30 passerade vi gränsen och hade siktet inställt på en för oss ny camping en bit från kusten i höjd med Zadar. Via Facebook hade jag fått tips om platsen och vi tyckte det kunde bli ett bra stopp. 

Vad vi inte visste var hur liten och smal vägen dit var på slutet. Eller hur brant sista backen in mot campingen var. 

Men väl där så var det värt mödan. En lugn och fin naturcamping intill floden Zrmanja. Grönska, vattenfall och dammar omringade campingen. 

Vatten leddes genom restaurangen via kanaler. Grodor kväkte i vassen och fiskar lekte i det klara vattnet. Vi var verkligen mitt ute i ingenstans. Ingen by, inga lampor. Endast campingen, en restaurang och en kanotuthyrning. 

Ett svalkande dopp efter lunch gjorde susen i våra reströtta kroppar. Om vi ska klaga på något på detta vackra ställe så var det väl temperaturen på vattnet. Jag hade gärna simmat bort till fallen, men jag vågade inte. Det var för kallt. Till nästa år blir det nog två nätter här och en tur på SUP:en. 

På kvällen hade vi tänkt testa campingens restaurang som låg så fint intill vattenfallen. Men tyvärr stängde köket redan 19:30. 

Så vi gick till restaurangen som låg precis intill campingen. Den såg fin ut men vi undrade ju hur ens något kunde överleva här ute mitt i ingenstans. 

Vi chansade och blev serverade en jättegod måltid omgivna av agaveplantor, klättrande passionsfruktsrankor och andra exotiska växter. 

Vi somnade gott till bruset av fallen och nu på söndagsmorgonen var det dags att rulla vidare mot vår absoluta favorit här i Kroatien, den lilla byn Zaostrog. För att vara på den säkra sidan så har vi i år bokat favoritplatsen under eken. Med lite tur häckar ugglorna i trädet ovanför vår plats. Om det inte varit för vår bokning hade vi nog blivit kvar här hos grodorna en natt till. Men nu väntade ugglorna på oss. Skräckblandad förtjusning för mig som har uggelfobi. 

Fortsättning följer...

Mord och Hot shot i näsan

På fredagen lämnade vi halvön Peljesac och körde norrut. Vi passerade det vackra och bördiga deltalandskapet där floden Neretva rinner ut. 

Frukt och grönsaksodlingar avlöste varandra liksom de små stånden som sålde dess produkter. 

Vi stannade till för att köpa olivolja och hann knappt ut ur husbilen förrän vi välkomnades med varsin stor bit vattenmelon. Kladdig av melon upp till kinderna likt Långben i Musses campingäventyr lämnade vi dalen med en liter olivolja och några solmogna aprikoser. 

Två timmar senare anlände vi till Camp Rožac utanför den lilla UNESCO-staden Trogir i närheten av Split. 

För första gången så har vi bokat en camping här nere i Kroatien. Rožac är en favorit hos oss liksom många andra, så den är väldigt välbesökt. Dess läge är perfekt ut på en udde och platserna intill havet är extra eftertraktade. Men de kan också vara svårtillgängliga då campingen är full av krokiga tallar och en smal väg leder till platserna. 

Vi hade därför bokat en specifik plats i år. Intill havet och där vi visste att vi smidigt kunde ta oss in och rymmas. 

Vi anlände mitt i värsta lunchhettan och dividerade länge om hur vi stått sist och hur vi skulle stå nu. 

Våra vänner från Oskarshamn kom förbi och sa hej. Så kul att ses igen, jag kan inte förstå att det redan gått ett år sedan sist. 

Vi installerade oss på vår plats, där vi nu skulle vara i 9 nätter. Även om platserna är lite små och krångliga så bara älskar vi ju denna campingen. Närheten till stranden och havet och underbar utsikt från husbilen. 

Vi har haft några lugna och sköna dagar här. Vi har njutit på stranden på dagen, tagit några varma löprundor, tagit en öl eller två med våra vänner, ätit middag ihop, spelat spel. Vi har dels spelat kort men vi fick också testa musikspelet HITSTER, ett riktigt kul spel som jag verkligen kan rekommendera. Jag väntar redan på nästa speltillfälle. 

På måndagen var vi inbjuda till våra vänner på en överraskning. Vi hade ingen aning om vad vi skulle förvänta oss. Direktiven var duschade och klara till 18, men vi skulle inte ha ätit. 

Vi välkomnades med bubbel och snacks och fick veta att vi skulle lösa en mordgåta. 

Jag älskar ju klurigheter, kriminalserier och mord så det här kändes så kul. 

För att komma i stämning och trigga igång geniknölarna så bjöds vi på en hot shot. 

Jag försökte minnas när jag senast drack det, säkert 25 år sedan. Jag måste totalt glömt hur jag skulle dricka den för när jag vände på glaset kom inget, sedan kom allt. Fast in i näsan. En klick grädde var allt som hamnade i munnen. De andra brast ut i ett asgarv där jag satt med kaffe och Galliano överallt. I näsan, över hela ansiktet, på bordet, på mina vita shorts och på mattan. 

- Du ska dricka inte snorta shotten utbrister de. 

Peter och Lottas grannar, en tjeckisk husbil tittade förskräckt på oss och kunde inte låta bli att skratta de med. 

Jag var mest förvånad över hur jag lyckats. Men grädden måste ju legat i vägen som ett lock och hindrat vätskan från att rinna. Och sedan kom allt på en gång. 

Men det är ju typiskt mig att lyckas med detta. Det påminner lite om när jag nervös inför att dra ut en visdomstand för två år sedan får en lugnande tablett som jag på något konstigt sätt lyckas sätta i halsen. Inte blev jag lugnare av det direkt. 

Efter lite sanering är iallafall mordgåtan igång. Jag satt med en svag doft av kaffe i näsan. 

Vi har tidigare på jobbet haft någon mordgåta där man läst en text och ska gissa mördaren. Det här var på en helt annan nivå. 

Gåtan kom från Hidden reality och var så välgjord. Det fanns bilder, teknisk bevisning i form av bl.a. ett blodigt mugglock, man kunde lyssna på förhör, logga in på den mördades telefon, läsa sms, kolla foton osv. Riktigt proffsigt gjort och så kul. 

Vi tog ännu en shot, jag tog min stående ner mot stranden. Bet av den och första vändan gled ner i strupen som den skulle. I omgång två kom grädden och jag fick återigen shotten i näsan och ansiktet. Allvarligt Marit, det här måste du öva på. 

Vi läste, lyssnade och klurade. Pausade för att hämta pizza och klockan hann bli mycket innan vi tyckte oss vara klara och öppnade facit. Vi var då inte helt överens om vem som var mördaren och det visade sig att Peter och Lotta som löst liknade gåtor innan fick rätt. 

Men Martin Beck blev ju inte skicklig över en natt, så här krävs det övning innan vi blir kriminalinspektörer. 

Men en riktigt kul kväll som gav mersmak och jag kommer definitivt gå in och beställa egna gåtor att lösa. 

Det hann bli midnatt innan vi kom i säng. Då hade vi stormsäkrat lägret. Vädervarningar med åska, hårda vindar och kraftigt regn kunde förekomma i området under natten. 

Natten blev förhållandevis lugn, lite lätt regn och åska på håll som följdes av en lite svalare dag med mulet väder och några åskskurar. En perfekt dag att fixa lite på. Handla, skriva blogg, städa osv. 

Och förbereda inför morgondagen. För då är det dags för Staaf Adventure Tours att öppna upp sin verksamhet igen. Förra året tog vi med våra vänner på en dagsutflykt med hyrbil till nationalparken Krka. I år styr vi kosan mot Bosnien och Mostar. 

Mer om detta i ett senare inlägg. 

Allt gott! 

Kram Marit!

Under ett olivträd vid vägs ände

Vi har många favoriter här nere i Kroatien som vi gärna återvänder till. Men jag gillar ju även att testa nya platser. 

Halvön Peljesac har vi varit på förut och vi har två pärlor här vi gärna besöker. Men så läser jag ju mycket inför vår resa, ser bilder och inspireras. Och då hittade jag den lille byn Lovište på norra delen av Peljesac. Jag kan också läst och kanske förträngt att det stod något om att campingen var lite svårare för de med lite längre fordon. 

När vi på lördagen lämnade Zaostrog och körde söderut så valde vi medvetet Stefan som chaufför. Det är den säkraste kombinationen när vi ska till nya platser. Stefan är en sämre kartläsare än mig och jag en sämre chaufför när det blir trångt och smalt. 

Vägsträckan söderut mot Dubrovnik är otroligt vacker och vi njöt av underbara vyer. Tidigare år har vi fått åka genom Bosnien en kort sträcka. Detta då Kroatien faktiskt inte har sammanhängande kuststräcka. Vi har kört den flera gånger men om man ska hårddra det så är det nog olovlig körning. Vi får inte köra vår husbil på vanligt körkort i Bosnien. Men sedan 2 år tillbaka finns en bro över till Peljesac och vägen fortsätter sedan ner till Dubrovnik. 

Bron är gratis då Kroatien anser att den är så pass viktig för deras infrastruktur. 

Väl över på Peljesac så började problemen. Jag satt med Google Maps på telefonen och tittade mer på den än på skyltarna. Sväng av här sa jag till Stefan. Så vi svängde. 

Det blev inte det bästa alternativet. En smal, hålig men visserligen asfalterad väg letade sig upp för berget. Husbilen kämpade på och vi nådde toppen och kunde sedan köra nedför igen. 

Den nya vägen med tunnlar genom berget hade så klart varit ett bättre alternativ. Stefan påminde mig om att jag brukar säga att titta mer på skyltar än Google maps. 

Väl nere fortsatte vi på välbekanta vägar. Vi klättrade upp och ner längs bergen på Peljesac. Bitvis hisnande vägar där man rundar en klippvägg och ser havet långt där nere. Vi passerade Orebic där vi varit innan och fortsatte norr ut på ön. Upp mot de allra nordligaste delarna. Snart var vi tillbaka i samma latitud som vi bott på inne på fastlandet.

När vi närmar oss byn Lovište fanns en skylt till Kamp Lupis. 

- Ska jag svänga här, säger Stefan. 

Jag kollar återigen Google maps, tycker inte vi är framme riktigt än och svarar nej. 

Återigen borde jag läst skylten och skippat kartan. 

Vi kommer ner till byn Lovište och svänger höger mot centrum. En underbar vik med turkost vatten. Strandnära restauranger som badade i blomsterprakt. Kypare som skyndade över gatan på väg med lunchbeställningar mellan restaurangen och serveringen vid vattnet. 

Vi rullar förbi så sakta det går. Gatan blir smalare och några dåligt parkerade bilar gör det svårt att passera. Sedan en badstrand innan vägen kröker längst inne i viken. 

-Är detta rätt väg, säger Stefan. 

-Japp, 700 m kvar till campingen säger jag. 

Vägen blev ännu smalare och vi rullade sakta mellan murar intill trädgårdar och stranden och havet. 

Plötsligt dök campingen upp och innan jag visste ordet av hade vi passerat vägen in där. En ytterst smal väg med träd som hängde ner. 

- Skulle jag svängt där sa Stefan

- Så sa GPS:en sa jag men det kan ju inte vara rätt. 

- Nej för den svängen kan vi inte ta. 

Vi fortsatte och kom till ännu en väg. Smal men visserligen utan träd. Den gick brant uppför och jag var osäker på var den ledde. 

Jag tror inte vi klarar någon av de svängarna konstaterade Stefan. 

Vi förutsatte framåt och jag letade febrilt på Google maps satellitbilder efter bättre alternativ. 

Då tar vägen slut. Fortsätter enbart som cykelväg med stora hålor. 

Ja ha, vad gör vi nu?

Vi får vända, men var då?

Stefan hittar då en båtramp där han backar ner för att vända. Husägaren kommer ut och ser lite smått förskräckt ut. Tror vi ska sjösätta husbilen. 

Rampen var torr och fin och vi lyckas vända vårt drygt 8 meter långa ekipage som har en svängradie som en pråm. 

Utanför campingens entré stannade vi till lite på stranden och gick upp till receptionen. 

Där får vi förklarat för oss att om vi hade följt skyltarna så hade vi kommit till en bättte entré. Framförallt för större fordon. 

För andra gången idag kunde jag konstatera att jag skulle tittat mer på skyltarna än på Google maps. 

Vi blev visade lediga platser och hittade en bra vid campingens övre entré som var ledig 2 nätter. Visserligen en bit från havet men mysig med stora olivträd som ger skön skugga.  

Nu skulle vi bara lyckas ta oss dit. 

Vi fick nu köra tillbaka in mot byn och via en liten gata i ett bostadsområde så kom vi upp till den övre vägen och kom smidigt in på vår plats. 

Vi installerade oss och delade en öl nöjda med vad vi presterat men kunde också konstatera att vi endast kört 12 mil på nästan 3 h. Det går inte fort på de här vägarna. 

Camping Lupis var byggd i terasser och överallt fanns gamla krokiga olivträd som gav välbehövlig skugga. Vi såg visserligen inte havet där vi befann oss på campingens översta terass, men det var så mysigt under våra olivträd och det vilade ett sådant lugn över hela stället. Så tyst och stilla. Servicehusen så fräscha och välstädade, det fanns grillplats, uteduschar och en otroligt blomsterprakt.

Stranden nedanför campingen var fylld av små vikar och pinjeträd gav skön skugga om man ville. Stora agaveväxter kantade stranden. 

Byn Lovište visade sig vara en riktigt pärla. Längst inne i bukten låg den lilla byn med 7 restauranger och en liten supermarket. Turkost kristallklart vatten i hela bukten och några båtar låg och guppade inne i hamnen. De gamla husen var byggda i något som påminde om kolonial stil och färgglada blommor klättrade på väggarna. 

I byns bakre kant fans en rand med smala cypresser innan de grönskande bergen tog över. Jag var förvånad över att bergen här var så gröna jämfört med fastlandet. 

När vi på kvällen cyklade in till byn för att äta erbjöds vi ett bord precis intill kajen och jag fick nästan lite svindel av att sitta så nära vattnet med stolsbenet bara någon decimeter från kanten. 

Vi åt varsin god pastarätt och tog ett glas rött medan solen gick ner. Prisläget på restauranger är verkligen helt annorlunda när man kommer utanför de stora turistställena. 

Under vår vistelse i Lovište passade vi även på att ta en SUP-tur. Tyvärr gjorde en lätt vind vattnet krusigt så vi fick inte den där perfekta sikten vi önskat. Men vattnets klarhet var det inget fel på. 

När vi lämnade bukten och kom utanför udden blev vågorna större och faktiskt sikten bättre.

Vid den lilla fyren vände vi in mot byns centrum och drev med vågorna in mot hamn och restauranger. Så fint att se byn från havet. 

Efter ett dopp paddlade vi mot vågorna hem till campingen igen. 

Lovište blev snabbt en favorit. Lugnet och tystnaden och att bara sitta under olivträden och njuta av semester. 

En turkduva gjorde oss sällskap och blev mer och mer tam för varje dag. Tillslut sprang den bekymmerslöst kring våra ben under bordet. 

Den bestämde också att vi var dens familj för någon annan duva fick inte komma nära vår husbil innan den blev bortjagad. 

Eftersom platsen vi fått bara var ledig 2 nätter så rullade vi vidare på måndagen. Målet var att åka tillbaka 2 mil till Oribec och ta in på camping Nevio. Väl där hände något som aldrig hänt oss innan. Bortsett från en liten plats där vi inte rymdes så var campingen full. Under alla våra år i Kroatien så har det aldrig hänt oss innan att vi inte fått plats. 

I en planerande hjärna som min så ställer ju detta till det lite. Vi ville ju gärna vara några dagar i Oribec. Vi hade på vägen hit passerat en enklare surf- och kitecamping, men den lockade inte så mycket. 

Men så mindes jag att jag sett en annan camping som låg precis intill Nevio. Av någon anledning hade jag fått för mig att den skulle vara väldigt enkel. Men vi bestämde oss för att kolla upp dem. 

Döm om vår förvåning då den visar sig var superfräsch. Och platser fanns det också. Vissa av dem fanns med på rabattkortet ACSI för 23€ natten. 

Området kring Oribec stupar ganska brant ner mot havet så här pratar vi verkligen terrasser. Säkert över 10 nivåer och vissa med flera meters höjdskillnad. 

Det finns små serpentinvägar även inne på campingen och vissa platser når man bara med mindre fordon. Här får man välja mellan strandnära eller magisk utsikt över havet från en högre höjd. 

Vi tittade runt på lite olika platser och valde mellan obruten eller bruten havsutsikt. Alla platser fanns inte med på rabattkortet så vi valde att ”snåla”. Sparade 150kr per natt genom att inte ha full havsutsikt. 

Campingen hette Lavanda vilket betyder lavendel. Ju mer vi utforskade den desto mer överraskade blev vi. 

Nära vår plats fanns en ny och fräsch plats med grillar, diskmöjligheter och så fina uteduschar. 

Serviceanläggningarna var helt nya och utrymmena modernare och snyggare än vad vi har hemma. 

Det kanske fanns en mening ändå med att vi inte fick plats på Nevio. Här var både billigare och bättre. 

Sol, bad och snorkling hann vi med på våra 4 dagar här. Stefan testade kroatisk frisör och blev nöjd med både resultatet och priset. Vi bokade också bord på den populära restaurangen Andiamo där vi ätit innan. Deras grillrätter har varit så goda. 

Lite besvikna blev vi i år, så de fick nöja sig med ett besök av oss. Vi njöt hemma på vår lavendelcamping istället. 

Vi har också haft några dagar med delvis mulet och lite regn på nätterna. Sand från Sahara låg i luften så när vi vaknade i onsdags morse hade regnet för med sig det ner och alla fordon, möbler mm var täckta av ett rödfärgat sandlager. 

Hamnen i Oribec är också utgångspunkten för att resa över till ön Korcula med den gamla staden med samma namn som ön. Men eftersom vi redan varit där 2 gånger innan så bestämde vi oss för att hoppa över det i år. 

Imorgon har det blivit dags för oss att rulla vidare. Då lämnar vi Peljesac och kör norr ut upp till Trogir vid Split. 

Där har vi bokat 9 nätter på en camping och ska möta upp lite vänner från Sverige. Det ska verkligen bli trevligt. 

Kram Marit!