Ödets ironi

Efter en kort resa från Lovište ner till Orebić i torsdags så valde vi stanna 4 nätter på Camping Lavanda i Orebićs utkant. Vi har varit där förr och gillar den campingen  väldigt mycket. 

Campingen är byggd i terrasser och om jag inte missminner mig så räknade jag något år till 12 olika nivåer. Vackra kalkstensmurar bär upp de olika etagen och de kantas med rosmarin, oleanderbuskar, olivträd och annan grönska. 

Det fanns strandnära platser men vi vet att de är en utmaning med en lite större bil. 

Så vi gjorde som vi brukar göra här, tar en plats på toppen och får milsvidd utsikt över havet och de intilliggande öarna. Och ett bra pris med rabattkortet ACSI. Att bo för 25€ natten vid Medelhavet känns som ett kap. Det är mindre än vad många ställplatser hemma i Sverige kostar. 

Vi fick dessutom en stor plats med en hel del skugga och ett eget mandarinträd. 

Men med den milsvida utsikten så kommer ju nackdelar. Det en bit till stranden. Trappor och serpentinvägar inne på campingen tar dig successivt ner till havsnivån och en vacker strand där uppbyggda parasoller och strandsängar ingår. 

En enkel strandbar spelar lite skön musik och bredvid finns den vackra restaurangen med så god mat. 

För oss så har Lavanda blivit campingen där man helt enkelt får kämpa lite mer för det man vill ha. Bad, sol, mat. Det har liksom blivit lite av charmen här. 

För den late finns en golfbil med 6 bältade platser som kör campinggäster och restaurangbesökare från receptionen till stranden.  

Men vi gick. Och så mycket att mina flipp-flopp trillade i bitar. 

Kanske kan det ha att göra med att de hade över 10 år på nacken och är inköpta för en billig peng på en marknad i Thailand. 

Under våra dagar på Lavanda så kom ju också värmeböljan som lagt sig över hela Europa. Så det gjorde att vi inte tog oss för så mycket saker. Vi hade tänkt ta färjan över till ön och staden Korcula. Men det faktum att vi varit där två gånger innan och att det var så varmt gjorde att vi avstod. 

Att träna var för varmt det med. Här gällde det att hitta svalka. 

De fasta parasollerna på stranden gav bra skugga och havet välbehövlig svalka. 

Vi hann med 2 middagar på den mysiga restaurangen. De serverar väldigt god mat och stora portioner. Här kan man lätt dela en rätt och komplettera med en sallad. Då vi ena kvällen beställde en Cordon Blue Zagreb Style uppskattade jag storleken på köttbiten större än avtrycket från min slalompjäxa. Och då har jag ändå storlek 40 i skor.  

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så fick Camp Viter och Zaostrog utmärkelsen för finast strand och finaste vatten och Camp Lupis och byn Lovište utmärkelsen för mysigaste camping och by. 

Lavanda får då utmärkelsen för finaste och mest välstädade servicehus och den milsvidda utsikten.

Ibland får jag påminna mig själv om att se mig omkring. Ta in allt och minnas känslan så jag när höstrusket kommer kan drömma mig tillbaka. 

Det är så himla lätt när man varit här ett tag att man tar saker för givet och vänjer sig vid vyerna. Så jag påminner mig själv om detta gång på gång. Njut av nuet. 

Därför hällde vi upp vårt morgonkaffe på termos och gick ner till stranden och drack det där. 

Under vår vistelse på Lavanda så passerade vi halvtid för våra resa. Dags att byta sängkläder, handdukar mm och städa ur husbilen. Jag insåg då hur mycket kläder jag har med mig som jag ännu inte använt. Bikini är det plagg som används nästan 12 h per dygn. Sedan kläder några timmar på kvällen innan det är läggdags. Så till nästa år ska jag påminna mig själv om att lämna hälften av kläderna hemma.

Även om hettan låg som ett stort lock över Orebić så bestämde vi oss för att se något mer än campingen. Så på lördagseftermiddagen trampade vi väg de 3 kilometrarna in till Orebić. En långdragen backe upp tog nästan knäcken på oss men som tur var fick vi lite fläkt nerför sen. Vi följde sedan den vackra strandpromenaden in mot staden. Mysiga restauranger på ena sidan och havet på den andra. Hettan var enorm och folk låg i vattnet överallt. 

Huvudet kokade och jag kylde hjärnan under en vattenkran på ett torg. 

Vi tog en snabb koll i byn, såg kroaterna bygga upp stämningen inför kvällens match. 

Stefan hittade nya flip-flops men inte jag som verkligen behövde. 

Sedan trampade vi hemåt igen. Mer uppför nu och vi fick ta paus på Plodin och njuta av deras AC en stund. Vi halsade en kall cola innan vi trampade sista biten upp till campingen. 

På söndagen bestämde jag mig för att ta med mig mina snorkelgrejer till stranden. Medelhavet brukar inte imponera jättemycket ur ett undervattensperspektiv, men jag ville ge det en chans. Och de revliknande formationerna i vattnet utanför Orebić lockade. Det är delar av den gamla berggrunden som ligger strax under eller precis över havsytan.

Kalkstensberggrunden har spruckit och brutits upp genom rörelser i jordskorpan när Dinariska bergen och de dalmatiska öarna bildades. Havet har sedan slipat och eroderat berget under mycket lång tid. Vågor, stormar och kemisk vittring har nött bort mjukare delar, medan hårdare kalkstensryggar blivit kvar.

När havsnivån steg efter den senaste istiden hamnade många av dessa bergsryggar delvis under vatten. Det är därför man idag ser långa, oregelbundna ”rev” som fortsätter ut från kusten.

Runt Orebić och Pelješac är det extra tydligt eftersom hela området är uppbyggt av mycket gammal kalksten. Dessa undervattensryggar fungerar också som små ekosystem där fiskar, sjöborrar och andra havsdjur gärna håller till.

Reven var svåra att fånga på bild men kan anas under vattenytan här.

Jag blev ganska snart imponerad över hur mycket fisk jag såg. Både antal och sorter och jag förstod att det jag läst om reven stämde. Mitt mål var en klippa en bit ut som stack upp 1 m ovan vattenytan. På vägen dit passerade jag några mindre anemoner och ett parti gula hårda koraller. 

Väl framme vi klippan började jag följa dess kant. Jag hann knappt börja förrän jag såg något som fick min puls att stiga. I ett hålrum bara en meter under vattenytan såg det ut som att det faktiskt satt en bläckfisk och tryckte. En lång stund låg jag och studerade och försökte förstå vad det var jag faktiskt såg. Objektet var så stilla. Var det sugproppar från bläckfiskens armar jag såg eller var det öppningen på anemoner? 

Till slut gav jag upp och bestämde mig för att återvända i eftermiddag. 

På väg in mot stranden möttes jag av ett stim med havsabborrar och jag kände att jag faktiskt saknade dykningen. 

Efter en svalkande lunch bestående av grekisk sallad och hemmagjord citronsaft med mycket is så gick vi ner till stranden igen. På med snorkelgrejerna igen och simmade snabbt ut till klippan. Till min stora besvikelse såg allt exakt likadant ut. Det var alltså anemoner jag sett och jag kände verkligen hur besviken jag blev och vände raskt in mot stranden. 

Plötsligt ser jag en snabb rörelse på botten framför mig. Som ett stort gammalt sunkigt lakan som drog ihop sig. Sedan såg jag de 8 armarna. Helvete, det var en gigantisk bläckfisk som precis fångat sitt byte max 2 meter under mig och nu metodiskt förflyttade fisken in mot sin mitt för att sedan ge den sitt förlamande gift och sedan sluka den. 

4-5 fiskar cirkulerade ovanför. Om de bara var nyfikna eller undrade var deras kompis tagit vägen är oklart. Men jag låg stilla på ytan och bevakade de hela. 

Bläckfisken var väl kamouflerad. Den smälte in perfekt mot botten och såg liksom lite tilltufsad ut. Lite ruggig. 

Hade det inte varit för den hastiga rörelsen när den fångade sitt byte så undrar jag om det sett den. Nu när jag visste om den syntes ögonen tydligt men tveksamt om jag upptäckt dem om den var blickstilla. 

Den var tydligen mätt och märkbart irriterad på fiskarna runt omkring. Dags att dra tänkte den och drog ihop sin kropp och simmade raskt en bit fort. Jag och fiskarna följde efter och jag var förvånad över hur liten den var när den drog ihop sig. 

Jag försökte minnas hur många gånger jag verkligen sett bläckfisk innan. Squid hade jag sett flera gånger men de var ju mycket mindre. Nu var det länge sedan jag dök men jag tror jag har ca 300 dyk i bagaget och jag tror att jag under alla dem sett en åttarmad bläckfisk max 3 gånger. Och aldrig någon som varit så här akitiv och som fångat ett byte. Utan mer någon som legat och tryckt i en håla. 

Nu tog den sikte på en stor sten, bredde ut sina armar och jag uppskattade dess bredd mellan armarna till nästan 1,5 m. 

Sedan kröp den intill mellan stenen och botten och gjorde sig så liten som möjligt. Jag insåg att hade jag passerat den nu så hade jag aldrig sett den. 

Nöjd återvände jag till stranden och berättade för Stefan om min upplevelse som gått från total besvikelse till lycka. 

På kvällen dök en nästintill full måne upp och skapade ett vackert glittrande sken över havet. Det var magiskt vackert. 

På måndagsmorgonen lämnade vi vackra Peljesac nöjda med vår vecka där. Dagens mål var Trogir utanför Split. Vi brukar oftast avsluta vår semester där och umgås med några vänner. Från fastlandet tog vi bron ut till den lilla ön Čiovo där campingen ligger. Förr fanns bara den gamla stenbron vid Trogir stad men sedan några år tillbaka hade den kompletterats med ytterligare en bro. Nyare och bredare. 

Vår vanliga plats väntade på oss när vi kom. En snabb installation innan vi gick bort till våra vänner och sa hej. Det blev ett kärt återseende då vi inte setts sedan i september. 

Ett svalkande dopp följt av bubbel och babbel vid vår husbil. Vi hade mycket att prata ikapp. 

Vi åt sedan en gemensam middag på campingens restaurang och det kändes så skönt att vara tillbaka. 

Tisdagen blev en omöjligt varmare dag och tillbringades i vattnet eller i skugga. 

Vi bestämde att vi skulle ses hos våra vänner på eftermiddagen för lite spel innan vi skulle laga middag på varsitt håll. 

Ett åskoväder närmade sig och vi hann 

bara bära bort våra grejer till dem innan vi fick gå hem och plocka in känsliga saker. Lite oklart var det här åskovädret tänkte ta vägen. Några åskknallar kom nu på nära håll. 

Nytt försökt och snacks dukades fram och bubbel hälldes upp. Då kom vinden. Vi sprang hem och fick in markis mm innan regn och de riktiga vindbyarna kom. Då hörde jag brandbilarna och sedan såg vi en rökpelare som steg upp från från öns mitt. Den starka vinden drog snabbt den åt sidan och det dröjde länge innan vi faktiskt kände brandlukt. 

Fler och fler personer samlades på stranden. Då kom rykten om ännu en brand på ön och nu började faktiskt stressen kännas. På gatan utanför hade redan en bilkö skapats och via Google maps såg vi det lysa knallrött hela vägen ner till broarna. Vi var fast på ön med bara två smala broar ut. 

Nya knallar och jag funderade på var flygen var som kan släcka bränder var. Till min lycka så såg jag på Flightradar att två plan lämnat Zadar och var på väg mot oss. Men till vår stora besvikelse såg vi sedan hur de inte prioriterade branden närmast oss.

Då byter vinden riktning och sedan går det fort. Tjock rök tränger ner över campingen som blir rökfylld på några minuter. Ett mörker läcker sig över hela campingen. Då börjar det faktiskt bli lite jobbigt. Många börjar gå runt med trasor framför munnen och så även vi. 

Vad gör vi om branden sprider sig? Vår ända väg ut nu är vattnet och tankar på att evakuera via SUP och badmadrasser börjar formas. 

I mitt huvud blir detta extra jobbigt. 30 juni 1999 så drar ett åskoväder förbi Forserum där jag är uppvuxen. En blixt slår ner i ett träd och via en telefonledning leds branden in i vårt hus. Detta resulterar i att mitt barndomshem brinner ner till grunden. 

Så här står jag exakt 27 år senare omgiven av bränder orsakade av åska och kan inte ta mig någonstans. Det måste vara ödets ironi. 

Men så lättar röken och de verkar ha fått bukt med branden. 

Nya knallar och ny rökpelare. Nu närmre. Riktigt tjock svart rök väller nu upp. 

Ny panik men då kommer äntligen brandbekämpnings-flygplanen vår väg och börjar släcka. Tack och lov. 

Men de får kämpa länge innan de får kontroll över elden och det dröjer flera timmar innan polisen öppnade broarna igen. 

Vi försökte vädra ur röklukten i husbilen så gott det gick. 

Det blev en sen middag med korv och mos innan ännu ett åskoväder kom. Men det höll sig längre bort. Även en dusch hann vi med innan klockan började närma sig 23 och avspark. 

Så när min syster messar och frågar om vi är laddade blir svaret urladdade. 

Den här kvällen tog på krafterna. 

Så medan Stefan följde fotbollen via sin telefon från sängen så bearbetade jag dagens händelse genom att skriva detta. 

Men när Frankrike gjorde 2-0 sa vi det var dags att sova. 

Idag tar vi nya tag och känner tacksamhet för livet. 

Ett med naturen

På måndagsmorgonen var det dags för oss att rulla söderut vilket kändes både bra och dåligt, vi kände båda vi kunnat stannat längre. Men samtidigt ville vi få nya upplevelser. 

Det som kändes extra bra var att jag som gillar framförhållning och planering redan varit i receptionen och bokat för 2027. Stefan hade motvilligt gått med på detta. Framförallt då det inte spikas förrän i november. Nu ligger bara vår reservation inne på angivena datum och plats. 

Till 2027 utökade vi antalet dagar så det blir 10 nätter. Det blir perfekt. 

Kändes skönt i min planeringshjärna. 

Ibland undrar jag varför jag döpte mitt bolag till något så tråkigt som Marit Staaf AB. Mer passande hade Framförhållning AB varit. 

Ni som jobbat med mig vet vad jag talar om. 

Det visade sig också att söndagen som var vår sista dag i Zaostrog blev en väldigt komisk och upplevelserik dag på många sätt. 

Morgonen började med morgonträning och följdes av lite fix inför avresa. Vi pratade också med ett svensk par från Karlstad som var lite intresserade av husbil på Mercedes-chassi och erbjöd dem att komma och titta i vår. 

Detta paret hade efter ett tips från mig i Facebookgruppen ”Vi som ska till Kroatien med husbil och husvagn” åkt till vattenfallen vi besökte på väg ner. Bara nån dag efter oss hade de varit där så det var ju komiskt vi möttes här nu. Men det var inte allt, de hade även hittat till Camp Viter efter ett tips från mig i mars. Så två platser de var nöjda med kom efter mina tips. Det kändes bra. Detta var deras första trip till Kroatien så de var tacksamma. 

De hade liksom vi nu bokat in 2027 i Zaostrog. Det fanns fler som gillade framförhållning. 

Efter lunch tog vi en sista tur med SUP:arna. Havet låg spegelblank men väl ute till havs såg vi de höga molnen som reste sig från Kroatiens inland. De var nära att tippa över bergskammen och vi kände det var läge att söka oss tillbaka. 

Väl iland visade blixtappen åska på andra sidan bergen. Jag som hela veckan tänkt att jag skulle ta en fotorunda i byn sa till Stefan att jag sticker en snabb sväng med cykeln. Jag är aldrig mer än 5 min om ovädret kommer. 

Jag hann inte mer än 500 m bort förrän en rejäl knall kom. Dags att vända hem. 

Väl hemma hade Stefan fått ett märkligt samtal. En man Stefan inte kände igen hade kommit uppifrån campingen med en telefon i handen och sagt att det var telefon till Stefan. Det är han där uppe som vill prata med dig sa han och pekade uppåt campingen. Stefan fattade inget och frågade varför inte personen ifråga i så fall kom hit och pratade. 

Utan att få klarhet i något fick Stefan luren och i andra ändan sa en man på halvbra engelska att de var uppe i bergen och behövde hjälp. 

Stefan fattade fortfarande inget och lämnade tillbaka telefonen. 

Men han vill ju prata med dig, svensken på 122. 

Det gick då upp för Stefan att mannen kom från campingens reception, men vi hade inte sett honom innan. Stefan fick tillbaka luren och frågade vem det var som ringde. Det är Florian, tysken på plats 40. Vi är uppe i bergen och det ösregnar. Kan ni stänga vårt förtält. 

Äntligen förstod Stefan och lovade hjälpa till. Roligt dock att Florian var så idérik att ringa repan och be dem säga till oss. 

Så vi stängde men ovädret uteblev. Endast några få droppar föll. 

Vi packade ihop alla våra sakar och gjorde oss redo för avresa imorgon. 

Då kom paret från Karlstad förbi med en flaska bubbel och vi blev sittande en lång stund och pratade. Så underbara människor. 

De fick sedan en visning av husbilen och klockan hann bli mycket innan vi åt vår mat.  

Vi satte oss sedan utanför husbilen och bara njöt av kvällen. Markisen var invevad och vi hade full syn upp i eken. Då plötsligt brakar det till i eken max 2-3 meter i från oss, något flaxar runt och en tunn gren svingar sedan våldsamt fram och tillbaka. Längst ner på den tunna grenen gungar något fram och tillbaka. Ser först ut som ett runt knylte men jag säger till Stefan att jag tror det är ugglan. Men ju längre tiden gick så blev jag tveksam. Var det en fladdermus? 

Men så plötsligt så flaxade den till och börjar sakta klättra upp för stammen. Vi hörde klorna skrapa i barken. Nu var det ingen tvekan, det var ugglan. Den klättrade några decimeter upp och satte sig sedan i skydd av några grenar. 

Vad som egentligen hänt är svårt att säga. Hade den bara kommit in mot trädet och gjort en så katastrofdålig landning och kraschat in i stammen? Eller var det en unge som skulle försöka lära sig flyga. 

Och varför hade den bara hängt där upp och ner. Ungefär som när man själv trillar omkull och snabbt reser sig och hoppas ingen såg en. Om jag hänger här en stund så är det ingen som märker hur dåligt det gick. 

Eller kanske hade ugglan blivit så överraskad över att markisen var borta och där satt vi så det hade stört flygningen. 

Hur som helst så kände jag att den klättrande ugglan var lite väl nära inpå för att jag skulle vara helt lugn. 

Bit för bit tog den sig sedan upp i trädet. 

Nog jobbat med uggelfobin för ett tag kände jag och vi gick och la oss. 

På måndagsmorgon lättade vi redan klockan åtta. Tyskarna som vaknat av klosters morgonringning 7:45 kom och sa hej då. 

Vi följde den vackra kustvägen söderut och kom sedan ner till staden Ploče och det mäktiga floddeltat från floden Neretva. Här är landskapet helt platt och kanaler leds kors och tvärs genom grönskande odlingar. Här odlas aprikoser, nektariner och meloner i ett gynnsamt klimat. Byarna avlöser varandra liksom stånden som säljer frukt, marmelad, honung och olivolja. Alla slåss de om de förbipasserande bilarna. 

Vi fortsatte genom dalen och upp på höjden där fruktodlingarna byttes till vinodlingar i prydliga rader på sluttningarna ner mot havet. Högt upp på höjden stannade vi och åt frukost. 

Det var hett uppe på höjden och prognosen varnade för höga temperaturer. 

Resan fortsatte ner i en ny dal och fram till brofästet till den nya bron över till halvön Pelješac. För några år sedan hade man varit tvungen att åka en kort sträcka i Bosnien för att komma längre söderut, men nu fanns bron vilket var smidigt. 

Vinodlingarna byttes nu till musselodlingar. I varenda vik guppade flöten arrangerade med struktur i prydliga linjer. 

Väl över på Pelješac tog en tunnel oss igenom berget innan vi kom över på öns mitt och de verkligt stora vinodlingarna tog vid. Överallt små butiker som annonserade stort om försäljning och provsmakning. Odlingar på bägge sidor av den smala vägen och vi fick väja för slingrande vinrankor vid möten och i kurvor.  

Sedan förändrades landskapet och bördiga åkrar blir kala och karga bergsluttningar. Motorn kämpar medan vi klättrar sakta upp mot öns högsta punkt där toppen Sveti Ilija på 961 meter finns. Hisnande serpentinvägar som går bra så länge man inte får möte eller behöver köra om en cyklist. 

Sedan bär det nedför. Serpentinväg i inlandet innan vi gör en skarp högersväng och rundar en bergsvägg och havet med milsvidd utsikt breder ut sig framför oss. Vi ser ön Korcula och massor av blått hav. 

Vägen klättrar nu nedåt mot staden Orebic men vi vill ännu längre norrut. Vårt mål är den lilla byn Lovište på öns nordligaste del. 

Nya serpentinvägar upp och sedan äntligen ner till havsnivå när vi nådde Lovište. Av erfarenhet visste vi att vi skulle köra in på Camp Lupis från den övre vägen. När vi kom hit för 2 år sedan hade vi kommit längs stranden på en minimal väg som slutade med cykelväg och vi fick vända på en båtramp. Nu gick det lättare. 

Jag hade redan mailat med campingen som reserverat en plats åt oss. 

- Welcome to the end of the world, sa Marija när vi checkade in. 

- We came here on the road to hell, svarade Stefan. 

Campingen som sluttar ner mot havet är byggd i etage och platserna delas av med olivträd och blommande olianderbuskar. 

Om Camp Viter och Zaostrog får utmärkelsen för finast strand och finaste vatten så får Camp Lupis och Lovište utmärkelsen mysigaste camping och by. Och ägarna är så otroligt serviceminded och allt så välskött. Servicehuset städas hela tiden och på eftermiddagen förbereds den stora grillen med glödande kol som vem som helst på campingen kan nyttja. 

Vi fick ingen vy över havet från vår plats men det var inte viktigt här. Utan lugnet och det mysiga. 

Det här är platsen för den som bara vill ta det lugnt och njuta av god mat i pittoreska  miljöer. 

Vi var ensamma svenskar på campingen och de flesta besökarna kom från närliggande länder som Bosnien och Slovenien. Ett engelskt par träffade vi på. Mycket trevliga och de var på väg hemåt efter en resa längre söderut nere i Albanien. Tidigare år hade de varit ända nere i Turkiet. Riktigt imponerande. 

Vår första kväll tog vi cyklarna in den dryga kilometern till byn. Eftersom vi skulle slänga skräp så tog vi den övre vägen då sopsorteringen är där. Sedan löper en mindre väg ner mot byn. På högra sidan några enstaka hus och på vänstra ödemark med snår. Plötsligt säger Stefan åt mig att stanna. Jag lyder honom och han pekar längre fram på vägen. Ett djur kliver försiktigt upp ur diket på väg till den öde sidan. Men vad är det? En hund? Eller till min fasa en räv? Jag har ju fobi även för dem. Men den ser så tilltufsad ut, mer lik än varg. Skymningen har precis börjat så vi ser den väl innan den försvinner in i snåren. 

Vi minns ju att några svenskar på förra campingen sagt att det fanns prärievarg här men trodde ju de hade delirium. 

Vi fortsätter ner till byn och sätter oss på restaurang Porat. Vi får en fin plats på kajen med hamnen precis nedanför. Det är en ljummen kväll och vi beställer mat och varsitt glas rött och får ett glas sherry på köpet. Solen sänker sig ner bakom kullarna på Pelesacs nordligaste del. Det är magiskt vackert. 

Men så påminns vi om djuret och börjar googla. Det visar sig att det är en Guldschkal vi sett. En specifik underart av schakal som är mycket vanlig och inhemsk på Pelješac, särskilt i områdena kring Lovište. De är mindre än vargar och kan ibland misstas för prärievargar, då de har ett liknande skällande och ylande läte.

De är skygga, nattaktiva flockdjur och håller sig normalt undan från människor. Så att vi fick se en var nog en enorm tur. Två dagar i rad har vi nu kommit riktigt nära normalt sett skygga djur vilket var så häftigt. 

Vi avnjöt sedan en god middag medan mörkret la sig över byn. Mängder med båtar hade nu ankrat i bukten för natten och när vi cyklade hem längs stranden skapade alla lanternorna i deras master som en egen stjärnhimmel som guppade upp och ner. 

Uppe på campingen vilar ett lugn. Området är sparsamt upplyst och syrsorna är nästan det enda som hörs. När vi vandrar upp mot vår plats passerar vi mysigt upplysta fordon där gästerna njuter av den ljumna kvällen. 

Värmen här i Kroatien har liksom i övriga Europa ökat de senaste dagarna och vi sökte svalka i skuggan på stranden. Mitt i en sömndvala hörs skratt och glada rop. Vad är det för liv säger Stefan och jag vänder mig om. På gatan ovanför står en stor dinosaurie, en orange t-rex och alla barnen jublar av glädje. Det visar sig att en av papporna klätt på sig en uppblåsbar dräkt för att busa med barnen. 

Kul att vi även får se utdöda djur här.  

Stranden här varvas med klippor, små stenar och små hamnar. Tallar och stora agaveplantor växer där. 

Trots hettan gav vi oss på tisdagen ut på en cykeltur till stranden Rasoha. Det skulle bara vara 1,4 km. Det tror jag var lite optimistiskt för vägen dit kändes oändligt lång. En brant dålig grusväg och jag var glad för att vi uppdaterat våra cyklar med bredare och grövre däck. 

Men det var värt mödan och vi kom ner till en fin strand i en bukt med utsikt över fastlandet och Zaostrog där vi var innan. 

Vi var helt själva i bukten och njöt länge av ett svalkande bad. 

Medan vi ligger där och guppar i vattnet och bara njuter så hörs ett plötsligt plaskande ljud precis bakom oss. Ett gigantiskt stim med småfisk kommer farandes i luften skrämda av något större och jag är glad över att vi inte fick nån fisk i huvudet. 

Jag börjar på allvar fundera över vad det är med oss och djuren. 

På onsdagseftermiddagen närmade sig ett åskoväder från inlandet. Vi hade visserligen tänk förbereda vår packning lite ikväll men kanske inte så snabbt. Vi fick raskt avbryta vårt brädspel vi just dukat upp och packa ihop allt. 

Förutom en nära åskknall så blev det aldrig så illa. Bara en ordentligt regnskur. Men när regnet öser ner som värst inser jag att hos den tyska barnfamiljen nedanför oss står 3 stora takluckor fullt öppna. 

Jag springer ner och skrämmer nästan slag på dem för de sitter och äter middag under markisen. Jag kommer inte på vad tacklucka heter på engelska utan skriker bara windows och pekar upp mot husvagnens tak. Deras min när de inser vad de glömt och sedan paniken som bryter ut. 

Men allt gick bra för alla inblandade och vi fick allt packat. 

Vistelsen här i Lovište avslutades med en middag på Stari Riba med vacker utsikt över havet. Ägaren är trevlig och pratar mycket och vi avnjöt ett grilltalltik med pommes och grillade grönsaker.

Imorgon är det dags att rulla söderut 30 min till staden Orebic. Vi har haft fantastiska dagar i den här lilla byn och jag var glad att vi valde att åka tillbaka hit igen. 

För de som tror att vi har delirium med klättrande ugglor kommer här lite bildbevis, om än väldigt dåliga. Långt ner i bild ser man vingpennorna på ugglan då den tycker den gungat klart och påbörjar sin klättring

 Här flaxar den vidare på sin väg upp.