Vänskap, spännande möten och unika relationer

Vår vistelse på Camp Rozac har varit allt annat än lugn. Väderprognoserna har varnat för starka bura-vindar och när de inte varnat så har det blåst än mer. Markisen har vevats in och ut var och varannan dag. Vi har haft åska, bränder och inbrottsförsök. 
Men också mycket sol, härliga bad och så många underbara möten med människor. Både gamla och nya bekantskaper. 

Dels har vi umgåtts med våra vänner från Oskarshamn som vi känner sedan innan. Vi har anordnat tävlingskvällar för varandra, spelat brädspel, HITSTER, löst mordgåtor och deltagit på trubadurkvällar. Vänner som ger så mycket energi och som man verkligen kan vara sig själv med. 

Men vi har också skapat nya kontakter och umgåtts med personer som man vanligtvis inte har en relation med. 

När det åskade och sedan brann så kollade vi läget med den yngre slovenska familjen bredvid oss. De hade en liten son på 5 år och de bodde i ett taktält. 

De var så tacksamma för att vi brydde oss om dem så morgonen efter blev vi erbjudna snaps. Av erfarenhet vet vi att snapsen i Slovenien kan vara riktigt hemsk. 2017 fick Stefan en hel plastmugg som tack för han hjälpt slovener att få en husvagn på plats. 

Vi tyckte också det var lite tidigt för snaps, så vi sköt upp erbjudandet lite. 

Deras lille son Tarras hade studerat de lite äldre flickorna på campingen som sålde snäckor och sten. Så på torsdagen dukade han upp sitt lilla campingbord och stol och satt sedan tålmodigt och väntade på kunder för att samla glasspengar. Självklart blev vi de första och förmodligen enda kunderna. Så nöjd kille när vi handlade men lite blyg. 

Hur en 5-åring kan ha det tålamodet och den medvetenheten att sitta där i timmar det var imponerande. 

Så när det blev torsdag kväll blev det dags för snaps och till vår stora förvåning så var den riktigt god. Päronsnaps gjord av någon i deras lilla by nära Postojnagrottorna i Slovenien. Mild i smaken och inte så stark. Så vi hämtade rester av midsommarens Hallands fläder och bjöd på, vilket uppskattades. 

Efter en stund så anlände vi till våra vänner från Oskarshamn smått onyktra och hade en trevlig spelstund tillsammans. 

Klockan hann bli mycket innan vi kom hem till oss och innan vi duschat hade mörkret lagt sig över campingen. 

Vi slängde snabbt ihop en faitas medan vi pratade lite med slovenerna. Deras son som skulle somna i taktältet tyckte vi pratade för högt. Så vi sa att de skulle ta sina stolar och flytta in till oss. 

Detta resulterade i en otroligt härlig och sen kväll. Vi bjöd på vin och de på slovensk öl och vi pratade kvällen lång. Så underbara människor. 

Vi fick också veta att de var deltidsbrandmän och egentligen aldrig varit så oroliga just för branden. De hade upplevt den som kontrollerad och röken som nådde oss var ofarlig. 

Så det var lite sorgligt att vinka hejdå till slovenerna när de åkte vidare till Zaostrog på fredagsmorgon. Tarras fick en uppblåsbar badboll som det stod Specsavers på och var så nöjd. 

På lördagskvällen löste vi mordgåta med våra vänner från Oskarshamn. Jag älskar ju pusslandet och klurandet i dessa fall. Att lägga ihop bevis, bilder, ledtrådar osv. När mörkret lagt sig över campingen trodde vi att vi löst fallet och vi var så nöjda när vi läste att vi gissat rätt. 

På söndagsmorgonen gick Stefan upp före mig. Han satt ute och drack kaffe en stund och gick sedan bort på toaletten. Då träffade han på några andra svenskar uppe på campingens mittzon. Det visade sig då att det ena paret haft inbrott i sin husbil i natt. De hade försökt bryta upp både bodelsdörr och dörren på förarsidan och det var på förarsidan de lyckats och sedan tagit sig in och stulet handväska, glasögon, pengar och smycken. Paret i husbilen var både förfärade över det som hänt men också över att de inte hört något. 

Så Stefan återvände hem till oss. Han visste ju att vår husbil varit låst när han gick ut på morgonen, men ville ändå kolla läget. När han kom tillbaka såg han direkt att nyckelhålet på bägge våra dörrar var utvidgade och förstod att vi fått påhälsning vi med. Men bägge dörrarna var låsta och alla saker fanns kvar. Hos oss hade de inte lyckats ta sig in. 

Så han väckte mig och berättade vad som hänt. Jag mindes då att jag vaknat och ljud och gung i bilen som jag trodde varit vind. Efter det gick jag upp på toa. Så om den som försökt med vår bil blivit störd av det eller om han bara inte lyckats får vi aldrig veta. Men det var skönt att ingen varit inne och att vi hade alla grejer i behåll. Och att dörrarna gick att låsa med centrallås. Det var bara nyckel i låset som inte funkade. 

Campingen ringde polisen och det dröjde inte länge förrän en polispatrull från Trogir kom. De fotograferade och ställde frågor och tog alla uppgifter. Deras engelska var inte den bästa och de kommunicerade via Google translate. Vi fick veta att det inom 1-2 timmar skulle komma utredare från Split. 

Så vi väntade. Rastlösa och lite trötta på det som hänt. 

Plötsligt hör vi - Hello neighbors bakom oss. 

När vi vänder oss om och ser bekanta ansikten så dröjer det lite innan det kopplar. Men så inser vi att det är slovenerna som är tillbaka. Lille Tarras står bredvid och ler. 

De kramade om oss och det var så himla kul att se dem igen.  

Det hade varit så mycket folk nere i Zaostrog så de valde att åka tillbaka. 

Tyvärr var deras gamla plats upptagen så de stod en bit bort, men det första de gjort när de kom var att gå bort att säga hej. 

Det värmde i hjärtat. Särskilt en dag som denna. 

Det är så häftigt hur möten med andra människor sker och hur snabbt vänskap uppstår. 

När de försvunnit bort för att veckla upp sitt taktält så dök utredarna från Split upp. De förklarade att de jobbade med både mord, rån och stölder och skulle både ta lite uppgifter och försöka säkra bevis. Så när den ene märkte upp och dokumenterade så tog den andre alla uppgifter. Vi förvånades av två saker under deras besök. Dels på vilket allvar de faktiskt tar detta. Men också hur manuellt det gjordes. Allt skrevs för hand i en röd tjock bok. 

Med alla pilar, siffror och talkborstar så kändes det som om vi var tillbaka i gårdagens mordgåta. 

Till måndagen hade äntligen blåsten lagt sig och vi kunde ta fram alla saker igen. Nytt försök med markisen som vevats ut och in sedan åskovädret i tisdags. Vi kunde äntligen ta en tur med SUP:arna och såg både mycket fisk och vackra koraller. Jag insåg hur mycket jag glömt kring namn och liknande. Under mina dykkurser jag gått genom åren så har jag fått lära mig mycket om det marina livet och växtligheten under ytan. Det var som bortblåst nu. 

Medan vi på måndagen hade lite siesta i skuggan mitt på dagen så dök en familj upp från stranden. Hälsade så artigt och förklarade att de bodde i lägenhet en bit bort. Varje dag bar de sin SUP fram och tillbaka. Kunde de få lämna den hos oss i skuggan med våra SUP:ar. 

Självklart sa vi, speciellt nu när de frågade så artigt. 

Det kändes lite bra i själen att kunna hjälpa dem och det dröjde inte många minuter förrän vi fick vår belöning och då från helt annat håll. 

Två platser bort stod en slovakisk husbil och de kan ingen engelska. Vi har hejat på dem och Stefan försökte natten efter inbrottsförsöket förklara vad som hänt. Då hade mannen fått lite hjälp av sin dotter att förstå. 

Vi har hela tiden upplevt dem som lite buttra och sura. 

Men nu helt plötsligt dyker mannen upp med en tallrik nyfriterad bläckfisk. Den var så god, lite pancofriterad. Bästa bläckfisken jag någonsin ätit. Och Stefan som inte ens gillar bläckfisk åt med god aptit. 

Återigen blev vi förvånade av människors godhet och engagemang i andra människor. 

På måndagskvällen var det dags för ännu ett spännande möte. Men detta planerat. 

Ni vet reklamen från Fastighetsbyrån där de på dopet har med mäklaren. Ungefär så är detta. 

Sedan jag flyttade tillbaka till Småland och bosatte mig i Jönköping så har jag gått hos en privat tandläkare. De första åren var jag nog en helt vanlig patient men tyckte jag blev väldigt väl behandlad. Jag älskade att de hade TV i taket och att miljön kändes avslappnad. 

2022 fick jag problem med en visdomstand som växte snett och besöken tätnade. Det bestämdes att tanden skulle dras ut. Och om det är något förutom ugglor och rävar som jag ogillar så är det att dra ut tänder. 

Min syster följde med som moraliskt stöd och chaufför och jag hade blivit lovad en lugnande tablett. 

Men uppstressad som jag är sätter jag den lugnande tabletten i halsen och jagar sedan febrilt något att äta för att få bort den jobbiga känslan i halsen. Syrran dog av skratt. I fikarummet hittade de någons privata kex och jag kunde få bort den jobbiga känslan i halsen och genomföra ingreppet. Som blev långdraget men gick bra.  

Efter ingreppet fick jag lite problem och var tillbaka och spolade och när väl det läkt ut så började kindtanden bredvid krångla. Den sneda visdomstanden hade skadat emaljen på tanden bredvid och jag led av ilningar. Jag blev nu en återkommande patient och med mig hela tiden stod tandsköterskan Kristina. 

Slutligen augusti förra året var kindtanden så illa skadad av kariesangrepp att jag fick inflammation och även kindtanden åkte ute. Med lugnande tablett men utan att sätta i halsen. 

Man kan väl säga att de känner mig rätt väl på min mottagning. Och jag är så tacksam för all hjälp, trevliga möten, hjälp utan att de tagit betalt igen osv. 

Även Stefan har gått hos samma tandläkare och tandsköterska även om han inte haft lika många besök som jag. 

Under alla dessa möten så har jag både lärt känna min tandläkare Per ganska väl. Och slumpen gjorde att vi träffades på en hårdrockskonsert i Partille i höstas. 

Så vid min senaste årskontroll nu i maj så lyssnade vi på favoritlåtar från konserten och pratade musik och andra grupper vi gillade. Hos annan vilken tandläkare får man välja musik?!

Men jag har också kommit nära min tandsköterska Kristina. Hon är från Bosnien men har hus här i Trogir och vi har i flera år pratat om att vi måste ses här nere. 

Så i år blev vi hembjudna till dem och eftersom de bor på andra sidan ön så lovade de komma och hämta oss. 

Så Kristina och hennes man Miro anlände till campingens reception och körde oss sedan genom all turisttrafik till andra sidan och samhället Slatine. Fina små badvikar blandade med fina hus med lägenheter. 

Via en brant gata tog vi oss upp till deras hus. Via ett gäng trappor fortsatte vi sedan till deras översta lägenhet där en underbar utsikt väntade. Från deras balkong såg vi Trogir, flygplatsen och Split. 

Vi bjöds på öl och kroatisk snaps. Efter en stund en fantastisk ost och charkbricka med kroatiska delikatesser. 

Så gott och en så trevlig kväll. Tiden bara sprang iväg och klockan hann bli tolv innan deras son som körde hem oss släppte av oss på campingen. 

Så underbara människor och så snällt att bjuda hem oss till deras hus. 

Att ha den relationen med sin tandsköterska är nog unikt. 

På onsdagsmorgonen vinkade vi hejdå till slovenerna för en andra gång. Vi pratar redan om att ses här nästa sommar så jag hoppas det sker. 

Idag ska vi maxa njutningen här för imorgon påbörjar vi vår resa hem mot Sverige. 

Många sköna stunder har vi haft här nere. Vackra vyer till morgonkaffet, ett glas vin i solnedgången, mött underbara människor, sett ovanliga djur, ätit god mat och njutit av en härlig semester. 

Dags att återvända till verkligheten. 

Tack ni som läst och tack för kommenterar i bloggen och på Facebook. 

Ödets ironi

Efter en kort resa från Lovište ner till Orebić i torsdags så valde vi stanna 4 nätter på Camping Lavanda i Orebićs utkant. Vi har varit där förr och gillar den campingen  väldigt mycket. 

Campingen är byggd i terrasser och om jag inte missminner mig så räknade jag något år till 12 olika nivåer. Vackra kalkstensmurar bär upp de olika etagen och de kantas med rosmarin, oleanderbuskar, olivträd och annan grönska. 

Det fanns strandnära platser men vi vet att de är en utmaning med en lite större bil. 

Så vi gjorde som vi brukar göra här, tar en plats på toppen och får milsvidd utsikt över havet och de intilliggande öarna. Och ett bra pris med rabattkortet ACSI. Att bo för 25€ natten vid Medelhavet känns som ett kap. Det är mindre än vad många ställplatser hemma i Sverige kostar. 

Vi fick dessutom en stor plats med en hel del skugga och ett eget mandarinträd. 

Men med den milsvida utsikten så kommer ju nackdelar. Det en bit till stranden. Trappor och serpentinvägar inne på campingen tar dig successivt ner till havsnivån och en vacker strand där uppbyggda parasoller och strandsängar ingår. 

En enkel strandbar spelar lite skön musik och bredvid finns den vackra restaurangen med så god mat. 

För oss så har Lavanda blivit campingen där man helt enkelt får kämpa lite mer för det man vill ha. Bad, sol, mat. Det har liksom blivit lite av charmen här. 

För den late finns en golfbil med 6 bältade platser som kör campinggäster och restaurangbesökare från receptionen till stranden.  

Men vi gick. Och så mycket att mina flipp-flopp trillade i bitar. 

Kanske kan det ha att göra med att de hade över 10 år på nacken och är inköpta för en billig peng på en marknad i Thailand. 

Under våra dagar på Lavanda så kom ju också värmeböljan som lagt sig över hela Europa. Så det gjorde att vi inte tog oss för så mycket saker. Vi hade tänkt ta färjan över till ön och staden Korcula. Men det faktum att vi varit där två gånger innan och att det var så varmt gjorde att vi avstod. 

Att träna var för varmt det med. Här gällde det att hitta svalka. 

De fasta parasollerna på stranden gav bra skugga och havet välbehövlig svalka. 

Vi hann med 2 middagar på den mysiga restaurangen. De serverar väldigt god mat och stora portioner. Här kan man lätt dela en rätt och komplettera med en sallad. Då vi ena kvällen beställde en Cordon Blue Zagreb Style uppskattade jag storleken på köttbiten större än avtrycket från min slalompjäxa. Och då har jag ändå storlek 40 i skor.  

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så fick Camp Viter och Zaostrog utmärkelsen för finast strand och finaste vatten och Camp Lupis och byn Lovište utmärkelsen för mysigaste camping och by. 

Lavanda får då utmärkelsen för finaste och mest välstädade servicehus och den milsvidda utsikten.

Ibland får jag påminna mig själv om att se mig omkring. Ta in allt och minnas känslan så jag när höstrusket kommer kan drömma mig tillbaka. 

Det är så himla lätt när man varit här ett tag att man tar saker för givet och vänjer sig vid vyerna. Så jag påminner mig själv om detta gång på gång. Njut av nuet. 

Därför hällde vi upp vårt morgonkaffe på termos och gick ner till stranden och drack det där. 

Under vår vistelse på Lavanda så passerade vi halvtid för våra resa. Dags att byta sängkläder, handdukar mm och städa ur husbilen. Jag insåg då hur mycket kläder jag har med mig som jag ännu inte använt. Bikini är det plagg som används nästan 12 h per dygn. Sedan kläder några timmar på kvällen innan det är läggdags. Så till nästa år ska jag påminna mig själv om att lämna hälften av kläderna hemma.

Även om hettan låg som ett stort lock över Orebić så bestämde vi oss för att se något mer än campingen. Så på lördagseftermiddagen trampade vi väg de 3 kilometrarna in till Orebić. En långdragen backe upp tog nästan knäcken på oss men som tur var fick vi lite fläkt nerför sen. Vi följde sedan den vackra strandpromenaden in mot staden. Mysiga restauranger på ena sidan och havet på den andra. Hettan var enorm och folk låg i vattnet överallt. 

Huvudet kokade och jag kylde hjärnan under en vattenkran på ett torg. 

Vi tog en snabb koll i byn, såg kroaterna bygga upp stämningen inför kvällens match. 

Stefan hittade nya flip-flops men inte jag som verkligen behövde. 

Sedan trampade vi hemåt igen. Mer uppför nu och vi fick ta paus på Plodin och njuta av deras AC en stund. Vi halsade en kall cola innan vi trampade sista biten upp till campingen. 

På söndagen bestämde jag mig för att ta med mig mina snorkelgrejer till stranden. Medelhavet brukar inte imponera jättemycket ur ett undervattensperspektiv, men jag ville ge det en chans. Och de revliknande formationerna i vattnet utanför Orebić lockade. Det är delar av den gamla berggrunden som ligger strax under eller precis över havsytan.

Kalkstensberggrunden har spruckit och brutits upp genom rörelser i jordskorpan när Dinariska bergen och de dalmatiska öarna bildades. Havet har sedan slipat och eroderat berget under mycket lång tid. Vågor, stormar och kemisk vittring har nött bort mjukare delar, medan hårdare kalkstensryggar blivit kvar.

När havsnivån steg efter den senaste istiden hamnade många av dessa bergsryggar delvis under vatten. Det är därför man idag ser långa, oregelbundna ”rev” som fortsätter ut från kusten.

Runt Orebić och Pelješac är det extra tydligt eftersom hela området är uppbyggt av mycket gammal kalksten. Dessa undervattensryggar fungerar också som små ekosystem där fiskar, sjöborrar och andra havsdjur gärna håller till.

Reven var svåra att fånga på bild men kan anas under vattenytan här.

Jag blev ganska snart imponerad över hur mycket fisk jag såg. Både antal och sorter och jag förstod att det jag läst om reven stämde. Mitt mål var en klippa en bit ut som stack upp 1 m ovan vattenytan. På vägen dit passerade jag några mindre anemoner och ett parti gula hårda koraller. 

Väl framme vi klippan började jag följa dess kant. Jag hann knappt börja förrän jag såg något som fick min puls att stiga. I ett hålrum bara en meter under vattenytan såg det ut som att det faktiskt satt en bläckfisk och tryckte. En lång stund låg jag och studerade och försökte förstå vad det var jag faktiskt såg. Objektet var så stilla. Var det sugproppar från bläckfiskens armar jag såg eller var det öppningen på anemoner? 

Till slut gav jag upp och bestämde mig för att återvända i eftermiddag. 

På väg in mot stranden möttes jag av ett stim med havsabborrar och jag kände att jag faktiskt saknade dykningen. 

Efter en svalkande lunch bestående av grekisk sallad och hemmagjord citronsaft med mycket is så gick vi ner till stranden igen. På med snorkelgrejerna igen och simmade snabbt ut till klippan. Till min stora besvikelse såg allt exakt likadant ut. Det var alltså anemoner jag sett och jag kände verkligen hur besviken jag blev och vände raskt in mot stranden. 

Plötsligt ser jag en snabb rörelse på botten framför mig. Som ett stort gammalt sunkigt lakan som drog ihop sig. Sedan såg jag de 8 armarna. Helvete, det var en gigantisk bläckfisk som precis fångat sitt byte max 2 meter under mig och nu metodiskt förflyttade fisken in mot sin mitt för att sedan ge den sitt förlamande gift och sedan sluka den. 

4-5 fiskar cirkulerade ovanför. Om de bara var nyfikna eller undrade var deras kompis tagit vägen är oklart. Men jag låg stilla på ytan och bevakade de hela. 

Bläckfisken var väl kamouflerad. Den smälte in perfekt mot botten och såg liksom lite tilltufsad ut. Lite ruggig. 

Hade det inte varit för den hastiga rörelsen när den fångade sitt byte så undrar jag om det sett den. Nu när jag visste om den syntes ögonen tydligt men tveksamt om jag upptäckt dem om den var blickstilla. 

Den var tydligen mätt och märkbart irriterad på fiskarna runt omkring. Dags att dra tänkte den och drog ihop sin kropp och simmade raskt en bit fort. Jag och fiskarna följde efter och jag var förvånad över hur liten den var när den drog ihop sig. 

Jag försökte minnas hur många gånger jag verkligen sett bläckfisk innan. Squid hade jag sett flera gånger men de var ju mycket mindre. Nu var det länge sedan jag dök men jag tror jag har ca 300 dyk i bagaget och jag tror att jag under alla dem sett en åttarmad bläckfisk max 3 gånger. Och aldrig någon som varit så här akitiv och som fångat ett byte. Utan mer någon som legat och tryckt i en håla. 

Nu tog den sikte på en stor sten, bredde ut sina armar och jag uppskattade dess bredd mellan armarna till nästan 1,5 m. 

Sedan kröp den intill mellan stenen och botten och gjorde sig så liten som möjligt. Jag insåg att hade jag passerat den nu så hade jag aldrig sett den. 

Nöjd återvände jag till stranden och berättade för Stefan om min upplevelse som gått från total besvikelse till lycka. 

På kvällen dök en nästintill full måne upp och skapade ett vackert glittrande sken över havet. Det var magiskt vackert. 

På måndagsmorgonen lämnade vi vackra Peljesac nöjda med vår vecka där. Dagens mål var Trogir utanför Split. Vi brukar oftast avsluta vår semester där och umgås med några vänner. Från fastlandet tog vi bron ut till den lilla ön Čiovo där campingen ligger. Förr fanns bara den gamla stenbron vid Trogir stad men sedan några år tillbaka hade den kompletterats med ytterligare en bro. Nyare och bredare. 

Vår vanliga plats väntade på oss när vi kom. En snabb installation innan vi gick bort till våra vänner och sa hej. Det blev ett kärt återseende då vi inte setts sedan i september. 

Ett svalkande dopp följt av bubbel och babbel vid vår husbil. Vi hade mycket att prata ikapp. 

Vi åt sedan en gemensam middag på campingens restaurang och det kändes så skönt att vara tillbaka. 

Tisdagen blev en omöjligt varmare dag och tillbringades i vattnet eller i skugga. 

Vi bestämde att vi skulle ses hos våra vänner på eftermiddagen för lite spel innan vi skulle laga middag på varsitt håll. 

Ett åskoväder närmade sig och vi hann 

bara bära bort våra grejer till dem innan vi fick gå hem och plocka in känsliga saker. Lite oklart var det här åskovädret tänkte ta vägen. Några åskknallar kom nu på nära håll. 

Nytt försökt och snacks dukades fram och bubbel hälldes upp. Då kom vinden. Vi sprang hem och fick in markis mm innan regn och de riktiga vindbyarna kom. Då hörde jag brandbilarna och sedan såg vi en rökpelare som steg upp från från öns mitt. Den starka vinden drog snabbt den åt sidan och det dröjde länge innan vi faktiskt kände brandlukt. 

Fler och fler personer samlades på stranden. Då kom rykten om ännu en brand på ön och nu började faktiskt stressen kännas. På gatan utanför hade redan en bilkö skapats och via Google maps såg vi det lysa knallrött hela vägen ner till broarna. Vi var fast på ön med bara två smala broar ut. 

Nya knallar och jag funderade på var flygen var som kan släcka bränder var. Till min lycka så såg jag på Flightradar att två plan lämnat Zadar och var på väg mot oss. Men till vår stora besvikelse såg vi sedan hur de inte prioriterade branden närmast oss.

Då byter vinden riktning och sedan går det fort. Tjock rök tränger ner över campingen som blir rökfylld på några minuter. Ett mörker läcker sig över hela campingen. Då börjar det faktiskt bli lite jobbigt. Många börjar gå runt med trasor framför munnen och så även vi. 

Vad gör vi om branden sprider sig? Vår ända väg ut nu är vattnet och tankar på att evakuera via SUP och badmadrasser börjar formas. 

I mitt huvud blir detta extra jobbigt. 30 juni 1999 så drar ett åskoväder förbi Forserum där jag är uppvuxen. En blixt slår ner i ett träd och via en telefonledning leds branden in i vårt hus. Detta resulterar i att mitt barndomshem brinner ner till grunden. 

Så här står jag exakt 27 år senare omgiven av bränder orsakade av åska och kan inte ta mig någonstans. Det måste vara ödets ironi. 

Men så lättar röken och de verkar ha fått bukt med branden. 

Nya knallar och ny rökpelare. Nu närmre. Riktigt tjock svart rök väller nu upp. 

Ny panik men då kommer äntligen brandbekämpnings-flygplanen vår väg och börjar släcka. Tack och lov. 

Men de får kämpa länge innan de får kontroll över elden och det dröjer flera timmar innan polisen öppnade broarna igen. 

Vi försökte vädra ur röklukten i husbilen så gott det gick. 

Det blev en sen middag med korv och mos innan ännu ett åskoväder kom. Men det höll sig längre bort. Även en dusch hann vi med innan klockan började närma sig 23 och avspark. 

Så när min syster messar och frågar om vi är laddade blir svaret urladdade. 

Den här kvällen tog på krafterna. 

Så medan Stefan följde fotbollen via sin telefon från sängen så bearbetade jag dagens händelse genom att skriva detta. 

Men när Frankrike gjorde 2-0 sa vi det var dags att sova. 

Idag tar vi nya tag och känner tacksamhet för livet.