Att fånga dagen

Tiden går alldeles för fort när man har trevligt och har semester. Så när första veckan passerat så gällde det att göra bästa möjliga av vecka 2. 

På fredagskvällen tog vi en tuk-tuk in till Saladan. Vi lyckades med att få Koh Lantas mest blinkande mopedtaxi så det blev en färgglad och blinkande färd de 4 kilometerna in till byn. Det kändes som att sitta i Piff och Puffs julgran med alla lamporna när de tänder och släcker. 

Målet med resan var ett besök på The Frog. En restaurang ägd av mina före detta arbetsgivare på Lanta Diver. När vi under vår första vecka sökt dem på dykcentret hade vi fått veta att de numera återfanns på restaurang The Frog. 

Det blev en minnesvärd kväll på alla sätt och vis. Ulf och Maj-Britt mötte upp vid ingången till restaurangen. Då den är mycket populär så hade vi bokat bord på innergården. 

Vi hann prata lite gamla minnen innan vi blev visade till vårt bord. 

Upp via en trappa till deras terass där allt var dekorerat med föremål förställande grodor. En ny trappa tog oss sedan ner till innergården. 

Där var det som att kliva in i en helt annan värld. En vacker mur hängande in restaurangen, mycket grönska och prydligt anlagda gångar och gräsmattor. Fint dukade bord stod utspridda i den vackra trädgården. Över våra huvuden hängde slingor av belysning och vackra klätterväxter. Vilken oas!

En trubadur stod i ett hörn av trädgården och sjöng med behaglig röst väl bekanta sånger. 

Vi beställde ett gott italienskt vin och deras Big Bad Burger. Den engelske kocken gjorde ett bra jobb. Hamburgaren med väl utvalt australiensiskt kött, bacon, 2 sorters ostar och guacamole var gudomlig.   

När trubaduren började sjunga Strövtåg i hembygden hade hjärnan svårt att förstå alla intryck. 

Nyss satt vi i en blinkande tuk-tuk mitt i Thailandsstimmet, nu på en lummig bakgård som för tankarna till Medelhavet. Vi äter en makalöst goda hamburgare och någon står och sjunger texter av Nils Ferlin. 

När lugnet lagt sig över restaurangen hann vi prata lite mer med Maj-Britt och Ulf. 2017 hade de sålt av dykcentret och körde nu restaurangen. Den stora dykbåten hade de dock kvar och hyrde ut till de nya ägarna. 

Vi tackade för oss och hoppades hinna tillbaka ännu en gång innan hemresa. 

Lördagen blev en riktig lördag. Efter att vi tillbringat förmiddagen på stranden gick vi till Funky Fish för lunch. Isak och Jonna och deras vänner de delar hus med var där. Det blev en långlunch som hette duga. Det var ju lördag och semester så det blev drinkar till oss vuxna och godis och glass till barnen. Efter närmare 4 timmar var vi hemma igen. Vilken härlig lunch. 

På kvällen gick Stefan och jag den dryga kilometern ner till deras hus. När alla barnen lagt sig blev det take away från tapasrestaurangen Red snapper. En mix av rätter från världens alla hörn. Quesadillas, fetaost, chiliräkor och mycket mer. 

Långlöpning och intervallträning på stranden har vi hållit i. Musklerna har börjat vänja sig. Hade också tänkt hyra SUP någon morgon, men lagom till att vi hittade vart SUP:arna fanns, så kom mer blåst. Vi ville ju ha en morgon med spegelblankt hav. 

På söndagen möttes vi av en vackert dekorerad säng. Sedan har det fortsatt med nya kreationer varje dag och blommor på altanen. Likt Hedvig på en gul cykel kommer städerskorna cyklandes in bland gångarna mellan bungalowsen. 

Vi njuter så mycket vi kan och det känns faktiskt som tiden gått långsammare sista veckan. Vi har fullt sjå att försöka reda ut alla fåglarna och deras konstiga läten. 

Då vi inte vet namnet på dem och i vissa fall inte ens vet hur de ser ut, så har vi döpt dem efter deras ljud. 

Den här lille rackarn gäckade oss många frukostar. Med ett konstant läte som påminner om en droppande kran så döpte vi den till ”Droppfågeln”.

Hur vi lyckades hitta den är ett under. Rödgrön i färgen och då den föredrar de stora träden med röda och gröna blad gör att den svår att upptäcka. Jag kände mig som Kalle Anka i hans fotografiska expedition när jag smög runt med kameran kring frukostborden. 

Att en så liten fågel orkar göra så mycket ljud hela tiden gör oss väldigt förundrade. 

Sedan har vi den ”thailändska storlomen”. Den underhåller oss till morgonkaffet med sitt sorgsna och lite ödesmättade läte. Trots flera försök att hitta den har vi inte lyckats. Vi har inte en aning om hur den ser ut. Men det är med största säkerhet inte en storlom. 

En annan luring är ”Nokia-fågeln”. Det har så mycket olika läten och Stefan tycker det låter som om någon testar de olika ringsignalerna på en gammal Nokia 3310. 

En stor rovfågel cirkulerar ofta över stranden. Ett vitt huvud och stora brunröda vingar. Imponerande snabb när den går till attackläge, viker bak vingarna och dyker ner i havet efter sitt byte. Efter lite googling har vi nog konstaterat att det är en Brahminglada (Brahminy kite). 

På tisdagen var det dags för ännu ett besök på The Frog. Tjejen med den blinkande tuk-tuken stod redo, så vi valde henne igen. Nästan alla tuk-tuk körs av tjejer. En kul utveckling tycker jag. 

Den här gången blev det Fish&Chips och vi satt kvar nästan till stängning och njöt på innergården. 

Min släkting Isak kom på den briljanta idén att ordna en buffé på stranden. Otroligt mycket folk från Kalmar här som känner varandra på ett eller annat sätt. 

Så på onsdagen var det dags för buffé på stranden på Funky Fish. 12 barn och 20 vuxna bildade långbord och njöt av massor av goda thailändska rätter. Vi blev kvar på Funky Fish till sent in på natten. Vilken härlig kväll. 

Så nu återstår bara en dag. Inatt vid 2-tiden kommer minibussen och hämtar oss för att ta oss tillbaka till fastlandet och flygplatsen. Om allt går enligt plan landar vi på Landvetter fredag lunch. 

Dags för gråa Sverige igen. Jag är så tacksam för att vi fått se solen och fått lada batterierna under dessa 2 veckor. 

Det har varit fantastiskt att vara på Lanta igen. Stranden, lugnet, den ena solnedgången vackrare än den andra. Är ju redan sugen på att åka tillbaka, så vem vet, kanske blir det Thailand en 12:e gång...

  

Kram Marit & Stefan

Morris, you used to be fat

Om det är något thailändarna aldrig lärt sig så är det att säga mitt namn. Hur de än försöker så blir det Morris. Till en början försöker de med ett Mar men de övergår sedan till ett ”is” på slutet istället för ett ”it”. Så jag har gett upp för länge sedan, lika bra att presentera sig som Morris. 

Men lika dåliga som de är på att uttala mitt namn, lika bra är de på att känna igen ett ansikte. På flera ställen har vi fått frågan om vi varit här innan för länge sedan. 

När jag jobbade här nere bodde jag på ett ställe som hette Somewhere else. När vi gått längs stranden hade jag sett att skylten fanns kvar och av Raa, servitören på vårt stamhak Funky Fish, fick vi veta att det var samma ägare som tidigare. Eftersom det ligger nära vårt hotell gick vi dit för lunch. 

Servitören Tom dök snart upp med ett stort leende på läpparna. Mr Deang, ägaren, satt precis som förr bakom disken och skötte räkenskaperna. Ah Morris!

Det blev ett glatt återseende. 

17 år sedan jag bodde här och hyrde en av Mr Deangs bungalow i 4,5 månad och åt i princip var enda kvällsmåltid i deras restaurang. 

Stefan och jag har varit tillbaka och sagt hej efter det och jag skrattar fortfarande åt den gången då vi kliver in och servitören Tom utbrister. Ah Morris. You used to be fat. 

Om det var något jag inte vad när jag jobbade här nere så var det fet. Det eviga packande och lyftande av korgar med tung dykutrustning som skulle langas av och på båtar höll kroppen i form. Att dagarna i ända lyfta dykflaskorna och konstant hålla igång gjorde att man förbrände en hel del. Ingen alkohol när man jobbade och väldigt lite sötsaker gav en kroppsform som var allt annat än fet. Men det jag tror ändrats är ansiktsformen. Jag var mycket rundare i ansiktet på den tiden, det är nog det Tom baserar det på. 

Men den här gången blev det tack och lov bara en Ah Morris!

I restaurangen hängde flera hockeyflaggor, vi valde att bara se den ena och tog en bild med Mr Deang och Tom. 

Mycket nostalgi då vi beställde en av mina favoriträtter från 2002. Megasallad naan. En röra med kyckling och gul curry i ett naanbröd toppat med sallad. Ljuvliga smaker i munnen och minnet tog mig långt tillbaka i tiden. Otroligt hur dofter och smaker kan förflytta oss till andra tider och platser. 

Vi gick även förbi min gamla bungalow och tittade. Först hade jag bott några veckor nära havet innan jag för att spara pengar flyttat upp till den bakre längan. Den första bungalowen jag bott i fanns inte längre kvar. Den blev förstörd i tsunamin 2004. En stor kanot hade kommit farande genom väggen. 

Men min andra bungalow stod kvar och såg precis lika ut som då, även om träet och bambun åldrats. 

Många minnen från den här tiden och det jag minns som starkast är när jag en tisdagsmorgon i februari 2003 vaknar upp med en alldeles bestämd känsla. Det är dags att lämna Stockholm och flytta tillbaka till Småland. 

Då och där var magkänslan så stark att jag kände att det är så det måste bli. Var tanken kom ifrån har jag inte en aning om. Men det är ett beslut jag aldrig ångrat. 

Jag jobbade då klart min säsong här nere, reste runt i 2 månader i Indonesien och Malaysia och åkte sedan hem till Sverige. Efter att inte varit på jobbet på 6 månader så var det första jag gjorde att säga upp mig. Jag la ut min lägenhet till försäljning och flyttade sedan i augusti 2003 på vinst och förlust tillbaka till Småland. Utan jobb och utan bostad. 

Men det löste sig ju på sikt det med. Ibland måste man bara våga ta steget. 

Stefan och jag tackade nu för oss och sa att vi kommer tillbaka för lunch snart igen. 

Efter en vecka här nere har vi nu acklimatiserat oss till både tid och värme. Men till en början var morgnarna fruktansvärda. Vi var så trötta och kämpade oss ut för att få njuta av morgonkaffet i den sköna gryningen. Det kan tyckas som idioti att ställa klockan på 6:30 på semestern, men att sitta ute och njuta av alla djungelljud medan det ljusnar är gudomligt.  

På söndagen bestämde vi oss att nu fick det räcka med slappa mornar. Vi har fortfarande njutit av en lugn kaffestund men sedan har träning stått i fokus. Vi bestämde oss i år för att sätta lite högre krav på oss själva och körde igång med träning varje morgon. Varannan morgon blir det intervall och styrketräning på stranden, varannan dag långlöpning. Stefan kör längs huvudvägen och jag fattar inte hur han pallar milen i värmen. 

Jag kämpar längs stranden där jag får lite skugga. Men även om jag försöker välja den något fastare sanden så blir det tufft.   Varje steg känns tungt när sanden glider undan. 

Efter 4 dagar så bestämde vi att musklerna behövde paus. Det värkte lite här och var och vi bestämde oss för att hyra moppe och åka runt på ön. Det var 7 år sedan jag var här sist och mycket har hunnit hända. Refuger, cykelbanor och busshållplatser. Jag trodde knappt mina ögon. Vi fortsatte söderut på ön och fartvinden svalkade skönt. Halvvägs ner på ön körde vi upp över bergen mot öns östra sida. Där finns inga stränder utan nästan enbart mangroveträsk. 

Doften från gummiplantagen blandades med lukten av elefantbajs. Ryktet säger att Lanta skall vara bland de första med att släppa elefanterna fria. 

Vi stannade liksom de flesta andra turister på View Point restaurangen och tog något svalkande att dricka och blickade ut över havet och småöarna utanför. 

Sedan fortsatte turen ner till Lanta Old Town. Längesedan jag var här sist och stan påminde i bebyggelsen nästan om en amerikansk västernstad. 

2002 hade jag varit här för att besöka sjukhuset för en läkarkontroll innan jag slutligen fick mitt Divemaster certifikat och fick börja jobba. 

Vår tur fortsatte sedan över till öns sydvästra sida. Först fick vi åka tvärs över ön igen och sedan följde vi kusten ner. Vackra vita stränder avlöste varandra. Vår moppe kämpade i den kuperade terrängen. Jag vet inte hur många försök jag gjort genom åren att ta mig till nationalparken på södra Lanta. Men det var först 2006 vi lyckades. Det var då vägen var asfalterad hela vägen ner till öns södra del. Otaliga försök har gjort med moppe på grusvägarna innan, men har alltid slutat på samma sätt. Moppen har inte orkat de branta backarna i löst grus. 

Nu for vi fram på asfaltsvägen med den täta regnskogen omkring oss. Dofterna ändrades, säkert någon ny växt eller träd som kom till. Vägen krökte och krängde. Varningsskyltar för branta vägar. 17% uppför för att sedan bytas till 13% nedför. Nya badvikar och 16% uppför med hisnande vyer över klipporna och havet. 

Vi hade innan fått väja för kossor, hundar, katter och en och annan hönsmamna som skall korsa vägen med alla sina kycklingar. Nu dök aporna upp och satt längs vägen och bevakade oss. Några backar till och vi var nere vid Mu Koh Lanta National Park. Vi hoppade över skogspromenaden men tittade runt på den vackra stranden och gick upp till fyren. 

Öppet hav utanför och långt till närmsta fastland. Långt långt söderut fanns Indonesien och ön Sumatra och ännu längre västerut väntade Indien och Sri Lanka. 

Vi vände hemåt igen och stannade till på Diamond Cliff högt över havet och åt en god lunch med vacker utsikt. 

När vi ändå hade moppe passade vi på att hälsa på släkten. Isak, mitt kusinbarn hade tillsammans med sin fru Jonna och barnen hyrt hus på Longbeach. Vi blev insläppta genom bommen och sedan väntade ett litet pittoreskt bostadsområde med små hus. Vackert inbäddade i grönska, men insynsskyddande murar och staket. En liten pool till varje hus och med en stor terass utomhus under tak som gav härlig skugga. Idealiskt för en barnfamilj. 

Vi har nu passerat halvtid på vår resa men har njutit av en bra första vecka. Nu väntar vi med spänning på vad vecka 2 skall erbjuda. 

Kram Marit & Stefan

Koh Lanta - mitt andra hem

Lämnade på torsdagen ett gråmulet Landvetter. Ombord på planet fanns lite släktingar till mig. Mitt kusinbarn med man och barn. Strax innan ombordstigning blev jag presenterad för barnen. - Det är ju mormors kusin. 

Oj oj oj, så gammal jag plötsligt kände mig. Då min mamma är yngst i en stor syskonskara så är jag mer jämngammal med mina kusinbarn än mina kusiner. Men mormors kusin, det lät gammalt. 

TUI:s dreamliner tog oss lugnt och stabilt ner mot Thailand och Krabi. En rejäl medvind gjorde att vi stora delar av tiden flög över 1100 km/h och flyghöjden på 12 500 meter gjorde resan både snabb och bränslesnål. 

Redan 4:20 på morgonen tog vi mark i Krabi. 

När vi bokade resan var det fri uppgradering till Dreamliner Plus, bättre benutrymme, mat på planet och fri underhållning och skärm. I vanliga fall brukar den bättre klassen ligga precis efter första klass i planets främre del. Men just i Dreamlinerplanen befann sig plus-klassen i den bakre delen av planet. Nackdelen blev då att vi klev av bland de sista och sist in genom immigrationen. Ljudet av det intensiva stämplandet i pass och immigrationskort medan vi med trötta ögon försökte titta in i kameran och samtidigt lämna fingeravtryck på skärmen framför oss.  

När vi väl kom ner bagagebandet var det inte många väskor kvar. Ganska snabbt dök vår stora väska upp, medan den lilla kabinväskan saknades. Vi brukar dela upp packningen ifall en väska skulle försvinna. Så i den lilla fanns lite badkläder, något linne och shorts. Samt alla våra skor och solskyddskrämer. Då tiden gick och ingen väska dök upp insåg jag att jag nog alltid räknat med att den stora skulle försvinna. För den lilla fanns ingen back-up. 

Jag passade på att gå på toan och när jag kom tillbaka igen stod Stefan likt Stig-Helmer och snopet väntade vid bagagebandet. Bandet stannade sedan och våra farhågor bekräftades. Vår lilla väska var inte med. 

En bag, en halvkass gammal resväska och en annan liten väska lastades av.

Snart midnatt hemma och hjärnan är trött, men ganska snabbt kunde vi gissa vad som hänt. Någon trött svensk hade varit lite för snabb och ta sin väska och istället tagit vår. Och var den befann sig nu hade vi inte en aning om. Den kunde lika gärns vara på väg till Phuket eller Khao Lak. 

Sedan känns det som vi är del av Sällskapsresan. Vi får följa med åt sidan och det eviga skrivandet och dokumenterandet börjar. När den stora planschen med väsktyper dyker upp har jag svårt att hålla mig för skratt. Jag pekar ut vår väska och vi får vårt kvitto och de lovar höra av sig. 

Sist av alla klättrar vi in i minibussen som skall ta oss till Koh Lanta. Vi ber om ursäkt att de fått vänta och förklarar vad som hänt. 

Trötta slumrar vi till en stund och vaknar vid färjan som skall ta oss över till Koh Lanta Noi. Solen börjar just gå upp medan den lilla pråmen tar oss över sundet till första Lanta-ön. Jag piggnar till och följer sedan vår resa mot nästa Lanta-ö, Koh Lanta Yai. 

En nybyggd bro gjorde transporten över till Koh Lanta väldigt smidig. Tidigare har ännu en båt behövs. 

Jag ser mig omkring då vi körde söderut på ön. Mycket hade hänt sedan jag var här sist 2012. Men när vi kom ner till vårt hotell Nakara Longbeach Resort och såg stranden så kändes allt väldigt bekant. 

För mig är det 11:e gången i Thailand, för Stefan 8:e. Jag räknade lite snabbt ut att jag tillbringat drygt 10 månader av mitt liv i Thailand. Närmare 7 av dessa har jag varit på Koh Lanta. Här har jag skrattat och gråtit, jobbat och semestrat, vurpat med moppen, varit på bröllop, dykt och stiftat många nya bekantskaper och minnen för livet. 

Inte konstigt att det känns som att komma hem. Ingen annan plats har jag tillbringat så mycket tid på. Ja, förutom i husbilen då, men den förflyttar ju sig. 

Vi hade turen att få en bungalow nära havet och gick direkt ner för ett dopp. Stranden var nästan öde vilket inte var så konstigt, klockan var ju bara lite efter 8 på morgonen. En sådan konstig dag det här. 

Till vår stora glädje fick Stefan ett sms från en Kim som ”råkat” få med sig vår väska. Och denna Kim befann sig som tur var på Koh Lanta. Via TUI:s guider styrde vi upp kontakten och skulle få väskan till oss kring lunch. 

Förmiddagen spenderades utan skor och solskyddskräm. Vi åt frukost på favoritrestaurangen Funky Fish och gick för att leta upp fler släktingar. Slumpen hade gjort att fler kusinbarn fanns här just nu. Samt flera vänner till dem som vi träffat vid deras bröllopet här 2012. 

För andra gången inom 24 timmar kände jag mig återigen gammal. Den här gången blev jag presenterad som farfars kusin. Kanske dags att inse, jag börjar bli gammal. 

Tröttheten gjorde sig påmind och vi bestämde oss för att sova en stund. Efter 1,5 timmars sömn var vi i mycket bättre skick. Väskan var levererad och vi kunde nu insmorda och med flip-flops njuta av livet. 

Åt en god lunch med ljuvlig thailändska rätter. De första är alltid de godaste, smakerna är då som bäst. 

Vi lyckades hålla oss vakna ända till klockan 22 första dagen och efter en god natts sömn var vi med i matchen igen. 

Morgonkaffe på altanen en ljum morgon med utsikt över havet, vad mer kan önska. Massa konstiga djungelljud omkring oss medan det ljusnar. Fåglar med konstiga läten kvittrade i vår närhet. 

Det prasslar lite i buskarna och troligen är det varanen vi sett smyga runt här. En rätt imponerande bit på dryga 1,5 m. Men det är bra säger Stefan. Han tar ormar. 

Än så länge har vi bara tagit det lugnt och njutit. Vi går mellan vår bungalow och stranden. Så skönt att bo nära, tar tar 30 sekunder till havet. Vi njuter av vackra solnedgångar och god mat. Att gå barfota längs stranden och välja restaurang är det bästa jag vet. Inte en väg i sikte. 

Det här är livet och skälen till att vi gillar den här platsen så mycket. Det är en sådan underbar känsla att vara tillbaka. Det känns verkligen som att komma hem. 

Kram Marit & Stefan

Crazy days

Våra 3 sista dagar i Thailand bjöd på en rad komiska, annorlunda och speciella situationer och möten.

Det började redan på onsdagsmorgonen då jag helt oplanerat stod för underhållningen vid frukostbuffén.

Vi lider sällan av att det är ett stort hotell med mycket folk. Men just vid frukosten kan det vara lite galet. Bästa tiden att äta frukost är senast 8, men har vi tränat innan så blir det lite svårt att hinna till dess. Inne i själva frukostmatsalen är ljudnivån hög och folk springer nästan omkull varandra och barn skriker. De flesta verkar tro att det är den sista maten som existerar på jorden. Därför vill vi helst ha ett av de 13 borden som finns utomhus vid poolen. Där finns ett trädäck byggt i lite olika nivåer med vatten omkring.

Stefan brukar likna ljudet när vi kommer utifrån och in med ljudet som uppstår i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” då Brasse öppnar Lattjolajbanlådan.

Därför gör vi vårt yttersta för att få en lugn plats utomhus vilket kan vara näst intill omöjligt om man kommer försent.

Eftersom vi idag haft morgonlöpning är vi nu lite sena ner till frukosten och jag ser på långt håll ett ledigt bord. Jag säger till Stefan att gå in och hämta mat så sätter jag mig så länge och paxar bordet.

Jag har så mycket fokus på bordet att jag inte riktigt ser vart jag sätter mina löptrötta fötter. Det är först när jag känner att jag sparkar till något som jag inser att det står en IKEA-barnstol och balanserar på kanten till bassängen. Men då är olyckan redan skedd. Barnstolen tippar över kanten och landar med ett stort plask i poolen. En kort tystnad uppstår och följs sedan av gapskratt från borden runt om. Pinsamt!

Jag skyndar mig att fiska upp stolen ur poolen medan en servitör skyndar fram och frågar om jag behöver en, för då skall han hämta en ny. Jag intygar att jag definitivt inte behöver någon och sätter mig och skäms vid bordet.

Några minuter senare kommer Stefan ut inifrån Lattjolajbanlådan lyckligt ovetandes om vad jag ställt till med. Bredvid mig stod den blöta barnstolen och droppade och jag försökte förklara scenen som nyss utspelats. Han verkade mest lättad över att det inte suttit ett barn i stolen.
- Men då skulle väl aldrig någon ställt den så dumt till, menade jag.

Till saken hör att hotellet är väldigt noga med rengöringen av barnstolarna. Efter varje användning rengörs de och själva sitsen platsas in. Så nu gav jag väl de stackars servitörerna merjobb.

Frukosten avslutades utan fler incidenter och vi fortsatte ner till stranden. Stefan som läste boken ”Omgiven av idioter” fortsatte referera från boken och berätta om de olika personlighetstyperna som är uppdelade i färgerna gul, grön, röd och blå. Den grundar sig på IPU-analys vilket jag själv gjort med jobbet och tycker är väldigt intressant. Problemet är nu bara att vi under semestern pratat mycket färger. Nu är du så där blå igen, nu tog din gula sida över igen osv. Tillslut såg vi allt i dessa färger och till våra stora lycka var soptunnorna på hotellområdet uppdelade enligt IPU.

När det närmar sig lunch går vi upp till en av våra två favoritrestauranger, Be Friend. Medan vi väntar på maten skriver Stefan något på sin telefon och sträcker över den till mig.
- Det är Bingo Rimer som sitter vid bordet bredvid.

Flera vänner hade redan hört av sig och meddelat att Bingo och hela hans moderna familj både på samma hotell som oss. Men vi hade inte sett skymten av dem. Men nu satt de här vid bordet intill, bara någon meter ifrån oss.
Bingo och hans barn från diverse förhållanden, ex-frun Katrin Zytomierska med sin nya man och barn, samt hennes syster med familj.
Vi sneglar lite försiktigt på bordsgrannarna och börjar äta av maten som precis kommit in.
Då börjar Katrin ha högläsning ur just boken ”Omgiven av idioter”. Då kan inte Stefan vara tyst längre och några minuter senare är diskussionen mellan våra bord i full gång. Inte var dag man äter lunch med kändisar och diskuterar personlighetstyper. De undrade om IPU-analysen och jag berättade hur vi gjort med jobbet.
En stund senare tackade Bingo för sig, tog på sig hatten, la upp högtalaren på axeln, körde igång musiken på hög volym och dansade loss.
Alla var vi rörande överens om att han var personlighetstyp gul. Knallgul!!!
Det blev en lunch vi sent skulle glömma.

På tal om lunch och thaimat så har jag flera gånger tänkt att jag skall gå en matlagningskurs när jag är i Thailand. Men det har liksom aldrig blivit av. Det har varit allt i från att jag tyckt att det varit för dyrt, tagit för mycket tid i anspråk, det har inte varit mat som jag gillar man får lära sig osv. Men nu växte en ny tanke fram.
Kunde jag be att få vara med i köket när min mat lagades. Så jag bad snällt på Be Friend. Det var inga problem, jag fick så gärna komma in i köket. Så när det var dags för min lunch att lagas var de och hämtade mig. Kokerskan kunde lite engelska och beskrev noggrant hur hon gjorde och vad hon la i. Jag filmade, fotograferade och dokumenterade för fullt och när maten var klar dricksade jag istället kokerskan för att jag fått vara med. Snabbt, billigt och jag fick lära mig precis den rätt jag ville.

Synd bara att jag kom på det så sent på resan, men två luncher han jag med innan vi åkte hem. Så nu skall det lagas thaimat hemma. Måste bara hitta bättre kastrull och de rätta ingredienserna.

Vi hann även med ännu en tur till favoritön Koh Kho Khao. Sol, bad och god mat i all enkelhet och med bara ett fåtal andra turister.
På vägen hem hade jag önskemål om att åka förbi Wat Suan Phai, ett Buddhisttempel vi tänkt besöka förra året, men blev hindrade av ett fruktansvärt ösregn. Nu gjorde vi ett nytt försök och svängde av huvudvägen någon kilometer upp i skogen. Det visade sig när vi kom fram att det inte fanns särskilt mycket att besöka. En thailändare och en munk stod och eldade löv när vi kom fram. Vi frågade om vi fick titta runt lite. Munken kunden ingen engelska och thailändaren lite. Vi fick gärna titta runt, men varnade oss för myggen. Malaria, sa de. Det var därför de eldade. Verkade konstigt tyckte jag, inte hört något om malaria här. Så vi tittade runt lite.
Den till början lite skygga munken som inte kunde engelska kom igång och kom efter oss med myggmedel. Vi tackade nej, ville inte ha någon hälsofarligt myggsprej på oss. Sekunden därpå fick Stefan ett myggbett så nu tror han att han kommer få malaria.
Jag är inte så oroad, tror de använde ordet malaria för att skrämma oss för myggen.
Munken lyckades förmedla både sitt namn och ålder och blev väldigt social. Hon kom nu springandes med en påse torkat bröd och tog med oss till en damm för att mata fiskar. 

Hann gick sedan fullständigt i spinn och tog med oss till en vacker vit Buddha uthuggen i sten omgiven av ett stort guldgrönt blad.

Kanske får de inte så mycket besökare hit? Var det egentligen inte detta templet jag tänkt på förra året?
Men munken jagade vidare genom området och visade växter. Med gester och ljud tror jag han försökte säga att det var fladdermössen som kommer hit efter mörkrets inbrott för att äta bladen.
Eftersom Stefan nu lyckats få ännu ett myggbett och nu definitivt fått malaria enligt honom själv, så tackade vi för oss och körde tillbaka mot tryggheten på Mai Khao Lak. Men vilket annorlunda tempelbesök och möte det blev.

Fredagen var vår sista dag och vi njöt av både morgonträning, sol och bad, massage och god mat.
Lunchen bjöd på ännu ett intressant möte. Det finns någon regel som säger att restaurangerna endast får ha en rad bord på stranden och detta endast fram till 6 januari. Militären gör täta kontroller och fotograferar och dokumenterar. Idag var det dags för spontanbesök igen och på Be Friend var de idag lite missnöjda med belysningen restaurangen hängt upp. Men en stund senare skrattade militären ihop med ena tjejen som driver restaurangen och ”min” kokerska. Stefan frågade om han fick ta en bild och det fick han. 

Tillsammans ägnade vi sedan en stund åt att förklara att det är det här turisterna vill ha. Äta till ljudet av vågskvalp och med sand mellan tårna.
Det slutade med att militären ville ha en bild på sig själv och Stefan.

Sista middagen intogs på Sharky Restaurang & Bar. Så god mat och ett sådant härligt gång som jobbar där. Thailändare och burmeser som servat oss och skojat med oss under våra 2 veckor hör. De har även utökat vårt ordförråd på både thailändska och burmesiska medan vi hjälpt dem med samma ord på både engelska, svenska och tyska.
När vi nu berättade att det var sista kvällen här ville en av ägarna tacka oss genom att ge oss en minneslykta som vi kunde sända upp. Lyktan skulle ge oss lycka och välgång samtidigt som det var ett minne för alla som fallit offer för tsunamikatastrofen.
Vi fick hjälp att få lyktan att stiga fint ut över havet och det blev en väldigt fin och minnesvärd stund som fick avsluta vår resa.

På natten till lördagen kom bussen och hämtade oss för vidare transport ner till Phukets flygplats.
Efter 12 timmars flygning hem och med inflygning över Habo var vi nu sugna på att få landa. Men det blev några varv över Göteborg innan vi kunde landa. För mycket snö på landningsbanan så de var tvungna att ploga först. Det kändes så overkligt när vi kom från värme och sol. Vi lämnade ett vitt Sverige och landade nu vinterlandskap. Så vackert.

Som alltid är det skönt att få komma hem och vi var så tacksamma för att vi hållt oss friska och pigga och kunnat njuta av 2 fantastiska veckor.
Efter en god natts sömn var det nu dags för nyårsafton. Medan Stefan åkte till jobbet för att avsluta den årliga inventeringen tog jag en powerwalk med grannen. Ovant med snöslask istället för sand runt fötterna.

Nyårsaftons kväll firades väldigt stillsamt på hemmaplan och vi njöt av lite god svensk julmat.
Vid 21:30 sade jetlagen sitt och vi beslöt oss för att gå och lägga oss. Det nya året kommer träda i kraft oavsett om vi är uppe och skålar in det eller ej.
Visserligen vaknade vi till vid 12-slaget när raketer ven runt vårt hus, men vi somnade snart om igen.

Idag var det dags för att jobba igen och som alltid är det kul att komma tillbaka och få träffa alla härliga kollegor igen.
Nu väntar några veckors hårt arbete för oss båda två. Men nu har vi vilat upp oss och vi har den stora förmånen att få lyfta mot nya äventyr redan om 5,5 vecka.

Stort tack till våra underbara grannar Jocke och Angelica som skött om vårt hus.
Och tack till er som följt oss på resan.
Stor kram till er alla!!!

En annorlunda jul

Vårt julfirande i år blev minst sagt annorlunda. På julaftons morgon klockan 7 stod vi redo på tennisplan för en match. Jag minns inte alla mina jular, men jag vet iallafall att jag aldrig spelat tennis en julafton innan.
Sedan tyckte vi att vi var förtjänta av en god frukostbuffé och trots att vi var på plats rätt tidigt så hade de flesta turisterna hittat ner till buffén. Rusningen inträffade idag tidigare än vanligt, så många hade väl planer för den här dagen och ville vara uppe tidigt.

När vi passerade hotellområdet på väg ner till stranden såg vi att alla dagens aktivitet höll på att förberedas. Vi fortsatte ner till stranden och där fick vi tomteluvor av chefen på restaurang Sharky. Efter lite foton njöt jag av sol och bad en stund. Stefan passade på att ta en kick-boxning-lektion. Det hör väl inte heller till det traditionella julfirande skulle jag tro.

På eftermiddagen dagen innan julafton hade vi hyrt moppe och besökt marknaden. Vi hade både behövt nya flip-flop och funnit det där.
Moppen hyrs 24 timmar, så vid lunch tog vi en tur till White Sand Beach. Det var nog det närmsta vit jul vi kom.
Vi njöt av en god lunch på stranden. Stekt ris och Pad Thai, så långt ifrån ett tradionellt julbord man kan komma.
På White Sand växer träden ut mer över havet och ger väldigt vackra omgivningar.
Vi roade oss en stund med att ta lite annorlunda julfoten innan vi åkte tillbaka till vår strand för att lämna tillbaka moppen.

När eftermiddagen kom och ni i Sverige började vakna till tog vi varsin drink och njöt av julafton på vårt vis. Vi ringde videosamtal till närmsta familjen och fick ta del av bekanta vyer hemifrån.
På stranden nedanför hotellet pågick sandslottstävling. Närmare 20 kreativa varianter på sandslott deltog i tävlingen.

När det var dags för julmiddag begav vi oss ner till Sharky. När vi passerade genom hotellområdet pågick julfirandet för fullt. En gigantisk buffé stod framdukad och det var underhållning på scenen. Vi hade valt att avstå allt sådant. Buffén kostade dessutom ca 870:- per person. Det var på tok för mycket. Så vi hade valt att boka bord på Sharky istället. Det var vi inte ensamma om, de hade säkert 3 gånger så mycket gäster som vanligt och personalen sprang mellan borden. Stackarna vad de fick slita.
Vi fick ett bord allra längst ut på stranden, perfekt.
Vi började julmiddagen med varsin drink och njöt sv atmosfären. Till förrätt åt vi någon variant av gigantisk havsräka med lite chili och vitlök. Vitlöksbröd till det. Till varmrätt hade vi beställt tendeloin steak som Thailand köper från Australien. Tyvärr var köttet inte alls så mört som en tendeloin bör vara. Smaken var det dock inget fel på.
Vår meny ikväll liknade nog mer nyår och det är så det får bli i år. Eftersom vi kommer hem 30:e dec och lär va rejält trötta och jetlaggade på nyårsafton har vi i år bestämt att nyår firas i lugn och ro med julmat och inga krav på att vara vakna till 12-slaget.

För att förstärka nyårskänslan ytterligare påbörjades diverse fyrverkerier runt om. Vår restaurang stod för de mäktigaste på hela stranden. Vårt stora hotell hakade på strax efter men det var rent fjuttigt jämfört med vad vi nyss sett.
Många sällskap skickade även minneslyktor. Att julen är starkt förknippad med tsunamin märkts både hos thailändare och turisterna.
Trötta men nöjda la vi oss efter en väldigt annorlunda julafton. Jag tänkte tillbaka på förra gången som jag firat jul i Thailand. Det var 2002 och jag jobbade då för ett svenskt dykcenter på ön Koh Lanta. Alla ville dyka på julafton och det var rekord i antal gäster. Det fanns inte en ledig divemaster eller instruktör den dagen. Alla jobbade för att serva 120 dykande gäster på 3 båtar och alla bar vi tomteluvor under dyken.

Juldagsmorgon var vi visserligen uppe i ottan, men inte för julotta utan för löpning på stranden. De flesta slotten hade klarat nattens högvatten och jag gjorde mitt bästa för att inte riva något under min intervallträning.
Dagen fortsatte i stillhet med sol, bad och mycket läsning. På eftermiddagen upptäckte vi att det startats en spontan beachvolleyboll match. Thailändare mot finnar så Stefan och jag anslöt till varsitt lag. Jag fick äran att spela med de thailändska killarna och de ropade ”madame” när det var min boll.
Vi bokade också upp oss på en resa till Cheow Lan Lake dagen därpå. Sjön ligger 13 mil från Khao Lak i inlandet.
När jag stod i duschen på kvällen kom jag att tänka på att ett sådant beslut för 13 år sedan kunde varit skillnaden mellan liv och död. Att befinna sig i bergen istället för på stranden annandagen 2004 hade räddat livet på oss. Vi hade säkert stått på stranden annars som alla andra turister och förvånats av hur vattnet försvann ut till havs, för att sedan slå tillbaka med full kraft.

På annandagen var vi först nere vid buffén. Klockan var inte mer än 6:30 och inte ens omelett-mannen var riktigt redo och bad om ursäkt att han inte stod alert med sin panna.
Vi blev sedan upphämtade av vår guide och till vår stora lycka var vi inte mer än 4 gäster på dagens tur. Vi och ett finsk par, några år äldre än oss.
Eftersom vi var så få fick vi åka en vanlig bil, en suv med extra säten. Både bekvämare och säkrare än de annars så vanliga minibussarna.

Sedan väntade 2 timmars bilresa. Men det blev snart vackra vyer med berg och mycket grönska, så bilresan gick smärtfritt.
Framme vid Cheow Lan Lake fick vi hoppa i en longtailbåt och påbörjade sedan vår resa. Sjön har uppstått genom att man gjort en fördämningen, grundtanken var elproduktion.
Men resultatet blev också ett otroligt vackert landskap med kristallklart vatten omgivet av höga kalkstensklippor med en enorm grönska. Sjön ger också möjlighet till vatten för de som bor i dess närheter, samt föda i form av fisk. Otroliga omgivningar och man fick ständigt påminna sig om att det var sötvatten vi hade runt oss, inte saltvatten.
Flera av klipporna var inklädda i grönska och jag kan inte för mitt liv hur något kan växa på dess karga klippor.

Efter 30 min med longtailbåt kom vi fram till en grotta. Omgivningarna påminde om Jurassic Park. Vi blev försedda med varsin pannlampa och med förmaningar om att ta det försiktigt med fötter och huvud inne i grottan. 

I grottan skulle det finnas stalaktiter och stalagmiter. Till min förvåning var det varmt inne i grottan och det växte stalagmiter och stalaktiter precis överallt och vissa av dem hade växt samman med varandra. 

Det var halt på sina ställen och om de inte varit för våra pannlampor hade det varit becksvart. Längre in kunde jag höra ljudet av fladdermöss och Stefan började nu gnola på ledmotivet till Indiana Jones.
Men några skatter, ormar, döskallar hittade vi inte längst in. Dock en rejäl flock fladdermöss som hängde i taket.

Vår guide visade oss en stor spricka på en gigantisk stalagmit. Den hade uppkommit efter en jordskalv för några år sedan. Det kändes ju tryggt. NOT!!!!

Vi vände tillbaka mot grottans öppning men till vår förvåning vinkade vår guide oss åt sidan. Ville vi gå in i en extra grotta? Efter lite tveksamheter tackade vi ja. Med benen först fick åla oss ner genom ett litet hål som gick snett nedåt. Det var lågt i tak och vi fick vaksamt akta våra huvuden. På andra sidan kom vi ut i en gång som gick brant nedför. Längst ner fanns som en källa med kristallklart vatten med vita stalaktiter och stalagmiter runt omkring. Ett svagt grönaktigt sken steg upp från vattnet. Ljuset kom från utsidan långt bort. Om vi dykt ner i vatten och simmat hade vi kunnat komma ut i de fria. Vi avstod och tog det trånga hålet tillbaka ut till stora grottan och vidare ut till sjön.

Vi hoppade i longtailbåten igen och fortsatte 30 min till vår lunchrestaurang. Återigen vackra omgivningar med karga kalkstensklippor, grönska och sjön. Tänk så mycket orörd regnskog det finns här. Så glädjande att se.

Vår lunchrestaurang var en upplevelse i sig. I en liten vik i sjön flöt som en liten miniby. Allt var byggt på pontoner, restauranger, bungalows och toalettbyggnaden. Vi hade bara tagit en endagstur, men för de som ville så kunde man fått övernatta här ute i en flytande bungalow.

Vi njöt av en god lunch med diverse thailändska rätter och med frukter till efterrätt. Sedan fick vi välja om vi ville paddla kajak eller bada. Vi tog varsin kajak och gav oss ut på upptäcksfärd. De prasslade och rörde sig i skogen intill oss och fjärilar och fåglar flög omkring oss. Strax innan vi åkte hade vi sett ett naturprogram från Thailand där de just besökt den här sjön. Därför visste vi att massa spännande djur levde i skogarna intill.

Så var det dags att åka tillbaka och tillbaks vid piren tog vår guide oss upp till en view point med utsikt över sjön och en gigantisk guld-Buddha.

Sedan väntade 2 timmars bilfärd tillbaka till Khao Lak, men det var det värt. Många timmar i bil idag men så mycket vackra vyer och spännande saker vi fått uppleva.
Tillbaka på hotellet kollade vi kartan och vart vi tagit våra bilder. Trots lång tid i longtailbåt hade vi bara utforskat en tredjedel av sjön.

Nu lider annandagen mot sitt slut, endast middagen återstår. Sedan är vårt julfirande över för i år. En minst sagt annorlunda jul.
Julkramar från Staafs!