Semesterkänsla

2026 har börjat på ett bra men mycket annorlunda sätt. 15 januari jobbade jag min sista dag inom Region Jönköpings län. Efter dryga 21 år inom regionen och efter att hela mitt yrkesliv varit anställd så blev jag nu egenföretagare med mitt egna bolag. 

Efter 2 veckors skidåkning i Österrike väntade en lugn februari med uppladdning för vad som komma skulle. 

Grundtanken med mitt bolag var att min huvudsakliga sysselsättning skulle komma från uppdrag från certifieringsföretaget Qvalify där jag skulle revidera miljö och kvalitet. 

Från början av mars gick jag igång fullt ut som revisor och vilken vår det har varit. Mars och april bjöd på många olika uppdrag, en hel del resor, spännande möten och lärorika uppdrag. Jag växte i min roll och i mitt uppdrag. 

Jag insåg snabbt att utmaningen låg inte i själva revisionen utan den kom i allt det administrativa med bokföring, moms mm. 

Att kunna ge sig själv lön första gången blev snarare en ångestladdad uppgift när den borde varit glädjefull. Hur ska man registrera allt och göra allt som Skatteverket kräver och på rätt sätt? 

Men med lite hjälp lärde jag mig det till slut också och kunde känna glädje i en bra vår och att faktiskt kunna plocka lön från ett nystartat bolag. 

Maj blev en lugnare månad då jag inte hade så mycket uppdrag, så då passade jag på att bredda min kompetens inom metallindustri. Det kommer ge mig mer blandning på mina uppdrag till hösten. 

Summa summarium. Det har varit en fantastisk vår på många sätt. Så nöjd med mitt nya liv och jobb. Men också anpassning till ett helt nytt sätt att jobba. Att inte ha ett kontor att åka till varje dag har varit superskönt. Men också ovant att faktiskt ha ”lediga” dagar under en normal arbetsvecka. 

Så det var enbart positiva saker som kom av mitt jobb-byte. Tills det var dags för semester. Jag insåg då att jag inte fick den där riktigt sköna semesterkänslan. Allt stim på jobbet inför att vara borta 4 veckor och sedan känslan när man stämplar ut och går hem, det fanns inte längre. 

Så semesterkänslan ville inte infinna sig riktigt. 

Jag började fundera på min vår och över om jag känt att jag över huvudtaget jobbat. 

Jag har ju mest åkt runt till diverse företag och frågat hur de jobbar och hur det går för dem och haft förmånen att få tycka till om det gör det tillräckligt bra eller inte. 

Nu vet jag ju att jag har slitit och jobbar hårt den här våren, men mitt nya jobb känns väldigt bra. Det ger mig massa positiv energi och även om jag är trött när jag kommer hem så är jag glad. 

Så skit samma om inte semesterkänslan ville komma. Jag har ju haft en glassig vår på många sätt och iväg på semester kom vi i torsdags morse. 

Bra flyt ner genom Sverige och Danmark och strax innan klockan 16 i torsdags så hade vi tysk motorväg under däcken. Skonade från köer så matade vi mil. När vi framåt 21 tänkte stanna för natten var varenda mack och rastplats fulla med lastbilar så vi höll i fram till klockan tio på kvällen innan vi parkerade på en ställplats vi kände till. Då med imponerande 108 mil i ryggen. 

Efter en skön natts sömn så vaknade vi till en mulen morgon med duggregn. Passerade ett regnigt Bayern och tunga moln dolde de vackra bergstopparna i Österrike. När vi närmade oss Slovenien klarnade det upp och redan strax innan 18 parkerade vi intill berget Pohorje i Maribor. 

Det blev en härlig kväll på en enkel parkering vid bergets fot där vi studerade alla som kom ner för berget till fots, via cykel eller skrikandes i rodelbanan. 

Vi avnjöt en kall Lasko som Stefan bytt till sig på en mack när vi tankade. Den slovenska killen bakom disken hade blivit så exalterad när han såg vi var från Sverige och undrat om vi hade några svenska öl med oss. 

I vår välfyllda kyl med både mat och öl hade vi lyckats gräva fram en styck Mariestad. Mannen i kassan blev överlycklig och vi fick en slovensk öl tillbaka. 

Det var en ljummen kväll och vi satt ute och åt på en italiensk restaurang vid liftstationen.  

På lördagen fortsatte resan ner mot Kroatien. Redan 9:30 passerade vi gränsen och hade siktet inställt på en för oss ny camping en bit från kusten i höjd med Zadar. Via Facebook hade jag fått tips om platsen och vi tyckte det kunde bli ett bra stopp. 

Vad vi inte visste var hur liten och smal vägen dit var på slutet. Eller hur brant sista backen in mot campingen var. 

Men väl där så var det värt mödan. En lugn och fin naturcamping intill floden Zrmanja. Grönska, vattenfall och dammar omringade campingen. 

Vatten leddes genom restaurangen via kanaler. Grodor kväkte i vassen och fiskar lekte i det klara vattnet. Vi var verkligen mitt ute i ingenstans. Ingen by, inga lampor. Endast campingen, en restaurang och en kanotuthyrning. 

Ett svalkande dopp efter lunch gjorde susen i våra reströtta kroppar. Om vi ska klaga på något på detta vackra ställe så var det väl temperaturen på vattnet. Jag hade gärna simmat bort till fallen, men jag vågade inte. Det var för kallt. Till nästa år blir det nog två nätter här och en tur på SUP:en. 

På kvällen hade vi tänkt testa campingens restaurang som låg så fint intill vattenfallen. Men tyvärr stängde köket redan 19:30. 

Så vi gick till restaurangen som låg precis intill campingen. Den såg fin ut men vi undrade ju hur ens något kunde överleva här ute mitt i ingenstans. 

Vi chansade och blev serverade en jättegod måltid omgivna av agaveplantor, klättrande passionsfruktsrankor och andra exotiska växter. 

Vi somnade gott till bruset av fallen och nu på söndagsmorgonen var det dags att rulla vidare mot vår absoluta favorit här i Kroatien, den lilla byn Zaostrog. För att vara på den säkra sidan så har vi i år bokat favoritplatsen under eken. Med lite tur häckar ugglorna i trädet ovanför vår plats. Om det inte varit för vår bokning hade vi nog blivit kvar här hos grodorna en natt till. Men nu väntade ugglorna på oss. Skräckblandad förtjusning för mig som har uggelfobi. 

Fortsättning följer...

On the road again

Jag hade nog inte riktigt förstått hur mycket jag saknat det här förrän vi nu kom iväg. Alla förberedelser och stim för att lämna hemmet i dryga 4 veckor och ge sig av mot både kända och okända mål. 
Sommaren 2020 satte pandemin stopp för vårt resande ut i Europa. 2021 hade vi nog kunnat komma nedåt Medelhavet, men då kändes det inte rätt att åka långt bort när pappa var så sjuk och vi inte visste hur lång tid han hade kvar. Ett val jag är glad för. 

Inför årets sommarplanering tänkte vi att det möjligen skulle vara Putin som kunde sätta käppar i hjulet för oss. 

Men i år kom vi iväg och i onsdags eftermiddag lämnade vi Habo. På kvällen gled vi in i hamnen i Rostock i Tyskland. 

Som jag så många gånger sagt, och skrivit, så får jag ingen riktigt ro i kroppen förrän vi har tyskmotorväg under däcken. Det är då semesterkänslan kommer. 

En lång sträcka men det gäller att njuta och se allt det fina. De mäktiga rovfåglarna som sitter intill autobahn och väntar på sitt byte, storkparet som går på åkern intill vägen, de mysiga tyska städerna. 

Extra speciellt blir det när vi når de kuperade landskapen nedåt Bayern. Med tjeckiska gränsen nära breder enorma odlingslandskap ut sig. Humle varvas med olika sädesslag. För att runt nästa krön bytas mot tusentals solcellspaneler. Ena stunden kämpar husbilen uppåt i de branta backarna, för att nästa stund rulla lätt nerför med underbara vidder framför oss. 

Som bondtös kan jag ju inte låta bli att grubbla över hur de brukar dessa åkrar? Vad är det för bredd på tallriksharven och slåttermaskinen för att mäkta med detta. Det måste ju ta minst en vecka per åker. 

Jag har alltid gillat floder och speciellt Donau. Därför var vi extra nöjda med vår andra övernattning på resan ner, en gratis parkering för husbilar precis intill flodkanten. 

Under fredagen tappade vi lite tid vid  gräns-övergångarna till Österrike och Slovenien. Har man husbil över 3,5 ton måste ha speciella dosor i framrutan för betalning av motorvägen. Vanlig bil klarar sig med att köpa ett klistermärke. 

Eftersom vi bytte husbil i våras så skulle nya dosor fixas, pengar laddas och de gamla dosorna tillbaka. 

Men ca 2 dygn efter att vi lämnade Habo så rullade vi över gränsen till vårt älskade Kroatien. 

Vårt första stopp blev campingen Slapic mitt ute i skogen. Vi har varit där två gånger tidigare och mysigare plats får man nog leta efter. Jag skulle säga att platsen är nästintill magisk. 

Strax innan campingen insåg vi att storkparet vi sett tidigare gånger var kvar. De häckade på samma elstolpe som tidigare år och i boet fanns nu 3 ungar. 

Ån Mreznica flyter längs campingen. Vattnet är kristallklart och snirkliga rötter och växtlighet pryder dess botten och kanter. På vissa partier är det mer strömt, ibland som mindre vattenfall. Fåglar, fiskar och campinggäster delar glatt på platsen. 

För de med tält fanns platser nära åkanten, en del med byggt trädeck. 

Platsen är minst sagt magisk och ett ställe att koppla av på. 

På kvällen åt vi på restaurangen som ligger ner mot ån. Månen och det svaga skenet från restaurangen lös upp ån och det klara vattnet. Det kändes nästan lite trolskt.

På lördag morgon rullade vi vidare ner mot Medelhavet och södra Kroatien. Efter flera mil på motorväg genom ett grönskande landskap med enorma vidder och lummiga kullar möttes vi av vitgrå bergen i Dalmatien. Slutligen rullade vi igenom tunneln i berget och kom ut på kusten. 

Det blir alltid samma wow-känsla när man ser allt det vackra för första gången. Nedanför oss låg byarna med de ljusa byggnaderna, de orange tegeltaken, det blå havet som intill stränderna lyser turkose och slutligen de gröna pinjeträden. Färger så vackra ihop. 

På andra sidan om oss fanns de silvergrå olivträden som klamrade sig fast på bergsluttningarna. Blommande buskar intill den slingriga vägen. 

Vid tretiden rullade vi ner på den lilla bygatan i Zaostrog. En av de platser vi älskar. Campingen var mer belagd än vanligt, några enstaka nätter fanns lite här och där. 

- Men sedan har vi denna platsen med, säger damen i receptionen. 

Vid campingens infart fanns en stor plats med fantastisk vy ut över havet. En stor ek gav skyddande skugga. 

Ironiskt nog är det precis samma ek där vi för 3 år sedan hittade ett uggelbo och såg dvärgberguvarna flyga in och ut ur boet. 

Så det var med skräckblandad förtjusning vi installerade oss. Hur nära inpå mig kommer jag ha ugglorna?

När vi var installerade och klara satte vi oss ner och tog varsin öl. Nu var det semester och allt hade gått jättebra. Inte en endaste stau i Tyskland. Vi njöt av vår vackra vy och jag funderade över avståendet till uggelboet. 

Jag stegade upp avståndet fram till trädet och använde Stefan som måttstock för höjden. Jag började sedan grubbla på hur i hela fridens namn det var man räknade ut längden i en rätvinklig triangels längsta sida. Hur fick man fram hypotenusan?

Min man som aldrig varit mycket för matematiska formler och ekvationer menade på att hypotenusan tagit semester. 

Inte mycket hjälp där inte. 

Efter lite googlande kom jag ju på att det var pythagaros sats jag skulle använda mig av. Efter lite räknande konstaterade jag att uggelboet var 4,7 m ifrån mig när jag satt intill husbilen. 

Det här ska bli spännande. 

Bortsett från fler turister så var mycket sig likt här i byn. Grönsaksståndet med närodlade grönsaker från den intilliggande klosterträdgården var kvar liksom flertalet restauranger. Det är ju alltid svårt att veta hur pandemin slagit mot platser som dessa. 

Klostrets olivolja fanns fortfarande till försäljning. Det blir nog ett köp innan avresa. Men för att undvika förra gångens olivoljaexplosion inne i husbilen så ska vi undvika de stora flaskorna. 

En god grilltallrik på restaurang Bracera har vi hunnit med. Tyvärr jobbade inte servitris Maja, som vi lärde känna sist, kvar. Men maten, servicen och läget intill havet var detsamma. 

Idag har vi både hunnit med träning, en stund på stranden och en eftermiddagstur på SUP:en. 

I början kändes det overkligt både att det var semester och att vara tillbaka i Kroatien igen. 

Men under eftermiddagens SUP-tur på härligt rent vatten och de höga bergen bakom oss med byn och klosterkyrkan i förgrunden så trillade polletten ner. Vi är tillbaka i Kroatien!!!

Med andra ord, vi njuter av semester och stannar här ett tag. 

Må gott! 

Kram Staafs

Vatten och vatten och ännu mera vatten

Inför årets semester hade vi för ovanlighetens skull inga riktigt tydliga planer. Kroatien och husbil var väl det ända som var bestämt. 
Stefan önskade återvända till Nationalparken Plitvice Jerzera där vi var 2014.
Parken består av oändligt många sjöar och vattenfall och du är där omgiven av kristallklart turkost vatten. Eftersom det är den vackraste plats jag någonsin varit på så var jag inte sen att haka på. Detta fick bli vårt första mål. 

Vatten blev en gemensam närmare för vår resa ner. Vi packade det sista på tisdagseftermiddagen medan regnet öste ner. Vädret klarnade upp ner mot Skåne och vi fick en vacker resa över sundet på väg till Danmark. Solens strålar blänkte i vattnet kring bron. 

Första natten sov vi på en quickstopp på en camping i Marielyst norr om Gedser. Många timmars sömn blev det då inte då 2 rejäla åskoväder passerade över oss. Jag vet inte vilket som värst, regnets smatter mot taket, mullrandet som fick hela backen att skaka eller det konstanta blixtrandet. 

Stora sjöar hade bildats omkring oss när vi tidig onsdagsmorgonen rullade ner mot färjeläget. Under överfarten mellan Gedser och Rostock njöt vi av en god frukostbuffé och strax innan nio på morgonen började vår resa ner genom Tyskland. Många dryga mil kan tyckas, men vi njuter av resan och det varierande landskapet. Och för mig blir det ingen riktig semester förrän jag får lite autobahn under däcken. 

Vi passerade många och stora floder, bl.a Elbe. Men floderna behövde tydligen påfyllnad och vi körde under eftermiddagen in i nästa åskoväder. Vi stannade på en parkering och såg ovädret närma sig. Satt ute och drack en kaffe och såg blixtarna på håll. De omgivande solcellsparkerna gav nog inte mycket energi nu. Himmeln var becksvart. 

Sedan kom regnet. Efter en stund vågade vi oss ut autobahn igen. Regnet lättade och himmeln sprack upp. Solcellsparkerna avlöste varandra. De satsar verkligen stort på solenergi tyskarna. 

Vi stannade för natten vid floden Naab, som är en biflod till Donau. En vacker kväll intill floden innan vi på torsdagsmorgonen rullade vidare. 

Vi korsade mäktiga Donau ett antal gånger och följde dess väg ner mot Österrike. 

Vackra gröna dalgångar och en del snö på topparna. 

Några få mil i Slovenien innan vi kom fram till Kroatiska gränsen. Sedan var det inte långt kvar till vår nationalpark i norra Kroatien. 
Vi förvånades över hur smidigt resan ner gått. Ovanligt många vägarbeten men ovanligt lite köer. 
Vi checkade in på Camping Korana, en lite ovanlig camping mitt i skogen som saknar plana ytor och organiserade platser. Här parkerar du vart du vill bland skog och kullar. 
Vi hittade en hyfsat plan plätt med en grönskande vacker utsikt och där vi kunde palla upp husbilen i nivå. 

På fredagsmorgonen bestämde vi oss för att inte stressa för att hinna med campingens gratisbuss till parken klockan 9. Vi njöt istället av en skön morgon med kaffe utanför husbilen. 
Men allt har sitt pris, vi fick nu ta cyklarna till parken. 7,5 km brant uppför var ingen lek och jag hann fundera ett antal gånger under färden om den lugna sköna morgonen varit värt det. 
På håll kunde vi nu skymta några av fallen. De dök upp mitt ibland all grönska. Det gav oss energi att fortsätta uppåt. 

Väl framme vid ingång 1 visade det sig att de inte hade några biljetter förrän klockan 14. Detta med biljetter per timma var nytt för i år och UNESCO:s krav för att begränsa mängden turister. 
Vi fick tips om att cykla till entré 2, de hade biljetter för tidigare inträde. Så vi fick snällt trampa vidare ytterligare dryga 3 km uppför.  

Klockan hann bli närmare tolv innan vi kom in i parken. Vi insåg väldigt snart att mängden besökare här ökat otroligt i antal sedan 2014. Vad kom alla människor ifrån?!? Och vi är ju inte ens framme vid högsäsong. Alla människor tog lite udden av allt det vackra, men vi njöt ändå av en fin dag. Vi började med att ta båten över en av de stora sjöarna, det fläktade skönt i värmen. 

Vi åt en enkel men god lunch innan vi fortsatte till fots. Ljudet från fallen blev tydligare och tydligare och snart var vi omgivna av vatten. Stora fall, små fall, lugna fall, fall genom grönska, åar med fiskar, nya små sjöar. Inga bilder i världen kan göra denna plats rättvisa. Känslan att vandra genom detta vattenlandskap är obeskrivlig. 

Tusentals fiskar lekte i strömmen. Fjärilar, trollsländor och grodor trivdes också i området. Man fick dock passa sig när man stannade och fotograferade. Risken att bli knuffad över kanten på spången är stor när många skall passera. 

Vi såg en dam i flipflops som fallit ner i ett de mindre fallen. Hur det gick till såg vi aldrig, bara hur hon blev hjälpt upp på spången igen med stukad fot och försvunna skor som resultat. Det gäller att se upp var du sätter fötterna och vara beredd på att det är trångt. En bra stabil sko är nog att föredra. 

Vi kom slutligen fram till det högsta fallet. Svalkande små vattendroppar yrde runt i luften. Behövligt en varm dag som denna. 

Många trappsteg upp till utsiktspunkten vid entré 1, som gav oss 

vackra vyer över parkens nedre del. 

Ett litet tåg tog oss tillbaka till entré 2 och sedan började en glädjande cykeltur nedför. Nu fick vi äntligen lön för mödan, endast några gå tramptag krävdes på de 10 kilometerna hem. 

Tillbaka på campingen summerade vi dagen. Vi var överens om att det var kul att återvände hit, men det har blivit alldeles för populärt för att kunna vandra här och njuta. Men mycket motion hade det blivit. 2 mil på cykel och en mil till fots. Skönt efter några lata dagar i bilen. 
Middagen åt vi på campingens restaurang och när mörkret lagt sig i över campingen gav vi oss ut på jakt efter eldflugor. När vi var här sist hade dessa märkliga insekter gjort oss rejält fundersamma då vi först inte förstått vad de små blinkade ljusen i buskar och i luften var för något. 
Vi behövde inte gå särskilt långt förrän vi möttes av ett flygande blinkade sken. De var inte lika många som sist, men ändå så häftiga. Vissa satt på backen eller i buskar och lös hela tiden, en del flög mitt ibland oss och blinkade. Hur bär de sig åt för att skapa detta sken?

Nöjda med dagen men trötta somnade vi gott. 
Idag rullar vi vidare, det har blivit dags att  byta sötvatten mot saltvatten. Medelhavet here we come. 

Kram från Staafs!

Grand finale

Jag kunde inte låta bli. Under våra sista dygn på resan inträffade så många oväntade händelser att jag bara var tvungen att göra ett sista blogginlägg från vår resa.

2011 var vårt första år i Kroatien och vi reste då i Istrien i norra Kroatien, även kallad Pula-halvön.
Då mörkret lagt sig hördes ett konstigt ljud över campingen. En fågel ropade, ett entonigt och lite ödsligt läte. Ibland besvarades lätet av ännu en fågel. Ibland satt de nära campingen, ibland längre bort.
2012 då vi var tillbaka i Kroatien hörde vi lätet igen. Varenda kväll ekade lätet över campingen, vi spelade in, följde ljudet, försökte få se fågeln. Men lyckades inte.
Vi åkte vidare till ön Krk och staden Baska och samma fågel höll låda där varenda kväll. Jag var då helt övertygad om att det var en sjöfågel.

Så för några år sedan fick vi veta vad det var. En UGGLA!!!
Ni som känner mig vet ju att jag har 3 fobier. Älgar, ugglor och rävar. Att höra en uggla hoa hemma gör att tårarna rinner på mig och jag hyperventilerar. Att se en bild på en uggla med stora uppspärrade gula ögon är bland det värsta som finns.
Av någon konstig anledning ser jag mer ugglor än andra. Min man hade inte sett många i sitt liv innan han träffade mig. Men sedan dess har han sett desto fler. De söker sig till mig och jag är allt annat än nöjd. De flyger över mig på löpturen, hoar i skogen nära vårt hus, passerar vägen när jag kör bil osv.

Ugglan vi hör i Kroatien tillhör släkter Scops owl, en dvärgberguv. Kanske är det just det speciella lätet som gjort att jag har kunnat hantera alla dessa ugglor och ljud.
Vi länken kan ni se ugglan och lyssna på dess udda läte.
Scops owl

Under årets semester i Kroatien så var det dåligt med ugglor i början. Kanske häckar inte scops owl i de södra delarna av Kroatien.
Men uppe i Baska var det dags igen och vår första natt där hörde jag dessutom 2 sorters ugglor. Dels vår scops owl och en med det "vanliga" uggle-lätet.
Trots att vi tillbringat flera veckor per sommar i Kroatien de sju senaste åren och hört ugglor i princip varje kväll, så har vi aldrig lyckats se någon.
Det är nu sista kvällen i Baska och vi är på väg hem till campingen efter en sista god middag. Eftersom vi skall åka tidigt morgonen därpå bestämmer vi oss för att gå förbi bageriet redan nu och handla frukostbröd.
När vi kommer tillbaka ut från bageriet stannar Stefan till och tittar upp i luften.
- Vad är det, säger jag?
- Jag tror jag såg en scops owl nu, säger Stefan då. Och om det var det så sitter den i trädet där.

Vi går fram till trädet några meter framför oss. Stefan får då syn på ugglan igen och i samma stund lyfter den igen men flyger bara några meter runt på trädets andra sida.
Vi skyndar oss runt och får då se den sitta i en murken del av trädet.
Strax därpå försvinner den ner i hålet i trädet, är borta några sekunder, kommer upp igen och lyfter snabbt.
Vi kan ju knappt tro våra ögon. Vi har fått se vår första dvärgberguv. Och detta på bara några meters avstånd. Hålet i trädet var bara 3 meter upp.
Jag var också förvånad över att jag inte blev mer rädd. Och hur liten ugglan var. Den såg pytteliten ut där den satt. Som en mindre duva, fast smalare.

Upprymda av vad vi precis upplevt blir vi sakta medvetna om vår omgivningen. Bredvid oss står 3 personer och tittar på samma sak som oss. Vi börjar prata och får då veta att de sett ugglans för första gången igår och de är nu tillbaka med en ordentlig kamera. Med största sannolikhet häckar ugglan i trädet, för de har sett den komma och gå flera gånger.
Vi behöver inte vänta särskilt länge innan det är dags igen. Ugglan landar på avsatsen, visar sig en knapp sekund, ner i boet och matar, upp igen och lyfter.
Vi är eld och lågar. Och jag inte minsta rädd.
Tillsammans med de andra, tjecker som visade sig bo på samma campingen som oss, går vi tillbaka till campingen. De för att skicka ner fler i familjen och byta barnvakt. Jag för att byta kamera. Inte lätt att få bra bilder med mobilen.

På plats visar det sig att jag precis missat att både herr och fru uggla var och matade samtidigt. Sedan dess har de inte synts till på länge.
Jag gör mig redo med kameran och inser att det inte är lätt med fokus i mörkret. Blixten laddar långsamt och jag tar några testbilder.
Plötsligt kommer en av dem tillbaka, jag söker upp den i linsen, får fokus, trycker, inget händer. Blixten laddar långsamt och ugglan hoppar ner i boet.
F-n!
Jag hoppas kunna ta den när den kommer upp, men jag är för långsam och ugglan lyfter innan bilden tas.
Trodde jag. Bredvid mig hoppar tjeckiskan av glädje.
- Du fick den, du fick den!
- Nej, säger jag. Jag var för långsam.
- Nej, jag såg på din display, kolla bilden!

Och till min stora förvåning och glädje inser jag att jag tagit den perfekta bilden. Ugglan hann aldrig iväg utan bilden togs i samma hundradels sekund som den lyfte vingarna för att flyga.

Lyckan är total.

En stund senare får jag en ny chans och lyckas då fånga den 

när den sitter still utanför boet.

Vi är alla upprymda av händelsen och att vi lyckats få några bra bilder. Vi är också förvånade över platsen de valt att häcka på. Ett av Baskas mest stimmiga område precis där gågatan börjar. Flera bilar vänder och parkerar här, restauranger, bagerier och del av campingen ligger inom 30 m. På andra sidan gatan ligger ett stort lekland med hoppborg, radiobilar, minikarusell, airhockeyspel och hög musik. Jublande barn som får leka samt skrikande barn vars föräldrar inte vill stanna på leklandet, hör till de mest frekventa ljuden och skapar allt annat än lugn för ugglorna.
Förmodligen la de sina ägg här innan turistsäsongen drog igång och nu fanns ingen återvändo.

Vilken fantastisk avslutning på vår vistelse här i Baska. Jag somnade väldigt nöjd den kvällen. På måndagsmorgonen rullade vi nordöst ut på motorvägen men körde inte särskilt långt.
Redan 9:30 anlände vi till Camping Slapic några mil sydväst om Zagreb. Campingen låg mitt ute i skogen men med närhet till den lilla byn Duga Resa. Vi hade fått tips om att det skulle vara väldigt fint här.
Det var det minsta man kunde säga. För att komma in på campingen passerade vi över floden Mreznica och såg hur fint och klart vattnet var. 2 gigantiska svanar simmade runt mitt i allt det gröna och blå. Så otroligt vackert.
Tyvärr var ju platserna närmast floden tagna, så vi fick bo lite högre upp. Vi installerade oss och utforskade sedan campingområdet. Fräscha servishus, en liten restaurang och vackra omgivningar där alla nationaliteter blandades på området.
Vi gick ner mot floden som rann längs med hela campingen. Smaragdgrönt klart vatten som var fullt av fiskar.

Vi gick upp en bit på området och hoppade i vid den gamla kvarnen. Sedan flöt vi med strömmen ner mot campingens badplats. Vilket ställe!
Små åar rann till och personer kom simmande både här och där. Ibland bildades som små sjöar med lugna partier, ibland var det mer strömt och små vattenfall bildades i floden.
En stor fisk sprattlade till när jag skulle ta mig upp ur vattnet. Den hade stått gömd under några trädrötter.

Svala bestämde vi oss för att utforska omgivningarna med cykel. Iväg längs den lilla byvägen och intet ont anande passerade jag ett fält med en lyktstolpe. Längst ner var stolpen omgiven av en björnbärsbuske, vilket gjorde att jag inte såg vad som fanns på andra sidan stolpen. Så jag håller på att fara av cykeln då en stor stork kliver fram bakom stolpen. Jag stannar med andan i halsen medan storken i godan ro kliver ut på åkern.
Stefan står och ser på en bit bort. Vår andra närkontakt med ovanlig fågel inom loppet av 12 timmar.

Stefan har också upptäckt ett bo en bit framför oss. I en av lyktstolparna, med sladdar, kablar och sockerbitar hängandes huller om buller, har storkarna byggt bo och 2 relativt stora ungar finns i boet.
Själva Duga Resa var inte mycket att se och vi vände hemåt igen. Mamma stork hade då flyttat upp till sina ungar i boet.

Varma beslutade vi oss för ännu ett bad. Vi gick upp till kvarnen för att hoppa i från fallet. Att simma dit motströms hade vi testat innan. Det var i princip omöjligt p.g.a. strömmen. Men hoppade man i ovan fallet så kunde man simma längs kanten nära fallet och nästan komma in bakom.

Vad jag inte vet när jag skall hoppa i är att en av de gigantiska svanarna närmar sig bakifrån. Så samtidigt som jag hoppar i simmar svanen ner genom fallet. Stefan som står och fotograferar det hela ser ju vad som händer, men jag är lyckligt ovetande och som tur är simmar den vidare ner i floden. De kan ju vara riktigt ilskna om de tycker man kommer för nära.

Jag förstår inte vad som hänt senast dygnet. Har jag förvandlats till någon form av fågelmanet?

På kvällen drar ett regn och åskväder in över campingen. Vi hinner packa in alla våra saker och sitter på restaurangen medan åskan mullrar mellan bergen.
Vi beställer en kött-tallrik för 2 och får otroligt mycket mat. 2 schnitzlar, 2 köttspett, 2 fläskkotletter och 2 hamburgare. Till detta serverades strips, kokta grönsaker, stekta champinjoner, ajvar och hackad lök. Så gott och så mycket mat för knappt inga pengar alls. Det fick bli en låda med hem från restaurangen som vi kan ta till lunch.

Tisdagen tillbringades med att passera diverse gränskontroller och köra motorväg. Från Kroatien upp till Slovenien, Österrike och upp i Tyskland.
Natten till onsdagen sov vi på vårt favoritställe utanför Regensburg. Lätt regn och 18 grader var inte vad vi var vana vid.
Onsdagen blev en regnig dag genom Tyskland men vi hade tur och slapp de värsta köerna. Efter att den årliga shoppingen på Calles i Rostock uträttats körde vi ut till byn Warnemünde som ligger i inloppet till Rostocks hamn.
Vi parkerade på ställplatsen vid inloppet och det visade sig då att det var hamnfestival och massa folk var i rörelse. Orkestrar och körer sjöng från båtar och på stan, mat- och ölstånd, en kryssare la ut varpå alla båtar i inloppet, inklusive han själv, tutade.
Vilken uppståndelse. Det kändes som vi klivit mitt in i ett nöjesfält.
Vi tog en dusch och för första gången på 5 veckor drog jag på mig jeans. Efter alla dessa veckor i bikini och klänning med mycket god mat och dryck fick jag ju vara glad att de gick på.
Vi gav oss sedan ut på byn och för oss blev det varsin pizza på en restaurang i den lilla hannen. För mig var det mitt livs godaste pizza med parmaskinka, ruccola, parmesanost och körsbärstomater.
Mätta och belåtna återvände vi till husbilen och vi hade precis somnat när värsta fyrverkerierna drog igång. Samtidigt som himmelen färgades av alla regnbågens färger så la ännu en kryssare ut, varpå alla båtarna tutade igen så det stod härliga till. Då både tutorna och fyrverkerierna tystnat blev det knäpptyst.
Festen var över och folket återvände hem och vi somnade gott.

Torsdag eftermiddag parkerade vi hemma på Storhagen efter 33 dagar hemifrån och 509 körda mil. Kändes bra att komma hem igen och glada att allt gått bra både med bil och oss och att vi fått hålla oss friska.
Efter att ha sovit en natt i våra sängar blev abstinensen för stor. Så på fredagen tog vi husbilen till min syster och hade en trevlig kväll tillsammans med kubb, grill och bad i deras pool.

Efter att på lördagen varit hemma och tvättat, sett ikapp lite Morden i Midsummer och röjt upp lite tog vi ännu en tur med husbilen och åkte upp till Baskarp för natten. Tillsammans med ett 15-tal andra husbilar av blandad nationalitet fick vi nästan semesterkänsla igen.
Nu finns det ingen återvändo. Imorgon väntar jobbet igen. Och med regnet som öser ner utanför känns det helt okej.

/Marit