Och idag var det dags.
Vi tog husbilen in till byn och hittade parkering intill en av alla de mussel- och ostronodlingar som finns i området.
Byn och kullen med dess murar bredde ut sig framför oss.
Stons murar är en serie försvarsmurar och murarna omsluter byarna Ston och Mali Ston, samt sträcker sig emellan dessa två byar. Murarna byggdes på 1300-1400-talet och är hela 5,5 km långa. Murarna har totalt 41 torn, 7 bastioner och 3 fästningar vilket gör dem till en av de största försvarsverken vid Adriatiska havet. På grund av deras längd kallas de ibland för "Europas kinesiska mur".
Vi påbörjade vår vandring längs muren och det blev genast brant uppför.
Täta pauser och mycket vätska och svetten rann.
Vi gick till högsta punkten på södra sidan och fick en vacker vy över byn
Mali Ston (Lilla Ston) och bukten in mot fastlandet.
Vi gick sedan ner en bit och upp längs den västra muren och nådde den första fästningen.
Där väntade hjälp från Röda korset för den som hade de tufft i värmen och med stigningarna. Vi behövde ingen hjälp men fick en fin vy över byn och odlingarna genom valvet.
Muren fortsatte sedan ner igen för att sedan gå oerhört brant rakt upp över berget. Men vi kände att vi gått tillräckligt. Att gå hela murens längd på 5,5 km lockade inte i den här hettan.
Så vi vände ner till byn igen och njöt av varsin svalkande glass och macchiato.
Efter det blev det en tur bort till slottet. Smala gångar gav skön svalka från solen.
Nöjda med besöket återvände vi till husbilen. Vi passerade en lite å där en schackrutig snok låg på botten i det grunda och klara vattnet och gjorde utfall mot de många fiskar som simmade förbi.
Ston var verkligen en mäktig plats att besöka. Hela Peljesachalvön är otroligt vacker och vår enkla lilla camping är en riktig pärla.
Gårdagen tillbringade vi med sol och bad på den lilla stranden. Trots sandbotten är vattnet så klart att det får båtarna att se ut som de svävar ovan ytan. Det är inte ofta man kan se båtens skugga på botten av havet. (Bilderna får inte så bra skärpa i textflödet, klicka på bilden för bättre skärpa och för att se detaljerna och det klara vattnet bättre).
Vi gav oss också iväg på en snorkeltur. Jag skall ju erkänna att jag är lite bortskämd och svårimponerad när det kommer till undervattensliv. Efter dykning dels i Medelhavet, men kanske främst Thailand, Malaysia, Indonesien, Australien, Moçambique och Sydafrika så tycker jag mig sett det mesta.
Men det klara vattnet lockade så vi hoppare i. Vi såg lite småfisk och en typ av flundra på botten. Något som vi först trodde var en sjöstjärna eller en bläckfisk fångade vår uppmärksamhet en stund. Det visade sig sedan var ett tiotal vattenlevande tusenfotingar. Rätt äckliga faktiskt.
Sedan simmade vi runt en stund utan att se något mer än det väldigt klara vattnet. I mitt huvud hörde jag en röst.
Titta inte bara längs klippväggarna. Glöm inte att titta ut på djupet!
När jag vänder på huvudet förstår jag först inte vad jag ser. Som en gigantisk skugga sveper utanför mig. Jag simmar utåt och upptäcker att det är ett stim på tusentals barracudor som simmar runt runt i en stor cirkel. Jag ropar tillbaka Stefan som börjat simma in mot land.
Tillsammans simmar vi sedan med och i stimmet. En sådan mäktigt känsla att befinna sig i ett så stort stim. Det har aldrig hänt mig tidigare och jag önskade att jag hade haft en undervattenskamera. Det var som att befinna sig mitt i en naturfilm.
På tisdagseftermiddagen såg vi självklart fotbollen med. Vi var 2 svenskar och ett tiotal schweizare. Men segern var vår även om vi inte var fler än två som vrålade när målet kom och när matchen var slut.
Stefan bytte bort sin gula tröja mot en röd från Schweiz.
Efter matchen kom en man jag pratat lite kort med tidigare med en flaska vin och gratulerade oss till vinsten. Han var bosnier men numera bosatt i Sverige. Han hade bott i Mostar men flytt till Sverige under kriget. På sitt bröst hade han en siluett av bron tatuerad. Så många tragiska människoöden det finns från denna tid.
Nu levde han med sin fru, som hade grekiskt ursprung, och sina 2 barn i Växjö. Men varje sommar campade de på den här campingen och hade gjort så i 19 år.
Så fantastiskt trevliga människor både han och hans fru. Och så vänligt att bara komma med en flaska vin till oss så där.
Vinet var lokalproducerat och kom från andra sidan berget.
Det är sådana här möten som får en att vilja stanna kvar på en camping länge.
På tisdagskvällen hann vi även med ett besök på restaurang Bella Vista belägen på berget över campingen. En kort promenad på 700 meter men med 10% lutning tog oss upp till restaurangen.
Med vacker utsikt över vår bukt, och vår husbil, njöt vi av en god middag medan mörkret sänkte sig.
Inatt har vi sovit vår 300:ade natt i vår husbil ”Dexter”. Nu satsar vi på 365, dvs ett år.
Och jag tror vi har hittat oss en ny favoritö. Peljesac är verkligen en pärla. Synd bara att semestern går mot sitt slut och att vi har ett inbrott att ta itu med där hemma.
Men ännu är det en vecka kvar innan vi vänder hemåt. Här skall njutas!
Kram Staafs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar