2014 besökte vi Trogir för första gången och älskade staden. Dock var färden från Trogir till campingen allt annat än angenäm, extremt smal väg med bilkö och mannen svor på att aldrig köra den sträckan igen på dagtid. Då vi skulle därifrån åkte vi redan innan 7 för att undvika att uppleva det igen. Vill ni läsa om den kalabaliken så hittar ni den här:
Trogir - Sol, oväder och besök
Hur som helst så verkade mannen i år ha glömt den där jobbiga färden och var den största förespråkaren till att återvända till Trogir. Jag var inte sen att haka på. Givetvis blev det fel innan vi kom fram till den lilla staden. Vi svängde en gata för tidigt och hamnade in på en parkering. Backa gick inte, så vi fick ta en biljett till parkeringen, bommen gick upp och vi kunde köra in och vända och sedan ut igen. Vi slapp betala för dessa få minuter vi kört runt på parkeringen, gissar att det finns en minimigräns för när man börjar betala.
Sedan flöt det på bra, över den lilla stenbron över till Trogir stad och sedan ännu en strenbro över till nästa ö, Ciovo, där camping Rozac låg. Det var här det blev jobbigt sist, men idag var det mycket mindre trafik. Så även om det var lite smalt och tajt på sina ställen, så gick det väldigt mycket bättre den här gången.
På campingen var det relativt fullt men vi fick en hyfsad plats för 3 nätter. Vi tänkte att det får räcka för att besöka mysiga Trogir för middag på kvällarna.
Redan första kvällen tog vi cyklarna de 2 kilometrarna när till byn och mindes genast varför vi älskar den här staden så mycket. Lagom stort och vackert belägen intill vattnet med palmer, den fina stenkyrkan och alla gamla hus.
Det blev ett kärt återseende på restaurang Kristian där vi åt så många gånger sist. Jag visade pappan fotot jag då tog på honom, hans söner och Stefan och han mindes det så väl. Nu njöt vi av en fantastiskt god och vällagad köttbit med grillade grönsaker och strips.
Sådan härlig känsla att vara tillbaka och vi vandrade längs kajen och tittade på lyxyachterna som lagt till medan fullmånen steg upp över bergen.
Det blev en varm första natt i Trogir. Campingen är belägen på en smal udde med vatten på bägge sidor. Men vi hade plats mitt på campingen och här var vinden näst intill obefintlig. Hittills i år har vi varit förskonade från riktigt varma nätter, men här var det betydligt varmare.
Vi började fundera på vart vi ville här näst och hade mer eller mindre bestämt oss för den lilla ön Rab. Man åkte färja över från fastlandet och vi kunde sedan fortsatte norr över mot andra öar. Detta var en perfekt idé tills vi började maila med campingarna där och de svarade att de var fullbokade. Detta brukar vara en sanning med modifikation. Så vi bestämde oss för att chansa och åka över på onsdag.
Tisdagen började med en drygt 7 km lång powerwalk och under denna promenad hann vi vrida och vända på planeringen ett antal gånger. Vad hände om alla campingar på Rab var fulla? Då skulle vi bli kvar på ön utan boende eller ha åkt färja helt i onödan.
Tillbaka på campingen hade vi tagit ett nytt beslut. Vi kollar om vi kan få stanna några dagar till. Och vi kollar om det finns en bättre plats. Vi gick genast campingen runt och hittade en ledig längst ner mot vattnet. Snabbt upp till receptionen där svaret var att den troligen inte var ledig.
Troligen blev sedan kanske och efter en stunds diskussion var denna fantastiska plats ledig 5 nätter.
Man kan väl säga att de inte har riktigt koll på sina bokningar, så förmodligen hade vi fått plats på Rab också.
Vi fick snabbt i oss lite frukost, utemöbler stuvades in på toaletten, kaffebryggaren i vasken, utebordet bar jag tvärs över campingen och Stefan flyttade husbilen över till andra sidan och ner mot vattnet. Guldläge med lite skugga, 4 m till stranden och 6 m till vattenbrynet. Bästa läget!
Till vår stora glädje var temperaturen nästan 5 grader lägre här nere än mitt uppe på campingen och vi fick en svalkande vind från havet.
Nu kände vi lugnet och det kändes bra att veta att vi får stå här 5 nätter till.
Vi har under vår vistelse här i Trogir njutit mycket. Sol och bad, lång siesta i skuggan när solen är som starkast, läst böcker och njutit av vår vackra utsikt.
God mat har vi ätit, både på restauranger och hemma. Inne i Trogir åt vi grillad grouper. Helt gudomligt god, men inte helt gratis.
Vi åt fisk på samma resturang för 3 år sedan och Bogdan som skötte grillen då var forfarande på plats och gjorde gästerna nöjda med sin grillkonst. Fisk, käftor, humrar och kött trängdes på grillen och runt om oss hörde vi gästernas belåtenhet.
Till lunch har vi hittat en ny favorit. Resterna från frukostbrödet steks i olja och vitlök och toppas med hackad tomat och lök. Till dessa bruschetta äter vi sedan kroatisk lufttorkad skinka, lite salami, ost och oliver och vi har på så sätt skapat oss vår egen "Dalmatien plate".
Lite nytta har vi också gjort. På morgonen har vi alternerat mellan löpning, cykling och powerwalk. Löpningen är riktig jobbig i värmen här. Men Blodomloppet närmar sig med stormsteg, här gäller det att träna.
Vi har under vår vistelse här i Trogir passerat halvtid på vår semester. Det innebar för vår del storstädning. Lakanen är bytta, husbilen dammsugad med vår lilla handdammsugare vi köpte innan avresa och golven har torkats. Det var behövligt!
Men mitt i allt lugn och njutning har vi även haft lite dramatik. Samma dag som vi bytte plats landade en liten fågelunge på vår matta. Han verkade helt förvirrad och vi förstod snart att han inte kunde flyga. Fågeln lät sig snällt flyttas in på en gren i skuggan och Stefan ägnande sedan dagen åt att försöka lära den att flyga. Trots hans intensiva pipande hittade inte hans föräldrar honom. Hans brorsa satt i en tall en bit bort och honom hade föräldrarna koll på.
Stefan lyfte honom högre och högre och han fick öva start från Stefans hand.
Några kraschlandningar blev det, men han blev bättre och bättre. Sent på eftermiddagen hade hans mamma hittat honom och på kvällen hade pipandet tystnat och vi såg honom inte. Vi hoppas att han till slut lärt sig flyga och inte dött på kuppen.
Samma dag som Stefan hade flygkurs hittade vi även något suspekt i vattnet. Vid vattenbrynet på campingens strand låg något och guppade. Vid första anblicken såg det ut som ett flammigt finger som var lite rött i ena ändan. Tanken på att det skulle flyta runt likdelar i vattnet kändes mindre angenäm. Plötsligt dök ännu ett "finger" upp och vi kunde nu se att de hade en lite geléig konsistens. Det måste vara någon variant på manet och jag mindes en bild jag sett på Facebook dagen innan. I gruppen "Vi som skall till Kroatien med husvagn/husbil" där vi är med, hade någon lagt upp en bild på sin sons arm. Han hade blivit bränd av en manet i Split, vilket bara är ett par mil härifrån.
Stefan plockade upp "fingret" med sin badsko och gick till receptionen. Där fick vi det bekräftat att det var en manet. Den kunde brännas men var inte farlig.
Det var lugnande. Och att det var en manet och inte likdelar i vattnet.
En eftermiddag när vi var uppe vid husbilen för lunch hörde vi brandkåren rycka ut. Det var när vi stod på vår första plats och vår vy vätte in mot fastlandet. Det var en liten brandbil från byn där vi bor och givetvis undrade vi ju vart den var på väg. Då fick jag se rök stiga upp inifrån fastlandet. På fastlandet fanns en bergskam och det var från andra sidan av den vi såg röken komma. Det var helt klart en skogsbrand på andra sidan. Eftersom branden var på andra sidan berget såg vi aldrig hur utbredd den var, men rökutvecklingen ökade snabbt. Strax därpå hörde vi flygplan närma sig. Splits flygplats ligger ganska nära Trogir och planen kommer över oss när de skall landa. Men detta var andra ljud och vi fick då syn på 3 mindre plan som flyger mot bergen. De flyger på olika höjd och medan de två första försvinner ner i dalen så kan vi se hur det tredje öppnar sig och vattenbombar.
De kommer sedan tillbaka på rad ut över havet och flyger in på låg höjd och fyller sina tankar innan de stiger mot branden och dalen igen.
De bedriver sedan ett intensivt släckningsarbete timme ut och timme in. Efter några timmar ser det ut att lugna sig och bara ett plan är kvar. Sedan ser vi plötsligt lågor på toppen av bergskammen och de får kalla in fler plan igen.
Man förstår verkligen att det kan bli riktigt illa när det börjar brinna här nere. Det är kruttorrt i backen och kombineras detta med lite vind kan det bli förödande.
Stundtals kände vi oss lite instängda på vår ö. Men samtidigt väldigt trygga. Vi hade hela nersidan av berget kvar innan det kom åt vårt håll. Sedan en stenbro med vatten under över till Trogir, som är en stenstad. Sedan ytterligare en stenbro med vatten över till vår ö.
Framåt åtta på kvällen verkade de fått branden under kontroll och senare på kvällen kom inte längre någon rök.
När vi på onsdagskvällen cyklade in till Trogir hände det mest kusliga. Eftersom middagarna intas senare och senare så hade vi denna dagen verkligen bestämt oss för att åka in till Trogir i god tid. Vi var inne "redan" 19:20. Nackdelen med att cykla in "tidigt" är att det fortfarande är väldigt varmt och jag, som hade den lilla ryggsäcken med bl.a. cykellyse till hemfärden på ryggen, höll på svettas ihjäl när vi kom fram. Av med hjälm och ryggsäck och medan Stefan låste cyklarna gick jag fram till kajkanten vid bron för att få lite svalka. Jag blickade in mot fastlandet och Splits flygplats. Med lite tur skulle ett plan snart landa på flygplatsen några kilometer bort.
I min vänstra ögonvrå ser jag något fladdra. Bredvid mig stod några sopcontainrar och från dem fladdrade ett plastband med texten "POLICIJA".
Jag kunde först inte förstå varför polisen spärrat av här och 50 meter längre fram under ett träd sitter en polisman och samtalar med en man. Då ser jag något endast 10 meter framför mig.
På kajen framför mig ligger en kropp övertäckt med ett vitt skynke. Endast ett par fötter stack ut. Det var verkligen inte en syn jag räknat med att se mitt i denna idyll. Jag utbrister ett - Herregud, det ligger ju en död människa där! lagom till att Stefan kommer efter att ha låst cyklarna.
Hade det inte varit för att fötterna stack ut hade jag aldrig förstått vad det handlade om. Och givetvis satte ju tankarna igång. Undra vad som hänt? Har han drunknat? Blivit mördad? Eftersom personen i fråga var barfota så kunde vi se att färgen på fötterna, och de var mörka. Så antingen var personen mörkhyad, eller så var fötterna extremt smutsiga. En uteliggare, missbrukare... Överdos, värmeslag...
Mycket tankar for genom huvudet och i mitt fall satte det fart på fantasin ordentligt. Jag som längre drömt om att få skriva en bok och eftersom jag älskar deckare, både att läsa och på film, så skulle min bok givetvis bli en deckare. Jag har på senare år börjat spekulera i om det skulle kunna vara olika mordfall vi stöter på under våra resor. Men jag har ju inte haft något bra att utgå ifrån. Här hade jag ju mitt lik mitt framför näsan på mig.
Nu vet vi ju inte om han hittats i vattnet, men jag var kanske inte så fel ute med mina fingermaneter ändå.
Kusligt var det hur som helst.
Ikväll river vi lägret här på Camp Rozac och imorgon rullar vi norrut. Målet är vårt älskade Baska, där vi egentligen tänkte börja semestern, men valde att vända på rutten.
Det är med viss oro vi återvänder. Vi har förstått att mycket på campingen är omgjort, kanske inte bara till det bättre.
Men det får framtiden utvisa.
Semesterhälsningar från Staafs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar