Sedan tidigare visste vi att vägen kring Zadar brukar vara blåsig även lugna dagar. Där går motorvägen högt upp på broar omgivna av vatten, innan den slutligen klättrar upp mot berget och försvinner in genom en tunnel i bergskedjan och kommer ut i dalen på andra sidan.
Jag fasade för hur det skulle bli idag när det redan blåste så mycket. Än så länge hade vi vinden snett framifrån och det krängde till i husbilen då och då i byarna.
Vi närmade oss Zadar och det blev bara värre och värre. Hastigheten sänktes till 80 km/h och vi fortsatte. En tillfällig skylt dök upp med ett ord skrivet på kroatiska, jag hade ingen aning om vad den betydde. Under fanns en bild på lastbil, buss, en släpvagn och en motorcykel. Gällde den även husbilar? Borde vi svängt av?
Motorvägen krökte nu höger och vi fick nu vinden rätt från vänster. Det blir ganska mycket tryck på en husbilssida på 3 * 7,5 m. Vi mötte en och annan husvagn och husbil, så de hade ju klarat sig ner. Vi närmade oss nu första bron som går 200-300 meter ovan havet. Jag såg viken nedanför och jag såg hur vinden piskade upp moln av vatten, såg nästan ut som små tornados av vatten.
Det här kändes verkligen inte bra. Strax innan bron sänktes hastigheten till 40 km/h och ute på bron var vindens kraft enorm. Stefan hade fullt upp att hålla husbilen stabil.
Tack och lov var bron kort och på vår sida vägen ersattes stupet med fast land. Det kändes lite lugnare.
Ytterligare en skylt med olika fordon dök upp och jag sa bestämt till Stefan att nu svänger vi. Det här känns inte bra.
Vi gick in i filen för att svänga, men där tog det stopp. Bilar med husvagnar och båtar stod framför oss, en och annan husbil. Men varför körde ingen.
Vi kunde se en polisbil med blåljus på längre fram. En polis gick runt bland de främsta bilarna och några husvagnar som passerade utanför oss vinkade de in.
Att stå still och vänta var heller ingen höjdare. Hela bilen skakade och skuttade i den starka vinden. Kanske har jag hört och sett för mycket skräckhistorier om bilar, då främst lastbilar, som välter pga blåst. Men vår placering kändes allt annat än stabil. Våra fjuttiga 3,5 ton kändes som ingenting mot vinden. Det enda positiva var att vi hade fast mark på vår insida. Om vi nu blåste omkull fanns ett vägräcke och sedan en slänt uppför, så vi skulle inte komma så långt.
Någon enstaka bil med husvagn fick passera längst fram, men varför släppte de inte fram fler? Var avfarten ner till kustvägen för blåsig?
Till slut gick jag ut för att fråga polisen. Jag såg noga till att hålla mig innanför räcket, en bil med båt krängde oroväckande mycket framför oss.
Väl framme vid polisen såg jag flera turister sitta i polisbilen. Då klarnade det hela. De skrev böter!
Jag dubbelkollad med dem. Japp, böter för att vi inte svängt av första avfarten. Vårt fordon tillhörde den kategorin som borde svängt.
Förare, körkort, registreringsbevis och betalning. Sedan släppte de fram oss. Skyndade mig tillbaka till Stefan och skickade fram honom till polisen. Att betala böterna på 500 Kuna (ca 650 SEK) kändes närmast som en befrielse. Bara vi fick komma här ifrån.
Vi fick sedan svänga av ner på kustvägen och jag blev betydligt lugnare till mods. Visst blåste det här nere med, men inte lika mycket som högt uppe på motorvägens broar. Eftersom blåste kom inifrån landat och vi körde norrut längs bergskammen, så gav den oss lite lä i höger körfält. Men över vissa broar eller när det blev klyftor och raviner i berget fick vi passa oss för starka kastvindar.
Inget ont som inte för något gott med sig, kustvägen var gudomligt vacker och landskapet väldigt annorlunda. Karga öar, vars landskap liknade månens, låg utanför och tillsammans med det blå havet och den blå himmel bildade de en vy enbart bestående av färgerna blått och beige-brunt.
Mil efter mil fortsatte detta landskap, som trots sina få färger var så vackert. Vinden piskade fortfarande upp kaskader med vatten ur havet.
När vi närmade oss ön Krk hade vinden lagt sig lite och vi kunde köra över bron utan någon större fara.
Några timmar senare än beräknat, men med livet och husbilen i behåll, stannade vi på parkeringen utanför campingen Zablace. Där var ingenting sig likt. Att den lilla incheckningsfilen utökats till en större parkering var givetvis positivt, men allt efter det var bara negativt. Denna campingen som vi besökt under så många års tid och tyckt så mycket om. Vad hade de gjort?
De stora fria grönområdena där vi alltid stått hade ersatts med campingstugor. Gräsmattorna och de skuggande träden var borta. På en av de gamla gräsplättarna hade man lagt grus och delat in i minimala campingplatser. Två små grönområden med fria platser fanns kvar och där rymdes inte en kotte till.
Den gamla men fullt funktionsduglig receptionen samt en servicebyggnad med toa och dusch var rivna och hade ersatts med en ny flashig byggnad med reception och en sky bar ovan. Djupt besvikna över att en av våra favoritcampingar förvandlats till en stugby checkade vi ändå in och lyckades få en plats på de bokningsbara platserna.
Där kände vi oss mest inklämda på de små platserna och hade inte mycket utsikt över bergen då närliggande fordon stod tätt parkerade intill oss. För andra gången idag kände vi oss blåsta. Vad hade de gjort med vårt älskade Zablace?!?
Vi hämtade hem en pizza och delade på. Väl i säkerhet på campingen vågade Stefan berätta för mig vad polismannen sagt när han skrev ut våra böter. Av alla olyckor som sker på Kroatisk motorväg så sker ca 4% på sträcken vid Zadar och just på grund av blåsten. Tack god Gud att allt gått bra.
Varma och trötta efter dagens färd och besvikna över Zablace gick vi ner till stranden och tog ett dopp. Vi hoppades detta skulle göra oss bättre till mods. Tyvärr hjälpte det inte, här kunde vi inte stanna. Tog cyklarna och gav oss ut på tur i Baska. Byn i övrigt verkade oförändrad vilket kändes som en lättnad.
På hemvägen tog vi en sväng förbi Mali, den lilla campingen i Baska. De kunde utan problem ta emot oss imorgon. Så får det bli, imorgon bitti skall det flyttas.
Så vi cyklade tillbaka till Zablace, checkade ut endast några timmar efter att vi checkat in och betalade för en natt.
Priset hade höjts med närmare 100 kr per dygn sedan juli förra året.
När bristen på servicehus gjorde att duschkön på kvällen ringlade lång, kändes beslutet att flytta ännu bättre. Det slutade med att vi duschade i husbilen.
Det enda positiva som hände var att natten blev sval men det kan vi väl knappt tacka Zablace för.
Vid fyra på morgonen var det endast 18 grader och vi var uppe och stängde några fönster och fick för ovanlighetens skull dra på oss täckena.
Måndagsmorgonen bestod av en kaffe och sedan en snabb flytt de 300 meterna till Camp Mali. Installerade oss och var så nöjda. Även om inte platserna är så stora här heller så är det en annan rymd. Campingen är så liten så man känner sig aldrig instängd och har vy åt flera håll. Dessutom är den mycket mer personlig då ägaren och hans fru ofta vistas bland gästerna och skojar och pratar. Vi bodde på Mali 2012 men övergick sedan till Zablace just pga av de stora grönområdena. Då de nu var borta kändes bytet tillbaka till Mali så rätt.
Under vår vecka här i Baska har vi hunnit med de flesta av våra favoriter. Vi har ätit god och billig schnitzel hos våran farbror på restaurang Ragusa. Han blev så glad när vi dök uppe år igen. Lite tröttare än sist och hans bägge söner drev nu restaurangen. Men några timmar per kväll stod han traditionsenligt på gatan och vinkade in turister. Men åldern började ta ut sin rätt och när skymningen kom började han få svårt med synen och orken och vankade då hemåt längs Baskas gränder.
Ett besök på restaurang Mango har det också blivit. Den ena kyparen kände igen oss direkt och vinkade in oss. Att han är hockeyfantast och att ett av hans favoritlag är HV71 gör det hela ännu roligare.
En annan matupplevelse är restaurang Lantino där vi bokade bord en kväll. Trots att vi valde det dyraste de hade på menyn, Chateubriand, och drack vin och vatten till, så hamnade slutnotan endast på 450 SEK för oss bägge två. Och gudomligt gott var det.
Juli är verkligen högsäsong här nere och i år kändes det som det var mer folk än vanligt på stranden. Så de flesta dagarna har tillbringats på badklipporna. Tyvärr har det varit mer folk än vanligt där med. Har fler hittat denna pärla? Tyvärr har det varit mest svenskar, vilket känns trist. Roligast är när det blir lite blandade nationaliteter. På vägen bort till klipporna ser man ner i det kristallklara vattnet. Det är svårt att tro att det är ca 4 m djup här.
Det blev också en dag på den lite mindre befolkade stranden Vela Luca. Endast 10 min med taxibåt ligger denna stranden skyddad inne i en vik. Betydligt lugnare och vackert belägen med höga berg omkring.
I år var sluttningarna betydligt grönare än förra året. Kanske beror det på alla de åskoväder som dragit förbi Krk i sommar. Baska har fått betydligt mer regn i år än tidigare år.
Stranden på Vela Luka består av små små vita stenar och vattnet är kristallklart.
Medans vi låg där och flöt och svalkade oss tittade jag upp mot skyn och fick se en stor rovfågel cirkulera över bergen och stranden. Breda vingar med lite vitt på och en enorm vingbredden. Googlade på örnar, men endast kungsörnen finns i Kroatien och dess utseende stämde inte helt överens fågeln som bevakade oss.
3 löppass har vi hunnit med under vår vecka i Baska. Och även om vi är trötta på morgonen och solen redan värmer på, så är det få platser som är så underbara att löpträna på som här.
Turen börjar oftast längs med ån, lite skugga och svalka under träden och fåren betar längs den lilla stigen. När man viker in mot Baska och kommer in i turistkvarteren sprider sig dofter av kaffe, nybakat bröd och croassianter. Det luktar förrädiskt gott när man kommer flåsande på fastande mage.
Löpningen fortsätter sedan upp i gamla delen av Baska där den blankslitna gatstenen glimmar som guld i morgonsolen. Nerför i de trånga gränderna och löpstegen ekar högt mellan husen. Lyckan är när man når den lilla vattenkällan när gränderna öppnar upp sig. Där kan vi svalka av oss innan turen fortsätter längs kajen och det inte längre finns någon skugga utan en gassande sol steker på.
Egentligen hade vi tänkt att avsluta vår resa med 4-5 dagar i södra Tyskland. Planen var att besöka slottet Neuschwanstein och cyklat och vandrat lite i de vackra omgivningarna. Slottet ses som förebilden för Disneys Törnrosaslott.
Ni känner säkert igen det. För bilder på slottet och omgivningarna, klicka på länken: Neuschwanstein
Men i vanlig ordning är ju inte vädret med oss. Med den här prognosen kändes vandring mindre lockande, oavsett vackra slott.
Så det blev några extra dagar i Baska, men imorgon är det dags att påbörja vår hemresa. Exakt vilken väg och vilka stopp det blir har vi ännu inte bestämt.
Det vi har bokat är en båt mellan Tyskland och Danmark på torsdag och på måndag morgon bör vi vara tillbaka på jobbet. Men fram tills dess får vi se vart vi tar vägen.
Vi summerar hittills 4 fantastiska semesterveckor som tagit oss till både nya och bekanta platser. Vi har också insett att ju tidigare semester desto bättre. I juli är alla andra turister här. Och kanske har de norra delarna av Kroatien gjort sitt för vår del. Det har blivit för mycket turister och för exploaterat. Givetvis går tankarna redan inför nästa sommar och vi har blivit mer och mer sugna på Italien. Kanske är det efter 7 år här nere dags att ta en Kroatienpaus nästa år och se vad Italien har att erbjuda. Vi har träffat flera personer under vår resa som varit där och vi har fått lite tips. Dessutom har vi husbilsvänner som är där just nu och lägger ut lockande bilder.
Men det finns ju fler vackra länder i Europa. I september tar vi med svärmor på en efterlängtad resa till Paris, så vem vet, kanske blir vi efter det sugna på Frankrike till nästa sommar...
Tack ni som följt oss på denna resan och läst min blogg. Detta blir trogen sista inlägget, eventuella bilder från hemresan publiceras direkt på Facebook.
(Mor och svärmor, ni får dem på mailen).
Stort tack till min underbara mamma och våra fantastiska grannar Jocke och Angelica, som sett efter och skött vårt hus när vi varit borta.
Semesterhälsningar från Staafs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar