2011 var vårt första år i Kroatien och vi reste då i Istrien i norra Kroatien, även kallad Pula-halvön.
Då mörkret lagt sig hördes ett konstigt ljud över campingen. En fågel ropade, ett entonigt och lite ödsligt läte. Ibland besvarades lätet av ännu en fågel. Ibland satt de nära campingen, ibland längre bort.
2012 då vi var tillbaka i Kroatien hörde vi lätet igen. Varenda kväll ekade lätet över campingen, vi spelade in, följde ljudet, försökte få se fågeln. Men lyckades inte.
Vi åkte vidare till ön Krk och staden Baska och samma fågel höll låda där varenda kväll. Jag var då helt övertygad om att det var en sjöfågel.
Så för några år sedan fick vi veta vad det var. En UGGLA!!!
Ni som känner mig vet ju att jag har 3 fobier. Älgar, ugglor och rävar. Att höra en uggla hoa hemma gör att tårarna rinner på mig och jag hyperventilerar. Att se en bild på en uggla med stora uppspärrade gula ögon är bland det värsta som finns.
Av någon konstig anledning ser jag mer ugglor än andra. Min man hade inte sett många i sitt liv innan han träffade mig. Men sedan dess har han sett desto fler. De söker sig till mig och jag är allt annat än nöjd. De flyger över mig på löpturen, hoar i skogen nära vårt hus, passerar vägen när jag kör bil osv.
Ugglan vi hör i Kroatien tillhör släkter Scops owl, en dvärgberguv. Kanske är det just det speciella lätet som gjort att jag har kunnat hantera alla dessa ugglor och ljud.
Vi länken kan ni se ugglan och lyssna på dess udda läte.
Scops owl
Under årets semester i Kroatien så var det dåligt med ugglor i början. Kanske häckar inte scops owl i de södra delarna av Kroatien.
Men uppe i Baska var det dags igen och vår första natt där hörde jag dessutom 2 sorters ugglor. Dels vår scops owl och en med det "vanliga" uggle-lätet.
Trots att vi tillbringat flera veckor per sommar i Kroatien de sju senaste åren och hört ugglor i princip varje kväll, så har vi aldrig lyckats se någon.
Det är nu sista kvällen i Baska och vi är på väg hem till campingen efter en sista god middag. Eftersom vi skall åka tidigt morgonen därpå bestämmer vi oss för att gå förbi bageriet redan nu och handla frukostbröd.
När vi kommer tillbaka ut från bageriet stannar Stefan till och tittar upp i luften.
- Vad är det, säger jag?
- Jag tror jag såg en scops owl nu, säger Stefan då. Och om det var det så sitter den i trädet där.
Vi går fram till trädet några meter framför oss. Stefan får då syn på ugglan igen och i samma stund lyfter den igen men flyger bara några meter runt på trädets andra sida.
Vi skyndar oss runt och får då se den sitta i en murken del av trädet.
Strax därpå försvinner den ner i hålet i trädet, är borta några sekunder, kommer upp igen och lyfter snabbt.
Vi kan ju knappt tro våra ögon. Vi har fått se vår första dvärgberguv. Och detta på bara några meters avstånd. Hålet i trädet var bara 3 meter upp.
Jag var också förvånad över att jag inte blev mer rädd. Och hur liten ugglan var. Den såg pytteliten ut där den satt. Som en mindre duva, fast smalare.
Upprymda av vad vi precis upplevt blir vi sakta medvetna om vår omgivningen. Bredvid oss står 3 personer och tittar på samma sak som oss. Vi börjar prata och får då veta att de sett ugglans för första gången igår och de är nu tillbaka med en ordentlig kamera. Med största sannolikhet häckar ugglan i trädet, för de har sett den komma och gå flera gånger.
Vi behöver inte vänta särskilt länge innan det är dags igen. Ugglan landar på avsatsen, visar sig en knapp sekund, ner i boet och matar, upp igen och lyfter.
Vi är eld och lågar. Och jag inte minsta rädd.
Tillsammans med de andra, tjecker som visade sig bo på samma campingen som oss, går vi tillbaka till campingen. De för att skicka ner fler i familjen och byta barnvakt. Jag för att byta kamera. Inte lätt att få bra bilder med mobilen.
På plats visar det sig att jag precis missat att både herr och fru uggla var och matade samtidigt. Sedan dess har de inte synts till på länge.
Jag gör mig redo med kameran och inser att det inte är lätt med fokus i mörkret. Blixten laddar långsamt och jag tar några testbilder.
Plötsligt kommer en av dem tillbaka, jag söker upp den i linsen, får fokus, trycker, inget händer. Blixten laddar långsamt och ugglan hoppar ner i boet.
F-n!
Jag hoppas kunna ta den när den kommer upp, men jag är för långsam och ugglan lyfter innan bilden tas.
Trodde jag. Bredvid mig hoppar tjeckiskan av glädje.
- Du fick den, du fick den!
- Nej, säger jag. Jag var för långsam.
- Nej, jag såg på din display, kolla bilden!
Och till min stora förvåning och glädje inser jag att jag tagit den perfekta bilden. Ugglan hann aldrig iväg utan bilden togs i samma hundradels sekund som den lyfte vingarna för att flyga.
Lyckan är total.
En stund senare får jag en ny chans och lyckas då fånga den
när den sitter still utanför boet.
Vi är alla upprymda av händelsen och att vi lyckats få några bra bilder. Vi är också förvånade över platsen de valt att häcka på. Ett av Baskas mest stimmiga område precis där gågatan börjar. Flera bilar vänder och parkerar här, restauranger, bagerier och del av campingen ligger inom 30 m. På andra sidan gatan ligger ett stort lekland med hoppborg, radiobilar, minikarusell, airhockeyspel och hög musik. Jublande barn som får leka samt skrikande barn vars föräldrar inte vill stanna på leklandet, hör till de mest frekventa ljuden och skapar allt annat än lugn för ugglorna.
Förmodligen la de sina ägg här innan turistsäsongen drog igång och nu fanns ingen återvändo.
Vilken fantastisk avslutning på vår vistelse här i Baska. Jag somnade väldigt nöjd den kvällen. På måndagsmorgonen rullade vi nordöst ut på motorvägen men körde inte särskilt långt.
Redan 9:30 anlände vi till Camping Slapic några mil sydväst om Zagreb. Campingen låg mitt ute i skogen men med närhet till den lilla byn Duga Resa. Vi hade fått tips om att det skulle vara väldigt fint här.
Det var det minsta man kunde säga. För att komma in på campingen passerade vi över floden Mreznica och såg hur fint och klart vattnet var. 2 gigantiska svanar simmade runt mitt i allt det gröna och blå. Så otroligt vackert.
Tyvärr var ju platserna närmast floden tagna, så vi fick bo lite högre upp. Vi installerade oss och utforskade sedan campingområdet. Fräscha servishus, en liten restaurang och vackra omgivningar där alla nationaliteter blandades på området.
Vi gick ner mot floden som rann längs med hela campingen. Smaragdgrönt klart vatten som var fullt av fiskar.
Vi gick upp en bit på området och hoppade i vid den gamla kvarnen. Sedan flöt vi med strömmen ner mot campingens badplats. Vilket ställe!
Små åar rann till och personer kom simmande både här och där. Ibland bildades som små sjöar med lugna partier, ibland var det mer strömt och små vattenfall bildades i floden.
En stor fisk sprattlade till när jag skulle ta mig upp ur vattnet. Den hade stått gömd under några trädrötter.
Svala bestämde vi oss för att utforska omgivningarna med cykel. Iväg längs den lilla byvägen och intet ont anande passerade jag ett fält med en lyktstolpe. Längst ner var stolpen omgiven av en björnbärsbuske, vilket gjorde att jag inte såg vad som fanns på andra sidan stolpen. Så jag håller på att fara av cykeln då en stor stork kliver fram bakom stolpen. Jag stannar med andan i halsen medan storken i godan ro kliver ut på åkern.
Stefan står och ser på en bit bort. Vår andra närkontakt med ovanlig fågel inom loppet av 12 timmar.
Stefan har också upptäckt ett bo en bit framför oss. I en av lyktstolparna, med sladdar, kablar och sockerbitar hängandes huller om buller, har storkarna byggt bo och 2 relativt stora ungar finns i boet.
Själva Duga Resa var inte mycket att se och vi vände hemåt igen. Mamma stork hade då flyttat upp till sina ungar i boet.
Varma beslutade vi oss för ännu ett bad. Vi gick upp till kvarnen för att hoppa i från fallet. Att simma dit motströms hade vi testat innan. Det var i princip omöjligt p.g.a. strömmen. Men hoppade man i ovan fallet så kunde man simma längs kanten nära fallet och nästan komma in bakom.
Vad jag inte vet när jag skall hoppa i är att en av de gigantiska svanarna närmar sig bakifrån. Så samtidigt som jag hoppar i simmar svanen ner genom fallet. Stefan som står och fotograferar det hela ser ju vad som händer, men jag är lyckligt ovetande och som tur är simmar den vidare ner i floden. De kan ju vara riktigt ilskna om de tycker man kommer för nära.
Jag förstår inte vad som hänt senast dygnet. Har jag förvandlats till någon form av fågelmanet?
På kvällen drar ett regn och åskväder in över campingen. Vi hinner packa in alla våra saker och sitter på restaurangen medan åskan mullrar mellan bergen.
Vi beställer en kött-tallrik för 2 och får otroligt mycket mat. 2 schnitzlar, 2 köttspett, 2 fläskkotletter och 2 hamburgare. Till detta serverades strips, kokta grönsaker, stekta champinjoner, ajvar och hackad lök. Så gott och så mycket mat för knappt inga pengar alls. Det fick bli en låda med hem från restaurangen som vi kan ta till lunch.
Tisdagen tillbringades med att passera diverse gränskontroller och köra motorväg. Från Kroatien upp till Slovenien, Österrike och upp i Tyskland.
Natten till onsdagen sov vi på vårt favoritställe utanför Regensburg. Lätt regn och 18 grader var inte vad vi var vana vid.
Onsdagen blev en regnig dag genom Tyskland men vi hade tur och slapp de värsta köerna. Efter att den årliga shoppingen på Calles i Rostock uträttats körde vi ut till byn Warnemünde som ligger i inloppet till Rostocks hamn.
Vi parkerade på ställplatsen vid inloppet och det visade sig då att det var hamnfestival och massa folk var i rörelse. Orkestrar och körer sjöng från båtar och på stan, mat- och ölstånd, en kryssare la ut varpå alla båtar i inloppet, inklusive han själv, tutade.
Vilken uppståndelse. Det kändes som vi klivit mitt in i ett nöjesfält.
Vi tog en dusch och för första gången på 5 veckor drog jag på mig jeans. Efter alla dessa veckor i bikini och klänning med mycket god mat och dryck fick jag ju vara glad att de gick på.
Vi gav oss sedan ut på byn och för oss blev det varsin pizza på en restaurang i den lilla hannen. För mig var det mitt livs godaste pizza med parmaskinka, ruccola, parmesanost och körsbärstomater.
Mätta och belåtna återvände vi till husbilen och vi hade precis somnat när värsta fyrverkerierna drog igång. Samtidigt som himmelen färgades av alla regnbågens färger så la ännu en kryssare ut, varpå alla båtarna tutade igen så det stod härliga till. Då både tutorna och fyrverkerierna tystnat blev det knäpptyst.
Festen var över och folket återvände hem och vi somnade gott.
Torsdag eftermiddag parkerade vi hemma på Storhagen efter 33 dagar hemifrån och 509 körda mil. Kändes bra att komma hem igen och glada att allt gått bra både med bil och oss och att vi fått hålla oss friska.
Efter att ha sovit en natt i våra sängar blev abstinensen för stor. Så på fredagen tog vi husbilen till min syster och hade en trevlig kväll tillsammans med kubb, grill och bad i deras pool.
Efter att på lördagen varit hemma och tvättat, sett ikapp lite Morden i Midsummer och röjt upp lite tog vi ännu en tur med husbilen och åkte upp till Baskarp för natten. Tillsammans med ett 15-tal andra husbilar av blandad nationalitet fick vi nästan semesterkänsla igen.
Nu finns det ingen återvändo. Imorgon väntar jobbet igen. Och med regnet som öser ner utanför känns det helt okej.
/Marit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar