Så på söndag morgon var vi där klockan åtta och frågade efter moppe. Då undrade hon om vi hade bokat, för annars fanns det ingen. Suck! Hur skall de ha det?!?
Vid frukost frågade vi igen. Då sa hon
- Kom tillbaka klockan 10.
- Varför då undrade vi.
- För att uthyrningsfirman öppnar 9.
- Kan vi inte komma 9 då? Det kunde vi.
Vid 9 hade vi bestämt oss för att skjuta på vår tur en dag, men fick då svaret att det fanns en moped vid 11. Det tyckte vi var försent och vi lyckades nu boka en för måndag och tisdag.
Det blev istället en dag på hemmaplan. En riktigt varm dag utan vind och inga surfvågor. Största uppståndelsen väckte en krabba som tagit sig ner i poolen på hotellet vi brukar ligga nedanför på stranden.
Efter lite stimmande på måndagsmorgonen så fick vi äntligen vår moppe. Fritzsons gav sig iväg på en tur med en longtail-båt och vi styrde moppen norrut mot piren i Nam Khem som vi fått tips av från Fritidsresor. Passerade vackra landskap med kullar, odlingar, små byar, gummiplantage och skolor. Väl framme vid piren tog vi färjan över till Koh Kho Khao. Färjan över tog 10 minuter och kostade 60 bath (15 SEK) för oss och moppen.
Att komma ner till stranden var magiskt. Har nog aldrig sett något så vackert och harmoniskt i hela mitt liv. En flera kilometer lång vit sandstrand, knappt en människa och grönskande träd i bakgrunden. Sun Beach bestod av en liten resturang, 10 enkla solstolar med smakfulla parasoll av palmblad. Ett lugn vilade över hela platsen och soft musik på låg volym strömmade ut från baren. Solstolar var gratis, bara att slå sig ner.
Vi delade en öl och njöt. Killen i baren pekade på en liten strimma sand som stack upp några kilometer till havs. Han sa sedan namnet på ön och jag kände igen namnet. Det var där familjen Fritzson skulle tillbringa dagen. Longtail-båt med ett snorkelstopp vid ett rev och sedan lunch, sol och bad på en sandö.
Vi solade och badade en stund och gick sedan upp till restaurangen. Beställde en kyckling sweat-and-sour och en kyckling med grönsaker och cashewnötter. Jättegod mat i underbar miljö. En lunch att minnas och tänka på i de kalla vintervindarna hemma.
Sedan hoppade vi på moppen igen och styrde kosan mot öns norra del, en resa på ca 2 mil. Enorma raksträckor och knappt ingen trafik. Landskapet byttes sedan mot slätter blandat med skog och kor betade längs vägarna. Storkliknande fåglar gick bland korna. Om jag blivit transporterad hit med förbundna ögon hade jag aldrig lyckats gissa att jag befann mig i Thailand.
Vi fortsatte ner till stranden och blev återigen överraskade. Strandremsan här var helt enormt bred, flera hundra meter. Stranden var säkert drygt en mil lång och om möjligt ännu mer öde än den förra. En liten restaurang med fina blomsterarrangemang och fina möbler var det enda som fanns.
Vi stannade till för att ta ett dopp men höll på att bränna fötterna av oss innan vi var nere vid vattnet. Det var riktigt varmt nu och trots den ljusa sanden hade den sugit åt sig massa värme.
Vi njöt av ett svalkande bad, tog lite bilder och fascinerades av omgivningen. Hur vackert det än var här så kändes det nästan lite ödsligt. Någon mer restaurang skymtade på långt håll och vi hade sett någon skylt om något hotell, men annars fanns inget. Den breda stranden förstärkte den ödsliga känslan, kändes nästan som vi befann oss i en öken.
Nä, då var nog öns södra delar finare och mysigare med lummiga träd i bakgrunden.
Vi vände söderut igen. Trots fartvinden så var det riktigt varma vindar. Jag fick plötsligt en känsla av att befinna mig väldigt långt bort och tanken på att jag om en vecka skulle sitta på jobbet kändes så overklig, nästa orimlig.
Vi körde ner till färjan för att vända hemåt igen och kom dit precis när den började lägga ut. Men kaptenen såg oss och Stefan slog aldrig av på farten, så kaptenen sänkte bara landgången en decimeter till och vi körde på i sista sekund.
När vi körde hemåt fick vi för oss att stanna till på Sai Rung Waterfall. Skylten visade 2,5 kilometer och vi svängde av huvudvägen. Vi körde kilometer efter kilometer men ingen skylt. Man kunde se höga berg och kullar och kände att temperaturen sjönk. Så vi borde vara nära. Vi fortsatte och fortsatte men inget vattenfall. Om det är något jag har lärt mig av alla de gånger vi letat vattenfall i våra dagar är att avstånden stämmer sällan. Så vi körde lite till. Då plötsligt dyker en skylt upp men namnet stämmer inte överens med det vi läste innan. Detta hette Thon Tham Waterfall, men vi svänger ändå. Vägen blir mindre och mindre, asfalten upphör och underlaget övergår till grus och stenar av blandad storlek. Det var inte helt lätt att ta sig fram då den lilla vägen kringlar sig upp och ner längs kullarna. Med vanlig bil skulle jag säga att det varit omöjligt, med moppe gick det. Just när vi undrar om vi är rätt möter vi ett annat par turister på moppe.
En stund senare kommer vi fram till en grusplan och parkerar. En skylt visar ner oss 100 meter ner och vi följer stigen och möts av en uppdämd damm med ett litet litet fall. Inte mycket för världen, men omgivningarna var vackra med höga grönskande kullar med tät regnskog och alla djungelljud omkring oss.
Så det kändes ändå värt besväret. Mitt i allt på en kulle stod en Buddha-staty. Udda valt ställe kan tyckas, men det fanns säkert en förklaring.
När vi nästan var ute på huvudvägen igen såg vi skylten till Sai Rung Waterfall. Vi hade missat den, men av ren tur hittat ett annat fall istället. Vi svängde in även för att kolla även detta. Bättre väg och inte så långt. Vattenfallet var fint men inget märkvärdigt. Några thailändska familjer var där och badade. Vi måste nog erkänna att vi efter sommarens besök i Plitvice National Park i Kroatien med alla dess underbara vattenfall i tusental är något bortskämda. Det krävs nog ett besök vid Viktoriafallen eller Niagara för att vi skall bli imponerade igen.
Innan vi kom ut på huvudvägen stannade vi till vid ett gummiplantage. Gummiträden växtre i prydliga rader och gummit hängde på tork likt tvättade handdukar.
Hemma på Bhandari träffade vi på familjen Fritzson för gemensam middag på en italiensk restaurang. De hade också haft en bra dag på sin sandö och nästan varit själva där.
Tisdag morgon 20 januari och i Elvins värld den bästa dagen här nere. Hans 4-års dag!
Alla vi andra väckte honom med sång, paket och ljus på morgonen. En riktigt trött Elvin kämpade verkligen för att vakna, men nyfikenheten tog sedan överhand och han blev sedan pigg nog att öppna sina paket. Vi hade köpt dem här nere enligt de önskemål han delat ut under resans gång.
Efter frukost tog jag och Stefan moppen upp till vårt nyfunna paradis på Sun Beach på Koh Kho Kha igen. Den stora färjan var trasig just nu så vi fick med hjälp av en thailändare köra ombord moppen på en longtailbåt just avsedd för moppetransport över sundet.
Sedan körde vi de 2 kilometerna upp till Sun Beach där vi njöt av lugnet, sol, bad, vacker omgivning och god mat.
Vid två vände vi hemåt igen, idag hade vi en tid att passa. Men vi hann ändå göra en liten avstickare. Jag var så nyfiken på ett något som liknade ett kyrktorn som jag sett sticka upp bland träden. Några hundra meter in från huvudvägen låg en katolsk kyrka. Det var verkligen otippat.
Hemma tog vi en snabb dusch och mötte sedan upp Fritzsons. En överraskning väntade för Elvin. Klockan 4 gick vi alla till ett litet kaffe uppe i byn där vi beställt en jordgubbstårta. Elvin blev överlycklig och vi satt sedan där och fikade bland en inredning som var allt annat än typisk Thai. Kaffet var gudomligt och tårtan riktigt god för att vara thailändsk.
Kvällen spenderades sedan med poolparty allt enligt Elvins önskemål. Bad, kurragömma vid poolområdet och slutligen "Tjuv och polis". Sedan kom myggen och vi fick flytta inomhus. Grabbarna tog moppen till Mc Donalds och hämtade mat som vi avnjöt i Fritzsons bungalow.
På onsdagen nöjt Stefan och jag på hemmaplan på vår strand. Gigantiska surfvågor och en god bok på stranden. Jag avslutade eftermiddagen med en massage. Fritzson gav sig av mot vår nya ö-favorit. Skall bli spännande att höra hur de haft det.
Imorgon åker vi alla mot nationalparken Kho Sok, det skall verkligen bli spännande att se mer av inlandet.
/Marit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar