Marknad, surf och golf blandat med starka känslor

Så var det då dags för den berömda marknaden. Familjen Fritzson utlovade bra shopping och matmöjligheter. Vi var väl från början inte jättesugna på vare sig shopping eller maten där, men lovade att ge den ett försök.
Att himmeln valde att fullständigt öppna sig i samma stund som vi hoppade på taxin gjorde väl inte det hela bättre. Men fram kom vi och tog skydd under en överbefolkad restaurang. Omöjligt att få bord och syrran såg fram emot mat från ett simpelt marknadskök.
Så när regnet lugnade sig något gav vi oss in mot marknaden. Det fanns flera matställen på rad och de var alla fyllda med turister och thailändare som flytt regnet och sökt skydd under de enkla taken. Tillslut lyckades vi få ett bord och sedan skulle vi beställa mat. 

Det regnade fortfarande rejält och det var inte lätt att pressa in kroppen mellan de glödheta grillarna och den lilla takkanten som stack ut. Vattnet droppade ner från taket rätt ner i nacken och vi valde snabbt några kycklingspett och en majskolv.

Lite ris fick vi också, men det var kallt. Skall väl erkännas att det var lite roligt att sitta i denna enkla byggnad och äta billig och enkel mat. Men det var väl ingen wow-upplevelse rent smakmässigt och jag funderade mycket på hur vi skulle må av maten.

Regnet upphörde medan vi åt och vi strosade sedan runt en stund på marknaden. Stora pölar och lervälling ökade väl inte direkt shoppinglusten och när Elvin sa: - "Jag vill åka hem nu", kunde jag inte annat än att hålla med.
Min shoppingglada syster sa att hon helst vill åka tillbaka själv nästa gång så hon får handla i lugn och ro.

Tillbaka på vårt hotell gav Stefan och jag oss ner till stranden och åt ännu en omgång mat. Den första hade ju bara kittlat till i magen.

Jag var extra glad när jag vaknade på söndagsmorgonen och insåg att jag faktiskt mådde bra. Varken det kalla riset eller 2-kronors kycklingspetten hade det varit fel på. Inte heller colan som legat på kylning i en stor vattentunna och som vi drack direkt ur burken på hade gjort oss dåliga.

Söndagen tillbringades på stranden och det var en fantastiskt rolig dag.
De få strandförsäljare vi har är inte alls jobbiga och tjatiga. Men de är väldigt smarta och anpassar sitt sortiment efter väder och vind. Idag var det rejält stora vågor och de bröt perfekt in mot stranden. I försäljarnas sortiment idag fanns endast body-surfbrädor. Två inhandlades direkt och vi roade oss sedan allesammans i vågorna. Mitt utanför vår strand ligger en stor klippa med en fyr. Då vågorna kommer in mot vår strand slår de mot fyren och delar upp sig på var sin sida. Längre in mot stranden möts de igen och när de slår ihop bildar de den perfekta surfingvågen.

De gällde att hålla koll på varandra för ibland blev man omkullspolad fullständigt. Syrran plockade upp en 5-6-åring som låg under vatten efter en stor våg. Inga föräldrar verkade vara i närheten och hon tog med honom in till stranden. En bit upp mötte hon en man som verkade vara pappa till pojken. Han kom från poolområdet och kan inte haft någon koll på sin son. Med kommentaren "He's a good swimmer" tog han sin son och gick iväg. Fruktansvärt skrämmande hur en del föräldrar beter sig.

På måndagen var det dags för White sand igen. Vi lyckades nu få taxichauffören att köra oss direkt till stranden norr om White sand där vi hittat den mysiga restaurangen i lördags.
Där njöt vi nästan ensamma på stranden hela dagen. 

Svalkande bad, lite strand-tennis, byggnationer av sand och strandpromenader. Bakom trädkanten låg lyxiga resort med fina bungalows med bästa strandläge. De flesta med egen pool också. Men några människor såg vi knappt till. Lunchen åt vi givetvis på "Rim lay" och till efterrätt blev det pannkakor med banan och choklad från ett enkelt bord.

När det blev dags för hemresa gick Fritzsons lite före oss. Stefan och jag skulle precis gå vi med när en liten blond pojke endast införd blöja kom gåendes framför oss. Han kan knappt ha varit mer än 2 år och inga föräldrar syntes. Han fortsatte målmedvetet stranden bort i rasande tempo medan vi plockade ihop våra sista saker. Fortfarande inga föräldrar.
Nu kändes det verkligen inte bra! Stefan gick efter barnet och jag gick in mot området där han kommit från. Stora skyltar visade tydligt "private property" men det sket jag fullständigt i. Fick syn på en bungalow med altandörrarna öppna och med en leksakshink utanför. Jag klev in på området och ropade "Hello". Efter en stund kom en tysk man ut och jag frågade om han saknade sitt barn. Det hoppades han verkligen inte sa han, hans barn borde vara med sin nanny. Men han följde med mig och på stranden mötte vi Stefan och den lille killen. Det var inte hans barn, men han kände igen honom. Han var också tysk och bodde i en bungalow längre bort.
Jag gick upp till den väntande taxin och Stefan, barnet och tysken gick till hotellet för att hitta föräldrarna. Där fick de hjälp av personalen att hotta föräldrarna och Stefan återvände till oss.
Två vilsna barn på två dagar där det kunde slutat mycket illa. Fruktansvärt skrämmande! Hur kan man vara så oansvarig som förälder. Är man inte mer rädd om sina barn eller förstår man inte faran med vattnet och vågorna?!?

Tisdagen tillbringade Staaf på stranden och Fritzsons vid poolen. Då vi träffades på eftermiddagen visade en stolt Elvin upp vad han lärt sig under dagen. Utan armpuffar hoppade han helt själv från kanten och simmade sedan in till stegen. Simningen skedde mest under ytan men några simtag över ytan blev det också. Lille plutten så duktig han är! Inte ens 4 år än.
På tisdagseftermiddagen tog vi en taxi till "Tsunami Memorial Park". Där fanns den omtalade polisbåten 813 som innan vågen låg 1 kilometer ut till havs men spolades hela 2 km upp på land. 

När vi såg storleken på båten började vi förstå vilka krafter vi pratar om. Vid båten hade även ett minnesmonument byggts i form av en våg. Vi besökte också tsunamimuseet där man både kunde se bilder, filmer och läsa om det som hände. När vi tittade på flygfoton på kustlinjen före och efter tsunamin förstår man verkligen hur mycket strand som försvunnit här i Khoa Lak.
Att se bilder och filmer var väldigt tungt och känslomässigt jobbigt. Den bilden som väckte starkaste känslor hos mig föreställde en thailändsk soldat med bandage runt huvudet som kom och bar ett litet blöjbarn i famnen. Ansiktet var blodigt och det blonda lockiga håret fullt av sand. Om barnet levde eller inte avslöjade inte bilden. Våra tankarna gick till alla de familjer som splittrats i detta fruktansvärda ögonblick.

På onsdagen tog jag och Stefan med oss Mattias till stranden. Härliga vågor idag med och det blev mycket surfat. Vid lunch träffade vi familjen Fritzson och sedan tog vi en taxi till "Djungeln-minigolf". Mitt i skogen låg detta häftiga ställe med en 18-håls bana med massa roliga detaljer. 

Här roade vi oss alla i nästan 2 timmar, stora som små. 

Erik tog hem vinsten, men Mattias var grym och hade nog vunnit om han inte haft sådan otur på sista hålet.
Till min systers stora lycka blev det sedan ett besök på den närliggande marknaden. En ny väska till mig och lite nya flipp-flopp till oss bägge införskaffades efter lite prutande. Lite födelsedagspresenter till den blivande 4-åringen blev det också.
Middagen intogs inte på marknaden denna gången utan på restaurangen vid entrén till marknaden. Trevlig personal och supergod mat.
Trötta återvände vi sedan hem för att samla kraft till morgondagen. Då bär det av till Similian Islands. Snart 12 år sedan jag var där sist. Det skall bli spännande att återvända

Soliga hälsningar från Thailand!
/Marit