Khao Sok National Park

På torsdagen var det dags att byta stränder, sol och hav mot Thailands inland och nationalparken Khao Sok. Det fanns både en- och flerdagarsturer dit och man kunde kunde välja bland olika aktiviter som elefantridning, djungelepromenad, kanot eller bambuflotte ner för floden. Vi hade valt en endagars där man på förmiddagen gick en vandring i djungeln och på eftermiddagen paddlade bambuflotte på floden. I turen skulle man också besöka en inhemsk marknad, en utsiktspunkt, någon plats med apor och bada vid ett vattenfall där man kunde slänga sig i med lianer.

Vi blev upphämtade vid vårt hotell vid 8:20 och sedan tog det en stund innan vi var klara med all upphämtning på andra hotell och stränder. Men vid 9 var vi på väg mot inlandet och parken. Vägen vår minibuss körde var samma som vi kört med moppen häromdagen då vi letade vattenfall. Visserligen asfalterad och hyfsat ok, men väldigt kurvig. Som vanligt här nere så har de inte bästa körtekninken och lämpligaste hastigheten och vi var flera av oss som kände oss lite åksjuka. Efter 2 mil på den lilla vägen fick vi stanna akut då en av vårt gäng blev riktigt åksjuk. Efter att ha fått lämna av frukosten i diket och fått en plats i framsätet så gick det bra. Resultatet av denna incident blev att vår chaufför sänkte farten och körde mycket bättre. Så vår resa blev genast bekvämare för oss alla.
Rätt som det är räcker vår chaufför sin mobil till Erik. Vi tittar förvånade på varandra och Erik lyssnar på vad som sägs i luren. Efter lite språkförbistringar redde vi ut att det någon ville förmedla var att chauffören hade åksjuketabletter. Men nu gick det bra och vid tio var vi framme i parken.

Vackra vyer med grönskande berg mötte oss och vi körde ner mot ingången till parken. Där mötte vår guide upp oss och några fler anslöt till vår grupp.
Vid halv elva började vi var vandringen. Det var inte särskilt svårt att gå då själva stigen var en hyfsat bred grusstig. Många ljud hördes från djungeln och vår guide sa att flera av dem kom från någon apa.
Tät och hög bambuvegetation kantade vår stig och vi stannade och tittade på lite olika växter och småkryp. 

Tyvärr hade vår guide så dåligt uttal på sin engelska så det var svårt att höra vad han sa. Flera i gruppen skakade på huvudet emellanåt. Bambu hette mambu och ett tyskt par som haft honom som guide igår också trodde att de idag blivit lovade en "elephant tour" men vad han egetligen sagt var "eleven tourists".
Vi förstod iallafall att bambu användes till mycket och växte fort. Vi fick även se rotting. Lite spindlar och några småkryp men tyvärr inga större djur.
Efter en timmas promenad och vad jag tror var drygt 3 kilometers promenad vek vi av mot en mindre stig som var brant och stening. Den ledde ner till vattenfallet Wing Hin.
Här svalkade vi oss i vattnet som kom ner från bergen och stora orädda fiskar simmade bland oss.

Då vi kom upp på den större stigen igen började det prassla i träden. Flera apor var på väg. Jag tyckte guiden sa att det var makaki men efter att ha googlat så stämmer inte utseendet riktigt. Men söta var de.

Vi gick sedan samma väg tillbaka och när vi nästan var framme kom vi ifatt en annan grupp. Deras guide hade fångat en "flying lizard". Så söt liten ödla som låg still i handen. När guiden kastade upp den i luften flög den iväg.

Tillbaka vid parkingången var vi rejält hungriga och klockan var redan ett. Minibussen körde oss längre bort ner mot floden. På en restaurang uppbyggd på pålar ovan floden så avnjöt vi en fantastiskt måltid. Massa olika rätter och fantastiskt gott. Bästa måltiden i Thailand helt klart!

Sedan var det dags för bambuflotten och två och två fick vi hoppa på flottarna som var utrustade med lite upphöjda sittplatser. Längst bak stod vår "flott-kille" som stakade fram oss längds floden med hjälp av en lång bambustav. Den var inte mycket vatten i floden vid denna årstiden så det var grunt på sina ställen.

Vi njöt sedan av en väldigt harmoniskt tur i vackra omgivningar. Sakta och tyst flöt vi fram i det underbara landskapet. Bergen som omgav oss förde tankarna till Avatar.

En bit upp längs floden vände vi och sedan gick vi i land. Vår flott-killar gjorde upp en eld och mitt i elden ställde de ett grovt bamburör på ca 1 m. Detta var fyllt med vatten som kokade i elden. 

I koppar med tillhörande sked gjorda av bambu serverades vi sedan pulverkaffe. Så gott och vi njöt där vi satt i djungeln.

Det blev sedan flotte tillbaka till restaurangen och vi tackade och dricksade vår flott-killar.

Vad som sedan hände vet vi inte riktigt, men vår guide var inte riktigt på humör. När vi skulle hoppa in i minibussen så undrade vi vart och hur långt vi skulle åka nu. Till Khao Lak sa han då.
- Men utsiktspunkten då! Och aporna!
Svaret vi fick var att han vid lunch kollat att det inte var några apor framme idag och om vi nu så hemsk gärna ville se utsiktspunkten så kunde vi väl stanna där.
Det gjorde vi och det var fantastiskt vackert. 

Vi fortsatte sedan tillbaka hem till Khao Lak och insåg ju att både apor, vattenfall med lian och marknad uteblivit. Varför?

När vi närmade oss Khao Lak så tackade vår guide för dagen och sa att om vi ville tacka vår chaufför eller honom så kunde vi göra det genom att lämna dricks. De första som hoppade av gjorde det och guiden tog i hand såg vi.
När nästa par hoppade av ville han inte ta deras pengar. Varken de eller vi fattade något.
Möjligen kan det varit för lite i guidens värld, men så gör man inte.
Så nöjda var inte vi, så vi hoppade bara av och tackade så mycket för dagen. Han svarade inte på detta utan hoppade bara in i bilen.

När vi åt middag på kvällen pratade vi igenom dagen. Egentligen var vi väldigt nöjda och hade haft en fantastiskt dag. Att vi missade ett vattenfall och marknad kunde vi leva med. Vi var glada att vi kunde tjata oss till utsiktspunkten. Men Elvin hade nog tyckt det var roligt att få mata aporna. Och guidens beteende var inte ok.
Så vi gick upp till resebyrån och syrran och Stefan skötte "reklamationen". Killen vi bokat via kunde bra engelska och förstod oss. Det var verkligen inte bra att punkter som stod i programmet inte gjordes. Han ringde upp bolaget och klagade och medan han väntade på att guiden skulle ringa upp styrde Stefan och syrran upp så vi fick hälften sv pengarna tillbaka.
Sedan ringde guiden och vi hörde hur vår bokningskille skällde på honom.

Nöjda vände vi hemåt igen. Det viktigaste var inte att få pengar tillbaka, utan att framför att turen inte sköts på ett bra sätt.
Att vi nu trots allt fick en fantastisk dag ändå och till ett riktigt bra pris skadar ju inte.

Fredagen ville vi tillbringade på underbara White Sand. På vägen dit kommer en husbil ifatt oss. Vi ser att det är samma husbil som vi sett några dagar tidigare och den är fransk-registrerad. Vi vinkar glatt till familjen som kör och de vinkar tillbaka, vi fotograferar dem. De har 2 barn i 8-10 års åldern och vi funderar mycket på hur de tagit sig hit. 

Lyckligtvis stannar de där vi blir avsläppta så vi kan fråga dem. Ner till Italien över till Grekland och sedan kört genom Turkiet, Iran och till Oman. Därifrån har de skeppat den till Singapore och nu var de här. Vilken resa! Imponerande!!!
Vi njöt av ännu en dag på detta underbara ställe.

Nu är det lördag och sista dagen här nere. Imorgon bär det av hemåt igen.
Jag rekommenderar definitivt Khoa Lak som resmål, men min absoluta favorit är ändå Koh Lanta med alla restauranger längs stranden.
Tre fantastiska veckor har vi haft, men som vanligt går de alldeles för fort.
Tack alla ni som läst och följt oss på vår resa!

Kram Marit

Nyfunnet paradis och födelsedagsfirande

Ja det där med att hyra moppe var ju inte det enklaste. Vi hade kollat med hotellet att de hade uthyrning och på lördagskvällen gick Stefan dit för att boka en moped söndag och måndag. Svaret han fick var att det inte gick att boka, han skulle komma tillbaka på morgonen.
Så på söndag morgon var vi där klockan åtta och frågade efter moppe. Då undrade hon om vi hade bokat, för annars fanns det ingen. Suck! Hur skall de ha det?!?
Vid frukost frågade vi igen. Då sa hon
- Kom tillbaka klockan 10.
- Varför då undrade vi.
- För att uthyrningsfirman öppnar 9.
- Kan vi inte komma 9 då? Det kunde vi.

Vid 9 hade vi bestämt oss för att skjuta på vår tur en dag, men fick då svaret att det fanns en moped vid 11. Det tyckte vi var försent och vi lyckades nu boka en för måndag och tisdag.
Det blev istället en dag på hemmaplan. En riktigt varm dag utan vind och inga surfvågor. Största uppståndelsen väckte en krabba som tagit sig ner i poolen på hotellet vi brukar ligga nedanför på stranden.

Efter lite stimmande på måndagsmorgonen så fick vi äntligen vår moppe. Fritzsons gav sig iväg på en tur med en longtail-båt och vi styrde moppen norrut mot piren i Nam Khem som vi fått tips av från Fritidsresor. Passerade vackra landskap med kullar, odlingar, små byar, gummiplantage och skolor. Väl framme vid piren tog vi färjan över till Koh Kho Khao. Färjan över tog 10 minuter och kostade 60 bath (15 SEK) för oss och moppen.

När vi kom över på ön befann vi oss längst ner på ena udden på en ganska långsmal ö. Vi körde iväg på måfå och vid nästa vägskäl svängde vi vänster vilket vi gissade borde ta oss till öns sida som vätter ut till havs. Små skyltar om restauranger och bungalows skyltade då och då ner till vänster och små små sandiga vägar ledde ner mot vi gissade var havet. När vi såg skylten Sun Beach svängde vi.

Att komma ner till stranden var magiskt. Har nog aldrig sett något så vackert och harmoniskt i hela mitt liv. En flera kilometer lång vit sandstrand, knappt en människa och grönskande träd i bakgrunden. Sun Beach bestod av en liten resturang, 10 enkla solstolar med smakfulla parasoll av palmblad. Ett lugn vilade över hela platsen och soft musik på låg volym strömmade ut från baren. Solstolar var gratis, bara att slå sig ner.

Vi delade en öl och njöt. Killen i baren pekade på en liten strimma sand som stack upp några kilometer till havs. Han sa sedan namnet på ön och jag kände igen namnet. Det var där familjen Fritzson skulle tillbringa dagen. Longtail-båt med ett snorkelstopp vid ett rev och sedan lunch, sol och bad på en sandö.

Vi solade och badade en stund och gick sedan upp till restaurangen. Beställde en kyckling sweat-and-sour och en kyckling med grönsaker och cashewnötter. Jättegod mat i underbar miljö. En lunch att minnas och tänka på i de kalla vintervindarna hemma.

Sedan hoppade vi på moppen igen och styrde kosan mot öns norra del, en resa på ca 2 mil. Enorma raksträckor och knappt ingen trafik. Landskapet byttes sedan mot slätter blandat med skog och kor betade längs vägarna. Storkliknande fåglar gick bland korna. Om jag blivit transporterad hit med förbundna ögon hade jag aldrig lyckats gissa att jag befann mig i Thailand.

Vi fortsatte ner till stranden och blev återigen överraskade. Strandremsan här var helt enormt bred, flera hundra meter. Stranden var säkert drygt en mil lång och om möjligt ännu mer öde än den förra. En liten restaurang med fina blomsterarrangemang och fina möbler var det enda som fanns.

Vi stannade till för att ta ett dopp men höll på att bränna fötterna av oss innan vi var nere vid vattnet. Det var riktigt varmt nu och trots den ljusa sanden hade den sugit åt sig massa värme.
Vi njöt av ett svalkande bad, tog lite bilder och fascinerades av omgivningen. Hur vackert det än var här så kändes det nästan lite ödsligt. Någon mer restaurang skymtade på långt håll och vi hade sett någon skylt om något hotell, men annars fanns inget. Den breda stranden förstärkte den ödsliga känslan, kändes nästan som vi befann oss i en öken.

Nä, då var nog öns södra delar finare och mysigare med lummiga träd i bakgrunden.
Vi vände söderut igen. Trots fartvinden så var det riktigt varma vindar. Jag fick plötsligt en känsla av att befinna mig väldigt långt bort och tanken på att jag om en vecka skulle sitta på jobbet kändes så overklig, nästa orimlig.
Vi körde ner till färjan för att vända hemåt igen och kom dit precis när den började lägga ut. Men kaptenen såg oss och Stefan slog aldrig av på farten, så kaptenen sänkte bara landgången en decimeter till och vi körde på i sista sekund.

När vi körde hemåt fick vi för oss att stanna till på Sai Rung Waterfall. Skylten visade 2,5 kilometer och vi svängde av huvudvägen. Vi körde kilometer efter kilometer men ingen skylt. Man kunde se höga berg och kullar och kände att temperaturen sjönk. Så vi borde vara nära. Vi fortsatte och fortsatte men inget vattenfall. Om det är något jag har lärt mig av alla de gånger vi letat vattenfall i våra dagar är att avstånden stämmer sällan. Så vi körde lite till. Då plötsligt dyker en skylt upp men namnet stämmer inte överens med det vi läste innan. Detta hette Thon Tham Waterfall, men vi svänger ändå. Vägen blir mindre och mindre, asfalten upphör och underlaget övergår till grus och stenar av blandad storlek. Det var inte helt lätt att ta sig fram då den lilla vägen kringlar sig upp och ner längs kullarna. Med vanlig bil skulle jag säga att det varit omöjligt, med moppe gick det. Just när vi undrar om vi är rätt möter vi ett annat par turister på moppe.
En stund senare kommer vi fram till en grusplan och parkerar. En skylt visar ner oss 100 meter ner och vi följer stigen och möts av en uppdämd damm med ett litet litet fall. Inte mycket för världen, men omgivningarna var vackra med höga grönskande kullar med tät regnskog och alla djungelljud omkring oss.

Så det kändes ändå värt besväret. Mitt i allt på en kulle stod en Buddha-staty. Udda valt ställe kan tyckas, men det fanns säkert en förklaring.

När vi nästan var ute på huvudvägen igen såg vi skylten till Sai Rung Waterfall. Vi hade missat den, men av ren tur hittat ett annat fall istället. Vi svängde in även för att kolla även detta. Bättre väg och inte så långt. Vattenfallet var fint men inget märkvärdigt. Några thailändska familjer var där och badade. Vi måste nog erkänna att vi efter sommarens besök i Plitvice National Park i Kroatien med alla dess underbara vattenfall i tusental är något bortskämda. Det krävs nog ett besök vid Viktoriafallen eller Niagara för att vi skall bli imponerade igen.

Innan vi kom ut på huvudvägen stannade vi till vid ett gummiplantage. Gummiträden växtre i prydliga rader och gummit hängde på tork likt tvättade handdukar.

Hemma på Bhandari träffade vi på familjen Fritzson för gemensam middag på en italiensk restaurang. De hade också haft en bra dag på sin sandö och nästan varit själva där.

Tisdag morgon 20 januari och i Elvins värld den bästa dagen här nere. Hans 4-års dag!
Alla vi andra väckte honom med sång, paket och ljus på morgonen. En riktigt trött Elvin kämpade verkligen för att vakna, men nyfikenheten tog sedan överhand och han blev sedan pigg nog att öppna sina paket. Vi hade köpt dem här nere enligt de önskemål han delat ut under resans gång.

Efter frukost tog jag och Stefan moppen upp till vårt nyfunna paradis på Sun Beach på Koh Kho Kha igen. Den stora färjan var trasig just nu så vi fick med hjälp av en thailändare köra ombord moppen på en longtailbåt just avsedd för moppetransport över sundet. 

Sedan körde vi de 2 kilometerna upp till Sun Beach där vi njöt av lugnet, sol, bad, vacker omgivning och god mat.

Vid två vände vi hemåt igen, idag hade vi en tid att passa. Men vi hann ändå göra en liten avstickare. Jag var så nyfiken på ett något som liknade ett kyrktorn som jag sett sticka upp bland träden. Några hundra meter in från huvudvägen låg en katolsk kyrka. Det var verkligen otippat.

Hemma tog vi en snabb dusch och mötte sedan upp Fritzsons. En överraskning väntade för Elvin. Klockan 4 gick vi alla till ett litet kaffe uppe i byn där vi beställt en jordgubbstårta. Elvin blev överlycklig och vi satt sedan där och fikade bland en inredning som var allt annat än typisk Thai. Kaffet var gudomligt och tårtan riktigt god för att vara thailändsk.

Kvällen spenderades sedan med poolparty allt enligt Elvins önskemål. Bad, kurragömma vid poolområdet och slutligen "Tjuv och polis". Sedan kom myggen och vi fick flytta inomhus. Grabbarna tog moppen till Mc Donalds och hämtade mat som vi avnjöt i Fritzsons bungalow.

Den nyblivna 4-åringen somnade sedan nöjd och trött.

På onsdagen nöjt Stefan och jag på hemmaplan på vår strand. Gigantiska surfvågor och en god bok på stranden. Jag avslutade eftermiddagen med en massage. Fritzson gav sig av mot vår nya ö-favorit. Skall bli spännande att höra hur de haft det.

Imorgon åker vi alla mot nationalparken Kho Sok, det skall verkligen bli spännande att se mer av inlandet.

/Marit

Similian Islands

I februari 2003 tog jag "ledigt" från mitt jobb som Divemaster på ön Koh Lanta och åkte på en Liveaboard till Similian Islands, som är rankade som en världens tio bästa dykplatser. En Liveboard är en kryssning med fokus på dykning och man bor på båten och gör inte mycket mer än dyker, äter och sover.
Det jag nu 12 år senare minns är fina dykplatser, vackra öar, kristallklart vatten och ett rikt fiskeliv med stora möjlighet att se både mantor, hajar och valhajar.
Något vi pratat om sedan vi bokade resan hit till Khao Lak var att åka på snorkeltur till Similian. Överallt fanns arrangörer som ordnade turer dit. Om det ens fanns för 12 år sedan vet jag inte.
Så på torsdagsmorgonen blev vi upphämtade vid vårt hotell redan 7:30 och de körde ner oss till piren lite söderut. Där fick vi te, kaffe, vatten, juice, toast, kakor mm och en genomgång av dagen.
Eftersom hela Similian är en national park och man är väldigt mån om att bevara det marina livet där, så är det väldigt mycket man inte får göra där.
Flera av sakerna är väldigt självklara för oss svenskar: inte smutsa ner, inte röra naturen, inte ta med koraller, sand osv. Men förbud som att röka på stranden, mata fiskar och gå i land på vissa stränder är kanske mindre självklara. Alla regler följdes av en hög straffavgift och i vissa fall fängelse. Det fanns vakter på öarna som kontrollerade detta.
Jag tycker personligen att det är jättebra att de har så mycket regler för att bevara det fantastiska område.

Efter genomgången fick vi hoppa i speed-boaten som rymde ca 25 passagerare. Flytvästar på samtliga passare och sedan drog de igång 3 stycken 225-hk motorer och körde oss 65 km rätt ut i havet.
Bitvis var det rätt stora dyningar och resan tog ca 75 min. Nog kände man av sjögången och tänkte att vi kanske borde tagit de sjösjuketabletter vi blivit erbjudna, men det blev aldrig riktigt illa.
Similian Islands består av 9 öar och vårt första stopp var utanför ö nummer 9. Där fick vi snorkla från båten men absolut inte gå i land på den lilla vackra stranden. Då blev det böter, för där hade havssköldpaddorna sina bo.
Snorkelstoppet erbjöd mycket fiskar men jag var inte särskilt betagen av korallerna. Mycket dött och inte så många av de fina mjuka korallerna. Flera båtar hade redan ankrat när vi kom och strax kom fler och det var folk överallt.
Vi drog då vidare till ö nummer 8 där vi skulle gå i land och äta lunch. Det var här klippformationerna som är Similians kännetecken finns och just nummer 9 är själva huvudön. 

Underbart vacker bukt men tyvärr alldeles för överbefolkad. Vattnet och stranden myllrade av folk. Vår båt backade in mot stranden och sedan fick vi vada sista biten.

Trots allt folk så var känslan att kliva i land på stranden helt obeskrivlig. Sanden så mjuk och finkornig och bländande vi. Här pratar vi verkligen potatismjöl.

Vi fortsatte in på ön mot de stora skuggande träden och till vår förvåning passerade vi en simpel liten camping med superfräscha tält.
I skuggan under de stora träden hade en lunchbuffé dukats upp åt oss. Massor av thailändska rätter både starka och milda och vi åt oss mer än mätta.

Sedan tittade vi runt lite på ön och njöt av den vackra stranden. Tyvärr tog allt folk bort känslan av att faktiskt befinna sig på en paradisstrand. Ett bad blev det också och flera oskygga fiskar simmade mitt omkring oss.

Båten tog oss sedan till ö nummer 5 där det var dags för ännu ett snorkelstopp. Här var det ganska troligt att man kunde se sköldpaddor. Här var både mer fisk och finare koraller än första stoppet och vi simmade runt länge i hopp om att få se en sköldpadda. När vi kom tillbaka till båten visade det sig att de enda personer som sett sköldpadda var Magdalena och Elvin. De var sista att hoppa i vattnet och då hade den kommit simmandes. Jätteroligt för Elvin att han fick se en. Han hade mask men ingen snorkel och syrran sa att hon tillslut blev rädd att han glömde bort att andas, han låg bara och höll andan och tittade ner i vattnet efter sköldpaddan.

Sista stoppet var ö nummer 4 och här fick vi också gå i land. Underbar sandstrand och med skugga under stora träd. 

Här kunde man övernatta i några enkla bungalows. I träden hängde fruit-bats och en hyfsat stor varan gick runt på ön. När vi kom till ön så var det inte så många andra båtar där, men efter att vi blivit bjudna på glass och kaffe och kom tillbaka till stranden var det hysteriskt där med. 

Ryssarna och japanerna hade egna båtar med guider som talade deras språk. Övriga nationaliteter samsades på gemensamma båtar med engelsktalande guide.
Nästan varenda japan hade nu för tiden bytt ut sin stora feta kamera mot en smartphone och en selfie-stick.
Vi testade att snorkla lite men det fanns inte jättemycket att se. Istället njöt vi av sol och bad i det kristallklara vattnet.

Strax innan tre var det dags för hemresa igen och en dryg timmas skumpande på vågorna.
Similian Islands i all ära, men den här dagen gav tyvärr inte mersmak. 3 timmars mindre rolig båtfärd för att nå dit och sedan bara några få timmar där. Jättevackert och fantastiskt vatten, men alla dessa människor och slussandet fram och tillbaka tog udden av det.  Jag har inget minne att det var så här mycket folk här för 12 år sedan. Kanske var det så, fast jag besökte öarna på andra tider. Det som gläder mig är att de har så mycket förbud och riktlinjer och att man fortfarande inte får gå ombord på vissa öar. Men tyvärr har detta paradis förvandlats till en riktig turistfälla.

På fredagen var vi alla rätt trötta, ändå började fyra av oss dagen med ett intervall- och styrkepass på stranden på morgonen. Sedan slappade vi skönt på stranden på dagen. Erik, Mattias och jag provade massagen här och de var riktigt bra.

Riktigt bra surfvågor hade vi både på fredagen och lördagen och efter en stunds övande så lossnade det på lördagen för mig och jag fick till ett par riktigt schyssta åk. Familjen Staaf har numera utökat sin familj med Mattias som gillar att hänga med oss på stranden när Elvin vill vara vid poolen.
Efter lunchen på lördagen var det så lågt vatten att vi kunde gå ut till den lilla ön och gå upp i fyren.

Vi har nu varit här i snart 2 veckor och en återstår. Imorgon väntar mopedtur för Staafs. Skall bli spännande att se vad dessa omgivningar har att erbjuda.

/Marit

Marknad, surf och golf blandat med starka känslor

Så var det då dags för den berömda marknaden. Familjen Fritzson utlovade bra shopping och matmöjligheter. Vi var väl från början inte jättesugna på vare sig shopping eller maten där, men lovade att ge den ett försök.
Att himmeln valde att fullständigt öppna sig i samma stund som vi hoppade på taxin gjorde väl inte det hela bättre. Men fram kom vi och tog skydd under en överbefolkad restaurang. Omöjligt att få bord och syrran såg fram emot mat från ett simpelt marknadskök.
Så när regnet lugnade sig något gav vi oss in mot marknaden. Det fanns flera matställen på rad och de var alla fyllda med turister och thailändare som flytt regnet och sökt skydd under de enkla taken. Tillslut lyckades vi få ett bord och sedan skulle vi beställa mat. 

Det regnade fortfarande rejält och det var inte lätt att pressa in kroppen mellan de glödheta grillarna och den lilla takkanten som stack ut. Vattnet droppade ner från taket rätt ner i nacken och vi valde snabbt några kycklingspett och en majskolv.

Lite ris fick vi också, men det var kallt. Skall väl erkännas att det var lite roligt att sitta i denna enkla byggnad och äta billig och enkel mat. Men det var väl ingen wow-upplevelse rent smakmässigt och jag funderade mycket på hur vi skulle må av maten.

Regnet upphörde medan vi åt och vi strosade sedan runt en stund på marknaden. Stora pölar och lervälling ökade väl inte direkt shoppinglusten och när Elvin sa: - "Jag vill åka hem nu", kunde jag inte annat än att hålla med.
Min shoppingglada syster sa att hon helst vill åka tillbaka själv nästa gång så hon får handla i lugn och ro.

Tillbaka på vårt hotell gav Stefan och jag oss ner till stranden och åt ännu en omgång mat. Den första hade ju bara kittlat till i magen.

Jag var extra glad när jag vaknade på söndagsmorgonen och insåg att jag faktiskt mådde bra. Varken det kalla riset eller 2-kronors kycklingspetten hade det varit fel på. Inte heller colan som legat på kylning i en stor vattentunna och som vi drack direkt ur burken på hade gjort oss dåliga.

Söndagen tillbringades på stranden och det var en fantastiskt rolig dag.
De få strandförsäljare vi har är inte alls jobbiga och tjatiga. Men de är väldigt smarta och anpassar sitt sortiment efter väder och vind. Idag var det rejält stora vågor och de bröt perfekt in mot stranden. I försäljarnas sortiment idag fanns endast body-surfbrädor. Två inhandlades direkt och vi roade oss sedan allesammans i vågorna. Mitt utanför vår strand ligger en stor klippa med en fyr. Då vågorna kommer in mot vår strand slår de mot fyren och delar upp sig på var sin sida. Längre in mot stranden möts de igen och när de slår ihop bildar de den perfekta surfingvågen.

De gällde att hålla koll på varandra för ibland blev man omkullspolad fullständigt. Syrran plockade upp en 5-6-åring som låg under vatten efter en stor våg. Inga föräldrar verkade vara i närheten och hon tog med honom in till stranden. En bit upp mötte hon en man som verkade vara pappa till pojken. Han kom från poolområdet och kan inte haft någon koll på sin son. Med kommentaren "He's a good swimmer" tog han sin son och gick iväg. Fruktansvärt skrämmande hur en del föräldrar beter sig.

På måndagen var det dags för White sand igen. Vi lyckades nu få taxichauffören att köra oss direkt till stranden norr om White sand där vi hittat den mysiga restaurangen i lördags.
Där njöt vi nästan ensamma på stranden hela dagen. 

Svalkande bad, lite strand-tennis, byggnationer av sand och strandpromenader. Bakom trädkanten låg lyxiga resort med fina bungalows med bästa strandläge. De flesta med egen pool också. Men några människor såg vi knappt till. Lunchen åt vi givetvis på "Rim lay" och till efterrätt blev det pannkakor med banan och choklad från ett enkelt bord.

När det blev dags för hemresa gick Fritzsons lite före oss. Stefan och jag skulle precis gå vi med när en liten blond pojke endast införd blöja kom gåendes framför oss. Han kan knappt ha varit mer än 2 år och inga föräldrar syntes. Han fortsatte målmedvetet stranden bort i rasande tempo medan vi plockade ihop våra sista saker. Fortfarande inga föräldrar.
Nu kändes det verkligen inte bra! Stefan gick efter barnet och jag gick in mot området där han kommit från. Stora skyltar visade tydligt "private property" men det sket jag fullständigt i. Fick syn på en bungalow med altandörrarna öppna och med en leksakshink utanför. Jag klev in på området och ropade "Hello". Efter en stund kom en tysk man ut och jag frågade om han saknade sitt barn. Det hoppades han verkligen inte sa han, hans barn borde vara med sin nanny. Men han följde med mig och på stranden mötte vi Stefan och den lille killen. Det var inte hans barn, men han kände igen honom. Han var också tysk och bodde i en bungalow längre bort.
Jag gick upp till den väntande taxin och Stefan, barnet och tysken gick till hotellet för att hitta föräldrarna. Där fick de hjälp av personalen att hotta föräldrarna och Stefan återvände till oss.
Två vilsna barn på två dagar där det kunde slutat mycket illa. Fruktansvärt skrämmande! Hur kan man vara så oansvarig som förälder. Är man inte mer rädd om sina barn eller förstår man inte faran med vattnet och vågorna?!?

Tisdagen tillbringade Staaf på stranden och Fritzsons vid poolen. Då vi träffades på eftermiddagen visade en stolt Elvin upp vad han lärt sig under dagen. Utan armpuffar hoppade han helt själv från kanten och simmade sedan in till stegen. Simningen skedde mest under ytan men några simtag över ytan blev det också. Lille plutten så duktig han är! Inte ens 4 år än.
På tisdagseftermiddagen tog vi en taxi till "Tsunami Memorial Park". Där fanns den omtalade polisbåten 813 som innan vågen låg 1 kilometer ut till havs men spolades hela 2 km upp på land. 

När vi såg storleken på båten började vi förstå vilka krafter vi pratar om. Vid båten hade även ett minnesmonument byggts i form av en våg. Vi besökte också tsunamimuseet där man både kunde se bilder, filmer och läsa om det som hände. När vi tittade på flygfoton på kustlinjen före och efter tsunamin förstår man verkligen hur mycket strand som försvunnit här i Khoa Lak.
Att se bilder och filmer var väldigt tungt och känslomässigt jobbigt. Den bilden som väckte starkaste känslor hos mig föreställde en thailändsk soldat med bandage runt huvudet som kom och bar ett litet blöjbarn i famnen. Ansiktet var blodigt och det blonda lockiga håret fullt av sand. Om barnet levde eller inte avslöjade inte bilden. Våra tankarna gick till alla de familjer som splittrats i detta fruktansvärda ögonblick.

På onsdagen tog jag och Stefan med oss Mattias till stranden. Härliga vågor idag med och det blev mycket surfat. Vid lunch träffade vi familjen Fritzson och sedan tog vi en taxi till "Djungeln-minigolf". Mitt i skogen låg detta häftiga ställe med en 18-håls bana med massa roliga detaljer. 

Här roade vi oss alla i nästan 2 timmar, stora som små. 

Erik tog hem vinsten, men Mattias var grym och hade nog vunnit om han inte haft sådan otur på sista hålet.
Till min systers stora lycka blev det sedan ett besök på den närliggande marknaden. En ny väska till mig och lite nya flipp-flopp till oss bägge införskaffades efter lite prutande. Lite födelsedagspresenter till den blivande 4-åringen blev det också.
Middagen intogs inte på marknaden denna gången utan på restaurangen vid entrén till marknaden. Trevlig personal och supergod mat.
Trötta återvände vi sedan hem för att samla kraft till morgondagen. Då bär det av till Similian Islands. Snart 12 år sedan jag var där sist. Det skall bli spännande att återvända

Soliga hälsningar från Thailand!
/Marit