Vi tog stigen och den kantades av apor, men de brydde sig inte om dig så länge du inte hade något ätbart framme.
Roligaste synen var 2 apor som vänt upp-och-ner på en tredje apa och satt och pillade denna i rumpan.
Men så fort jag började leta efter kameran i påsen och de hörde prasslandet, så blev jag väldigt intressant. Så den bilden fick jag släppa.
Stranden var fin och bakom låg lyxhotell som tydligt skyltade med att bara hotellgäster var välkomna in på området. Besökare fick bara vistas på stranden och handla i baren, där en flaska vatten var hutlöst dyr.
Så då åskan började mullra tog vi våra saker och vandrade hem över berget igen.
Vi åt en god lunch på The Last Fisherman medan regnet och åskan drog förbi. Sedan kom solen och vi tillbringade eftermiddagen hos nr 14. Jag njöt av en välbehövlig ryggmassage.
Thailand i all ära, men sängar kan de inte. Den på hotellet är så hård så det finns inte. Ingen risk att du sjunker ner med rumpa, höfter och axlar där och svanken värker varje kväll pga den konstiga ställningen.
På måndagen hade vi tänkt ta en longtailbåt till paradisön Poda Island. Men Stefans mage ville annorlunda. Något skumt var det med maten kvällen innan så stackarn fick ligga hemma på rummet hela dagen. Givetvis sken solen från en blå himmel och jag fick roa mig själv på stranden, till lunch och middag.
Jag inga problem med att vara själv en dag, men det är svårt att njuta när ens respektive ligger hemma och mår dåligt.
På tisdagsmorgonen hoppade vi på båten till Koh Lanta.
Stefan var piggare och vi såg båda fram emot att återvända till Koh Lanta.
För mig är den ön väldigt speciell. Jag skulle nu återvända hit för sjätte gången efter att ha varit där 2000, 2001, 2002-2003, 2005 och 2006.
Då jag var där 2002-2003 var jag inte där bara som turist utan jobbade som divemaster för ett svenskt dykcenter i 4 månader.
För er som i somras läste min berättelse "Sanning, farhågor och drömmar" kan jag berätta att det alltså var på Koh Lanta jag hamnade efter att ha tagit tag i min dröm.
Och här satt jag nu 10 år senare på väg tillbaka. Kändes konstigt och på något underligt sätt lite vemodigt. Vart har åren tagit vägen?!
Så många fantastiska stunder som jag haft på denna ön, firat jul och nyår, haft hemlängtan, skrattat och gråtit och träffat massor av nya vänner.
Vi blev nu upphämtade vid piren av Nakara Long Beach Resort där vi skulle bo. Mycket folk vid piren men allt var sig likt. Turen till Longbeach gick givetvis på ett pick-up flak med bänkar. Det är så turisterna transporteras. För de enklare hotellen saknar flaket bänkar och du sitter på golvet, men transporten är den samma.
Då vi passerade genom byn kände jag också igen mig och såg den välbekanta skylten til Lanta Divers. Hur många gånger har jag inte parkerat moppen där utanför för att börja jobba.
Längs vägen ner till Longbeach kunde man se att mycket hänt. Koh Lanta har bara en huvudväg tvärs över hela ön. Och här hade nu mycket bebyggelse skett.
Då jag besökte ön 2000 bestod vägen av röd lera, som år efter år bytts ut mot asfalt bit för bit och du kunde nu köra ner till öns sydspets utan problem. Detta hade från början varit en omöjlighet om man inte hade 4-hjulsdrift.
Ni skall veta att vi provat många gånger genom åren men alltid fått ge upp. 2006 lyckades vi!
Att komma fram till Nakara kändes mycket bra. Det låg precis så som jag ville med bungalows omgivna av grönska och blommor. Via små gångar hittar du fram till din bungalow och allt är så vackert arrangerat.
Vi fick tredje bungalowen från stranden och såg havet då vi satt på vår veranda.
Vi var vrålhungriga men innan det var dags för lunch fick det bli ett besök på stranden. Och jag blev inte besviken. Samma härliga lugn och atmosfär vilade här.
Gott om plats på stranden, få försäljare, inte mycket båtar som stör lugnet utan bara en lång sandstrand.
Efter lunch på vårt hotell blev det dags för stranden på allvar. Badade och solade en stund och njöt av att vara tillbaka. Jag älskar verkligen denna ön!!!
Rastlösheten tog överhand då jag kände att jag ville hitta hotellet syster med familj ska bo på. På torsdag kväll kommer de och vi skall träffas på någonstans på stranden. Känns så overkligt.
Vi började vår promenad norr över och efter 5 min möttes jag av en bekant skylt "Somewhere else". Det var där jag bott och ätit nästan varje kväll då jag jobbade här nere.
Vägg i vägg med Somewhere Else ligger Funky Fish där vi visste att det blivande brudparet skulle bo. Så vi vek av från stranden och upp mot baren. Strax därpå såg jag Jonna sitta och vinka. Det var roligt att träffa mitt kusinbarn Isak igen och hans blivande fru Jonna. Jonnas barndomskompis med familj var också där, annars var vi de första gästerna som anlänt.
Mycket hade ändrats på Funky Fish också. Dit hade jag gått mycket förr då man skulle ta en öl eller då det var fest. Det fanns också en våning ovan baren där vi brukade ligga och titta på film. Givetvis dåligt inspelade och piratkopierade. En och annan halvsunkig bungalow fanns då också gjorda i bambu.
Nu bestod Funky av en stor bar precis vid stranden och bakom fanns 30 nya bungalows byggda i cement och med AC och varmvatten.
Efter att ha pratat med Isak & Jonna en stund så fortsatte vi vår vandring. Längst upp på Longbeach hittade vi Lanta Beach Resort där min syster skulle bo. Med andra ord låg Funky Fish mitt emellan oss och det blivande brudparet fick en central roll på fler än ett sätt.
Exakt 18.13, precis som förr så drar alla syrsorna igång med sin sång. Jag kan inte begripa hur de kan vara så synkade. Mörkret har då fallet över Lanta och vi njöt på vår veranda.
Då det blev dags för middag tog vi den mest givna vägen för att leta restaurang, nämligen stranden. Det är så mysigt att följa stranden och gå och titta ut en trevlig restaurang att äta på. Flera av dem har dukat nere på stranden och du kan sitta och se ut över havet och fiskebåtarnas ljus i horisonten. Allt är så fint fast väldigt enkelt arrangerat med enkla bord, lite dämpad belysning och palmer och grönskande träd omkring dig.
Då vi ätit gick vi till Somewhere Else för att hälsa på. Jag såg att min bungalow som jag bott i så länge och som legat precis vid stranden var borta. Jag visste att den blev svårt skadad vid tsunamin, har sett bilder på hur en longtailbåt låg med fören in genom den tunna bambuväggen.
Tack gode Gud att jag inte bodde där då!
Nu stod större bungalows byggda i betong där istället.
Upp i restaurangen såg jag Tom, servitrisen som jag alltid pratade så mycket med. Han tvekade först en stund, sedan kände han igen mig och blev helt överlycklig. Nu var det ju 6 år sedan vi sågs sist.
Efter en stund kom även ägaren fram och han kände igen mig direkt.
Mycket nytt hade byggts här också, framför allt lite större bungalows för att kunna ta emot barnfamiljer.
Min favorit från menyn, Megasallad Naan, fanns fortfarande på menyn och vi lovade komma och äta någon kväll.
Sedan gick vi hem och la oss. Och det bästa av allt, sängarna var mjukare.
Det känns så underbart att vara tillbaka på Koh Lanta. Vilka härlig dag det varit med så många kära återseenden.
Kram Marit
Så fint skrivet! Njut av sol och värme, här hemma är det vitt, vitt & vitt.
SvaraRaderakram Annika