Från färgglatt till gråskala

På fredagskvällen öppnade sig himmeln i Ao Nang och regnet vräkte ner i flera timmar.
Med lånade paraply från hotellet gav vi oss ut för att äta middag. Paraply visade sig vara en mycket bra idé. Det skyddade inte bara mot regn utan även mot tjatiga skräddare om du drog ner den långt så de inte såg dig.
Visst borde vi väl ätit thaimat nu sista kvällen, men vi fuskade och beställde pizza på den italienska restaurangen Azurro. Vi har ätit där tidigare år och pizzorna är grymma här. Tunn botten och härligt frasiga kanter.

På lördagen hade vädret blivit lite bättre och regnet upphört.
Stranden var full av folk och det var stor skillnad från när vi var här för 10 dagar sedan.
Tillbaka var också alla longtailbåtarna och jag kände att jag saknade tystnaden på Lanta där det är så lite båtar, det är tyst på stranden och du kan njuta av naturens ljud.


Vi laddade för en sista stranddag och la oss givetvis nedanför Nr. 14 igen och de blev så glada att se oss och kom springande med ananas. Jag passade även på att njuta av en god nygrillad majskolv.


En sista lunch blev det på The Last Fisherman och sedan tog vi varsin fotskrubb. Med något suspekt medel som säkert inte är miljövänlig så fuktar de bomullstussar som se sedan bäddar in fotsulorna med. Detta får dra 10 minuter innan de tar en kniv och skrapar fötterna med. Driver av dött skinn åker av. Äckligt!!!
Sedan börjar den värsta behandlingen om man är kittlig under fötterna, för då gnor de dem med någon pimpstensliknande hård svamp.
Sedan badas fötterna och smörjs in och vips har man "babyfeet" som thailändskorna glatt sa då det var klara.
Jag passade även på att ta en timmas ryggmassage och tiden kunde inte ha varit bättre vald för värsta åsk- och regnvädret drog in och helt plötsligt skulle alla ha massage eller rymmas under det skyddande taket.

Regnet ville inte sluta så det var nu både slutbadat och slutsolat för den här resan.
Vi trotsade regnet och gick hemåt, tog en espresso och njöt lite till av att bara vara.
Tillbaka på hotellet duschade vi vid poolen, för rummet hade vi varit tvungna att lämna. Konstig känsla att stå utomhus intvålad iklädd bikini och duscha samtidigt som regnet vräker ner.

I hotellobbyn hittade vi ett annat svenskt par som också skulle hem så vi delade taxi med dem till flygplatsen. De delade massa tips om nya platser de sett så jag funderade på att vända direkt. Någon underlig känsla spred sig i kroppen, kändes som jag först nu förstod att jag faktiskt var på väg hem.

Flygningen upp till Bangkok gick smidigt. Den tog bara drygt en timma så någon vidare mat serveras inte. På vägen ner hade vi fått en fralla där man gömt en liten korv inuti. En flaska vatten till det.
Nu fick vi 3 extremt färgglada kakor och en vattenflaska.


Jag la undan mina direkt. Stefan tog först ett bett av den bruna, skakade på huvudet, sedan dem gröna, likadant och sedan den oranga. Kunde inte avgöra om det var något att ha så han tog en smakomgång till på alla tre innan han la dem ifrån sig.
Jag var inte sugen, så färgglada kakor bör man nog inte äta.

I Bangkok hade vi 2,5 timmas väntan innan vi skulle åka vidare och passade på att ta en hamburgare på Burger King istället. Dem mättade bättre än kakorna.
Vårt plan lyfte i tid och landade före utsatt tid i ett mulet Köpenhamn. Nu var det SAS vi flög med och det var sköna säten med mycket benutrymme och egen monitor med spel och filmer.
Men Thai Airways är ändå strået vassare. Bättre service och mat.

Kan ju inte påstå att man blir så värst peppad av vädret på skånska slätten.


Tristare väder får man nog leta efter. Allt vår grått!!!
Här gäller det att leva på Thailandskänslan.

På radion spelade de julsånger vilket kändes helt vrickat. Tydligen är det julafton om 8 dagar, känns helt ofattbart. Men jag gissar att man snart kommer in i julstämningen. Får skynda oss hem nu och tända en brasa, ta en lussekatt och sedan fira både 1:a, 2:a och 3:e advent på en och samma gång.

Trevlig 3:e advent allesammans!
Kram Marit

121212

Det blev en hård kamp i tisdagens volleybolltunering. Mitt lag hamnade i semifinal, vann och kom så till final. Olyckligtvis var detta mot makens lag så det blev en hel del psykning oss emellan. Tyvärr var solen försvunnen och regnet vräkte ner. Efter en väldigt blöt och sandig kamp så fick mitt lag tyvärr slutligen erkänna oss besegrade. Det var bara att gratulera det vinnande laget, de var helt klart bättre än oss.
Men det hade varit en fantastiskt trevlig dag med många roliga matcher, bad och sol, samtidigt som vi fick lära känna lite fler av bröllopsgästerna.

På kvällen åt vi middag med syrrans familj på vår nya favoritrestaurang Sayang Beach precis vid syrrans hotell. De hade både thailändsk och indisk mat, servitörerna lekte med Elvin och visade Mattias nya poi-trick. Maten var mycket god och nästan varje kväll körde någon av grabbarna som serverade eldshow.
Efter maten övade vi lite inför morgondagens tal och spex.

121212 vaknade jag så stel i nacken att jag knappt kunde lyfta huvudet från kudden. Än mindre böja huvudet åt sidorna eller titta nedåt eller uppåt.
Jag hade känt tendenserna redan dagen innan, tror det beror på måndagens moppetur då jag suttit och spänt mig samtidigt som det varit dragigt. Volleyboll och mera moped på det var spiken i kistan.
Så efter frukosten blev det 35 minuters massage, eller snarare massaker. För det var 35 minuter fyllt med smärta så illa att jag stundtals skrek rakt ut.
- Sorry madame, sa thailändskan gång på gång.

Men då jag gick därifrån kunde jag böja huvudet åt alla håll utan större problem. Så nytta hade det gjort.
Det blev sedan en soft dag på stranden. För att minnas stunden 121212 kl.12.12 gick vi strax där innan och badade.
Så om någon frågar mig vad jag gjorde detta magiska datum kan jag svara att jag låg i 32-gradigt turkosblått vatten med en stekande sol över mitt huvud.

Sedan började det bli dags att göra sig oordning för kvällens festligheter. Först fick jag naglarna fixade med fransk manikyr. Betalade hela 45:- kronor för denna behandling på en timma.
En snabb clubsandwich till lunch innan det var dags att hem och duscha.
Nästa utmaning var att få mitt tjocka hår torrt i fukten här nere. Tyvärr saknade vår bungalow hårfön. Istället gick jag små korta turer på bungalowsområdet. De fick inte vara för långa så man blev svettig. Passade på att ta tillfället i akt att leta efter blommor att ha i håret. Jag visste precis vilken blomma jag ville ha, nämligen en "frangi pani".
Hittade också det jag sökte på ett träd vi hotellområdets entré.
I närheten av vår bungalow finns inte en blomma att uppbringa. Dem har städerskorna plockat och lagt som dekorationer på vår säng. Nästan varje dag har vi fått något nytt.
Det började med svanar för att sedan ändras till boxerhundar, krabbor och hjärtan.


15:40 stod vi finklädda och lätt svettiga vid lobbyn där vår pick-upp väntade. Min syster med familj satt redan på och med denna transport åkte även brudens far, mor och bror med sina respektive.

Vid Lanta Roundhouse väntade mingel och information om kvällen. Tyvärr öppnade sig precis himmeln och alla utställda stolar fick plockas upp från stranden.
Men som genom ett mirakel klarnade det upp och vigseln kunde hållas på stranden precis som planerat.
Det blev en underbar och mycket känslosam vigsel i solnedgången, tror inte ett öga var torrt bland det 50 gästerna som rest ner till Koh Lanta för att se Isak och Jonna vigas.
Med respekt för brudparets önskemål om att inte lägga ut bilder före dem på Facebook, Instagram osv så får ni ännu inga bilder eller för mycket detaljer.
Istället för brudpar får ni en bild på mig och Stefan. :-)


Tyvärr kom regnet tillbaka efter vigseln så middagen fick hållas under tak och inte på stranden som det först var tänkt. Men vi hade en underbar kväll tillsammans med god mat, musik, tal, eldshow och dans.

Kvällens härligaste partybild togs en bit in på kvällen då lille Elvin fått tag i din pappas tomma öl och ville skåla med Stefan.



13 december och Lucia kom som någon form av överraskning. Vi har hela tiden varit så fokuserade på 12 december så vi blev nästan snopna när vi vaknade och insåg att det var lucia. Lite småsega var vi efter nattens festande och korta sömn, men efter frukost och ett härligt dopp blev vi pigga igen.

Sedan dök mina kusiner och kusinbarn upp på vårt hotell och vi hade en stranddag tillsammans. Dock inte de nygifta släktingarna, de var nog lite trötta idag.


Efter lunchen blev det kaffe och Pågens saffransgifflar för att fira lucia. Det var smaskigt.

På kvällen tog vi moppen in till byn Saladan för lite sista shopping och för att hälsa på i dykshoppen där jag jobbat.
Tyvärr blev det ett alldeles för kort möte med ägarna Maj-Britt och Ulf då de skulle iväg på vigsel. Ulf är vigselförrättare och hade nu sin 7 vigsel på 5 dagar.
Men shoppen var sig lik.


Vi hann iallafall få veta att de numera även hade en speedboat och inte bara de stora lite långsammare båtarna. Att de öppnat restaurangen The Frog inne i Saladan och att dykshoppen numera sålde svensk lösgodis och chips och ostbågar från Olw.
Så visst hade det hänt saker här.

Många nya mindre dykcenter hade också kommit till på ön. Men de satsar kort och intensivt och sedan tar både pengar och ork slut, så även om de tar några gäster ibland så utgör de inget riktigt hot.

Nästa stopp var Gelato. En nyöppnad glassaffär i Saladans utkant. Denna drivs av en kille som jobbade för Lanta Diver då jag var där. Då jag var tillbaka 2005 träffade jag honom återigen. Men efter det lämnade han ön och har jobbat på diverse båtar världen över.
Nu var han tillbaka på Koh Lanta och för 2 veckor sedan hade han slagit upp portarna till sitt nya café som han driver tillsammans med sin flickvän som var kock.


Så mysigt litet café där man kan köpa kulglass som de gör själva. Vi fick titta in i köket och vilket fint kök jämfört med de thailändska kök man ser här nere. Allt var kliniskt rent och med vitt kakel och rostfria bänkar. Då vi var där bakades det pepparkakor och en ljuvlig och bekant doft spred sig över hela caféet.
Jag kände då att det faktiskt skulle bli rätt trevligt att åka hem till ett vintrigt Sverige igen och få fira jul. Längtade efter en brasa och de goda lussebullarna som Stefan bakat och som ligger hemma i frysen och väntar på oss.
En del av mig vill vara kvar här och njuta av värme, sol och bad och alla som kommer vara kvar här.
En annan del av mig börjar faktisk känna sig ganska nöjd här och redo att snart åka hem.

Sedan åkte vi förbi min syster. Som om inte hon lidit nog så hade hon nu fått så ont i en visdomstand att en hästkur penicillin inte hjälpte. Tanden måste ut.
Så Stefan skjutsade in henne till tandläkaren där hon skulle vara 18:30. Konstiga öppettider de har här i Thailand.
Men jag har hört så mycket positivt om tandvården här, både bättre och billigare än i Sverige, så hon var lugn. Senast i somras mitt under cellgiftsbehandlingen fick hon dra ut en ur överkäken, nu var det dax för underkäken. Tandläkaren hade varnat för att det kunde bli lite bökigt då röntgen visat att rötterna krokat fast under käkbenet.

Medans hon led avnjöt vi andra ännu en fantastiskt måltid på Sayang Beach.
En stund senare dök syrran upp glad i hågen och med tanden i en påse i handen. Tandläkaren hade löst det exemplariskt och hon var glad att tanden var ute. Den hade dock suttit svårt till så de hade fått borra i käkbenet för att lossa den.
Vad jag beundrar hennes tapperhet och kämpaglöd. Hoppas bara nu att allt elände är över och att hon kan få njuta lite av sin semester.

På fredagsmorgonen vaknade vi av regn och mulet väder. Det var ovanligt. Vi hade vår moppe kvar och åkte och sa hej då till alla på Funky Fish och sedan till syrrans familj.
Hon var mycket piggare idag och trots en avancerad tandoperation sent igår hade hon redan mindre ont än innan tanden åkte ut.
De hade nu hyrt en tuk-tuk och skulle utforska Koh Lanta. Det var sorgligt att lämna dem, men hoppas att de får 2 underbara veckor till i paradiset.

Stefan och jag tog sedan båten tillbaka till Ao Nang. Saknade lugnet på Lanta så fort jag kom dit. Alla hysteriska försäljare och skräddare som vill ha din uppmärksamhet hela tiden hade vi nu varit förskonade från i 10 dagar.
Imorgon blir det en sista stranddag, massage och fotskrubb innan vi imorgon kväll sätter oss på planet upp till Bangkok. Strax efter midnatt går vårt plan hem till Köpenhamn. Hoppas nu bara att det går denna gången.

Kram Marit

Nu börjar det närma sig 121212

Nu är det inte långt kvar till det magiska datumet 2012-12-12. För oss här nere i Thailand innebär det inte bara ett häftigt datum utan även bröllop.

Igår måndag hyrde Stefan och jag moppe och åkte söder ut på Koh Lanta. Kom fort in i vänstertrafiken och det svalkade skönt med fartvinden.
Vårt första stopp blev längs vägen där 2 elefanter stod. Vi stannade och köpte bananer som vi matade dem med. Det var en mamma med en 2-årig elefantunge.


Då våra bananer var slut fortsatte de med blasten från ananas.

Vi fortsatte längre söderut ner mot Koh Lantas sydspets. Denna gången var vägen asfalterad hela vägen ner. Otroligt vackra vyer med grönskan och djungeln i kontrast till det blå havet.


Slutligen nådde vi sydspetsen med fyren där de nu gjort i ordning området. Nu kunde man gå upp till fyren och bada från sandstranden.


Vi såg flera varaner passera alldeles nära oss.
Det fanns också en campingplats och en mikroskopisk restaurang.
På fyrens ena sida finns den fina sandstranden.


På den andra sidan var det massor av vassa klippor och stenar, men ändå riktigt vackert.


Vi vände sedan norrut igen och åt en fantastisk cheeseburgare på Nick's Garden. Men de hade ingen egen restaurang utan maten kom från den mer kända Ottos Bar. Bästa burgaren någonsin med chili i.

Efter ett svalkande dopp hemma vid vår strand så åkte vi in till byn Saladan och shoppade lite. Sprang på syrran med familj så vi gjorde Saladan tillsammans och åt de goda pannkakorna som bakas från mopeder med sidvagn med en stekplatta.

Idag tisdag var det dags för gemensam aktivitet med alla bröllopsgäster för att vi skulle lära känna varandra. 10.30 träffades vi alla på Round House på stranden Klong Nin.
En stor volleybolltunering och lunch väntade oss där.



I skrivande stund är turneringen inte slut, men mitt lag har hittills inte förlorat en match. :-)
Ikväll blir det till att åka hem och vila upp sig och ladda för bröllop. Tyvärr var det flera gäster som idag var mindre pigga pga matförgiftning, så jag hoppas verkligen att de blir pigga till imorgon och att inga fler blir sjuka.
För imorgon gäller det!!!

/Marit

4 öars-tur

På lördagen hade vi bokat in oss på en båttur till 4 olika öar sydost om Koh Lanta. Trots alla mina resor och tid på denna ön så har jag aldrig varit där.
Vi blev upphämtade med minibuss vid vårt hotell och syrrans familj var redan upphämtade och satt i bussen. Vi korsade sedan ön och körde ner till "The Old Town". Min syster hade bett chauffören köra försiktigt med tanke på att bälten saknades och vi hade en liten 2-åring med oss. Och tänka sig, det gjorde han. Han svängde så försiktigt i varje korsning och höll en låg hastighet, imponerande!
Vi hann därför både se elefanter, gummiplantage och vackra vyer på vägen ner till piren vid den gamla staden.

Väl där körde de ut oss med longtailbåt till vår lite större båt.
Denna turen fanns i 3 olika varianter och prisklasser. Billigast var longtailbåt, mellanklassen var en större båt och dyrast var speedboat. Vi hade valt mellanalternativet mest med tanke på lille Elvin, så han slapp sitta still. Men också av komfortskäl för oss övriga. På stora båten fanns platser både i skugga och sol, toalett, gott om utrymme och kaffe, vatten och frukt när man ville.

Det var en fin dag att vara ute till havs. Klarblå himmel och lite lätt krusning på havet som gjorde att solen glittrande extra mycket i vattnet.
Området vi åkte igenom var mycket vackert, som en skärgård med mängder av små öar med fina stränder eller bara en brant klippa som stack rätt upp ur havet.
Vi njöt av omgivningarna, kaffe och croassant vilket fick den en timma långa båtresan att gå fort. Vi fick också prova ut snorkelutrustning. Då alla fått hjälp att välja fenor i rätt storlek utan Elvin gick han missnöjd fram och valde ut ett par själv.


Vårt första stopp var ön Koh Cheuak där vi skulle snorkla. Båten ankrade strax utanför ön och vi fick hoppa i bland mängder av fiskar. Ön bestod bara av en stor hög klippa som reste sig upp ur havet.
Jag som har gjort närmare 150 dyk i vattnen runt Koh Lanta skall erkänna att jag är lite bortskämd. Tyvärr var flera av korallerna här döda så det var lite färglöst. Men fiskar fanns det och vi såg både en stor muräna och flera clownfiskar likt Nemo.

Vårt nästa stopp var på ön Koh Kradan. Den här ön hade en fin lång kritvit sandstrand och vi stannade strax utanför. Här fanns det både massor av fina och färgglada koraller och mängder av fiskar i stora stim.

Efter en god lunch på båten så fortsatte vi mot turens höjdpunkt - Emerald Cave. Vi passerar fler vackra öar och njöt av den friska havsluften.


En trött Elvin passade på att sova en stund och vi andra slappade i skuggan eller på båtens soltak.
Då vi kom fram till Koh Mook och Emerald Cave, eller Morakot Cave som den egentligen heter blev det fokus på säkerheten. Alla var tvungna att bära flytväst. Sedan hoppade vi i vattnet och simmade mot grottans öppning. Vår guide simmade först och höll i en livboj och en ficklampa. Då vi kom in i den stora grottöppningen blev vi ombedda att simma på ett långt led och hålla i varandra. Jag tyckte att detta till en början kändes lite överdrivet. Men ju längre in vi kom i tunneln ju mörkare blev det. Tunneln som är 85 meter lång kröker 90 grader och då vi simmat in en bit var det verkligen becksvart. Helt plötsligt kändes det rätt bra att hålla i flytvästen på den som simmade framför. Ville inte tänka på vad som kunde finnas i vattnet under oss. Bredden på tunneln var ca 2-3 meter och då och då kunde man se guidens ficklampa lysa i klipptaket ovanför oss.
Efter en stunds simmade tyckte vi oss kunna se lite ljus i tunneln och sedan såg vi öppningen. Slutligen simmade vi ut ur tunneln och nåddes av en vacker lagun. Bortsett från den lilla stranden där en varan precis passerade i sakta lunk fanns bara klippväggarna, som reste sig minst 150m rätt upp iklädda grönskande träd och stora ormbunkar. Stranden låg i skugga och ovan oss fanns en öppning där man kunde se himmeln.
Tyvärr hade vi inga vattentäta påsar med oss så vi kunde inte få med oss någon kamera in. Det var verkligen synd för detta var nog bland de häftigaste platser jag sett, just därför att den var så svåråtkomlig och den långa svarta tunneln som ledde oss hit.
Denna lagun hade varit ett tillhåll för pirater och de gömde sina skatter här.
Lille Elvin tyckte tunneln var hur rolig som helst, medans 10-årige Mattias var mer reserverad.

Det blev en lika mörkt tur tillbaka och jag såg inte ens min syster som simmade mindre än 1 meter i från mig.
På vägen ut då det började ljusna såg man att botten bestod av finaste sand och inga otäckheter fanns där.

Sedan fortsatte turen till ön Koh Ngai. En underbar paradisö där vi la till vid en pir.


Ett dopp vid stranden och en glass i restaurangen gjorde upplevelsen fulländad.
Sedan vände båten hemåt och vi njöt av en behaglig båtresa till Koh Lanta. Tyvärr blev det inga valar eller delfiner vilket vi hade hoppats på. På turen för 2 dagar sedan hade de sett bägge.
Men vi hade hade vi haft en underbar dagstur och för detta hade vi betalt hela 220:- per person.

Kvällens middag intogs på Funky Fish där vi hade långbord. Efter maten körde Isak poi.


Jag var så sugen och bytte mitt vita linne mot syrrans svarta och fick låna en hårsnodd av Jonna.
Sedan körde jag min första eldshow på 2 år. Lite skakigt var det, men riktigt kul.

Idag njuter vi av härligt poolhäng på syrrans hotell.


Enda problemet nu, jag vill verkligen inte åka hem. Försöker att inte tänka på hemresan, men ibland är det svårt. Allt är ju så underbart här nere.

Kram Marit

Lata dagar i paradiset

Solen fortsatte skina på oss på Koh Lanta och vi har njutit av några lata dagar med mycket bad och sol.

Frukosten på vårt hotell var helt suverän. Gillar speciellt när man kan få beställa sin egen omelett med lite skinka och grönsaker.
Under onsdagen utökades skaran med bröllopsgäster då brudens far med sambo kom ner. Det visade sig också att de skulle bo på samma hotell som oss.

Jag har aldrig sett så fina solnedgångar någon annanstans som på Koh Lanta. Ofta går en klotrund röd sol rätt ner i havet och du har ett perfekt läge att sitta nere på stranden och njuta av skådespelet.


På onsdagskvällen hade jag lite svårt att komma till ro. Min syster med familj var på väg genom snökaoset med bil från Jönköping till Stockholm i hopp om att på kvällen få flyga ner hit.
Om det är någon som är värd denna resan så är det hon och hennes familj.
Då de bokade i februari hade de ingen aning om vad som väntade dem. Allt de visste var att de skulle få flytta in i sitt drömhus framåt sommaren.
Runt påsk fick min syster besked att hon hade bröstcancer. Hur är det ens möjligt när man är 34 år och mitt uppe i livet som småbarnsförälder och med husbygge?!?
Sedan drog hela processen igång med operationer och cellgiftsbehandlingar. I det tuffa schemat skulle även ett hus färdigställas, barn tas om hand och hennes mans egna firma rulla på.
Jag är så imponerad av hennes styrka och beundrar henne som hållit modet uppe genom allt detta.
Då behandlingarna nu är över är hela familjen nu så värda denna semester. Så måtte inte nu snön stoppa dem.

På torsdagsmorgonen gick vi upp tidigt för att springa. Till min stora glädje upptäckte jag att min syster kommit fram till Arlanda och att deras plan på något mirakulöst sätt fått lyfta. Av alla inställda plan denna dag så kom de iväg, dock med 1,5 h försening, men vad gör väl det, de fick ju lyfta.

Efter denna positiva upptäckt testade vi något nytt, barfotalöpning på stranden. Kändes riktigt mycket i både ben och mage, då hela kroppen fick jobba på ett annat sätt. Men det var väldigt skönt och stranden låg i skugga så tidigt på morgonen.
Man fick dock se upp vad man satte fötterna och parera för alla krabbor som sprang runt på stranden. Det gällde också att hålla sig där sanden var någorlunda fast, annars sjönk fötterna ner för långt och gjorde det omöjligt att springa.

Då vi kom tillbaka hade städerskorna dekorerat vår säng lite extra.


Sedan blev det en skön dag på stranden som till stor del tillbringades i skugga, det var varmt idag!
På eftermiddagen samlades hela gänget och hade poolhäng på vårt hotell.


Jag var lite rastlös och väntade på att syrran med familj skulle anlända. I väntan på detta hängde vi andra på Funky Fish. Jag hade fått reda på deras bunglalownummer och vid 9-tiden på kvällen hittade jag dem där borta.
Sedan njöt vi alla av en kväll tillsammans på Funky Fish. Det är så skönt att ha dem här.
Nu är vi 14 stycken här, ännu saknas 25 gäster. Hoppas de hittar hit i snökaoset.





Kram på er alla hemma i vinterkylan!

Många kära återseenden

Våra sista dagar i Ao Nang var av varierande slag. På söndagen passade vi på att besöka en intilliggande strand. Den nås med båt alternativt genom en svettig promenad uppför ett berg och ner på andra sidan via den sk. Monkeytrail.
Vi tog stigen och den kantades av apor, men de brydde sig inte om dig så länge du inte hade något ätbart framme.
Roligaste synen var 2 apor som vänt upp-och-ner på en tredje apa och satt och pillade denna i rumpan.
Men så fort jag började leta efter kameran i påsen och de hörde prasslandet, så blev jag väldigt intressant. Så den bilden fick jag släppa.

Stranden var fin och bakom låg lyxhotell som tydligt skyltade med att bara hotellgäster var välkomna in på området. Besökare fick bara vistas på stranden och handla i baren, där en flaska vatten var hutlöst dyr.
Så då åskan började mullra tog vi våra saker och vandrade hem över berget igen.

Vi åt en god lunch på The Last Fisherman medan regnet och åskan drog förbi. Sedan kom solen och vi tillbringade eftermiddagen hos nr 14. Jag njöt av en välbehövlig ryggmassage.
Thailand i all ära, men sängar kan de inte. Den på hotellet är så hård så det finns inte. Ingen risk att du sjunker ner med rumpa, höfter och axlar där och svanken värker varje kväll pga den konstiga ställningen.

På måndagen hade vi tänkt ta en longtailbåt till paradisön Poda Island. Men Stefans mage ville annorlunda. Något skumt var det med maten kvällen innan så stackarn fick ligga hemma på rummet hela dagen. Givetvis sken solen från en blå himmel och jag fick roa mig själv på stranden, till lunch och middag.
Jag inga problem med att vara själv en dag, men det är svårt att njuta när ens respektive ligger hemma och mår dåligt.

På tisdagsmorgonen hoppade vi på båten till Koh Lanta.


Stefan var piggare och vi såg båda fram emot att återvända till Koh Lanta.
För mig är den ön väldigt speciell. Jag skulle nu återvända hit för sjätte gången efter att ha varit där 2000, 2001, 2002-2003, 2005 och 2006.
Då jag var där 2002-2003 var jag inte där bara som turist utan jobbade som divemaster för ett svenskt dykcenter i 4 månader.
För er som i somras läste min berättelse "Sanning, farhågor och drömmar" kan jag berätta att det alltså var på Koh Lanta jag hamnade efter att ha tagit tag i min dröm.

Och här satt jag nu 10 år senare på väg tillbaka. Kändes konstigt och på något underligt sätt lite vemodigt. Vart har åren tagit vägen?!
Så många fantastiska stunder som jag haft på denna ön, firat jul och nyår, haft hemlängtan, skrattat och gråtit och träffat massor av nya vänner.

Vi blev nu upphämtade vid piren av Nakara Long Beach Resort där vi skulle bo. Mycket folk vid piren men allt var sig likt. Turen till Longbeach gick givetvis på ett pick-up flak med bänkar. Det är så turisterna transporteras. För de enklare hotellen saknar flaket bänkar och du sitter på golvet, men transporten är den samma.
Då vi passerade genom byn kände jag också igen mig och såg den välbekanta skylten til Lanta Divers. Hur många gånger har jag inte parkerat moppen där utanför för att börja jobba.

Längs vägen ner till Longbeach kunde man se att mycket hänt. Koh Lanta har bara en huvudväg tvärs över hela ön. Och här hade nu mycket bebyggelse skett.
Då jag besökte ön 2000 bestod vägen av röd lera, som år efter år bytts ut mot asfalt bit för bit och du kunde nu köra ner till öns sydspets utan problem. Detta hade från början varit en omöjlighet om man inte hade 4-hjulsdrift.
Ni skall veta att vi provat många gånger genom åren men alltid fått ge upp. 2006 lyckades vi!

Att komma fram till Nakara kändes mycket bra. Det låg precis så som jag ville med bungalows omgivna av grönska och blommor. Via små gångar hittar du fram till din bungalow och allt är så vackert arrangerat.


Vi fick tredje bungalowen från stranden och såg havet då vi satt på vår veranda.
Vi var vrålhungriga men innan det var dags för lunch fick det bli ett besök på stranden. Och jag blev inte besviken. Samma härliga lugn och atmosfär vilade här.


Gott om plats på stranden, få försäljare, inte mycket båtar som stör lugnet utan bara en lång sandstrand.

Efter lunch på vårt hotell blev det dags för stranden på allvar. Badade och solade en stund och njöt av att vara tillbaka. Jag älskar verkligen denna ön!!!

Rastlösheten tog överhand då jag kände att jag ville hitta hotellet syster med familj ska bo på. På torsdag kväll kommer de och vi skall träffas på någonstans på stranden. Känns så overkligt.
Vi började vår promenad norr över och efter 5 min möttes jag av en bekant skylt "Somewhere else". Det var där jag bott och ätit nästan varje kväll då jag jobbade här nere.
Vägg i vägg med Somewhere Else ligger Funky Fish där vi visste att det blivande brudparet skulle bo. Så vi vek av från stranden och upp mot baren. Strax därpå såg jag Jonna sitta och vinka. Det var roligt att träffa mitt kusinbarn Isak igen och hans blivande fru Jonna. Jonnas barndomskompis med familj var också där, annars var vi de första gästerna som anlänt.
Mycket hade ändrats på Funky Fish också. Dit hade jag gått mycket förr då man skulle ta en öl eller då det var fest. Det fanns också en våning ovan baren där vi brukade ligga och titta på film. Givetvis dåligt inspelade och piratkopierade. En och annan halvsunkig bungalow fanns då också gjorda i bambu.
Nu bestod Funky av en stor bar precis vid stranden och bakom fanns 30 nya bungalows byggda i cement och med AC och varmvatten.

Efter att ha pratat med Isak & Jonna en stund så fortsatte vi vår vandring. Längst upp på Longbeach hittade vi Lanta Beach Resort där min syster skulle bo. Med andra ord låg Funky Fish mitt emellan oss och det blivande brudparet fick en central roll på fler än ett sätt.

Exakt 18.13, precis som förr så drar alla syrsorna igång med sin sång. Jag kan inte begripa hur de kan vara så synkade. Mörkret har då fallet över Lanta och vi njöt på vår veranda.


Då det blev dags för middag tog vi den mest givna vägen för att leta restaurang, nämligen stranden. Det är så mysigt att följa stranden och gå och titta ut en trevlig restaurang att äta på. Flera av dem har dukat nere på stranden och du kan sitta och se ut över havet och fiskebåtarnas ljus i horisonten. Allt är så fint fast väldigt enkelt arrangerat med enkla bord, lite dämpad belysning och palmer och grönskande träd omkring dig.

Då vi ätit gick vi till Somewhere Else för att hälsa på. Jag såg att min bungalow som jag bott i så länge och som legat precis vid stranden var borta. Jag visste att den blev svårt skadad vid tsunamin, har sett bilder på hur en longtailbåt låg med fören in genom den tunna bambuväggen.
Tack gode Gud att jag inte bodde där då!
Nu stod större bungalows byggda i betong där istället.

Upp i restaurangen såg jag Tom, servitrisen som jag alltid pratade så mycket med. Han tvekade först en stund, sedan kände han igen mig och blev helt överlycklig. Nu var det ju 6 år sedan vi sågs sist.
Efter en stund kom även ägaren fram och han kände igen mig direkt.
Mycket nytt hade byggts här också, framför allt lite större bungalows för att kunna ta emot barnfamiljer.
Min favorit från menyn, Megasallad Naan, fanns fortfarande på menyn och vi lovade komma och äta någon kväll.

Sedan gick vi hem och la oss. Och det bästa av allt, sängarna var mjukare.
Det känns så underbart att vara tillbaka på Koh Lanta. Vilka härlig dag det varit med så många kära återseenden.

Kram Marit

The Last Fisherman

Det var en välbekant men ändå konstig känsla att landa i Krabi och ta taxi in till Ao Nang. Jag har varit här så många gånger förr, men nu var det 6 år sedan sist. Men visst kände jag igen mig!

Vårt hotell, Beach Terrace, var meddelade om vår sena ankomst och vi blev visade till vårt rum. Ett stort rum i markplan med en liten veranda utanför.
Hotellet låg mitt i centrala Ao Nang men lugnt belägen lite innanför turistgatan och med restaurangen placerad högt på pelare med vacker utsikt över havet.
Men tröttheten tog överhand och vi sov 2 timmar innan vi njöt av den utsikten och en kyckling sweat & sour.

Det var mulet i Ao Nang idag och duggade lätt, men vi trotsade vädret och tog en promenad längs stranden. Värmen var det inget fel på och vi njöt trots regndropparna.
Längst bort på stranden där affärer och hotell tagit slut finns alla massageinstituten. Vi har vår favorit sedan tidigare, nämligen nr 14. De kände igen oss trots att vi inte varit där på 6 år och bjöd på cola, ananas och bananer. De bad oss sitta ner i stolarna på stranden under ett stort träd där bladen gav skydd mot regndropparna.
Ompysslade från första stund! Och det är just deras grej, de ser till att du har det bra på stranden och så vet de att du tar din massage, manikyr eller fotskrubb hos dem.
Ett första dopp blev det också innan vi gick hem igen. Lite sega var vi på kvällen så det blev ingen sen fredagsnatt på stan inte.

Givetvis var det just hos nr 14 vi hamnade på lördagen. Vädret var bättre idag, lite disigt och moln, men inget regn. Men värmen räcker gott för att man skall kunna njuta på stranden. Att komma ner i varv är inga problem i denna miljön.


Vi blev servade med annans och kaffe på stranden av thailändskorna på nr 14, badade, solade, beställde grillad majskolv av en dövstum thailändare som körde gester med gäster med turisterna.


Till lunch åt vi en gudomlig Pad Thai på den mysiga restaurangen "The Last Fisherman" som ligger perfekt belägen på stranden i skydd från solen under stora lummiga träd. Jag gillar restauranger där jag kan ha fötterna i sanden då jag äter.

På eftermiddagen blev jag knådad och masserad en timma hos nr 14 och betalade 65:- för detta.
Det gjorde avkopplingen fullkomlig. Några fåglar jag varken vet namn eller utseende på gav ifrån sig konstiga läten från den bakomliggande regnskogen. Annars hördes bara massörenas lågmälda prat på thailändska till varandra då och då och jag somnade gång på gång.

Då solen sjunkit längre ner mot horisonten gick vi längre bort på stranden där den majestätiska klippan skjuter rätt upp i luften och är ett välkänt kännetecken för Ao Nang.


Längst bort fanns även massa apor som försökt sno allt ätbart från turisterna.


Kvällen avslutades med ännu ett besök på "The Last Fisherman" där vi åt grillad kyckling och bakpotatis. Underbar atmosfär där och tyst och lugnt. Svårt att tänka sig att turistgatan bara ligger 200 m bort med alla lampor, försäljare och höga ljud.
Vi njöt till ljudet av vågorna och lågmäld musik i bakgrunden. Några få lampor hängde ner från träden och gav en behaglig belysning. Långt ute till havs guppade fiskebåtarna och ännu längre bort kunde man se åskan gå och blixtrar som korsade varandra i mörkret.


Vi har haft en underbar start på vår resa trots missödet med förseningen.

Kram Marit