För exakt 10 år sedan befann jag mig på min dåvarande pojkväns sommarställe i finska skärgården utanför Åbo.
Det var en sommar fylld av funderingar. Jag jobbade på Pharmacia i Stockholm och bodde vid Globen, men till hösten skulle hela verksamheten flytta till Uppsala och jag skulle börja pendla.
Jag som normalt sett är en glad person hade verkligen ångest för detta. Trots att flytten varit på gång och känd sedan länge kände jag sådan ångest inför detta. Jag spred verkligen negativ energi omkring mig och kände inte igen mig själv.
På lantstället Falli ängnade jag mycket tid åt att fundera på alternativ. En lockande tanke hade väckts, att åka till Thailand och jobba som divemaster på ön Koh Lanta. Jag hade varit där och dykt som turist och visste vad det innebar.
Skulle jag ta tjänstledigt och lämna allt, jobb, pojkvän och läghenhet? Eller skulle jag fega och stanna kvar och börja pendla?
Efter att provat göra en "fördelar och nackdelar-lista" skrev jag istället denna "novell" i ett försök att sortera mina tankar.
Sanning , farhågor och drömmar
Det dröjer en stund innan jag förstår att ljudet jag hör i min dröm kommer från klockradion. Jag drar täcket över huvudet och känner irritationen välla fram. Dels över att jag måste gå upp och dels över att jag aldrig kan komna i säng på kvällarna och vakna utsövd på morgonen. Jag slumrar till igen och väcks nio minuter senare av att klockradion låter igen. Kanalen är lite dåligt inställd, så det knastrar lite när Ledins toner väller ut från högtalarna. Jag har aldrig tyckt om hans musik och hans senaste singel är inget undantag. Jag ser att klockan redan är 06.20 och jag vet att det är hög tid för mig att gå upp ur sängen.
Novembermorgonen ligger grå utanför mitt fönster när jag masar mig in i duschen, där jag står alldeles för länge och njuter av det varma vattnet. Jag får sedan bråttom att få på mig kläderna, bre en macka och packa väskan. Klockan 06.55 lämnar jag lägenheten och går ner mot spårvagnen. Läste på termometern innan jag gick, den visade +2 grader. Men ute känns det kallare. Luften är rå och det blåser kraftigt, regnet eller möjligen snön hänger i luften. Om drygt en vecka är det första advent och det borde snart vara dags för den första snön att falla.
Jag anländer till Pharmacia strax efter halv åtta. Detta med god marginal för att hinna med bussen 07.45. Att vara ute i god tid har aldrig varit min starka sida. Men att missa den sista morgonbussen till Uppsala är inget man vill. Jag kommer ändå inte vara på jobbet förrän klockan nio, vilket känns sent. Men tanken på att gå upp tidigare känns inte lockande. Bussen är iskall och jag anländer till Fyrislund stel som en pinne utan att ha fått en blund i ögonen. Jag förbannar återigen Pharmacia för att de bestämde sig för att bygga en ny fabrik just i Uppsala och flytta hela labbet från Stockholm. Luften här känns om möjligt ännu kallare och det blåser mer här på slätten. Jag skyndar mig in genom vakten och bort till hus 22.
Jag hade under gårdagen startat en HPLC-körning för omväxlings skull. Min vardag består annars mest av att granska andras körningar. Något som i längden gör mig så uttråkad att jag inte vet vart jag skall ta vägen av tristess. Men det är så min vardag ser ut tyvärr. Därför hade jag med glädje sett fram emot att få analysera. Men min lycka varade inte länge. Det visade sig nu att körningen hade stannat pga. för högt tryck. Jag svor tyst för mig själv och kollade i loggboken. Mycket riktigt, instrumentet var inte tvättat på länge. Vid övertagande igår hade jag fått uppgifterna om att det bara var att köra. Jag förbannade mig själv som inte läst loggboken och sedan över den röra som tycktes råda här. Folk sprang omkring som yra höns. Ingen tog längre något ansvar, hoppades bara att någon annan skulle reda upp den röra de ställde till med.
Trots att det nu var 2 månader sedan vi flyttade fanns det fortfarande gott om okvalificerade instrument och en faslig oordning bland personal och metoder. Jag tog de papper som jag hittills hade skrivit ut från instrumentet och gick in på mitt rum. Detta delade jag med 3 andra. Ingen av dem kände jag någon större gemenskap med. Min önskan hade varit att få dela rum med Elin, men enligt de som bestämde skulle placeringarna göras så vi lärde känna varandra. Dagen ägnades åt att skriva avvikelse på körningen, samt att granska ytterligare några körningar. Detta gjorde jag dock på mitt rum och inte i det rum som var avsett för detta ändamål.
Jag trivdes trots allt bättre vid min lilla skrivbordsplats, än att bli intvingad i ett så kallat granskningsrum. Jag noterade att de första snöflingorna föll utanför mitt fönster. Man vet ju hur det brukar gå när första snön faller, trafikkaos.
Jag tänkte på sommaren och på de arbetskamrater jag haft då. Våra roliga luncher på bryggan med bad. Sara som jag trivts med och jobbat med i flera år var borta. Liksom Ylva, labbets yrväder, men som kunde få alla att le med sina tokigheter. Karin fanns visserligen kvar några veckor till, men hon jobbade endast korta dagar. Hennes graviditet gjorde henne trött. De fyra konsulterna var försvunna. Vissa av dem hade jag kommit riktigt nära och umgåtts mycket med. Men jag saknade dem alla lika mycket. Kvar av dem som var roliga och som dessutom var bra att arbeta med fanns Elin och Susanna. Sedan var det ett gäng som jag inte hade mycket till övers för. En del av dem jobbade för dåligt, andra förstod jag mig helt enkelt inte på.
Strax efter fem lämnade jag byggnaden och hade alltså då precis jobbat full dag. Marken var nu täckt med snö och jag oroade mig för resan hem.
Oron var befogad. Längs E4:an såg jag flera bilar som åkt av vägen. När vi närmade oss Stockholm var bilkön värre än vanligt. Snön och slasket gjorde att hastigheten blev låg. Klockan var därför närmare kvart i sju innan vi kom till Lindhagensgatan. Hungern rev i min mage när jag åkte hem. Prick halv åtta klev jag in genom dörren. Jag hittade en matlåda i frysen och matade mina fiskar som ivrigt väntade på att få mat. Alltid någon som är glad att se mig, tänkte jag.
Strax före åtta slog jag mig ner framför TV med min mat. Jag kände då hur trött jag var. Av att göra vaddå? Åka buss, sitta på jobbet och blänga på siffror och bokstäver?
När jag ätit upp maten orkade jag inte röra mig en millimeter. Jag blev sittandes framför TV i flera timmar. Till vilken nytta? Telefonen ringde vid något tillfälle, men jag var för trött, för omotiverad för att orka svara.
Strax efter halv elva släpade jag mig från soffan till diskhon för att skölja upp det jag använt till middagen. På vägen från köket slog jag på datorn. Kollade mailen och surfade på Dykarna.nu:s hemsida. Någon hade just loggat dyk från ett häftigt vrak i Philippinema. Själv kände jag mig bara trött och orkeslös.
Strax innan tolv låg jag i sängen, sent igen alltså. Jag skulle vara lika trött imorgon igen. Men just nu fanns ingenting jag kunde göra åt saken. Jag hade tappat lusten för det mesta, inget kändes riktigt roligt längre. Det var mörkt när jag vaknade och mörkt när jag kom hem. Jag hann aldrig att gå på stan efter jobbet, aldrig träffa några gamla vänner. Jag hann och jag orkade ingenting.
Men mest av allt så ångrade jag beslutet jag hade tagit där i augusti. Beslutet att stanna i Sverige över vintern. Sedan somnade jag.
På natten sov jag djupt och drömde länge. I drömmen väcktes jag av en klocka. Den visade 07.30. Där liksom här hade det varit slutet av november, fast utanför fönstret sken solen och jag kunde höra syrsorna i gräset. Jag steg upp och klädde på mig, shorts och ett linne. Jag packade ner bikinin och vattenflaskan i väskan, solskyddskrämen låg kvar sedan dagen innan. Jag lämnade bungalowen och gick bort till min moped. Den var blå till färgen, men dammet från de rödfärgade vägarna här hade gett den ett rosa skimmer.
5 minuter senare var jag inne i byn. Jag hjälpte till att lasta korgarna med dykutrustning på bilen som skulle köra dem ner till piren. Sedan gick jag med de andra ner till båten. Solen sken från en klarblå himmel när vi lämnade hamnen i Sala Dan. Jag befann mig på ön Koh Lanta i södra Thailand. Temperaturen närmade sig redan 30 grader och jag förstod att det skulle bli en varm dag. Men ute till havs möttes vi av friska vindar som svalkade oss där vi satt och åt frukost på båten. Jag fick sedan veta vilka som skulle vara med i min grupp. Dagens mål var Koh Haa och idag var första dagen för mig att guida min första grupp av gästdykare. Jag var snart klar med mitt divemaster certifikat och skulle börja jobba på egen hand. Tills vidare följde en erfaren divemaster sist i min grupp.
Jag ritade en skiss över dykplatsen och gick sedan igenom dyket med de förväntansfulla gästerna. Maxdjup, maxtid, vilken sort fiskar vi kunde se, signaler, säkerhetsstopp mm. Min fadder nickade nöjt åt mig när jag var klar med min genomgång.
Strax efter tio stod vi klara på båtens kant och tog ett giant stride ner i det turkosblå vattnet. Vi följde ankarlinan ner och möttes av små putsarfiskar som städade det algiga repet, där mängder av musslor bodde. Vi simmade runt ö nr 4 och hade där turen att få se både stora muränor och de vackra ängelfiskarna. Dyket fortlöpte utan problem och jag lyckades guida gästerna tillbaka till båten.
På båten väntade som vanligt en god lunch. Båtens kokerskor hade återigen gjort ett utsökt jobb och serverade nu tre sorters rätter. Jag njöt av maten och solen där jag satt på båtens soldäck.
Visst skiljde det sig en hel del att vara gäst och att arbeta på båten. Vissa saker måste ju göras, men man hade ändå mycket fritid över och kunde njuta av solen och de friska havsvindarna. Eftermiddagsdyket blev riktigt lyckat. Strax efter att vi kommit ner till vårt maxdjup på 12 meter så såg jag dem. De var drygt 1,5 meter långa och låg och sov i sanden mellan korallerna. Jag vände mig om och gjorde hajtecknet till dem som simmade bakom mig. Jag såg spänningen i deras ögon och vi kunde simma riktigt nära dem. Dessa lepoardhajar är helt ofarliga, men har ändå det typiska hajutseendet som får hjärtat att slå lite extra fort. Efter att ha studerat dem en lång stund fortsatte vi dyket och möttes av en otroligt vackert bädd av koraller och anemoner. Vi såg de söta små clownfiskarna leka i sin anemon, samtidigt som ett stort stim baracudor passerade ovan våra huvuden.
Tillbaka på båten gick vi igenom dyken och gästerna verkade nöjda med sin dag ombord. När alla grupperna var ombord styrde vi kursen hemåt igen. Jag hjälpte de andra divemasterna att skölja utrustningen och gick sedan och satte mig i lugn och ro på båtens ena långsida. Där satt jag och dinglade med benen och såg hur en eldröd sol började sänka sig ner i havet. Jag spanade ut över vattnet och upptäckte då två delfiner som följde båten och lekte i vågorna. Jag har aldrig varit riktigt nära någon, men hoppas att någon gång i mitt liv få komma dem riktigt nära. Nu kunde jag bara njuta av att se dem hoppa och leka i vågornas skum.
Tillbaka i Sala Dan hjälptes vi åt med utrustningarna. Gästerna tackade för idag och sa att de hoppades få mig som guide imorgon också. Min fadder gav mig en klapp på axeln och log nöjt.
Jag rodnade nästan av deras komplimang och tänkte att så märkvärdigt hade de inte varit. Det hade blivit mörkt när jag hoppade upp på mopeden för att åka hem. Som vanligt var den lite svårstartad, eller var det kanske jag som var en ovan mopedförare. Hemma tog jag en dusch och gick sedan ner till stranden. På en av strandrestaurangerna hade jag bestämt möte med de andra dykarna. Där skulle kvällens middag intas. Varje kväll träffades de flesta från dykcentrat och det var skönt att känna gemenskapen med de andra i gruppen. Ibland dök några av gästerna upp för att delta i dykdiskussionerna. Kvällen var varm, men givetvis inte myggfri. Jag hörde vågorna slå mot stranden och njöt av att känna den potaismjölsliknande sanden mellan mina tår.
Jag vaknade med ett ryck och mindes klart och tydligt drömmen från i natt. En dröm som gjorde mig både upprymd och arg. Men mest arg för jag visste att precis allt jag drömt kunde varit sanning om jag bara gjort ett annat beslut. I drömmen hade alla hjälpts åt och tagit sitt ansvar. Jag hade känt den gemenskap jag annars saknade. Dessutom hade jag fått göra det jag trivdes med allra mest. Men det jag framför allt saknade i mitt nuvarande arbete var uppskattning. I drömmen hade gästerna tackat och visat sin uppskattning. Något som Pharmacia var väldigt dåliga med.
Med en suck klev jag ur sängen och tittade ut genom fönstret. Snön hade smällt och marken var nu täckt av snöslask. Jag rös vid blotta tanken på att gå ut och skyndade mig in till den varma duschen. Där kunde jag nästan drömma mig tillbaka till nattens dröm med vita stränder och turkosblått hav. Jag hoppades den varma känslan av Koh Lantas vindar skulle ta mig genom ännu en tung arbetsdag.
Skrivet av Marit
Falli 23- 24 juli 2002
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Många av er vet ju hur resultatet blev. För er andra kan jag tala om att utfallet i verkligheten blev annorlunda än i texten.
Jag beslutade mig för att åka till Thailand och fick tjänstledigt. Jag hann pendla några månader innan jag åkte iväg i början av november. Det var ingen dans på rosor, men flera saker blev aldrig så illa som jag trodde.
Precis som titeln beskriver så finns det mycket sanning i det jag skrev, men resten var just farhågor. Det blev aldrig sådan kaos på jobbet som jag befarade och flera trevliga kollegor följde med till Uppsala.
Jag fick dela rum med Elin och en av konsulterna fick vara kvar och är idag en av mina bästa vänner.Min Thailandsvistelse blev helt underbar och jag tog mitt divemastercertifikat och fick jobb. Jag hann även resa runt i Indonesien och Malysia och fick fantastiska minnen och vänner från denna tiden.
Jag återvände till Sverige i början av maj 2003 och hade då tagit beslutet att säga upp mig och återvända till Småland. Trots övertalningsförsök och ökad lön fanns det inget som kunde ändra mig. Jag hade bestämt mig och det är jag glad för idag. Så som jag mådde då vill jag aldrig må igen.
Hittade denna texten för några månader sedan och tyckte att det nu 10 år senare var dags att göra den offentlig.
/Marit
