Ödets ironi

Efter en kort resa från Lovište ner till Orebić i torsdags så valde vi stanna 4 nätter på Camping Lavanda i Orebićs utkant. Vi har varit där förr och gillar den campingen  väldigt mycket. 

Campingen är byggd i terrasser och om jag inte missminner mig så räknade jag något år till 12 olika nivåer. Vackra kalkstensmurar bär upp de olika etagen och de kantas med rosmarin, oleanderbuskar, olivträd och annan grönska. 

Det fanns strandnära platser men vi vet att de är en utmaning med en lite större bil. 

Så vi gjorde som vi brukar göra här, tar en plats på toppen och får milsvidd utsikt över havet och de intilliggande öarna. Och ett bra pris med rabattkortet ACSI. Att bo för 25€ natten vid Medelhavet känns som ett kap. Det är mindre än vad många ställplatser hemma i Sverige kostar. 

Vi fick dessutom en stor plats med en hel del skugga och ett eget mandarinträd. 

Men med den milsvida utsikten så kommer ju nackdelar. Det en bit till stranden. Trappor och serpentinvägar inne på campingen tar dig successivt ner till havsnivån och en vacker strand där uppbyggda parasoller och strandsängar ingår. 

En enkel strandbar spelar lite skön musik och bredvid finns den vackra restaurangen med så god mat. 

För oss så har Lavanda blivit campingen där man helt enkelt får kämpa lite mer för det man vill ha. Bad, sol, mat. Det har liksom blivit lite av charmen här. 

För den late finns en golfbil med 6 bältade platser som kör campinggäster och restaurangbesökare från receptionen till stranden.  

Men vi gick. Och så mycket att mina flipp-flopp trillade i bitar. 

Kanske kan det ha att göra med att de hade över 10 år på nacken och är inköpta för en billig peng på en marknad i Thailand. 

Under våra dagar på Lavanda så kom ju också värmeböljan som lagt sig över hela Europa. Så det gjorde att vi inte tog oss för så mycket saker. Vi hade tänkt ta färjan över till ön och staden Korcula. Men det faktum att vi varit där två gånger innan och att det var så varmt gjorde att vi avstod. 

Att träna var för varmt det med. Här gällde det att hitta svalka. 

De fasta parasollerna på stranden gav bra skugga och havet välbehövlig svalka. 

Vi hann med 2 middagar på den mysiga restaurangen. De serverar väldigt god mat och stora portioner. Här kan man lätt dela en rätt och komplettera med en sallad. Då vi ena kvällen beställde en Cordon Blue Zagreb Style uppskattade jag storleken på köttbiten större än avtrycket från min slalompjäxa. Och då har jag ändå storlek 40 i skor.  

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så fick Camp Viter och Zaostrog utmärkelsen för finast strand och finaste vatten och Camp Lupis och byn Lovište utmärkelsen för mysigaste camping och by. 

Lavanda får då utmärkelsen för finaste och mest välstädade servicehus och den milsvidda utsikten.

Ibland får jag påminna mig själv om att se mig omkring. Ta in allt och minnas känslan så jag när höstrusket kommer kan drömma mig tillbaka. 

Det är så himla lätt när man varit här ett tag att man tar saker för givet och vänjer sig vid vyerna. Så jag påminner mig själv om detta gång på gång. Njut av nuet. 

Därför hällde vi upp vårt morgonkaffe på termos och gick ner till stranden och drack det där. 

Under vår vistelse på Lavanda så passerade vi halvtid för våra resa. Dags att byta sängkläder, handdukar mm och städa ur husbilen. Jag insåg då hur mycket kläder jag har med mig som jag ännu inte använt. Bikini är det plagg som används nästan 12 h per dygn. Sedan kläder några timmar på kvällen innan det är läggdags. Så till nästa år ska jag påminna mig själv om att lämna hälften av kläderna hemma.

Även om hettan låg som ett stort lock över Orebić så bestämde vi oss för att se något mer än campingen. Så på lördagseftermiddagen trampade vi väg de 3 kilometrarna in till Orebić. En långdragen backe upp tog nästan knäcken på oss men som tur var fick vi lite fläkt nerför sen. Vi följde sedan den vackra strandpromenaden in mot staden. Mysiga restauranger på ena sidan och havet på den andra. Hettan var enorm och folk låg i vattnet överallt. 

Huvudet kokade och jag kylde hjärnan under en vattenkran på ett torg. 

Vi tog en snabb koll i byn, såg kroaterna bygga upp stämningen inför kvällens match. 

Stefan hittade nya flip-flops men inte jag som verkligen behövde. 

Sedan trampade vi hemåt igen. Mer uppför nu och vi fick ta paus på Plodin och njuta av deras AC en stund. Vi halsade en kall cola innan vi trampade sista biten upp till campingen. 

På söndagen bestämde jag mig för att ta med mig mina snorkelgrejer till stranden. Medelhavet brukar inte imponera jättemycket ur ett undervattensperspektiv, men jag ville ge det en chans. Och de revliknande formationerna i vattnet utanför Orebić lockade. Det är delar av den gamla berggrunden som ligger strax under eller precis över havsytan.

Kalkstensberggrunden har spruckit och brutits upp genom rörelser i jordskorpan när Dinariska bergen och de dalmatiska öarna bildades. Havet har sedan slipat och eroderat berget under mycket lång tid. Vågor, stormar och kemisk vittring har nött bort mjukare delar, medan hårdare kalkstensryggar blivit kvar.

När havsnivån steg efter den senaste istiden hamnade många av dessa bergsryggar delvis under vatten. Det är därför man idag ser långa, oregelbundna ”rev” som fortsätter ut från kusten.

Runt Orebić och Pelješac är det extra tydligt eftersom hela området är uppbyggt av mycket gammal kalksten. Dessa undervattensryggar fungerar också som små ekosystem där fiskar, sjöborrar och andra havsdjur gärna håller till.

Reven var svåra att fånga på bild men kan anas under vattenytan här.

Jag blev ganska snart imponerad över hur mycket fisk jag såg. Både antal och sorter och jag förstod att det jag läst om reven stämde. Mitt mål var en klippa en bit ut som stack upp 1 m ovan vattenytan. På vägen dit passerade jag några mindre anemoner och ett parti gula hårda koraller. 

Väl framme vi klippan började jag följa dess kant. Jag hann knappt börja förrän jag såg något som fick min puls att stiga. I ett hålrum bara en meter under vattenytan såg det ut som att det faktiskt satt en bläckfisk och tryckte. En lång stund låg jag och studerade och försökte förstå vad det var jag faktiskt såg. Objektet var så stilla. Var det sugproppar från bläckfiskens armar jag såg eller var det öppningen på anemoner? 

Till slut gav jag upp och bestämde mig för att återvända i eftermiddag. 

På väg in mot stranden möttes jag av ett stim med havsabborrar och jag kände att jag faktiskt saknade dykningen. 

Efter en svalkande lunch bestående av grekisk sallad och hemmagjord citronsaft med mycket is så gick vi ner till stranden igen. På med snorkelgrejerna igen och simmade snabbt ut till klippan. Till min stora besvikelse såg allt exakt likadant ut. Det var alltså anemoner jag sett och jag kände verkligen hur besviken jag blev och vände raskt in mot stranden. 

Plötsligt ser jag en snabb rörelse på botten framför mig. Som ett stort gammalt sunkigt lakan som drog ihop sig. Sedan såg jag de 8 armarna. Helvete, det var en gigantisk bläckfisk som precis fångat sitt byte max 2 meter under mig och nu metodiskt förflyttade fisken in mot sin mitt för att sedan ge den sitt förlamande gift och sedan sluka den. 

4-5 fiskar cirkulerade ovanför. Om de bara var nyfikna eller undrade var deras kompis tagit vägen är oklart. Men jag låg stilla på ytan och bevakade de hela. 

Bläckfisken var väl kamouflerad. Den smälte in perfekt mot botten och såg liksom lite tilltufsad ut. Lite ruggig. 

Hade det inte varit för den hastiga rörelsen när den fångade sitt byte så undrar jag om det sett den. Nu när jag visste om den syntes ögonen tydligt men tveksamt om jag upptäckt dem om den var blickstilla. 

Den var tydligen mätt och märkbart irriterad på fiskarna runt omkring. Dags att dra tänkte den och drog ihop sin kropp och simmade raskt en bit fort. Jag och fiskarna följde efter och jag var förvånad över hur liten den var när den drog ihop sig. 

Jag försökte minnas hur många gånger jag verkligen sett bläckfisk innan. Squid hade jag sett flera gånger men de var ju mycket mindre. Nu var det länge sedan jag dök men jag tror jag har ca 300 dyk i bagaget och jag tror att jag under alla dem sett en åttarmad bläckfisk max 3 gånger. Och aldrig någon som varit så här akitiv och som fångat ett byte. Utan mer någon som legat och tryckt i en håla. 

Nu tog den sikte på en stor sten, bredde ut sina armar och jag uppskattade dess bredd mellan armarna till nästan 1,5 m. 

Sedan kröp den intill mellan stenen och botten och gjorde sig så liten som möjligt. Jag insåg att hade jag passerat den nu så hade jag aldrig sett den. 

Nöjd återvände jag till stranden och berättade för Stefan om min upplevelse som gått från total besvikelse till lycka. 

På kvällen dök en nästintill full måne upp och skapade ett vackert glittrande sken över havet. Det var magiskt vackert. 

På måndagsmorgonen lämnade vi vackra Peljesac nöjda med vår vecka där. Dagens mål var Trogir utanför Split. Vi brukar oftast avsluta vår semester där och umgås med några vänner. Från fastlandet tog vi bron ut till den lilla ön Čiovo där campingen ligger. Förr fanns bara den gamla stenbron vid Trogir stad men sedan några år tillbaka hade den kompletterats med ytterligare en bro. Nyare och bredare. 

Vår vanliga plats väntade på oss när vi kom. En snabb installation innan vi gick bort till våra vänner och sa hej. Det blev ett kärt återseende då vi inte setts sedan i september. 

Ett svalkande dopp följt av bubbel och babbel vid vår husbil. Vi hade mycket att prata ikapp. 

Vi åt sedan en gemensam middag på campingens restaurang och det kändes så skönt att vara tillbaka. 

Tisdagen blev en omöjligt varmare dag och tillbringades i vattnet eller i skugga. 

Vi bestämde att vi skulle ses hos våra vänner på eftermiddagen för lite spel innan vi skulle laga middag på varsitt håll. 

Ett åskoväder närmade sig och vi hann 

bara bära bort våra grejer till dem innan vi fick gå hem och plocka in känsliga saker. Lite oklart var det här åskovädret tänkte ta vägen. Några åskknallar kom nu på nära håll. 

Nytt försökt och snacks dukades fram och bubbel hälldes upp. Då kom vinden. Vi sprang hem och fick in markis mm innan regn och de riktiga vindbyarna kom. Då hörde jag brandbilarna och sedan såg vi en rökpelare som steg upp från från öns mitt. Den starka vinden drog snabbt den åt sidan och det dröjde länge innan vi faktiskt kände brandlukt. 

Fler och fler personer samlades på stranden. Då kom rykten om ännu en brand på ön och nu började faktiskt stressen kännas. På gatan utanför hade redan en bilkö skapats och via Google maps såg vi det lysa knallrött hela vägen ner till broarna. Vi var fast på ön med bara två smala broar ut. 

Nya knallar och jag funderade på var flygen var som kan släcka bränder var. Till min lycka så såg jag på Flightradar att två plan lämnat Zadar och var på väg mot oss. Men till vår stora besvikelse såg vi sedan hur de inte prioriterade branden närmast oss.

Då byter vinden riktning och sedan går det fort. Tjock rök tränger ner över campingen som blir rökfylld på några minuter. Ett mörker läcker sig över hela campingen. Då börjar det faktiskt bli lite jobbigt. Många börjar gå runt med trasor framför munnen och så även vi. 

Vad gör vi om branden sprider sig? Vår ända väg ut nu är vattnet och tankar på att evakuera via SUP och badmadrasser börjar formas. 

I mitt huvud blir detta extra jobbigt. 30 juni 1999 så drar ett åskoväder förbi Forserum där jag är uppvuxen. En blixt slår ner i ett träd och via en telefonledning leds branden in i vårt hus. Detta resulterar i att mitt barndomshem brinner ner till grunden. 

Så här står jag exakt 27 år senare omgiven av bränder orsakade av åska och kan inte ta mig någonstans. Det måste vara ödets ironi. 

Men så lättar röken och de verkar ha fått bukt med branden. 

Nya knallar och ny rökpelare. Nu närmre. Riktigt tjock svart rök väller nu upp. 

Ny panik men då kommer äntligen brandbekämpnings-flygplanen vår väg och börjar släcka. Tack och lov. 

Men de får kämpa länge innan de får kontroll över elden och det dröjer flera timmar innan polisen öppnade broarna igen. 

Vi försökte vädra ur röklukten i husbilen så gott det gick. 

Det blev en sen middag med korv och mos innan ännu ett åskoväder kom. Men det höll sig längre bort. Även en dusch hann vi med innan klockan började närma sig 23 och avspark. 

Så när min syster messar och frågar om vi är laddade blir svaret urladdade. 

Den här kvällen tog på krafterna. 

Så medan Stefan följde fotbollen via sin telefon från sängen så bearbetade jag dagens händelse genom att skriva detta. 

Men när Frankrike gjorde 2-0 sa vi det var dags att sova. 

Idag tar vi nya tag och känner tacksamhet för livet.