Staafs Adventure Tours

Tillbaka i blåsiga och regniga Sverige och tillbaka på jobbet. Saknar jag värmen i Kroatien? Självklart. Men vi har haft en fantastiskt härlig semester med många fina upplevelser och minnen så det känns trots allt rätt ok. 

I mitt förra blogginlägg utlovade jag ju ett inlägg om utflykten vi skulle på. Så här kommer rapporten från vår sista semestervecka. 

Förra måndagen var det då dags för vår utflykt med hyrbil. Planen var att visa Peter och Lotta, våra vänner från Oskarshamn, omgivningarna. En liten roadtrip är ju aldrig fel. 

Inför turen skickades information om resan och en packlista ut, allt från avsändaren "Staafs Adventure Tours". Allt för att göra våra ”kunder” nöjda. 

Transportmedlet för dagen blev en vit Golf som levererades till campingen. Sedan bar det iväg ut från Trogirs trånga gator och upp längs kusten förbi alla mysiga byar. Målet för dagen var nationalparken Krka men vi tog en omväg dit för att se den vackra kusträcken. 

Efter 1,5 h kom vi fram till byn Skradin där floden Krka rinner förbi. Som vanligt i Kroatiens ”inland” är det stekhett i juli men våra vänner var väl förberedda med vatten och huvudbonad, allt packat utifrån den eminenta packlistan som skickats ut. 

Från Skradin hoppade vi på turbåten som tog oss upp längs floden tills vi nådde de första fallen i Skradinska Buk. Tills för några år sedan fick man bada här, men nu var området vikt åt djur- och växtlivet. Vi turister fick nöja oss med att njuta av allt det vackra från land. 

Även om Stefan och jag varit där två gånger innan så tröttnar vi inte på att vandra runt på spångarna i parken. Nackdelen med att bad numera är förbjudet var att fler turister faktiskt gick vandringen runt. Innan stannade många vid badet och kom aldrig vidare. Vyn nedan var väldigt ovanlig. Här brukade det krylla av turister.

Så lite trängsel fick vi stå ut med men kunde ändå njuta av allt vatten som forsade och porlade, fåglar som kvittrade, grodor som kväkte. Neonblåa stora trollsländor lekte ovan vattenytan vilket lockade fram de nyfikna fiskarna. Lummig grönska från fikonträd, björnbärsbuskar och träd jag inte kunde namnet på. Rosa och vita näckrosor blandades med olika vattenväxter som syntes väl i det kristallklara vattnet. 

Vi tog god tid på oss att gå slingan runt och fick parera för ett gäng tyska tonårstjejer som höll samma tempo som oss. Inte nog med att det ska fotas, det ska ju Snapchattas och TikTok:as medan de går på de smala spångarna. Jag var förvånad att ingen av dem hamnade i vattnet.

Nöjda med vandringen tog vi båten ner till Skradin och njöt av en god lunch. Den gamla damen som ägde restaurangen delade med sig av halva sin livshistoria innan vi kom därifrån. 

Mätta och belåtna fortsatte vi nu turen i bil. Många som besöker nationalparken stannar bara kring de nedre fallen i Skradinski Buk och går slingan där. Men parken är flera mil lång och vår tur gick nu till de norra delarna.

När Stefan och jag var här första gången åkte vi på en organiserad heldagstur och besökte många fina platser och nu plockade vi guldkornen från den turen och tog med Peter och Lotta till restaurang Kristijan. 

Det speciella här är att en bäck rinner ner till restaurangen och via en klippvägg kommer vattnet ner i ett vattenfall till restaurangen. 

Dels är det en häftig plats att besöka då bord och bänkar står i vatten. Men också en skön och svalkande plats. Vattnet från bergen håller ca 15 grader och det finns både ”pooler” att bada i och vattenfall att duscha i. 

Den häftigaste av dem alla är den så kallade tvättmaskinen. En stenkista som är ca en meter djup bildar som en liten pool och vattnet kommer med hårt tryck från ovan och nästan trycker ner en i poolen. En minst sagt omtumlande upplevelse som får både hår och badkläder att leva sitt eget liv. 

Peter i tvättmaskinen.

Jag lite medtagen på väg upp.

Eftersom våren i Kroatien i år har varit ovanligt regnig var trycket i tvättmaskinen extra hårt i år.

Men efter en varm dag är detta precis vad som behövs. Fötterna hann bli svala redan på vägen fram till tvättmaskinen. Och efter en vända där var hela kroppen sval. Vi kände oss som nya människor och njöt av den häftiga platsen genom att även svalka oss invärtes.

Nöjda med dagen återvände vi till camping Rozac på kvällen och "gästerna" var nöjda med turen. Bästa betyg för Staafs Adventure Tours.

Våra sju nätter vi fått lov att stanna på Rozac och vår plats gick ruskigt fort. Jag hade inga problem med att semestern gick mot sitt slut, eller att jag snart skulle återvända till jobbet. Jag var bara inte redo att åka hem. Så på tisdagsmorgonen bestämde vi att vi skulle fråga om vi kunde få stanna en natt till och åka hem på torsdag istället för onsdag. Stefan fick uppdraget att kolla med receptionen medan jag cyklade och köpte frukostbröd.

Förväntansfullt återvände jag till husbilen, men tyvärr med negativt besked. A-zone där vi stod var fullbokat från och med imorgon. De kanske kunde lösa en plats uppe på mitten, men vi ville ju inte flytta för en natt.

Under hela frukosten väntade jag på att Stefan skulle säga att han skojade med mig. Det har hänt förr för er som undrar. Men det kom aldrig.

Sakta började det sjunka in att vi faktiskt skulle packa ihop idag och åka imorgon bitti.

Vi njöt på stranden under parasollet, njöt av de sista baden i Adriatiska havet. Efter lunch skulle jag cykla och handla för hemresan medan Stefan skulle tömma toan och göra ett sista försök med receptionen. Någon kunde ju bokat av.

Men Stefan hann tillbaka innan jag kom iväg. Men tyvärr med samma besked, det var fullbokat i A-zone. De hade försökt och kollat i sina papper, men det gick inte. De var snarare överbokade. Det ska ju tilläggas att den här campingen inte har bästa bokningssystemet och inga givna platser eller platsnummer, så det är lätt lite kaotiskt.

Jag var så nedstämd när jag gjorde sista shoppingen på Tommys. Jag var inte mentalt redo att åka hem.

Vi tog sedan en sista sväng på stranden med Peter och Lotta och jag meddelade dem de tråkiga nyheterna, vi måste åka imorgon. Klockan var nu snart fyra och vi skulle hem och packa.

- Fast vi får stanna, säger Stefan då.

- What?! Jag fattade ingenting.

Det visade sig då att han hade fått ja efter andra besöket i receptionen. Men hade inget sagt innan jag stack till Tommys, men förvarnat Peter & Lotta om det hela.

Jag blev överlycklig! Dagens bästa överraskning.

Så vi behövde inte packa. Utan vi njöt på tisdagskvällen istället. Och fick ett sista härligt morgonkaffe på onsdagen, en sista dag på stranden och en härlig middag med våra vänner.

Och på torsdagsmorgon kände jag mig faktisk mer redo. Jag hade fått min bonusdag. Nu kunde vi vända hemåt.

Målet för torsdagen var norra Kroatien och härliga camping Slapic intill floden Mrežnicki. En plats vi varit på många gånger innan och som blivit ett givet stopp för oss på hemresan. Resan tog bara drygt 3 h så vi var uppe lagom till lunch.

Tyvärr var storkboet i byn tomt. Flera år i rad har vi sett storkungar här. Men svanar fanns det gott om i floden och jag hade fjolårets svanjakt färskt i minnet (kan läsas här: Jagad)

Vi fick en fin plats alldeles intill floden och efter lunch pumpade vi upp SUP:en för en tur längs floden. Mycket fisk syntes i det klara vattnet, allt från yngel till bjässar uppåt 60-70 cm. Totalt orädda när vi gled förbi på SUP:en och det klara vattnet gör att de syns väldigt väl.

Vi spanade mest efter sköldpaddor då Stefan hade turen att få se en förra året. Tyvärr blev det inga i år.

Oftast går det bra att köra SUP:en längs floden, lite strömt och lite trångt på sina ställen. Men vid ett parti är fallen för stora så där fick vi lyfta.

Vi fick en fin eftermiddag och en härlig tur med svanarna på behörigt avstånd.

Väderprognosen sa risk för åskskurar och vi såg att ett massivt regn- och åskoväder låg över Österrike, Slovenien och delar av Kroatien. Vi skulle ju ändå packa ihop alla saker inför tidig avresa på fredagsmorgonen, så vi gjorde tack och lov klart allt innan middagen.
Vi hann i princip njuta klart av en god middag på campingens restaurang innan första regndroppen träffade oss. Svepte det sista av ölen och skyndade oss hem till husbilen. Regnet ökade både i intensitet och dropparnas storlek och när vi väl kom in i husbilen smattrade det på rejält. Åskan kom närmre och närmre och även om vi satt tryggt i husbilen så kände jag mig lite utsatt så nära floden och allt vatten.
Och så var det ju det där elskåpet mellan oss och floden. Kommer åskan riktigt nära så vill jag inte stå inkopplad på ett elskåp med risk att det slår sönder elen i husbilen.

Så jag kastar mig ut  regnet och rycker ur sladden och kastar in den under husbilen för skydd för regnet.

Innan jag hinner in så hör jag hur något hårt landar i lådan till dörren som jag lämnat öppen. När jag väl är tillbaka i husbilen så kollar Stefan upp det hela. Det är ett hagel stort som en femkrona. Ett stort men relativt platt hagel med en liten upphöjning på mitten. Likt en hatt eller ett flygande tefat. Men stort är det även om det inte är klotrunt.

Sekunden därpå hör vi dem börja dunka mot husbilen och ser dem studsa på marken utanför. Man är ju helt maktlös i ovädren här nere. Kommer det hagel så är det bara att gilla läget. Bilder på husvagnar och husbilar med hagelskador dyker upp på näthinnan blandat med historier om sönderslagna takluckor.

Bara att vänta ut och hålla tummarna att det inte blir värre och större hagel och att allt håller.

Turen var med oss och haglet la sig. Allt verkade vara intakt och inga skador vad vi kunde se.

La oss för att försöka sova lite inför morgondagens långkörning men sov lite oroligt då ny åskskurar kom in. Tack och lov utan hagel.

På fredagsmorgonen lämnade vi Kroatien och började beta mil hem mot Sverige. Vi hann se ett storkpar innan vi lämnade Kroatien och sedan flera flygande uppåt Slovenien, men även senare uppe i Tyskland.

Alperna dök upp och Österrike med sin vackra gröna berg. Som vanligt blir jag lycklig när vi kommer upp i Bayern. De stora odlingslandskapen, humlet, sädesfälten, vidderna och kullarna. Det är så vackert!

Sov en natt i norra Bayern innan vi på lördagen fortsatte upp till Rostock och över till Danmark. Nådde Gedser exakt på timmen fyra veckor efter att vi kom dit på vår väg ner i Europa.

En mörk och blåsig passage över Öresundsbron innan vi kom över till Sverige.

För att slippa komma hem mitt i natten sov vi en natt i Råå utanför Helsingborg och kom hem utvilade söndag förmiddag.

Vi hann bära in allt, börja tvätta, städade ur husbilen och tog till och med en cykeltur och letade svamp innan det blev söndag kväll.

Jag är tacksam för att allt har gått bra. Inget strul med bilen, vi har varit friska, vi har fått se och uppleva mycket. Fått tillbringa tid med underbara vänner som ger oss så mycket positivt men också fått stifta nya bekantskaper.

Vi har njutit mycket och kunde återvända utvilade till jobbet på måndagen. Och det kändes faktiskt helt ok att börja jobba igen.

Vi har nu jobbat 3 dagar och börjar komma in i rutinerna och vardagen igen.

Men semesterkänslan finns kvar, liksom Kroatienkänslan och planerna för sommaren 2024 är redan igång...

Kram Staafs!

Bekanta vyer och kära återseenden

På onsdagen rullade vi från  Omiš upp till Trogir. En sträcka på 5 mil som skulle ta en knapp timma. 

Som flera gånger innan på den här sträckan så hamnar vi i köer både innan och efter Split. Att köa är ju aldrig kul, men vad ska man göra. 

Bara att vänta ut och det får ta den tid det tar. Så nästan 45 min sena nådde vi Trogir. Det vi inte visste då var att detta skulle få väldigt positiva konsekvenser. 

Vi påbörjade sedan körningen upp till Camp Rozac som ligger på en halvö utanför Trogir. Vi har varit här många gånger förr och det är en av våra favoriter här i Kroatien. 

En knapp kilometer av den vägen är en mardröm att köra. Vägen är smal och kantas på flera ställen av höga murar. Några trottoarer eller vägkanter finns inte. Där vägen slutar är ett djupt dike ner till någons trädgård. Möte kan endast ske om något fordon kan hålla in lite på någon garageuppfart eller avtagsväg. Att möta ett större fordon vid de höga murarna är i princip helt omöjligt. Det finns inga marginaler. 

En bit upp kommer en hårnål där man definitivt inte vill ha möte. Sker detta måste någon backa. 

Som tur var gick vår färd upp smidigt och vi fick endast några få möten med mindre fordon som höll till sig fint där möjlighet fanns. 

Nöjda med att sista biten gått bra, men lite missnöjda med köerna anländer vi till Rozac kring 11. Vi säger att vi vill stanna en vecka och gärna strandnära. 

Av erfarenhet vet jag ju att antalet platser nära stranden för lite längre fordon är väldigt få. 

Killen i receptionen letar i sina papper och ser lite missnöjd ut. De har endast havsnära platser för enstaka nätter. Då återstår bara det varma mittpartiet utan utsikt. 

Men vi tar en runda på campingen, han visar några platser som både är svårtillgängliga för oss, men också bara lediga en natt. 

Så kommer vi ut till udden där en tjeckisk personbil just packar ihop sitt tält. Platserna här är både lättillgängliga och med vacker utsikt.  

Killen från repan bläddrar i sina papper och utbrister. - This might be your lucky day! 

Om de ska åka är den här platsen ledig en vecka. 

Han stämmer av med tjecken. Jodå, de är på väg. Vilket inte de i receptionen hade någon aning om. 

Och vi blev överlyckliga. 

Tala om tur. Hade vi inte suttit i kön så hade vi kommit fram innan tjecken börjat packa ihop. Då hade vi aldrig fått veta utan fått ta en plats för en natt eller stå i mitten. 

Nu fick vi ett perfekt läge med stranden nedanför. 

Utsikten bakom husbilen. 

Vi sökte sedan upp våra vänner från Oskarshamn som redan bodde på campingen. Vi firade återföreningen med bubbel och åt middag på campingens restaurang. 

Sedan följde några lata dagar på campingen. Det har visserligen blivit lite morgonträning men annars har vi mest slappat på stranden. 

Bästa investeringen var en ny parasollfot så vi kunde få lite skugga på stranden. Den gamla foten var inte så stabil när lunchvindarna sätter igång. I år lite starkare än vanligt. 

Vi har umgåtts mycket med våra härliga vänner från Oskarshamn. Många glada skratt men också pratat mycket allvar och de utmaningar som livet bjuder på.  Underbara människor som ger oss så mycket positiv energi. 

På lördagen tog vi båten in till Trogir stad. En gammal stad som finns med på UNESCO:s världsarvlista. Båten trafikerar sträckan mellan campingen och Togir och tar ca 20 min. 

90-tals musik vällde ut ur båtens högtalare och med vinden i håret diggade vi till låtar som What is love med Haddaway och No Limit med 2 Unlimitid. 

Precis när vi la till vid piren i Trogir kom E-type med Russian Lullaby och då ville Stefan helst inte gå av båten utan åka en sväng till. 

Vi njöt av god mat och dryck i mysiga Trogir. Men han tyvärr inte strosa runt så mycket. 

Så på söndagskvällen efter middag vid husbilen tog Stefan och jag cyklarna in för ännu ett besök. 

Underbar känsla att ströva runt i de gamla gränderna med blankslitna gatstenar så hala så man fick gå försiktigt. Dofter av lavendel från souvenirbutiker blandads med lukten av grillat kött och skaldjur. 

Imorgon har vi hyrt bil och ska tillsammans med våra vänner från Oskarshamn utforska omgivningarna. Mer om detta i nästa inlägg. 

Kram Staafs!