Lämnade på torsdagen ett gråmulet Landvetter. Ombord på planet fanns lite släktingar till mig. Mitt kusinbarn med man och barn. Strax innan ombordstigning blev jag presenterad för barnen. - Det är ju mormors kusin.
Oj oj oj, så gammal jag plötsligt kände mig. Då min mamma är yngst i en stor syskonskara så är jag mer jämngammal med mina kusinbarn än mina kusiner. Men mormors kusin, det lät gammalt.
TUI:s dreamliner tog oss lugnt och stabilt ner mot Thailand och Krabi. En rejäl medvind gjorde att vi stora delar av tiden flög över 1100 km/h och flyghöjden på 12 500 meter gjorde resan både snabb och bränslesnål.
Redan 4:20 på morgonen tog vi mark i Krabi.
När vi bokade resan var det fri uppgradering till Dreamliner Plus, bättre benutrymme, mat på planet och fri underhållning och skärm. I vanliga fall brukar den bättre klassen ligga precis efter första klass i planets främre del. Men just i Dreamlinerplanen befann sig plus-klassen i den bakre delen av planet. Nackdelen blev då att vi klev av bland de sista och sist in genom immigrationen. Ljudet av det intensiva stämplandet i pass och immigrationskort medan vi med trötta ögon försökte titta in i kameran och samtidigt lämna fingeravtryck på skärmen framför oss.
När vi väl kom ner bagagebandet var det inte många väskor kvar. Ganska snabbt dök vår stora väska upp, medan den lilla kabinväskan saknades. Vi brukar dela upp packningen ifall en väska skulle försvinna. Så i den lilla fanns lite badkläder, något linne och shorts. Samt alla våra skor och solskyddskrämer. Då tiden gick och ingen väska dök upp insåg jag att jag nog alltid räknat med att den stora skulle försvinna. För den lilla fanns ingen back-up.
Jag passade på att gå på toan och när jag kom tillbaka igen stod Stefan likt Stig-Helmer och snopet väntade vid bagagebandet. Bandet stannade sedan och våra farhågor bekräftades. Vår lilla väska var inte med.
En bag, en halvkass gammal resväska och en annan liten väska lastades av.
Snart midnatt hemma och hjärnan är trött, men ganska snabbt kunde vi gissa vad som hänt. Någon trött svensk hade varit lite för snabb och ta sin väska och istället tagit vår. Och var den befann sig nu hade vi inte en aning om. Den kunde lika gärns vara på väg till Phuket eller Khao Lak.
Sedan känns det som vi är del av Sällskapsresan. Vi får följa med åt sidan och det eviga skrivandet och dokumenterandet börjar. När den stora planschen med väsktyper dyker upp har jag svårt att hålla mig för skratt. Jag pekar ut vår väska och vi får vårt kvitto och de lovar höra av sig.
Sist av alla klättrar vi in i minibussen som skall ta oss till Koh Lanta. Vi ber om ursäkt att de fått vänta och förklarar vad som hänt.
Trötta slumrar vi till en stund och vaknar vid färjan som skall ta oss över till Koh Lanta Noi. Solen börjar just gå upp medan den lilla pråmen tar oss över sundet till första Lanta-ön. Jag piggnar till och följer sedan vår resa mot nästa Lanta-ö, Koh Lanta Yai.
En nybyggd bro gjorde transporten över till Koh Lanta väldigt smidig. Tidigare har ännu en båt behövs.
Jag ser mig omkring då vi körde söderut på ön. Mycket hade hänt sedan jag var här sist 2012. Men när vi kom ner till vårt hotell Nakara Longbeach Resort och såg stranden så kändes allt väldigt bekant.
För mig är det 11:e gången i Thailand, för Stefan 8:e. Jag räknade lite snabbt ut att jag tillbringat drygt 10 månader av mitt liv i Thailand. Närmare 7 av dessa har jag varit på Koh Lanta. Här har jag skrattat och gråtit, jobbat och semestrat, vurpat med moppen, varit på bröllop, dykt och stiftat många nya bekantskaper och minnen för livet.
Inte konstigt att det känns som att komma hem. Ingen annan plats har jag tillbringat så mycket tid på. Ja, förutom i husbilen då, men den förflyttar ju sig.
Vi hade turen att få en bungalow nära havet och gick direkt ner för ett dopp. Stranden var nästan öde vilket inte var så konstigt, klockan var ju bara lite efter 8 på morgonen. En sådan konstig dag det här.
Till vår stora glädje fick Stefan ett sms från en Kim som ”råkat” få med sig vår väska. Och denna Kim befann sig som tur var på Koh Lanta. Via TUI:s guider styrde vi upp kontakten och skulle få väskan till oss kring lunch.
Förmiddagen spenderades utan skor och solskyddskräm. Vi åt frukost på favoritrestaurangen Funky Fish och gick för att leta upp fler släktingar. Slumpen hade gjort att fler kusinbarn fanns här just nu. Samt flera vänner till dem som vi träffat vid deras bröllopet här 2012.
För andra gången inom 24 timmar kände jag mig återigen gammal. Den här gången blev jag presenterad som farfars kusin. Kanske dags att inse, jag börjar bli gammal.
Tröttheten gjorde sig påmind och vi bestämde oss för att sova en stund. Efter 1,5 timmars sömn var vi i mycket bättre skick. Väskan var levererad och vi kunde nu insmorda och med flip-flops njuta av livet.
Åt en god lunch med ljuvlig thailändska rätter. De första är alltid de godaste, smakerna är då som bäst.
Vi lyckades hålla oss vakna ända till klockan 22 första dagen och efter en god natts sömn var vi med i matchen igen.
Morgonkaffe på altanen en ljum morgon med utsikt över havet, vad mer kan önska. Massa konstiga djungelljud omkring oss medan det ljusnar. Fåglar med konstiga läten kvittrade i vår närhet.
Det prasslar lite i buskarna och troligen är det varanen vi sett smyga runt här. En rätt imponerande bit på dryga 1,5 m. Men det är bra säger Stefan. Han tar ormar.
Än så länge har vi bara tagit det lugnt och njutit. Vi går mellan vår bungalow och stranden. Så skönt att bo nära, tar tar 30 sekunder till havet. Vi njuter av vackra solnedgångar och god mat. Att gå barfota längs stranden och välja restaurang är det bästa jag vet. Inte en väg i sikte.
Det här är livet och skälen till att vi gillar den här platsen så mycket. Det är en sådan underbar känsla att vara tillbaka. Det känns verkligen som att komma hem.
Kram Marit & Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar