Morris, you used to be fat

Om det är något thailändarna aldrig lärt sig så är det att säga mitt namn. Hur de än försöker så blir det Morris. Till en början försöker de med ett Mar men de övergår sedan till ett ”is” på slutet istället för ett ”it”. Så jag har gett upp för länge sedan, lika bra att presentera sig som Morris. 

Men lika dåliga som de är på att uttala mitt namn, lika bra är de på att känna igen ett ansikte. På flera ställen har vi fått frågan om vi varit här innan för länge sedan. 

När jag jobbade här nere bodde jag på ett ställe som hette Somewhere else. När vi gått längs stranden hade jag sett att skylten fanns kvar och av Raa, servitören på vårt stamhak Funky Fish, fick vi veta att det var samma ägare som tidigare. Eftersom det ligger nära vårt hotell gick vi dit för lunch. 

Servitören Tom dök snart upp med ett stort leende på läpparna. Mr Deang, ägaren, satt precis som förr bakom disken och skötte räkenskaperna. Ah Morris!

Det blev ett glatt återseende. 

17 år sedan jag bodde här och hyrde en av Mr Deangs bungalow i 4,5 månad och åt i princip var enda kvällsmåltid i deras restaurang. 

Stefan och jag har varit tillbaka och sagt hej efter det och jag skrattar fortfarande åt den gången då vi kliver in och servitören Tom utbrister. Ah Morris. You used to be fat. 

Om det var något jag inte vad när jag jobbade här nere så var det fet. Det eviga packande och lyftande av korgar med tung dykutrustning som skulle langas av och på båtar höll kroppen i form. Att dagarna i ända lyfta dykflaskorna och konstant hålla igång gjorde att man förbrände en hel del. Ingen alkohol när man jobbade och väldigt lite sötsaker gav en kroppsform som var allt annat än fet. Men det jag tror ändrats är ansiktsformen. Jag var mycket rundare i ansiktet på den tiden, det är nog det Tom baserar det på. 

Men den här gången blev det tack och lov bara en Ah Morris!

I restaurangen hängde flera hockeyflaggor, vi valde att bara se den ena och tog en bild med Mr Deang och Tom. 

Mycket nostalgi då vi beställde en av mina favoriträtter från 2002. Megasallad naan. En röra med kyckling och gul curry i ett naanbröd toppat med sallad. Ljuvliga smaker i munnen och minnet tog mig långt tillbaka i tiden. Otroligt hur dofter och smaker kan förflytta oss till andra tider och platser. 

Vi gick även förbi min gamla bungalow och tittade. Först hade jag bott några veckor nära havet innan jag för att spara pengar flyttat upp till den bakre längan. Den första bungalowen jag bott i fanns inte längre kvar. Den blev förstörd i tsunamin 2004. En stor kanot hade kommit farande genom väggen. 

Men min andra bungalow stod kvar och såg precis lika ut som då, även om träet och bambun åldrats. 

Många minnen från den här tiden och det jag minns som starkast är när jag en tisdagsmorgon i februari 2003 vaknar upp med en alldeles bestämd känsla. Det är dags att lämna Stockholm och flytta tillbaka till Småland. 

Då och där var magkänslan så stark att jag kände att det är så det måste bli. Var tanken kom ifrån har jag inte en aning om. Men det är ett beslut jag aldrig ångrat. 

Jag jobbade då klart min säsong här nere, reste runt i 2 månader i Indonesien och Malaysia och åkte sedan hem till Sverige. Efter att inte varit på jobbet på 6 månader så var det första jag gjorde att säga upp mig. Jag la ut min lägenhet till försäljning och flyttade sedan i augusti 2003 på vinst och förlust tillbaka till Småland. Utan jobb och utan bostad. 

Men det löste sig ju på sikt det med. Ibland måste man bara våga ta steget. 

Stefan och jag tackade nu för oss och sa att vi kommer tillbaka för lunch snart igen. 

Efter en vecka här nere har vi nu acklimatiserat oss till både tid och värme. Men till en början var morgnarna fruktansvärda. Vi var så trötta och kämpade oss ut för att få njuta av morgonkaffet i den sköna gryningen. Det kan tyckas som idioti att ställa klockan på 6:30 på semestern, men att sitta ute och njuta av alla djungelljud medan det ljusnar är gudomligt.  

På söndagen bestämde vi oss att nu fick det räcka med slappa mornar. Vi har fortfarande njutit av en lugn kaffestund men sedan har träning stått i fokus. Vi bestämde oss i år för att sätta lite högre krav på oss själva och körde igång med träning varje morgon. Varannan morgon blir det intervall och styrketräning på stranden, varannan dag långlöpning. Stefan kör längs huvudvägen och jag fattar inte hur han pallar milen i värmen. 

Jag kämpar längs stranden där jag får lite skugga. Men även om jag försöker välja den något fastare sanden så blir det tufft.   Varje steg känns tungt när sanden glider undan. 

Efter 4 dagar så bestämde vi att musklerna behövde paus. Det värkte lite här och var och vi bestämde oss för att hyra moppe och åka runt på ön. Det var 7 år sedan jag var här sist och mycket har hunnit hända. Refuger, cykelbanor och busshållplatser. Jag trodde knappt mina ögon. Vi fortsatte söderut på ön och fartvinden svalkade skönt. Halvvägs ner på ön körde vi upp över bergen mot öns östra sida. Där finns inga stränder utan nästan enbart mangroveträsk. 

Doften från gummiplantagen blandades med lukten av elefantbajs. Ryktet säger att Lanta skall vara bland de första med att släppa elefanterna fria. 

Vi stannade liksom de flesta andra turister på View Point restaurangen och tog något svalkande att dricka och blickade ut över havet och småöarna utanför. 

Sedan fortsatte turen ner till Lanta Old Town. Längesedan jag var här sist och stan påminde i bebyggelsen nästan om en amerikansk västernstad. 

2002 hade jag varit här för att besöka sjukhuset för en läkarkontroll innan jag slutligen fick mitt Divemaster certifikat och fick börja jobba. 

Vår tur fortsatte sedan över till öns sydvästra sida. Först fick vi åka tvärs över ön igen och sedan följde vi kusten ner. Vackra vita stränder avlöste varandra. Vår moppe kämpade i den kuperade terrängen. Jag vet inte hur många försök jag gjort genom åren att ta mig till nationalparken på södra Lanta. Men det var först 2006 vi lyckades. Det var då vägen var asfalterad hela vägen ner till öns södra del. Otaliga försök har gjort med moppe på grusvägarna innan, men har alltid slutat på samma sätt. Moppen har inte orkat de branta backarna i löst grus. 

Nu for vi fram på asfaltsvägen med den täta regnskogen omkring oss. Dofterna ändrades, säkert någon ny växt eller träd som kom till. Vägen krökte och krängde. Varningsskyltar för branta vägar. 17% uppför för att sedan bytas till 13% nedför. Nya badvikar och 16% uppför med hisnande vyer över klipporna och havet. 

Vi hade innan fått väja för kossor, hundar, katter och en och annan hönsmamna som skall korsa vägen med alla sina kycklingar. Nu dök aporna upp och satt längs vägen och bevakade oss. Några backar till och vi var nere vid Mu Koh Lanta National Park. Vi hoppade över skogspromenaden men tittade runt på den vackra stranden och gick upp till fyren. 

Öppet hav utanför och långt till närmsta fastland. Långt långt söderut fanns Indonesien och ön Sumatra och ännu längre västerut väntade Indien och Sri Lanka. 

Vi vände hemåt igen och stannade till på Diamond Cliff högt över havet och åt en god lunch med vacker utsikt. 

När vi ändå hade moppe passade vi på att hälsa på släkten. Isak, mitt kusinbarn hade tillsammans med sin fru Jonna och barnen hyrt hus på Longbeach. Vi blev insläppta genom bommen och sedan väntade ett litet pittoreskt bostadsområde med små hus. Vackert inbäddade i grönska, men insynsskyddande murar och staket. En liten pool till varje hus och med en stor terass utomhus under tak som gav härlig skugga. Idealiskt för en barnfamilj. 

Vi har nu passerat halvtid på vår resa men har njutit av en bra första vecka. Nu väntar vi med spänning på vad vecka 2 skall erbjuda. 

Kram Marit & Stefan