Eftersom vi redan befann oss i Tyskland så kändes det som vi redan var en bra bit på väg. Visserligen tog det en stund innan vi lämnat Rügen och var på bekanta vägar ner mot Berlin. Men vi var på väg.
Att åka Autobahn på söndagar har sina fördelar. Då finns det nämligen inga lastbilar ute. Jag vet inte varför de inte får köra på söndagar, men så är det iallafall. Någon enstaka såg vi, kanske hade de tillstånd. Så vi la oss i innerfilen och körde på. De som ville köra fortare fick hållas i någon av de andra filerna.
Så behagligt och så lugnt. Det var inte förrän efter lunch som jag gjorde dagens första omkörning.
Vackra vyer passerade utanför våra fönster och man ser så bra nu i husbilen då man sitter högre upp.
Vid Berlin var det lite kö vid en olycka som skett i motsatta filen, annars flöt det på otroligt bra hela dagen.
Vid halv nio stannade vi för natten på en mack och rastplats precis norr om Ingolstadt. Mängder av lastbilar stod parkerade i väntan på att få åka iväg igen morgonen därpå.
Vi hade då åkt 82 mil och tyckte att det fick räcka för idag. Jag körde aldrig husvagnen på våra turer genom Europa. Det var först den dagen vi skulle sälja den som jag testade på det.
Men husbilen kör vi bägge två, och det kändes bra att vi nu kan turas om. Ingen av oss var särskilt trött. Men det beror nog mycket på att det varit en lugn körning utan massa filbyten, som kräver mycket uppmärksamhet och fokus på de här vägarna.
För jävlar va en del kör! Man ser ingen i backspegeln och plötsligt gungar det bara till i hela bilen och något susar förbi.
Vi avnjöt en god hemmalagad spagetti och köttfärssås vi haft med i frysen. Det och ett glas rött och vi somnade gott.
På morgonen hörde vi tidigt hur alla lastbilarna började ge sig av. De ville inte spilla någon tid.
Vi gav oss iväg vid 7, även vi ivriga att få komma iväg. Jag hade befarat köer kring München i måndagsmorgonrusningen, men det gick förvånansvärt bra.
Det är när man viker av österut från München mot Salzburg som den där riktiga lyckokänslan infinner sig, för då börjar bergen och allt är så vackert. Det är lätt utför och man rullar lätt fram omgiven av vackra vyer. Chiemsee Lake dyker sedan upp på vänstra sidan och i glittret på sjön ser man mängder av små segelbåtar.
Tyvärr fick vi snart annat att tänka på. Vi närmade oss gränsen till Österrike och skulle stanna och köpa Vingrette. Ett litet klistermärke för ungefär 70 SEK att sätta på framrutan som är giltigt i 7 dagar. Detta är en avgift Österrike tar ut för att få köra motorväg.
Precis innan vi skulle stanna upptäckte jag att på en informationsskylt att bilden av en husbil fanns med på två ställen. De under 3,5 ton och de över.
Vi vägde kanske bara 3, men var inreggade över 3,5 så vi tillhörde den tyngre kategorin.
Jag började nu febrilt bläddra i boken "Upptäck Europa med bil" som jag beställt precis innan vi åkte och som turligt nog hann komma samma dag som vi lämnade Habo.
Vägde man över 3,5 ton så skulle man istället köpa en GO-Box. En liten box man laddade med pengar och som placerads på framrutan. Kostnaden baserades på antal körda kilometer.
Man skulle också ha registrerat sig innan 14 dagar innan avresa och fått veta vilken miljö-klass man tillhörde. Om man missat detta kunde man välja dyraste klassen, vilket vi fick göra.
Varje gång man passerade en registreringspunkt pep det till i boxen.
Resultat av detta blev att resan genom Österrike blev betydligt dyrare än de 70 kronorna, vi hade tappat lite tid och hoppades vi gjort allt rätt.
Fördelen var när vi kom till alla tunnlarna ner mot bergspassen. Istället för att ställa sig i kö för att betala för tunneln, så åkte alla med GO-box i en egen fil och summan för tunneln drogs av automatiskt. Inga stop och inga köer!
Mycket snö låg kvar i bergen på en del ställen. Kanske berodde det på att vi var en månad tidigare.
Genom Karawanken-tunneln kom vi in i Slovenien. Här kunde vi inte heller använda oss av vanlig Vingrette, utan fick åka en specialfil vid kontrollstationerna. Men här blev skillnaden i pris inte så stor.
Dagens mål var Baska på ön Krk. Vi har visserligen redan varit där 2 gånger innan, men tycker det är så bra.
Vid Postinjagrottorna vek vi av motorvägen och körde småvägar mot Kroatiska gränsen. Vädret blev för ovanlighetens skull sämre och vinden tilltog.
Vid den Kroatiska staden Rijeka fick vi får första skymt av Medelhavet, varpå ett vällustkänsla spred sig i hela kroppen. Det blåste rejält när vi närmade oss kusten, men bron över till Krk var som tur var öppen. Där hade vi vinden i ryggen och kunde säkert ta oss över sundet.
På småvägarna ner mot Baska mötte vi regnet och då vi kom fram till Camp Zablace var det 14 grader och ösregn. Där vi innan vandrat runt i stekande sol och valt plats, blev det nu regnjacka på.
Eftersom det var tidigare på säsongen fanns det gott om platser att välja på och vi hittade en fin grön plätt på de fria ytorna. Vi hade kunnat få en plats bland de bokningsbara närmre havet, men det är skönt med lite mer yta och att inte har grannen så nära inpå.
Vi har nu varit i Baska i 6 dagar och mycket var sig likt.
Den gamla farbrorn på vår ena favoritrestaurang Ragusa kände igen oss på långt håll och vinkade in oss till hans restaurang. Givetvis blev det hans goda schnitzel, den har vi längtat efter och pratat om i snart ett år.
På vår andra restaurang Poper hade tyvärr vår favoritservitör slutat och jobbade nu i Dubrovnik. Men min favorit rätt "hemlagad pasta med adriatiska räkor" fanns kvar och smakade lika gott som förr.
Löpvägarna var dock de samma och de små mysiga trånga gränderna.
Men det var betydligt mindre turister i byn, vilket inte gjorde något. Prisnivån på både camping och vissa restauranger var också något lägre.
Vädret har varit lite ostadigare och svalare, vattentemperaturen likaså. Men 14 grader och ösregn såg vi bara till första kvällen, sen har det blivit mycket bättre. Något svalare temperaturer både på dagar och nätter jämfört med augusti, men det gör absolut ingenting.
Så det har blivit bad både från klippor och stranden inne i byn.
Vi har ju även hunnit med att fira midsommar här och det hade nog gått alldeles utmärkt om det inte kvällen innan dundrade in 7 stora norska ekipage på campingen och köpte upp alla jordgubbar så vi svenskar stod här med lång näsa och blev utan. Firar norrmännen midsommar? Eller varför skulle de just denna dag köpa på sig alla jordgubbar.
Hur som helst, det fick bli midsommar utan jordgubbar. Gräddfil, sill, färskpotatis, frusen gräslök och köttbullar hade vi med från Sverige.
En lite nubbe hade vi kompletterat med på båten och vi avnjöt en traditionell svensk midsommarlunch.
Det ovanliga var väl att den föregåtts av en förmiddag på stranden och avnjöts i badkläder.
Men på kväll var ordningen återställd eftersom ett åskoväder drog in och grillning hann med nöd och näppe bli klar innan regnet kom och middagen fick ätas inne i husbilen.
Här i Baska är det verkligen semester och det var det vi ville ha. Få känna den där känslan att vi är lediga, och länge.
Jag hade inga större problem med att släppa allt och var nog i semester-mode redan på Rügen. Värre var det med min man. Jag lyckades ganska snart få honom att sova ut lite på morgonen. Men han skulle ju prompt hälsa på alla han möter. Och såg personen minsta förvirrad ut så var han gång på gång på väg fram och fråga om de ville ha hjälp med något.
Men nu har även han förstått att han inte befinner sig i butiken och skall serva alla, utan att vi faktiskt har semester.
Mycket läsning, några måsten som disken, men annars har vi bara tagit dagen som den kommer.
Brödet köper man färskt hos bagaren på morgonen och grönsaker och frukt i något av alla grönsaksstånd. Det gillar jag.
Vi har även lärt känna några andra svenskar. Först ett äldre par, vi kallar dem för "Turistinformationen". Jag är så imponerad av dem. De är i 70-års åldern och åker runt och njuter av livet. De hade varit ute en månad när vi träffade dem. De har varit i Kroatien x antal gånger och vet om varenda stad, plats, camping mm.
Så har vi en fråga om någon stad, strand, bra väg osv så frågar vi dem.
Även de har en Adriahusbil lik vår.
Så kom vänner till dem, även de med en Adria. Och strax därpå en svensk barnfamilj med 3 barn som ligger vid oss. Också de i en Adria.
Inte nog med det. I Sverige bor vi alla inom en radie på 10 mil och alla hamnade vi här. Och alla blev vi utan jordgubbar på midsommar.
Många trevliga människor och hos "Turistinformationen" bjuds det gärna på starka drinkar som enligt min man får mig att prata mer än vanligt. Tänk att jag förstår inte alls vad han pratar om.
Imorgon är det trots allt dags att rulla vidare. Vi hade en plan och vi har givetvis fått tips och råd av Turistinformationen.
Men vädret verkar inte riktigt vara med oss, så vi får se, plan A eller plan B...
I'll be back!
/Marit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar