Zådär i Zadar

Lämnade det vackra området kring Plitvice Lakes och körde söderut på nya vägar. Precis som vi trott, så berättade de på campingens turistinformation att dessa områden varit hårt utsatta i kriget. För 20 år sedan fanns i princip ingenting här. Allt som fanns här idag var uppbyggt på nytt.
Vi passerade några ruiner av gamla kyrkor och öde byggnader. Det är så svårt att föreställa sig det hemska som pågått här i detta vackra landskap.

Då vi kom ut från skogen mötte nya vyer oss och återigen blev vi både förvånade och hänförda. Stora slätter sträckte sig mil efter mil. De påminde nästan om stäpperna och savannerna i Afrika. Särskilt som det låg en stor sjö mitt i. Man kunde nästan se antiloper, lejon och elefanter gå där och söka vatten i oasen.

I slutet av slätten tonade mörka moln och höga berg upp sig. Det var topparna Ozeblin och Kuk på 1657 respektive 1142 m.
(OBS, jag har inte skrivit fel, ena toppen heter så.)

Ut på motorvägen, genom en 6 km lång tunnel genom ett berg och vips så var slätterna och bergen borta. Istället kom ett kargt stenlandskap med några enstaka träd och buskar. Utanför låg havet.
Vi fortsatte ner mot staden Zadar men svängde av innan ut mot en liten by som hette Nin och ligger på en halvö.
Byn skulle vara väldigt mysig och det skulle vara sandstrand här.

Vi hade tittat ut en camping, Ninska Laguna, som skulle ligga vid havet nära till stranden.
Campingen var liten och enkel, men ren och vi fick en bra plats med utsikt över sundet och bergen.

Jag kan nog inte riktigt precisera vad det var som till en början gjorde att vi inte kände oss nöjda. Kanske var det de samlade intrycken.
Åskan närmade sig från två håll och vi fixade till en enkel lunch. Himlen var becksvart men det var otroligt vackert mot sandstranden.
Över oss föll bara några droppar och vi tog sedan cyklarna in till Nin. Så mysig by och själva stadskärnan ligger på en ö med en bro över. Bilen parkerar du på fastlandet och går eller cyklar in.

Då du kommer över till ön omges byn av en ringmur. Vi gick in och tittade och innanför fanns små mysiga gränder, gator, restauranger och affärer. Hit skulle vi definitivt ta oss ikväll för att äta.
Eftersom vi inte var helt nöja med campingen cyklade vi bort till det stora Zaton Holliday Resort. Ett gigantisk område med både camping, lägenheter, aktiviteter, vattenpark mm mm.
Det var just pga storleken, priset och att vi inte kunde tillgodogöra oss allt som fanns där, som vi valt bort denna.
Men platserna var fina och servicehusen superfräscha. Kanske skulle vi flytta hit och känna lugnet och bara bada och sola.
Men jag var inte helt betagen av vattnet och stranden. Saknade det klara vattnet och småstenar, pebbles, och klippor. Här var det grå sand och vattnet var lite grumligt.
Och när vi såg incheckningskön och alla människor så bara kände vi, nej tack!

Vi cyklade hem till vår lugna men enkla camping och besökte vår strand. Hette Queens Beach och många låg där och solade. Fanns även som en lagun in med ännu mörkare strand och jag hade läst att den skulle innehålla "medical mud".

Ett par från vår camping kom just upp ur vattnet och kvinnan hade hela kroppen insmetad med lera. Jag var trots värmen inte ens badsugen. Än mindre på att smörja in mig i lera.

Jag borde börjat oråd när jag såg parets barn, men tänkte nog bara att de var oansvariga föräldrar. Deras lilla barn på dryga 1 år var precis rödprickig i ansikte, på armar och ben. Först trodde jag nog det var vattenkoppor eller något, men man kunde tydligt se vart kläderna suttit, så jag förstod att det måste vara myggbett i massor. Att de inte skyddat sitt barn bättre tänkte jag.

Över ett glas vin och 30 min köpt wifi bestämde vi oss för att åka vidare imorgon. Här skulle vi inte bli nöjda. Havet var inte inbjudande, stranden och campingen sådär.
Visst kunde det vara bättre inne i själva Zadar. Men den grå sanden verkade fortsätta även där.

På kvällen cyklade vi in till Nin och parkerade utanför ringmuren. Vid det lilla torget mitt inne i byn hittade vi en mysig restaurang och åt en schnitzel, en pizza och 2 stora öl för 140 SEK totalt. Förstår inte hur det kan vara så billigt.
Eftersom det var så mysigt och billigt inne i Nin så kom vi efter maten fram till att så bråttom har vi ju inte. Vi stannar en natt till och åker i övermorgon. Skiner solen kan vi vara på stranden, regnar det tar vi bussen in till Zadar. Så fick det bli!

Tillbaka på campingen tänkte vi sätta oss ute, men vi upptäckte att luften var full med mygg.
Efter ett besök på toaletten kunde Stefan konstatera att det ven i luften där inne. De var överallt.
Förmodligen är det perfekta marker för dem här. De lite halvsunkiga områdena med lera måste ju vara rena paradiset för dem.

Så vi satte oss inne och och såg lite film. Vädrade ur värmen men var noga med att dra för alla myggnät.

Sedan följde värsta natten på länge. Så fort vi lagt hörde vi dem vina. I öronen, i näsan, de stack, vi fäktade, de flög. Lyckades somna till då och då, men vaknade snart igen av att de ven runt våra huvuden.
Hur många kan de vara egentligen och vart kommer de in?!?

När kyrkklockan inne i Nin slog tre hade vi bara sovit korta stunder. Då vaknade även en avlägsen tupp och började gala.
När klockan slog fyra vaknade småfåglarna och nu var vi klarvakna. Jag hade då döpt om Nin till Nan som i "Not Another Night".

När klockan slog fem slumrade vi till lite och sov till sju.
Med bett över hela kroppen, med blod på lakan, gardiner och väggar vaknade vi fast beslutna att åka snarast möjligt. Här stannar vi inte en sekund till. Nin som by, supermysigt. Men mygglagunen klarar vi oss utan.

Så idag fortsatte resan söderut, mål Trogir utanför Split. För Zadar var Zådär.

/Marit

WOW - Walk on Water

När mörkret sänkt sig över campingen såg man bara svaga sken från levande ljus från de som satt kvar utomhus eller svaga lampor inne i bilarna. Ett nästan kusligt lugn vilade över hela området och det kändes nästan bisarrt hur alla dessa människor hittat ut hit. Mitt ute i ingenstans.
Innan läggdags gick vi ner för att ta en dusch. Myggolja i kombination med svett efter cyklelturen är inget man vill gå och lägga sig med.
På väg ner stannar Stefan upp och jag ser att han tittar på något. Strax därpå uppfattar även jag vad som väckt hans intresse. En liten, liten ljuspunkt hoppar runt framför våra ögon. Eftersom vi precis tittat lite på Steven Spielbergs serie "Taken" med konstig ljus de tror kommer från rymden, så börjar vi ju undra hur vi egentligen mår. Hur mycket vin drack vi ikväll?! Nu ser vi dansande ljus på fler håll.

Plötsligt inser vi att luften är full av eldflugor. Så häftigt!!!
Jag har sett en för flera år sedan, men här var de överallt.
Somnade spänd inför morgondagen med texten av Owl Citys "Fireflies" i mitt huvud.

"You would not believe your eyes
If ten million fireflies
Lit up the world as I fell asleep"

Idag tog vi bussen kl 9 de ca 6 km till parken. Vi blev avsläppta vid entré 1 och köpte biljett in.
110 kuna (ca 130 SEK) kostar inträdet och då ingår även båtfärd och transport med ett litet tåg. 
Sedan var vi redo att ta oss an Plitvice National Park. Vi valde program C vilket innebar vandring, båtfärd, vandring, återfärd med tåg och sedan en kort vandring. Detta skulle ta 4-6 h.

Med facit i hand kan jag bara säga - WOW - what a day!!!
Bilder i broschyrer och i reklamsyfte kan ändras, mixas och förvrängas och färger kan förstärkas, allt för att lura ögat. Och någonstans var jag nog lite orolig att parken inte skulle leva upp till mina förväntningar. Att det bara skulle vara ännu ett vattenfall i mängden.
Men dagen har varit helt magisk. Finns nog ingen bild i världen som kan göra Plitvice rättvisa.
Av alla platser jag sett, och då räknar jag mig själv som hyfsat berest, så har jag nog aldrig sett något så vackert, mäktigt och häftigt.

Vi började med en bra överblick av de nedersta fallen från en utsiktspunkt.

Sedan gick vi ner till en av de nedersta sjöarna på 504 över havet och besökte "Big Waterfall" på 68 m.

Sedan fortsatte vandringen. Långsamt klättrade vi uppåt sjö efter sjö, fall efter fall. Det forsade, porlade och rann precis överallt. Stora fall, små fall, under dig, över spången, bredvid dig.

 

Trollskt vackra sjöar och pooler med vatten så kristallklart att du på flera kunde se botten.
Fiskar simmade intill stigarna och under spångarna. Stora som små.

Grönska i vattnet och bredvid vattnet.
Överallt rann vatten över en ny kant och skapade nya fall.

Då vi kommit upp en bit åt vi en tidig lunch innan vi transporterades med båt över den största sjön.

Sedan fortsatte vandringen uppåt fallen tills vi kom upp till den översta sjön på 637 m över havet.
Därifrån tog vi det lilla tåget tillbaka nästan till entrén. Sista biten fick vi gå för att få en vy över fallen uppifrån.

Som sagt, ingen bild gör parken rättvisa. Jag säger bara en sak - åk hit!!!
Det är som i en saga. Så som man skulle vilja rita en mysig plats i en berättelse. Det känns nästan overkligt.
Alla vattenfall jag sett innan är inget mot dessa.
Stefan är även han mycket nöjd med vår tur hit. Han visste nog inte riktigt vad han hade att vänta. Men nu vet han och har tackat mig och Pinterest för detta.
Är ni i närheten i Kroatien, lägg några dagar här. Det går bussturer från flera turistorter vid havet. Mängder med mysiga pensionat kantar vägarna.
Jag lovar, det blir ett minne för livet.

Imorgon skall vi leta oss ner från bergen och fortsätta vår resa söderut. Målet blir förmodligen Nin strax utanför Zadar.
Vi har nu besökt två platser som finns med på UNESCO:s världsarvslista på denna semestern. Köhninhsstuhl var den första, Plitvice den andra, kanske hinner vi någon mer.
Men nu har jag en ny dröm. Har sett bilder på parken i höstfärger, och i vinterskrud. Tänka att få åka hit en annan årstid...
Och någon björn har vi ju inte sett än...

/Marit

En dröm går i uppfyllelse

Jul- och nyårshelg brukar ju vara förknippat med att köpa julklappar och sedan mycket ledigt med familjen.
Jobbar man i butik så innebär det raka motsatsen, dvs sälja julklappar och väldigt lite ledig tid med familjen.
Så när man är gift med en man som jobbar i butik innebär det mycket tid ensam hemma under julen. Visserligen har han ledigt på julafton och juldagen, men annars fullt ös på jobbet.

Jag hade därför julen som passerade stora planer på vad jag skulle hinna på all min ensamma tid. Rensa garderober, pyssla, städa osv osv.
Men så hände något, jag hittade Pinterest.
För er som inte vet vad det är så är det ett sätt att "pinna", eller märka, en intressant sida eller bild på internet.
Det kan vara ett recept, en trädgårdstips, pysseltips, kläder, mode. Ja allt!
Så en tidig morgon när mannen gav sig av till jobbet så ställde han in en kopp kaffe till mig på nattduksbordet. Och där blev jag fast, långt efter att kaffet var slut och jag borde gått upp för länge sedan.
Först sökte jag på scrapbooking och inspirerades och "pinnade" för fullt och la i olika mappar och kategorier.
Det ena ledde till det andra och jag hamnade från bild till bild. Ett vackert foto på en måne tog mig till vackra resmål och till någons "Bucket List". 

Det var då jag hittade en bild som fick mig att känna att dit måste jag, det spelar ingen roll vart det ligger, dit ska jag.

Döm om min förvåning då jag upptäckte att denna plats, som hette Plitvice National Park, låg i Kroatien. Och inte långt från Baska.
Jag såg ju att det var en hel del mindre vägar dit och att det låg i bergen. Men en vacker dag då vi kanske har en husbil skulle det säkert vara fullt möjligt. Och kanske gärna då vi hade tidig semester och att det fanns mycket vatten i sjöar och vattenfall.

Och så föll ju sig slumpen så att vi hittade Dexter och just i år då vi hade tidig semester. Och jag började ju genast tjata om att jag ville dit. Och nu skulle min dröm gå i uppfyllelse.
En något oviss väderprognos gjorde att vi tvekade lite, men den ville vår väg så vi lämnade Baska idag på morgonen.

Redan igår se vi adjö till vår favoritfarbror på Ragusa och avnjöt en sista underbar måltid. Grilltallrik med 4 sorters kött, potatis, sallad, 0,5 L vin och 0,5 L bubbelvatten och för detta betalade vi ca 220 SEK.
Hans fru hade gått bort under året och han drev nu restaurangen med sina söner. Han hade magrat av mycket sedan sist och vi förstod att det varit ett tufft år. När vi sa vi ses nästa sommar så sa han, kanske det, om jag lever. Kändes så sorgligt att säga adjö då.

Idag tog vi farväl av våra svenska vänner, kändes också lite tråkigt. Gillar verkligen barnfamiljen som låg vi oss.

Vi lämnade sedan ön Krk bakom oss och körde kustvägen söderut. Precis som vår egen Turistinformation sagt så var det så vackert så det gjorde ont i bröstet. Små byar med vackra stränder och lummig grönska.

Sedan spelade GPS:en oss ett spratt. Han ville få oss att svänga en väg för tidigt in över bergspassen. och vi svängde. Till en början var vägen ok men sedan blev det värre och värre och smalare och smalare. Tillslut var tillåten hastigheten 20 km/h.
Eftersom "turistinformationen" sagt att vägen till Plitvice var helt ok, så började jag undra om vi var på rätt väg. Så vi vände .
Tur var väl det för vi hade svängt 8 km för tidigt.

Även om den rätta vägen var bättre så var den väldigt kurvig och bitvis brant. Helt klart körbar, men det gick inte alltid så fort. Varningsskyltar för serpentinvägar och skarpa kurvor, hårnål efter hårnål och sakta letade vi oss upp på toppen. 

Väl uppe på bergskammen började en ny typ av landskap. Där låg som en platå i skydd mellan bergen och åkrar, betesmark och sädesfält avlöste varandra. Man kunde förstå att det var bördiga områden som säkert låg skyddade mellan bergen och fick en hel del regn då tunga molnen fastnade bland bergen.

Efter att ha kört en stund genom jordbrukslandskapet så ändrades terrängen igen. Skogen övergick från låga tallar, till björkar till tätare granskog. Vi vek sedan av lätt norrut upp mot Plitvice och närmade oss bosniska gränsen. Då kom bokskogen.
Vi passerade ingången till parken och fortsatte till Kamp Korona som vi fått tips av på 2 håll. Vi var fortfarande kvar i Kroatien men gränsen till Bosnien ligger ett stenkast bort. Visst tänker man på vad som hände i dessa vackra landskap för dryga 20 år sedan.

Kamp Korana var utan tvekan den finaste men mest speciella camping jag någonsin sett. Mitt ute i ingenstans vid en lite by ligger denna camping på ett stort och kuligt område. Små vägar löper kors och tvärs och man vet knappt vart man är. Folk tältar, campar med husvagn och husbil överallt. På slänter, i dalar, på parkeringar.
Nedanför rinner den vackra ån. Servicehusen är superfräscha, det kostar ca 200 SEK per natt här och de har gratis buss till parken. Restaurang, turistinformation (dock inte vår egna) och affär finns på området. Vad mer kan man begära?!
Och gästerna är i alla åldrar. Från back-packande ungdomar, till medelålders, barnfamiljer och pensionärer.

Vi åt en spagetti bolognese och drack en öl för en 50-lapp per skalle. Sedan fick vi information om morgondagens vandring. Efter det tog vi cyklarna och cyklade ner mot ån. Vattnet är så otroligt klart och fint så man ser botten klart och tydligt.

Vackrare ställe får man nog leta efter.
Och då har vi inte ens varit i parken ännu. Väntar med spänning på morgondagen, skall bli roligt att få uppfylla den här drömmen.
Enda orosmolnet är varningsskylten vi såg vid infarten till parken. 

Men jag antar att de är mer rädda för oss än vi för dem....

/Marit

Midsommar i Baska

Som vanligt vad det gäller de här "Staafarna" så får vi ingen riktigt ro i kroppen förrän vi kommer ut på tyska Autobahn. Så var det även i år och nu kände vi verkligen att vi var på väg. På riktigt.
Eftersom vi redan befann oss i Tyskland så kändes det som vi redan var en bra bit på väg. Visserligen tog det en stund innan vi lämnat Rügen och var på bekanta vägar ner mot Berlin. Men vi var på väg.

Att åka Autobahn på söndagar har sina fördelar. Då finns det nämligen inga lastbilar ute. Jag vet inte varför de inte får köra på söndagar, men så är det iallafall. Någon enstaka såg vi, kanske hade de tillstånd. Så vi la oss i innerfilen och körde på. De som ville köra fortare fick hållas i någon av de andra filerna.
Så behagligt och så lugnt. Det var inte förrän efter lunch som jag gjorde dagens första omkörning.
Vackra vyer passerade utanför våra fönster och man ser så bra nu i husbilen då man sitter högre upp.
Vid Berlin var det lite kö vid en olycka som skett i motsatta filen, annars flöt det på otroligt bra hela dagen.
Vid halv nio stannade vi för natten på en mack och rastplats precis norr om Ingolstadt. Mängder av lastbilar stod parkerade i väntan på att få åka iväg igen morgonen därpå.
Vi hade då åkt 82 mil och tyckte att det fick räcka för idag. Jag körde aldrig husvagnen på våra turer genom Europa. Det var först den dagen vi skulle sälja den som jag testade på det.
Men husbilen kör vi bägge två, och det kändes bra att vi nu kan turas om. Ingen av oss var särskilt trött. Men det beror nog mycket på att det varit en lugn körning utan massa filbyten, som kräver mycket uppmärksamhet och fokus på de här vägarna.
För jävlar va en del kör! Man ser ingen i backspegeln och plötsligt gungar det bara till i hela bilen och något susar förbi.

Vi avnjöt en god hemmalagad spagetti och köttfärssås vi haft med i frysen. Det och ett glas rött och vi somnade gott.

På morgonen hörde vi tidigt hur alla lastbilarna började ge sig av. De ville inte spilla någon tid.
Vi gav oss iväg vid 7, även vi ivriga att få komma iväg. Jag hade befarat köer kring München i måndagsmorgonrusningen, men det gick förvånansvärt bra.

Det är när man viker av österut från München mot Salzburg som den där riktiga lyckokänslan infinner sig, för då börjar bergen och allt är så vackert. Det är lätt utför och man rullar lätt fram omgiven av vackra vyer. Chiemsee Lake dyker sedan upp på vänstra sidan och i glittret på sjön ser man mängder av små segelbåtar.

Tyvärr fick vi snart annat att tänka på. Vi närmade oss gränsen till Österrike och skulle stanna och köpa Vingrette. Ett litet klistermärke för ungefär 70 SEK att sätta på framrutan som är giltigt i 7 dagar. Detta är en avgift Österrike tar ut för att få köra motorväg.

Precis innan vi skulle stanna upptäckte jag att på en informationsskylt att bilden av en husbil fanns med på två ställen. De under 3,5 ton och de över.
Vi vägde kanske bara 3, men var inreggade över 3,5 så vi tillhörde den tyngre kategorin.
Jag började nu febrilt bläddra i boken "Upptäck Europa med bil" som jag beställt precis innan vi åkte och som turligt nog hann komma samma dag som vi lämnade Habo.
Vägde man över 3,5 ton så skulle man istället köpa en GO-Box. En liten box man laddade med pengar och som placerads på framrutan. Kostnaden baserades på antal körda kilometer.
Man skulle också ha registrerat sig innan 14 dagar innan avresa och fått veta vilken miljö-klass man tillhörde. Om man missat detta kunde man välja dyraste klassen, vilket vi fick göra.
Varje gång man passerade en registreringspunkt pep det till i boxen.

Resultat av detta blev att resan genom Österrike blev betydligt dyrare än de 70 kronorna, vi hade tappat lite tid och hoppades vi gjort allt rätt.
Fördelen var när vi kom till alla tunnlarna ner mot bergspassen. Istället för att ställa sig i kö för att betala för tunneln, så åkte alla med GO-box i en egen fil och summan för tunneln drogs av automatiskt. Inga stop och inga köer!

Mycket snö låg kvar i bergen på en del ställen. Kanske berodde det på att vi var en månad tidigare.

Genom Karawanken-tunneln kom vi in i Slovenien. Här kunde vi inte heller använda oss av vanlig Vingrette, utan fick åka en specialfil vid kontrollstationerna. Men här blev skillnaden i pris inte så stor.

Dagens mål var Baska på ön Krk. Vi har visserligen redan varit där 2 gånger innan, men tycker det är så bra.
Vid Postinjagrottorna vek vi av motorvägen och körde småvägar mot Kroatiska gränsen. Vädret blev för ovanlighetens skull sämre och vinden tilltog.
Vid den Kroatiska staden Rijeka fick vi får första skymt av Medelhavet, varpå ett vällustkänsla spred sig i hela kroppen. Det blåste rejält när vi närmade oss kusten, men bron över till Krk var som tur var öppen. Där hade vi vinden i ryggen och kunde säkert ta oss över sundet.

På småvägarna ner mot Baska mötte vi regnet och då vi kom fram till Camp Zablace var det 14 grader och ösregn. Där vi innan vandrat runt i stekande sol och valt plats, blev det nu regnjacka på.
Eftersom det var tidigare på säsongen fanns det gott om platser att välja på och vi hittade en fin grön plätt på de fria ytorna. Vi hade kunnat få en plats bland de bokningsbara närmre havet, men det är skönt med lite mer yta och att inte har grannen så nära inpå.

Vi har nu varit i Baska i 6 dagar och mycket var sig likt.
Den gamla farbrorn på vår ena favoritrestaurang Ragusa kände igen oss på långt håll och vinkade in oss till hans restaurang. Givetvis blev det hans goda schnitzel, den har vi längtat efter och pratat om i snart ett år.
På vår andra restaurang Poper hade tyvärr vår favoritservitör slutat och jobbade nu i Dubrovnik. Men min favorit rätt "hemlagad pasta med adriatiska räkor" fanns kvar och smakade lika gott som förr.
Löpvägarna var dock de samma och de små mysiga trånga gränderna.
Men det var betydligt mindre turister i byn, vilket inte gjorde något. Prisnivån på både camping och vissa restauranger var också något lägre.

Vädret har varit lite ostadigare och svalare, vattentemperaturen likaså. Men 14 grader och ösregn såg vi bara till första kvällen, sen har det blivit mycket bättre. Något svalare temperaturer både på dagar och nätter jämfört med augusti, men det gör absolut ingenting.
Så det har blivit bad både från klippor och stranden inne i byn.

Vi har ju även hunnit med att fira midsommar här och det hade nog gått alldeles utmärkt om det inte kvällen innan dundrade in 7 stora norska ekipage på campingen och köpte upp alla jordgubbar så vi svenskar stod här med lång näsa och blev utan. Firar norrmännen midsommar? Eller varför skulle de just denna dag köpa på sig alla jordgubbar.

Hur som helst, det fick bli midsommar utan jordgubbar. Gräddfil, sill, färskpotatis, frusen gräslök och köttbullar hade vi med från Sverige.
En lite nubbe hade vi kompletterat med på båten och vi avnjöt en traditionell svensk midsommarlunch.

Det ovanliga var väl att den föregåtts av en förmiddag på stranden och avnjöts i badkläder.
Men på kväll var ordningen återställd eftersom ett åskoväder drog in och grillning hann med nöd och näppe bli klar innan regnet kom och middagen fick ätas inne i husbilen.

Här i Baska är det verkligen semester och det var det vi ville ha. Få känna den där känslan att vi är lediga, och länge.
Jag hade inga större problem med att släppa allt och var nog i semester-mode redan på Rügen. Värre var det med min man. Jag lyckades ganska snart få honom att sova ut lite på morgonen. Men han skulle ju prompt hälsa på alla han möter. Och såg personen minsta förvirrad ut så var han gång på gång på väg fram och fråga om de ville ha hjälp med något.
Men nu har även han förstått att han inte befinner sig i butiken och skall serva alla, utan att vi faktiskt har semester.
Mycket läsning, några måsten som disken, men annars har vi bara tagit dagen som den kommer.
Brödet köper man färskt hos bagaren på morgonen och grönsaker och frukt i något av alla grönsaksstånd. Det gillar jag.

Vi har även lärt känna några andra svenskar. Först ett äldre par, vi kallar dem för "Turistinformationen". Jag är så imponerad av dem. De är i 70-års åldern och åker runt och njuter av livet. De hade varit ute en månad när vi träffade dem. De har varit i Kroatien x antal gånger och vet om varenda stad, plats, camping mm.
Så har vi en fråga om någon stad, strand, bra väg osv så frågar vi dem.
Även de har en Adriahusbil lik vår.

Så kom vänner till dem, även de med en Adria. Och strax därpå en svensk barnfamilj med 3 barn som ligger vid oss. Också de i en Adria.
Inte nog med det. I Sverige bor vi alla inom en radie på 10 mil och alla hamnade vi här. Och alla blev vi utan jordgubbar på midsommar.
Många trevliga människor och hos "Turistinformationen" bjuds det gärna på starka drinkar som enligt min man får mig att prata mer än vanligt. Tänk att jag förstår inte alls vad han pratar om.

Imorgon är det trots allt dags att rulla vidare. Vi hade en plan och vi har givetvis fått tips och råd av Turistinformationen.
Men vädret verkar inte riktigt vara med oss, så vi får se, plan A eller plan B...

I'll be back!
/Marit

Rügen

Sommar 2014 och i år skulle vi ha tidig semester. De få gångerna vi haft det innan har varit ångestladdade. Jag gillar inte tanken på tidig semester eftersom det får mig att känna att sommaren är över då jag börjar jobba igen i mitten av juli.

Men i år var den tidiga semestern efterlängtad. Det har varit en hektisk vår på jobbet med mycket jobb och långa dagar. Att byta tjänst kräver mycket tid och energi, särskilt när man står med en fot i det nya och en i den gamla.

Inte nog med att vi hade tidig semester, vi tjuvstartade den redan mitt i vecka 24 och jobbade vår sista dag på tisdagen 10 juni.

På onsdagen fixade vi det sista hemma och förberedde vårt hem för en längre frånvaro. Snälla grannar, min underbara mor och vår gräsklipparrobbot Owe får nu sköta om allt.

Nytt för i år är att vi i slutet av april uppfyllde en dröm vi haft sedan 2008. Nämligen att köpa en husbil. Efter många års sprarande så sålde vi vår älskade lila husvagn och köpte Dexter.

Och det var med Dexter vi på onsdagskvällen lämnade Haboo fullastade med allt man kan tänkas behöva för upp till 4 veckors semester mot okända mål.

Körde ner mot Skåne och då vi kom ner mot de skånska slätterna vilade en mystisk men vacker dimma där.

På natten sov vi på parkeringen vid småbåtshamnen i Råå där vi stått förr. Vackert med utsikt över Danmark.

Funderade på vart vi ville åka och Medelhavet lockar ju som vanligt. Men väderprognosen sa dåligt väder där till helgen.

Så vi bestämde oss därför att testa något nytt - Rügen.

Vi har pratat om det någon gång tidigare, men tack vare en kollegas Facebook-inlägg om att hon just varit där, så kom jag nu på detta som alternativ.

Så på torsdagen blev det båt från Trelleborg till Sassnitz. Från Rügen skulle vi sedan vara fria att fortsätta vart vi vill ner mot Europa.

Då vi närmande oss Rügen passerade vi utanför de gigantiska vita klipporna som stupar ner mot havet. Kom på mig själv med att nynna på "Dovers vita klippor i solnedgång..."

Vackert väder och underbara vyer väntade oss på Rügen. Bokskogar, vajande sädesfält, mysiga byar, sjöar, fåglar och storkar.

Vi stannade 3 nätter på Rügen och bodde i Göhren på sydöstra sidan. En mysig liten by med kilometerlång sandstrand, sanddyner och de särskilda solstolarna som är så karaktäristiska för just området här.

På fredagen utforskade vi området kring Göhren med cykel och till fots. Om vi vetat vad som väntat oss kanske vi inte hade behövt börja den dagen med en löprunda, men men.

Området är otroligt vackert, med kullar och branta stup ner mot havet. Men det tar på krafterna att cykla på de minsta lederna. Svårt att få fram få bild hur brant det verkligen är.

Men efter totalt 18 km via cykel och dryga 4 km till fots, så tyckte vi oss sett det mesta kring Göhren.

På lördagen bestämde vi oss för att utforska Rügen med bil. Först åkte vi till Prora och och Hitler enorma semesteranläggning som aldrig blev klar. Den är så sjukt lång, hela 4,5 km

Men tanken var ju god, något annat kan man ju inte säga. Och läget med havet och den långa sandstranden nedanför är ju perfekt.

Vi fortsatte sedan småvägar upp mot nordöstra sidan och in i Jasmund National Park. Mitt ute i ingenstans hittade vi ett litet pensionat där vi beställde schnitzel. Att den serverades med 5 gigantiska och supergoda sparrisar var en positiv överraskning. Så himmelsk gott och med hollandaisesås till.

Vi fortsatte sedan ytterligare norrut och parkerade på en stor parkering i byn Hagen. Där fanns också en fin ställplats för husbilar om man ville bo där.

Därifrån gick vi en vandringsled ut till Köningsstuhl. Vi stora täta bokskogar närmade vi oss havet. Plötsligt hördes konstiga ljud, likt duvor. Men de kom från en damm.

I denna helt overkligt gröna damm satt mängder av grodor och lät. Via museet vi senare besökte så visade det sig vara en "fire bellied toad" (klockgroda).

Vi fortsatte sedan ut till havet och "Viktorias utsikt". Branta kritvita klippor stupar rakt ner i Östersjön. Längs ner finns små stränder. Så otroligt vackert.

Sedan skulle vi rulla hemåt till campingen igen. Men via ett vägarbete så blev vi omledda på annan väg. Denna slump gjorde att vi kom till en oväntad plats. På håll såg jag något som lös rött bland fälten. Då vi kom närmre upptäckte jag att det var gigantiska vallmofält. Har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Tyvärr fanns det ingen plats att stanna för att titta närmre på dessa blommor.

På söndagsmorgonen lämnade vi Rügen mycket nöjda med våra dagar där. Det finns otroligt mycket att se och göra här. Och cykelvägar överallt. Hit åker vi nog fler gånger.

Via Stralsund lämnade vi Rügen för vidare färd neråt kontinenten, men det är en annan historia...