Varför välja när man kan få båda

Ni vi började planera för min 50-års resa så kom Prag tidigt på tal. Men efter sommaren kom även ett annat förslag upp. Nämligen slottet Neuschwanstein i södra Tyskland nära österrikiska gränsen. Slottet och området kring orten Füssen med massa vackra alpsjöar har länge funnits på min bucket list. 

Redan innan pandemin hade vi planer på att åka dit på sommaren. Det som hindrat oss är nog rykten om mycket turister sommartid samt att det ligger lite långt västerut då vi kör mer österut på vår väg till Kroatien. 

Men kanske kunde vi ta det nu i höst vid min födelsedag? Helt plötsligt fick jag svårt att välja. Storstad eller Alperna? Men så en dag stod det klart att varför välja när man kan få båda. Jag fyller ju bara 50 en gång och man lever bara en gång. 

Så efter Prag styrde vi söderut mot Alperna. I Bayern kom hösten. Träden skiftade i färg och de många humlestänglarna gapade tomma och reste sig som rangliga spiror upp mot himmeln. 

I Münchens utkant vek vi av mot sydväst och fick vår första vy över Alperna. Den första vyn är alltid speciell och man blir liksom lycklig i hela kroppen. Ju närmre vi kom ju mer sommar blev det. Träden var gröna, vackra gröna sluttningar, korna gick ute och betade. Så sagolikt vackert. 

Vi kom slutligen fram till byn Füssen med den vackra sjön Foggensee intill. Det turkosa mineralrika vattnet i kombination med allt det gröna var så fint. På långt håll kunde vi skymta slottet Neuschwanstein. 

Vi fortsatte lite utanför Füssen till vårt hotell Bergruh. Det låg högt upp i en liten by och var ett klassiskt alphotell med färgglada blomlådor på balkongerna. Ljudet från bjällror nådde vår balkong. Det kom från betande kor på de intilliggande sluttningarna. 

Utsikten från vårt rum var magisk. 

När jag bokade hotellet vet jag att jag såg att de hade en pool. Det visade sig att de hade en hel SPA-anläggning med flera bastu, pool, relaxavdelning mm. Och allt ingick i priset av rummet. 

Så vi passade på att basta lite innan vi åt lite enkel middag på rummet. En charkbricka med utsikt över området. 

På tisdagen var det dags för besök på det välkända slottet Neuschwanstein. En klar och kall morgon och endast 4 grader. Underställ, mössa och vantar på. 

Slottet är bland annat känt för att vara inspiration till Disneys Askungen men även till Törnrosa. För att ta sig upp till slottet kunde man gå, åka buss eller häst och vagn. Nu åkte ju visserligen Askungen häst och vagn men vi valde att gå. En brant promenad på 30 min. 

Vi kom upp till de höga slottet som klättrade på bergsväggarna. 

En majestätisk entré i rosa till det så annars så vita slottet.  

Vi valde att inte gå in utan fortsatte vår vandring för att få en fin vy över slottet. Enorma vidder bredde ut sig nedanför oss och upp mot bergen såg vi de vackra alpsjöarna. 

Vi kom slutligen upp till Marienbron. Det var därifrån man kunde få den bästa vyn över slottet och det var ingen tvekan om det. Bron låg lite över slottet och gick över en brant ravin med en flod. Bron var visserligen byggd i metall men själva botten var träplankor som rörde lite lätt på sig när vi vandrade över. Jag ska erkänna att det var med lite ökad puls jag passerade över bron men vyn över slottet var värt det. 

Jag hade läst att man sedan kunde fortsätta lite till för att få en ännu bättre vy och komma bort från alla turister. Så vi fortsatte uppåt lite till. Kom ut på en liten klippa och fick ytterligare än vy över slottet. 

Där uppe var vi nästan ensamma, några enstaka personer kom upp. 

Nöjda vandrade vi ner igen. Vilken tur med vädret vi haft och att det inte varit så mycket folk. Jag var glad att vi valde åka nu och inte på sommaren. 

Vi åkte ner till byn Füssen för lunch. En mysig by med massa gamla färgglada hus. 

Vi åt en god snitsel och drack en lokal öl på en gammal restaurang intill floden Lech. Tog en promenad längs floden efter maten. Så vackra omgivningar. 

Nöjda med dagen återvände vi till hotellet och njöt på SPA-avdelningen en lång stund. Fick äntligen möjlighet att dricka proseccon jag fått från hotellet i Prag. Vi hade ju redan hunnit dricka en på min födelsedag när jag fick den. 

Nu kom den väl till pass. 

På onsdagen var planen att vi skulle vandra. Men vi hade inte bestämt var. Stefan var sugen på att åka till Garmisch Partenkirchen 6 mil bort. Varför inte. 

Vi njöt av en god och bastant frukost. Om vi varit nöjda med frukosten i Prag så var den här ännu bättre. 

Klarblå himmel idag med och lite varmare. Vilken tur vi har med vädret. 

Vacker bilresa från Füssen som gick in i Österrike och sedan tillbaka till Tyskland. 

Vi parkerade vid Olympiastadion och gick för att titta på den välkända hoppbacken. Så många gånger som vi på nyårsdagen sett backhoppning härifrån. 

Det visade sig dessutom att de övade så vi fick se faktiska hopp. Fast på plast och gräs. Någon snö fanns inte ännu. Kunde bara skymtas på håll på några av de högsta topparna. 

Vi påbörjade sedan vår vandring. Luften var lite varmare idag och solen sken. Perfekt vandringsvägar. 

Efter ca 20 min kom vi upp till Partnachklamm. Som en smal canyon i berget där floden rann. Vi fick börja gå genom en smal och mörk tunnel och kom med jämna mellanrum ut längs floden. Höga klippor stupade brant upp på bägge sidor och där nere forsade det turkose vattnet. Ibland var det så högt tryck i forsen att det var svårt att prata. En otroligt vacker och mäktigt vandring på ca 20 min. Men man gick inte fort i de låga tunnlarna. 

Den sista biten gick vi brant uppför och kom slutligen ut ovanför canyonen. 

Det var ganska många som besökt Partnachklamm men då vi nu fortsatte vår vandring blev det betydlig färre. 

Via smala stigar och trappor gick vi genom vacker skog i nästan 30 min. Vi fick då och då stanna för att hämta andan för det var verkligen brant. 

I den lilla lilla byn Graseck planade det ut och det hade blivit dags för ett lunchstopp. 

Eftersom vi inte reste i högsäsong så var endast två restauranger öppna längs vår vandringsled så det gällde att äta när tillfälle gavs. 

På första stället var det faktiskt kö in så vi tog nummer två. En enkel liten restaurang där får och getter betade runt omkring. Ljudet från deras bjällror hördes konstant här uppe i bergen. 

Utbudet på restaurangen var inte det största och det vackra vädret hade lockat ut många på vandring. Några hade nu kommit andra vägen uppifrån och vi var glada att vi fick lite mat. Och en öl i solen. 

Med energidepåerna påfyllda så fortsatte vi nu uppåt. Ett tuffare pass på 50 min på riktigt brant stig. Men vyerna var det inget fel på och vi njöt av vädret. 

Kom så slutligen upp till toppen Eckbauer på 1220 där vi delade en öl och njöt av den magiska utsikten. 

Lila blommor som liknade krokus utan blad blommade på grässluttningarna. Efter lite googlande lärde jag mig att det fanns en höstkrokus som blommar med nakna stjälkar. Bladen kommer först på våren. 

På toppen kunde vi välja att ta liften ner eller gå. Vi gick och hade ytterligare en timmes vandring ner via skidbackarna i Partenkirchen. Det kändes i låren att gå så brant nerför och hela tiden hålla emot. Stundtals var det så brant så det kändes som man låg ner och ändå ville fötterna igenom skon. 

Klockan 16 var vi nere vid Olympiastadion igen. Otroligt nöjda med dagen, allt vi sett och med vädret. 

När vi körde hem till hotellet föll några enstaka regndroppar, sådan tur vi haft. 

Vi njöt av en stund i på relaxen och i ångbastun för att mjuka upp våra muskler. Det kändes i kroppen idag. 

Njöt slutligen av en god middag på hotellet och somnade gott. 

På torsdagen var det dags att vända hemåt igen. Jag var så otroligt nöjd med vår resa, allt vi sett och gjort. Och vädret. Det var väl egentligen bara lördagseftermiddagen i Prag som inte varit så bra. I övrigt har vi haft en fantastisk tur. 

Vi hade otroligt flyt med trafiken upp genom Tyskland. Körde lätt de 73 milen som var dagens etapp som tog oss till vårt bokade hotell i byn Bad Fallingbostel mellan Hannover och Hamburg. 

Även fredagen började bra, en god frukost och ut på autobahn igen. Idag en rätt blåsig och regnig dag. Men åter igen poängterade vi vilket tur vi haft med vädret. 

23 mil upp till färjan i Puttgarden och en dryg timma efter avresa så tar vår tur med vädret slut. Stefan får ett SMS att Scandlines ställer in alla färjeavgångar mellan Tyskland och Danmark pga blåsten. 

Vad gör vi nu? 

Det fanns ju egentligen inte mycket att välja på. Landvägen via Danmark var enda alternativet och bara hoppas på att de håller broarna öppna. Så vi fick vika av upp mot Jylland och nådde 4 h senare Stora Bältbron som till vår stora glädje var öppen. 

Men blåste gjorde det men vi fick vinden rakt framifrån så överfarten var rätt stabil. 

Men jag var så glad vi inte hade husbilen med allt sitt vindfång. Då hade vi nog aldrig kört över. 

En och en halv timma senare var det dags för nästa bro, Öresundsbron. Fortfarande öppen men överfarten var inte rolig. Här kom vinden från sidan och jag trodde stundtals bilen skulle lätta. Jag ångrade vi inte köpt mer öl i Tyskland för att få tyngd i bilen. 

Det var skönt när vi nådde svensk fast mark på andra sidan. 

Vid nio på fredagskvällen, lite senare än tänkt, kom vi hem till Habo. 

Men huvudsaken var ju att vi kom hem och att allt gått bra. 

Somnade gott i våra egna sängar. 

På lördagen var det dags för en liten 50-års fest för de allra närmsta. Min systers familj, min mamma och svärmor. 

Det blev en trevlig eftermiddag och kväll med god mat och presenter. Vi hade också en tipspromenad om mig där alla fått uppdraget att skriva två frågor var om mig. Det blev en utmaning även för mig, ingen lyckades få alla rätt, inte ens jag. 

Vinsten gick till min svåger Erik. Grattis. 

Syrran höll ett så fint tal till mig. Tack syster. 

Imorgon är det dags att återvända till jobbet. Så glad och tacksam för allt jag sett och gjort. Bästa resan på länge. 

Kram Marit