I torsdags eftermiddag lämnade vi ett regnigt och svalt Habo. Sista månandens fixande med att hinna installera ett bevattningssystem i trädgården kändes just då inte så meningsfullt.
Men det var en dröm jag haft länge att få till ett smidigt system med att vattna för att få blommor och torra slänter att överleva.
Men förhoppningsvis för alla som semestrar i Sverige så vänder vädret och våra snälla grannar som sköter om vårt hus kan få användning av detta.
Många mil att beta av på vår resa mot Medelhavet och tråkigaste sträckan är som vanligt Jönköping - Värnamo och redan i höjd med Vaggeryd börjar tankar som - Är vi framme snart?
Vid det eviga vägarbetet i Ljungby körde vi in i resans första kö med 25 minuters försening. Lika bra att vänja sig. Tysk motorväg brukar förknippas med stau.
Men sedan vände det. Bra flyt ner genom Skåne och Danmark. Färjan i Gedser var visserligen 15 min sen och vi landade in på vår planerade rastplats några mil söder Rostock vid 23 på torsdagskvällen.
Vi sov som klubbade sälar innan vi på fredagsmorgonen började beta av mil i Tyskland. Vägarbetena lös med sin frånvaro och vi njöt av vackra vyer.
Jag tror vi har åkt den här vägen för många gånger, både sommar och vinter, för jag känner igen varenda vägbyte och vi ser hela tiden rastplatser vi varit på.
Grönskande åkrar där säden började mogna, de vackra kulliga landskapen ner mot Bayern. Glador jagade längs vägen och en och annan falk satt och spanade på trafiken och potentiella byten.
När vi passerade över Donau i höjd med Regensburg kunde vi inte se några spår av översvämningar. Men längre söderut ner mot Österrike då vi passerar Donau ett antal gånger kunde vi se flera spår. Åkrar stod fortfarande under vatten och längs flodbankarna kunde vi se skador från översvämningarna.
Alperna började tona upp sig i horisonten och vi hann nästan ända ner till Graz i södra Österrike innan vi stannade på en rastplats i bland bergen. 99,5 mil hade vi kört idag.
Vem hade kunnat tro att vi skulle komma så långt.
På lördagsmorgonen när vi lämnande vår rastplats låg molnen lågt bland de gröna bergssluttningarna. Färden ägnades åt resplanering. Eftersom vi åker obokat vill man inte komma fram för sent till campingarna. Framför allt inte om man vill ha en bra plats. Vårt nästa mål var Zaostrog långt söderut i Kroatien, men dit var det för många mil för en tidig ankomst.
Jag föreslog då en camping jag läst om som låg halvvägs ner. Den skulle ha fina strandnära platser och skulle ge oss ett bra utgångsläge på vårt fortsatta resa söder ut.
Stefan tyckte det lät bra så vi tog sikte mot den.
Lämnade alperna bakom oss och fortsatte en kort vägsträcka genom Slovenien. Inga bevakade gränsövergångar längre och strax därpå rullade vi in i Kroatien. Lite kö inför första vägtullen men sedan bara fin och lugn motorväg med lagom trafik.
Temperaturen närmade sig 30 grader när vi färdades genom Kroatiens inland. Gröna odlingslandskap och enorma slätter. Bergen som skiljde inlandet från kusten.
Vi närmade oss den nästan 6 kilometer långa tunneln Sveti Rok. Svettig i rocken är just vad jag brukar bli här. Tunneln mynnar ut på andra sidan bergen högt över havet och på höga broar och serpentinvägar letar motorvägen sig ned mot kusten. Det är mer regel än undantag med starka vindar här. De bildas lätt mellan havet och de höga bergen. Är det dessutom en blåsig dag är denna sträcka en mindre trevlig upplevelse. I min värld kommer vi garanterat blåsa av vägen från någon av de höga broarna.
Men vinden var helt stilla när vi körde ut ur tunneln och vi fick vår första vy av Medelhavet.
Så vackert när man såg havet nedanför. Mörktblått till det karga landskapet runt om.
När vi klättrat ner från bergen körde vi kustvägen 2 mil norrut. Eufori i hela kroppen med havet, husen, alla små mysiga byar, fikonträd, blommande oleander, stränder och hamnar.
Så vid 16-tiden på lördagen, endast 2 dygn efter vi lämnat Habo anlände vi till Camp Navis utanför Zadar.
Sa att vi ville stanna en natt och damen bakom disken bläddrade bland sina papper. Den lilla campingen saknade elektroniskt bokningssystem.
- Jag har en plats på stranden om ni vill ha. Ledig en natt.
Vi följde henne ner mot stranden och havet utanför lågt helt spegelblankt. Massa folk på stranden som alla spanade ut mot havet.
- Vad händer sa vi?
- Ah, de tittar på delfinerna.
- What?!
Det visade sig då att området ofta besöks av delfiner på försommaren innan värsta högsäsongen drar igång. När vi kom ner till stranden lekte flera delfiner knappa hundra meter från stranden.
Jag vet inte hur många båtturer vi varit på här i Kroatien i hopp om att få se delfiner. Och så var de här, precis utanför campingen. Jag fick gåshud över hela kroppen.
Platsen vi erbjöds låg precis på stranden och visade sig dessutom ingå i rabattkortet ACSI. Så för 25€ natten fick vi stå på stranden med delfiner utanför.
Vi parkerade och jag gjorde några försök att fotografera delfinerna. Gav upp, bestämde mig för att njuta av stunden och gick och badade.
Vi skålade in semestern och njöt av att vara framme någonstans.
Campingen var verkligen rofylld. Så tyst och lugn. Nackdelen var väl att det inte fanns någon mysig by i anslutning till campingen. Eftersom vi bara fick stå en natt på platsen så bestämde vi oss för att rulla vidare på söndagen som planerat.
Vaknade av ett konstigt ljud vid 3 på natten. Det dröjde en stund innan vi förstod vad det var. Vågskvalp.
Det har sina för- och nackdelar att bo på stranden.
På söndagsmorgonen fortsatte vi ytterligare 25 mil söderut till vår absoluta favorit Camp Viter i byn Zaostrog. För er som läst tidigare år så är det här ugglorna bor och det fina klostret ligger.
Lägligt nog fanns det en plats ledig närmast havet.
Så nu är vi installerade här och ska vara här åtminstone till på lördag. Det har blivit lite av en tradition att fira midsommar här.
Vad Zaostrog mer har att erbjuda i år återstår att se.
To be continued…
Kram Marit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar