På gården där jag växte upp fanns två hus. I det stora huset bodde vi på ovanvåningen och min mormor och morfar på undervåningen.
I huset bredvid bodde min morbror Kjell och det var också han som drev gården med jordbruk och djur.
Förutom jakthunden Spana så hade han och hans fru hunden Fanny.
Jag har alltid haft respekt för hundar och Fanny gillade dessutom inte barn, så vi hade ingen närmare kontakt hon och jag.
Men det jag minns är att jag tyckte hon var en cool hund, olik andra hundar utseendemässigt. Hon var en dalmatiner. Med sin vita päls med svarta prickar såg hon ut lite som en fantasihund. Ungefär som Lilla Gubben, Pippis häst.
Där och då funderade jag aldrig på hundrasens ursprung.
Och jag ska erkänna att jag hann göra väldigt många resor till Kroatien och landskapet Dalmatien innan jag gjorde kopplingen mellan dalmatiner och Dalmatien. Det var först för några år sedan som jag förstod den parallellen.
I Sverige känns inte dalmatinern så vanlig längre. Men här i Zaostrog blir man påmind om dess ursprung hela tiden. Det finns dalmatinska fotoväggar i svart och vitt, busskurer, gungor, målningar på väggar osv.
Nog om hundar och landskap.
Vi har njutit av våra dagar här i Zaostrog. Det mesta var sig likt från förra året och vi känner oss verkligen hemma här.
När vi installerat oss på vår plats så kom Zvoni, killen från grönsaksståndet, upp och hälsade oss välkomna tillbaka. När vi tog en cykeltur i byn så vinkade ägarna på vår favoritrestaurang Bracera åt oss på långt håll. Vi känner oss lite som stamgäster här.
Vi har badat, njutit under vårt parasoll, cyklat, tränat, SUP:at och njutit av ett antal koppar morgonkaffe med utsikt över havet.
Man behöver inte så mycket mat i värmen så luncherna har ofta bestått av sallader eller bruschetta. Grönsakerna här nere är så sagolikt goda och odlas utan bekämpningsmedel på klostret här intill. Att en gul lök kan vara så god som den är här. Smakrik men utan det starka och lite beska vi kan ha där hemma. Här skulle jag kunna äta den som ett äpple.
Nytt för i år är en liten smidig induktionshäll vi köpt. Så vi lagar all mat utomhus. Fantastik känsla att steka på sitt ägg till frukost direkt vid bordet. Eller fixa lite mat på kvällen med fin utsikt över havet.
Förr i tiden åt vi mycket mer ute. Men sedan Kroatien införde Euro förra året så har priserna gått upp. Det i kombination med vår svaga krona gör att de inte är lika billigt som förr.
I grannbyn Vrebnik är fortfarande priserna relativt låga, så dit cyklade vi en kväll. Efter middagen hade det hunnit bli mörkt och vi cyklade hem till doften av varm pinje och med en nästan full måne som glittrade i havet nedanför cykelvägen.
Det blev också en grillmiddag på Bracera. Jag tog en vit fisk grillad till perfektion med lite grillade grönsaker. Stefan en väl tilltagen kötttallrik.
Ägaren är 75 år och pratar inte mycket engelska. Men med kroppsspråket förstår vi ändå varann rätt bra. Hans son sköter grillen i värmen. Jag tappar 5-6 kilo varje sommar genom att stå här sa han. Det är också ett sätt att banta tänkte jag.
Eftersom inte Sverige spelar i EM så håller vi självklart på Kroatien. Speldagarna går inte omärkt förbi här. T.o.m. kassörerna i den stora lågprisbutiken uppe vid stora vägen uppmärksammar det hela. Jag ska också passa på att nämna att det inte är vi som har all mat på bandet. Jag väntade på min tur med en limpa frukostbröd.
Allt eftersom veckan här gick så ökade temperaturen för att nå sin topp på midsommarafton. Soldis, ingen vind och temperaturen nådde hela 37 grader.
För oss har det blivit lite tradition att fira midsommar här. Från Sverige hade vi köpt med sill, köttbullar och färskpotatis.
Jordgubbar fick vi klara oss utan i år. Den säsongen hade börjat tidigt här i år och de fanns inte längre att få tag på.
Inte nog med att det var årets varmaste dag. Dessutom sker ett massivt strömavbrott kl. 12:30 som sträcker sig över södra Kroatien, Split till Dubrovnik, hela Montenegro och stora delar av Bosnien och Albanien. Ingen kyla någonstans mer än i vattnet. Så medan vi åt lunch var det fler folk i havet än på stranden. Vi njöt av en god lunch och sjöng snapsvisor och bjöd våra nya grannar, en barnfamilj från Schweiz, på Hallands fläder.
I övrigt har det varit rätt lugnt här på campingen. Jag har spanat och lyssnat efter ugglor. För några år sedan häckade de i den stora eken vid campingens entré. En natt tyckte jag mig höra en på långt håll.
Men när vi lagt oss på midsommarafton hände det grejer. Jag hörde återigen ljudet så medan Stefan sov drog jag en klänning över huvudet och skyndade mig ut.
Ljudet kom närmre och närmre och jag försökte febrilt att fånga den med blicken.
En tysk som vi kallar Marco kom ut. Vi har ingen aning om vad han egentligen heter, men hans husbil har registreringsnummer MA RC 319 så vi kollar honom Marco.
Eftersom han bor under uggelträdet hade vi redan i början av veckan informerat honom om den lilla ugglan Scops owl.
Nu kom han ut ur sin husbil och undrade vad det var för ett larm som gått. Det är ugglan sa jag, den är här nu.
Han hade aldrig trott att en uggla kunde låta så sa han.
Tillsammans spanade vi men fick aldrig se den. Vi kunde bara konstatera att den satt i det stora trädet över platsen vi hade.
Så efter en stund gick jag och la mig igen med ugglan hoande över mig.
Annars är det bara klosterkatten som kommit på besök på morgonen lagom till frukost. Och en vandrande pinne som stod och gungade på vår induktionshäll innan den promenerade förbi våra tallrikar en lunch.
Även om mycket är relativt lugnt här i den lilla byn så infinner sig verkligen lugnet på kvällen när skymningen kommer. Klockan 20:00 slår klockorna i klostret för sista gången och efter det är det som om allt tystnar. Berget bakom skapar på något konstigt sätt trygghet och lugn och jag bara älskar när skymningen kommer och det fortfarande är varmt.
Vad det blir får ni se. 😎
Kram Marit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar