Under ett olivträd vid vägs ände

Vi har många favoriter här nere i Kroatien som vi gärna återvänder till. Men jag gillar ju även att testa nya platser. 

Halvön Peljesac har vi varit på förut och vi har två pärlor här vi gärna besöker. Men så läser jag ju mycket inför vår resa, ser bilder och inspireras. Och då hittade jag den lille byn Lovište på norra delen av Peljesac. Jag kan också läst och kanske förträngt att det stod något om att campingen var lite svårare för de med lite längre fordon. 

När vi på lördagen lämnade Zaostrog och körde söderut så valde vi medvetet Stefan som chaufför. Det är den säkraste kombinationen när vi ska till nya platser. Stefan är en sämre kartläsare än mig och jag en sämre chaufför när det blir trångt och smalt. 

Vägsträckan söderut mot Dubrovnik är otroligt vacker och vi njöt av underbara vyer. Tidigare år har vi fått åka genom Bosnien en kort sträcka. Detta då Kroatien faktiskt inte har sammanhängande kuststräcka. Vi har kört den flera gånger men om man ska hårddra det så är det nog olovlig körning. Vi får inte köra vår husbil på vanligt körkort i Bosnien. Men sedan 2 år tillbaka finns en bro över till Peljesac och vägen fortsätter sedan ner till Dubrovnik. 

Bron är gratis då Kroatien anser att den är så pass viktig för deras infrastruktur. 

Väl över på Peljesac så började problemen. Jag satt med Google Maps på telefonen och tittade mer på den än på skyltarna. Sväng av här sa jag till Stefan. Så vi svängde. 

Det blev inte det bästa alternativet. En smal, hålig men visserligen asfalterad väg letade sig upp för berget. Husbilen kämpade på och vi nådde toppen och kunde sedan köra nedför igen. 

Den nya vägen med tunnlar genom berget hade så klart varit ett bättre alternativ. Stefan påminde mig om att jag brukar säga att titta mer på skyltar än Google maps. 

Väl nere fortsatte vi på välbekanta vägar. Vi klättrade upp och ner längs bergen på Peljesac. Bitvis hisnande vägar där man rundar en klippvägg och ser havet långt där nere. Vi passerade Orebic där vi varit innan och fortsatte norr ut på ön. Upp mot de allra nordligaste delarna. Snart var vi tillbaka i samma latitud som vi bott på inne på fastlandet.

När vi närmar oss byn Lovište fanns en skylt till Kamp Lupis. 

- Ska jag svänga här, säger Stefan. 

Jag kollar återigen Google maps, tycker inte vi är framme riktigt än och svarar nej. 

Återigen borde jag läst skylten och skippat kartan. 

Vi kommer ner till byn Lovište och svänger höger mot centrum. En underbar vik med turkost vatten. Strandnära restauranger som badade i blomsterprakt. Kypare som skyndade över gatan på väg med lunchbeställningar mellan restaurangen och serveringen vid vattnet. 

Vi rullar förbi så sakta det går. Gatan blir smalare och några dåligt parkerade bilar gör det svårt att passera. Sedan en badstrand innan vägen kröker längst inne i viken. 

-Är detta rätt väg, säger Stefan. 

-Japp, 700 m kvar till campingen säger jag. 

Vägen blev ännu smalare och vi rullade sakta mellan murar intill trädgårdar och stranden och havet. 

Plötsligt dök campingen upp och innan jag visste ordet av hade vi passerat vägen in där. En ytterst smal väg med träd som hängde ner. 

- Skulle jag svängt där sa Stefan

- Så sa GPS:en sa jag men det kan ju inte vara rätt. 

- Nej för den svängen kan vi inte ta. 

Vi fortsatte och kom till ännu en väg. Smal men visserligen utan träd. Den gick brant uppför och jag var osäker på var den ledde. 

Jag tror inte vi klarar någon av de svängarna konstaterade Stefan. 

Vi förutsatte framåt och jag letade febrilt på Google maps satellitbilder efter bättre alternativ. 

Då tar vägen slut. Fortsätter enbart som cykelväg med stora hålor. 

Ja ha, vad gör vi nu?

Vi får vända, men var då?

Stefan hittar då en båtramp där han backar ner för att vända. Husägaren kommer ut och ser lite smått förskräckt ut. Tror vi ska sjösätta husbilen. 

Rampen var torr och fin och vi lyckas vända vårt drygt 8 meter långa ekipage som har en svängradie som en pråm. 

Utanför campingens entré stannade vi till lite på stranden och gick upp till receptionen. 

Där får vi förklarat för oss att om vi hade följt skyltarna så hade vi kommit till en bättte entré. Framförallt för större fordon. 

För andra gången idag kunde jag konstatera att jag skulle tittat mer på skyltarna än på Google maps. 

Vi blev visade lediga platser och hittade en bra vid campingens övre entré som var ledig 2 nätter. Visserligen en bit från havet men mysig med stora olivträd som ger skön skugga.  

Nu skulle vi bara lyckas ta oss dit. 

Vi fick nu köra tillbaka in mot byn och via en liten gata i ett bostadsområde så kom vi upp till den övre vägen och kom smidigt in på vår plats. 

Vi installerade oss och delade en öl nöjda med vad vi presterat men kunde också konstatera att vi endast kört 12 mil på nästan 3 h. Det går inte fort på de här vägarna. 

Camping Lupis var byggd i terasser och överallt fanns gamla krokiga olivträd som gav välbehövlig skugga. Vi såg visserligen inte havet där vi befann oss på campingens översta terass, men det var så mysigt under våra olivträd och det vilade ett sådant lugn över hela stället. Så tyst och stilla. Servicehusen så fräscha och välstädade, det fanns grillplats, uteduschar och en otroligt blomsterprakt.

Stranden nedanför campingen var fylld av små vikar och pinjeträd gav skön skugga om man ville. Stora agaveväxter kantade stranden. 

Byn Lovište visade sig vara en riktigt pärla. Längst inne i bukten låg den lilla byn med 7 restauranger och en liten supermarket. Turkost kristallklart vatten i hela bukten och några båtar låg och guppade inne i hamnen. De gamla husen var byggda i något som påminde om kolonial stil och färgglada blommor klättrade på väggarna. 

I byns bakre kant fans en rand med smala cypresser innan de grönskande bergen tog över. Jag var förvånad över att bergen här var så gröna jämfört med fastlandet. 

När vi på kvällen cyklade in till byn för att äta erbjöds vi ett bord precis intill kajen och jag fick nästan lite svindel av att sitta så nära vattnet med stolsbenet bara någon decimeter från kanten. 

Vi åt varsin god pastarätt och tog ett glas rött medan solen gick ner. Prisläget på restauranger är verkligen helt annorlunda när man kommer utanför de stora turistställena. 

Under vår vistelse i Lovište passade vi även på att ta en SUP-tur. Tyvärr gjorde en lätt vind vattnet krusigt så vi fick inte den där perfekta sikten vi önskat. Men vattnets klarhet var det inget fel på. 

När vi lämnade bukten och kom utanför udden blev vågorna större och faktiskt sikten bättre.

Vid den lilla fyren vände vi in mot byns centrum och drev med vågorna in mot hamn och restauranger. Så fint att se byn från havet. 

Efter ett dopp paddlade vi mot vågorna hem till campingen igen. 

Lovište blev snabbt en favorit. Lugnet och tystnaden och att bara sitta under olivträden och njuta av semester. 

En turkduva gjorde oss sällskap och blev mer och mer tam för varje dag. Tillslut sprang den bekymmerslöst kring våra ben under bordet. 

Den bestämde också att vi var dens familj för någon annan duva fick inte komma nära vår husbil innan den blev bortjagad. 

Eftersom platsen vi fått bara var ledig 2 nätter så rullade vi vidare på måndagen. Målet var att åka tillbaka 2 mil till Oribec och ta in på camping Nevio. Väl där hände något som aldrig hänt oss innan. Bortsett från en liten plats där vi inte rymdes så var campingen full. Under alla våra år i Kroatien så har det aldrig hänt oss innan att vi inte fått plats. 

I en planerande hjärna som min så ställer ju detta till det lite. Vi ville ju gärna vara några dagar i Oribec. Vi hade på vägen hit passerat en enklare surf- och kitecamping, men den lockade inte så mycket. 

Men så mindes jag att jag sett en annan camping som låg precis intill Nevio. Av någon anledning hade jag fått för mig att den skulle vara väldigt enkel. Men vi bestämde oss för att kolla upp dem. 

Döm om vår förvåning då den visar sig var superfräsch. Och platser fanns det också. Vissa av dem fanns med på rabattkortet ACSI för 23€ natten. 

Området kring Oribec stupar ganska brant ner mot havet så här pratar vi verkligen terrasser. Säkert över 10 nivåer och vissa med flera meters höjdskillnad. 

Det finns små serpentinvägar även inne på campingen och vissa platser når man bara med mindre fordon. Här får man välja mellan strandnära eller magisk utsikt över havet från en högre höjd. 

Vi tittade runt på lite olika platser och valde mellan obruten eller bruten havsutsikt. Alla platser fanns inte med på rabattkortet så vi valde att ”snåla”. Sparade 150kr per natt genom att inte ha full havsutsikt. 

Campingen hette Lavanda vilket betyder lavendel. Ju mer vi utforskade den desto mer överraskade blev vi. 

Nära vår plats fanns en ny och fräsch plats med grillar, diskmöjligheter och så fina uteduschar. 

Serviceanläggningarna var helt nya och utrymmena modernare och snyggare än vad vi har hemma. 

Det kanske fanns en mening ändå med att vi inte fick plats på Nevio. Här var både billigare och bättre. 

Sol, bad och snorkling hann vi med på våra 4 dagar här. Stefan testade kroatisk frisör och blev nöjd med både resultatet och priset. Vi bokade också bord på den populära restaurangen Andiamo där vi ätit innan. Deras grillrätter har varit så goda. 

Lite besvikna blev vi i år, så de fick nöja sig med ett besök av oss. Vi njöt hemma på vår lavendelcamping istället. 

Vi har också haft några dagar med delvis mulet och lite regn på nätterna. Sand från Sahara låg i luften så när vi vaknade i onsdags morse hade regnet för med sig det ner och alla fordon, möbler mm var täckta av ett rödfärgat sandlager. 

Hamnen i Oribec är också utgångspunkten för att resa över till ön Korcula med den gamla staden med samma namn som ön. Men eftersom vi redan varit där 2 gånger innan så bestämde vi oss för att hoppa över det i år. 

Imorgon har det blivit dags för oss att rulla vidare. Då lämnar vi Peljesac och kör norr ut upp till Trogir vid Split. 

Där har vi bokat 9 nätter på en camping och ska möta upp lite vänner från Sverige. Det ska verkligen bli trevligt. 

Kram Marit!

Dalmatiner i Zaostrog

På gården där jag växte upp fanns två hus. I det stora huset bodde vi på ovanvåningen och min mormor och morfar på undervåningen. 

I huset bredvid bodde min morbror Kjell och det var också han som drev gården med jordbruk och djur. 

Förutom jakthunden Spana så hade han och hans fru hunden Fanny. 

Jag har alltid haft respekt för hundar och Fanny gillade dessutom inte barn, så vi hade ingen närmare kontakt hon och jag. 

Men det jag minns är att jag tyckte hon var en cool hund, olik andra hundar utseendemässigt. Hon var en dalmatiner. Med sin vita päls med svarta prickar såg hon ut lite som en fantasihund. Ungefär som Lilla Gubben, Pippis häst. 

Där och då funderade jag aldrig på hundrasens ursprung. 

Och jag ska erkänna att jag hann göra väldigt många resor till Kroatien och landskapet Dalmatien innan jag gjorde kopplingen mellan dalmatiner och Dalmatien. Det var först för några år sedan som jag förstod den parallellen. 

I Sverige känns inte dalmatinern så vanlig längre. Men här i Zaostrog blir man påmind om dess ursprung hela tiden. Det finns dalmatinska fotoväggar i svart och vitt, busskurer, gungor, målningar på väggar osv. 

Men den mest spännande kopplingen mellan Dalmatien och dalmatinern hittar man på klostret St. Mary här i Zaostrog. På museet här hänger en målning av Nattvarden från 1700-talet. Tolkningen här innehåller förutom de traditionella deltagarna en dalmatiner hund och en svart katt. 

Nog om hundar och landskap. 

Vi har njutit av våra dagar här i Zaostrog. Det mesta var sig likt från förra året och vi känner oss verkligen hemma här. 

När vi installerat oss på vår plats så kom Zvoni, killen från grönsaksståndet, upp och hälsade oss välkomna tillbaka. När vi tog en cykeltur i byn så vinkade ägarna på vår favoritrestaurang Bracera åt oss på långt håll. Vi känner oss lite som stamgäster här. 

Vi har badat, njutit under vårt parasoll, cyklat, tränat, SUP:at och njutit av ett antal koppar morgonkaffe med utsikt över havet. 

Man behöver inte så mycket mat i värmen så luncherna har ofta bestått av sallader eller bruschetta. Grönsakerna här nere är så sagolikt goda och odlas utan bekämpningsmedel på klostret här intill. Att en gul lök kan vara så god som den är här. Smakrik men utan det starka och lite beska vi kan ha där hemma. Här skulle jag kunna äta den som ett äpple. 

Nytt för i år är en liten smidig induktionshäll vi köpt. Så vi lagar all mat utomhus. Fantastik känsla att steka på sitt ägg till frukost direkt vid bordet. Eller fixa lite mat på kvällen med fin utsikt över havet. 

Förr i tiden åt vi mycket mer ute. Men sedan Kroatien införde Euro förra året så har priserna gått upp. Det i kombination med vår svaga krona gör att de inte är lika billigt som förr. 

I grannbyn Vrebnik är fortfarande priserna relativt låga, så dit cyklade vi en kväll. Efter middagen hade det hunnit bli mörkt och vi cyklade hem till doften av varm pinje och med en nästan full måne som glittrade i havet nedanför cykelvägen. 

Det blev också en grillmiddag på Bracera. Jag tog en vit fisk grillad till perfektion med lite grillade grönsaker. Stefan en väl tilltagen kötttallrik. 

Ägaren är 75 år och pratar inte mycket engelska. Men med kroppsspråket förstår vi ändå varann rätt bra. Hans son sköter grillen i värmen. Jag tappar 5-6 kilo varje sommar genom att stå här sa han. Det är också ett sätt att banta tänkte jag. 

Eftersom inte Sverige spelar i EM så håller vi självklart på Kroatien. Speldagarna går inte omärkt förbi här. T.o.m. kassörerna i den stora lågprisbutiken uppe vid stora vägen uppmärksammar det hela. Jag ska också passa på att nämna att det inte är vi som har all mat på bandet. Jag väntade på min tur med en limpa frukostbröd. 

I onsdags cyklade vi till Bracera och såg matchen. De flesta andra turisterna trängdes på strandbarerna medan vi fick sköna stolar och varsin öl. Att betala ölen kom inte på fråga. Den stod den grillande sonen för. 

Det är inte utan att man känner sig lite VIP:ad här. 

Allt eftersom veckan här gick så ökade temperaturen för att nå sin topp på midsommarafton. Soldis, ingen vind och temperaturen nådde hela 37 grader. 

För oss har det blivit lite tradition att fira midsommar här. Från Sverige hade vi köpt med sill, köttbullar och färskpotatis. 

Jordgubbar fick vi klara oss utan i år. Den säsongen hade börjat tidigt här i år och de fanns inte längre att få tag på. 

Inte nog med att det var årets varmaste dag. Dessutom sker ett massivt strömavbrott kl. 12:30 som sträcker sig över södra Kroatien, Split till Dubrovnik, hela Montenegro och stora delar av Bosnien och Albanien. Ingen kyla någonstans mer än i vattnet. Så medan vi åt lunch var det fler folk i havet än på stranden. Vi njöt av en god lunch och sjöng snapsvisor och bjöd våra nya grannar, en barnfamilj från Schweiz, på Hallands fläder. 

I övrigt har det varit rätt lugnt här på campingen. Jag har spanat och lyssnat efter ugglor. För några år sedan häckade de i den stora eken vid campingens entré. En natt tyckte jag mig höra en på långt håll. 

Men när vi lagt oss på midsommarafton hände det grejer. Jag hörde återigen ljudet så medan Stefan sov drog jag en klänning över huvudet och skyndade mig ut. 

Ljudet kom närmre och närmre och jag försökte febrilt att fånga den med blicken. 

En tysk som vi kallar Marco kom ut. Vi har ingen aning om vad han egentligen heter, men hans husbil har registreringsnummer MA RC 319 så vi kollar honom Marco. 

Eftersom han bor under uggelträdet hade vi redan i början av veckan informerat honom om den lilla ugglan Scops owl. 

Nu kom han ut ur sin husbil och undrade vad det var för ett larm som gått. Det är ugglan sa jag, den är här nu. 

Han hade aldrig trott att en uggla kunde låta så sa han. 

Tillsammans spanade vi men fick aldrig se den. Vi kunde bara konstatera att den satt i det stora trädet över platsen vi hade. 

Så efter en stund gick jag och la mig igen med ugglan hoande över mig. 

Annars är det bara klosterkatten som kommit på besök på morgonen lagom till frukost. Och en vandrande pinne som stod och gungade på vår induktionshäll innan den promenerade förbi våra tallrikar en lunch. 

Även om mycket är relativt lugnt här i den lilla byn så infinner sig verkligen lugnet på kvällen när skymningen kommer. Klockan 20:00 slår klockorna i klostret för sista gången och efter det är det som om allt tystnar. Berget bakom skapar på något konstigt sätt trygghet och lugn och jag bara älskar när skymningen kommer och det fortfarande är varmt. 

Det är nog det jag mest saknar i Sverige. Varma men mörka kvällar. De ger mig lugn och harmoni. 

Idag styr vi kosan söderut mot halvön Peljesac. Planen där är att utforska både nya och gamla platser. 

Vad det blir får ni se. 😎

Kram Marit