Tvära kast

Prapratno tillhör nog en av de vackraste platserna jag vet här i Kroatien. Sandstranden med det fantastiskt klara vattnet. Viken omgiven av grönskande berg. Campingen belägen i en olivlund. Det klara vattnet får det att se ut som båtarna nästan svävar ovanpå ytan. 
Här finns inget mer att göra än att njuta av lugnet och naturen. Endast en liten affär och en enkel restaurang, det är allt. Och det är så skönt. 

Men campingen ligger verkligen skyddad längst inne i viken. Som i en gryta. 

Och med senaste veckans värmebölja blev hettan enorm. Upp mot 40 på dagen och 30 på nätterna. Vi tackade gud för AC:n i husbilen. 

Ni som växt upp kring Höglandet minns kanske diskoteket Grytan i Nässjö. Kanske minns ni även deras slogan - Det kokar på Grytan. 

Det uttrycket fick nytt liv, men blev nu ”Det kokar i grytan”. 

Vår ismaskin gick varm och Stefan försåg törstiga österrikare, en svensk barnfamilj utan kylskåp och fransmän på motorcykel med isbitar. 

Vi höll oss mest i eller på vattnet. Lite vind gav oss ytterligare lite svalka. Vi kombinerade SUP-arna med snorkling och kunde utforska kustremsan och de små vikarna. 

Vår ständiga följeslagare var någon form av dopping. Totalt orädd men lite på sin vakt när han fångat fisk. Han förstod nog inte att vi inte tänkte göra någon form av anspråk på hans byte. 

Vackra klippformationer under ytan, stim av småfisk. Vi hade hoppats se de stora barakuda-stimmen vi såg här 2018. Då simmade vi in i ett stim av tusentals barakudor som sedan följde våra rörelser och svängde och böjde sig vartefter hur vi rörde oss. 

Men tyvärr inga barakudor den här gången. 

Bara en äcklig oidentifierbar varelse på ytan. Knallgul och 1,5 dm, lik en tusenfoting men med käkar som ett kräftdjur rörde den sig på ytan. Om den hörde hemma i vattnet eller på land var ytterst oklart. 

När skymningen kom började det, hoandet från ugglorna. Skräckblandad förtjusning för mig med uggelfobi. Även att jag vet att den här lilla dvärgberguven har de där otäcka ögon som får mig att rysa så är deras läte så oskyldigt och inte alls likt andra ugglor. Det gör dem mindre otäcka.  

Var de hade boet var omöjligt att kartlägga. Sluttningarna intill bestod av tusentals träd. Men en natt satt de i alla fall i trädet vid husbilen. Lite för nära för min smak. 

Efter några dagar i lugna Prapratno rullade vi upp mot Makarska. Enda enledningen att stanna där var egentligen för att få äta på en specifik restaurang, Stari Mlin. Lokalisationen är perfekt i den gamla delen av Makarska. Maten är suveränt god och vi har lärt känna ägarna. 2018 tillbringade vi en oförglömlig kväll där. Medans alla turister befann sig i hamnen för att se VM-matchen mellan Kroatien och Danmark på storbildsskärm, så satt vi, ett syskonpar från Australien och ett par från Norge på Stari Mlin. Tillsammans med personalen såg vi matchen och när Kroatien slutligen vann bjöds det på fria drinkar. 

2019 var vi tillbaka igen, och nu kände vi suget. Vi måste stanna i Makarska igen. 

Jag har nog egentligen lite hatkärlek till Makarska. Det ligger vackert nedanför bergen, ofta inbäddade i lätt dis som får dem att se nästintill overkliga ut. De upplevs som tvådimensionella. Som en gigantisk men dåligt målad kuliss på en teater. 

Vattnet är klart och stränderna fina. Den gamla stan mysig. Men sedan är det resten. Alla barer, allt folk, stim, jetski, försäljare mm. Ont om plats på stranden och har man otur hamnar man mellan två barer på stranden där den ena spelar dålig technomusik, den andra bättre musik men överöstas till större delen av den andra. 

Barn skriker, ljudet från jetski, folk röker, strandförsäljare som går runt och skiner kukuruz, dvs majs. 

Här är verkligen kontrasten till Pratpano. Allt lugn är borta. Tala om tvära kast. 

Men hettan är kvar. Och ugglorna. De hoar på kvällarna och verkar inte bry sig nämnvärt om musiken, folket och allt stim. 

Ett flertal ekorrar ränner runt på campingen vars träd mestadels består av tallar. Ett konstant ätande av kottar på morgonkvisten och man får passa morgonkaffet från fallande barr, frön och omogna kottar. 

Jag skulle inte vilja ha bara Prapratno eller Makarska. Men några dagar av varje, det är lagom. Som tur är har vi förmånen att välja hur vi vill lägga upp det och få några dagar av bägge världarna. 

Två middagar blev det på Stari Mali. Svalorna jagade kring borden på det lilla torget beläget mellan tre gränder. 

Så mysigt och gott och så kul att träffa ägarna och personalen igen.

När mörkret kom la sig värsta hettan. Vi satt kvar en stund och njöt. Grillmästaren kramade om oss när vi tog farväl. 

23:30 på fredagskvällen startade ett närliggande hotell ett fyrverkeri. Vi hade precis somnat men vaknade abrupt. Då fyrverkeriet var slut så blev ugglorna som galna. Förmodligen hade de tappat bort varandra i tumultet och allt oväsen. För hoandet blev intensivare än någonsin. Och jag var klarvaken. 

Strax därpå valde en av dem att sätta sig i ett träd på campingen. Trots surret från AC lät det som den satt inne i husbilen. Efter en stund verkade den fått nog och tystnade, men det dröjde länge innan jag somnade. 

Under lördagen körde vi vidare norrut till vackra Primosten. En plats där allt är så där lite lagom. Ett mellanting mellan Prapratno och Makarska. Förutom att byn är mysig och vattnet underbart så var ett av våra mål att möta upp lite vänner. 2019 lärde vi känna en underbar familj från Alingsås här i Kroatien. Nu återförenades vi och ska njuta några dagar tillsammans här. 

Det blev en skål vid vår husbil med limoncello från klostret i Zaostrog. 

Och grillkväll hos dem som fått en underbar plats intill havet. 

Här ska vi nog trivas några dagar. 

Önskar er alla sköna sommardagar!!!

Kram Staafs