I goda vänners lag

Efter ett uppehåll är jag nu tillbaka bakom tangenterna med en rapport från husbilen. Dagarna i Primosten var fantastiska men gick på tok för fort. 

Vi njöt på stranden och av det härliga vattnet tillsammans med familjen från Alingsås. 

Tyvärr var det lite för blåsigt för SUP men det blev istället härliga bad i vågorna. 

Några vändor in till mysiga Primosten blev det också. Byn ligger på kulle på en halvö och omges av en ringmur. Genom huvudportens valv går vägen rakt upp på kullen upp till den gamla kyrkan. Restauranger hittar man både uppe i gränderna, på terrasser och längs vattnet. Vi träffade servitrisen Monica och hennes familj på restaurang Mamma Mia. Hon blev så glad och se oss igen och mindes oss från sommaren 2019. 

De där fåglarna tycks förfölja oss. Vi hörde bara ugglor vid enstaka tillfällen och på långt håll. Däremot fick vi en galen bofink på halsen. Vi hörde hans skrik redan när vi anlände till campingen. Vi trodde då han varnade för något djur. Ett intensivt pipande som skar i öronen. 

Problemet var att det slutade aldrig. Han höll på dagen igenom. Från 5:30 när det ljusnade till klockan 21 på kvällen. 

Oftast höll han till i en cypress 20 m bort, men ibland kom han ner och besökte oss vid husbilen. Hans läte var då så gällt att vi nästan behövde hålla för öronen. 

Enda gången han tystande var när han tuggade i sig en fjäril han hittade på vår husbilsmatta. 

Han körde alltid samma melodi. 

Da da, dadada och rätt snart kom jag på att jag kände igen melodin. Det var ju introt på Offsprings Self esteem. 

Jag funderade på hur man bäst skulle få tyst på honom. Jag frågade Stefan om vi hade någon slangbella med oss. 

Det hade inte stått på packlistan sa han så det var inte med. 

Konstigt. :-) 

Han gillade ändå tanken och funderade på om det gick att bygga en slangbella med hjälp av mina träningsgummiband jag hade med. 

Jag kan säga att det var rätt skönt när vi förra onsdagen lämnade Primosten, bofinken och Offspring bakom oss. 

Efter 45 minuters resa söderut kom vi till den gamla staden Trogir, med på UNESCO:s världsarvslista. Målet var Camp Rozac strax utanför staden. En utmaning då vägen är smal och kurvig och trafiken är tät. Ett möte med lastbil eller buss är omöjlig. Vi hade turen med oss och mötte endast två vespor längs den värsta sträckan. 

Campingen ligger på en udde med stränder runt om. En mysig plats som vi besökt flera gånger innan. Har man turen med sig kan man få en riktigt fin strandnära plats. 

Förutom att vi gillar Trogir och Camp Rozac så var målet att möta upp ännu en trevlig familj vi lärde känna 2019. Dessa från Oskarshamn. 

Vi hade riktigt tur med platserna och fick en strandplats med mycket skugga. Ett under att vi lyckades tråckla ner vår långa och breda husbil där. Det var mycket vändande och vridande innan vi var på plats. 

Det blev ett kärt återseende med familjen från Oskarshamn som vi inte sett på snart 3 år. Det skulle vara trubadurafton på campingens restaurang så vi bestämde att vi skulle ses och äta där på kvällen. 

Slumpen gjorde att även Allingsåsfamiljen nu var på Rozac, så vi förmedlade planerna om trubaduraftonen även till dem. 

Installerade på vår plats njöt vi av ett svalkande bad. Inga störande bofinkar utan bara någon enstaka duva som passerade. 

Oskarshamn höll på att dö av värmeslag i sin husbil utan AC så vi bjöd över dem på fördrink inne i vår husbil. Många glada skratt och tiden sprang iväg. Klockan var snart 19 och trubaduren skulle börja spela. Då knackar Alingsåsarna på dörren. 

-Kom in, ni ryms ni med!

Så nu vet vi att 8 personer kan vi ha på fördrink runt bordet i vår nya bil. 

Långbord på restaurangen och en helt underbar kväll där vi skrattade så magen och kinderna värkte. Vi kände ju bägge familjerna och visste ju att de var helt fantastiska. Men de kände inte varandra utan nu förde vi dem samman. Någonstans visste vi nog att det skulle bli en lyckad kombo. Men att det skulle bli så här bra. 

Positiv energi som bara flödade och man kände verkligen hur man blev glad ända in i själen. 

Det fick bli 6 nätter för oss på Rozac. Först sa de att platsen bara var ledig 4, men efter att kollat läget så kunde vi förlänga med 2. 

Inga ugglor på den campingen så den fobin har jag inte kunnat jobba på här. Men min flygrädsla har jag kunnat jobba på. 

Splits flygplats ligger nära Trogir och inflygningen görs oftast över campingen. 

Säkert minst 20 plan som kommer in för landning varje dag. Och för varje stabil inflygning så blir jag lugnare. 

Vi har besökt den gamla staden och njutit av god mat där. 

Både själva med cykel in och med Oskarshamn då vi tog taxibåten in. 

Jag blir lika förvånad varje gång när restaurangägarna känner igen oss på de små familjerestaurangerna och jag inser ju nu hur många familjer vi kommit i kontakt med här nere. Vi har ju en favorit i snart varenda by. 

Vi har hunnit med en lång SUP-tur till en fin vik tillsammans med Alingsåsarna. 

Vi har njutit av sol och bad och morgonkaffe med underbar vy.

Men allt har ett slut. Någon gång måste vi vända hemåt. Om jag själv fått bestämma så kunde vi anlänt till Jönköping måndag morgon och åkt direkt till jobbet. Men mannen ville ha lite mer marginal. 

Så igår var sista kvällen vid Medelhavet. Den avslutades med lite dryck på stranden. 

Idag tisdag påbörjar vi så sakta vår hemresa. Om vi kommer ut från vår plats vill säga. I förrgår blev vi inparkerade av en gigantisk finsk husbil. 

Så kanske blir vi kvar här på Rozac. 

Kram Staafs