Jagad

Det var inte lätt att på tisdagen komma ut från vår plats på Camp Rozac. En snäll holländare kollade läget mot muren där fram och guidade Stefan. Jag skötte tallen och de utskjutande grenarna. Men vi kom inte förbi finländaren hur vi än vred och vände. Han var införstådd med problemet och kom ut och vi fick backa tillbaka, han kunde rulla av sina nivåklossar och sedan köra fram långt. Då kom vi ut. 

Lugn och behaglig resa norrut på Kroatisk motorväg. Kring lunchtid checkade vi in på Camp Slapic, samma plats som vi började vår semester på. En fin skogscamping längs med floden Mrežnica.

Massa platser lediga så vi fick en precis intill vattnet. 

Efter en snabb lunch tog vi cyklarna och utforskade området längs med floden. Jordbrukslandskap med odlingar av majs, olika sädesslag och betesmark. In mot byn Duga Tesa blev husen fler. Några såg gamla och skraltiga ut. Antingen var de förfallna eller så hade de aldrig byggts klart. Murade tegelväggar som saknade puts men verkade ändå fylla sin funktion. 

Ibland kom vi närmre den vackra floden Mrežnica. Många badade längs flodkanten. 

Titt som tätt byttes de gamla husen mot riktiga lyxkåkar med fina plattsättningar och vackra gjutjärnsstaket. Självklart hade de alla flodtomt. 

I byn Duga Resa korsade vi floden via en bro och följde andra sidan tillbaka. Kom hem till den lilla byn Belavići där campingen ligger och cyklade förbi storkboet. De 3 ungarna vi såg för snart 4 veckor sedan hade vuxit rejält. Föräldrafritt i boet och de kämpade med att öva flygning där de stod. 

Trångt om utrymmet när 3 ungar ska flaxa med sina breda vingar. 

Varma från cykelturen gick vi upp till campingens restaurang och hoppade i vattnet. Bitvis strömt och vi fick flyta med fötterna först. Ibland grunt med fall där man nästan kunde åka rutschkana på stenarna nerför fallen. Mängder av småfisk simmade runt överallt. De var totalt orädda och det gällde att simma med stängd mun för annars hade det blivit sushi till middag. Det var ett under att det inte sprattlade i bikinin när jag klev upp längre ner vid vår campingplats. 

Massa konstiga ljud från fåglar och djur när vi la oss på kvällen. Det lät som vi var i värsta djungeln. Och det är vi ju nästan med. Grodor kväkte och en uggla hoade på håll. 

På torsdagen vaknade vi upp till en sval morgon. 13 grader och vi fick dricka morgonkaffet inne. Det var ovanligt och längesedan.

Men värmen kom snabbt och efter frukost gav vi oss ut på en tur med SUP:arna nerför floden. 

Vattnet i floden är så klart och rent. Alla krokiga rötter och stenar syntes väl. Ibland var det grunt och någon enstaka sten stack upp som ett stort undervattensberg. Bitvis mer växtlighet både på och under ytan. Sjögräs, näckrosor och andra vackra vattenväxter. 

Och vart vi än paddlade så var det ett enormt fiskliv. Vi såg fiskar från allt på 5 mm upp till en halvmeter. Totalt orädda när vi långsamt passerade ovan dem. 

Om man stannar till och sitter med fötterna i vattnet så kommer de minsta och börjar nafsa i tårna. Här behöver man inte betala pengar för att få Fisk-SPA. 

Ibland var floden bred och öppen, nästan som en sjö. Ibland smal eller indelad i mindre floder med öar i mitten. De mindre fallen kunde vi köra ner genom, men så hörde vi hur vattnet forsade längre fram. Vi testade olika vägar men alla innebar ett större fall. 

Så det fick bli ett kort lyft ner. Det gick att gå ner i fallet med SUP:arna. 

Vi paddlade vidare och njöt av allt det vackra och lugnet. Vilken magisk plats detta är, lite som en sagovärld. 

Fåglarna var med oss som vanligt. Mest änder som simmade eller ruvade på små öar. En häger stod och spanade på oss från en sandbank. 

Stefan kom lite före mig ner genom ett litet fall och när jag kommer runt kröken på en liten ö så står han helt stilla på SUP:en och stirrar ner i vattnet. 

- Nu kommer du tro jag fått solsting, säger han. Men jag tror jag såg en sköldpadda. 

Jag börjar fundera på om det ens är möjligt, men när vi senare på kvällen frågar i campingens reception så säger de att det är det. De gillar det kalla och rena vattnet. 

Attans att jag missade detta. Men kul för Stefan. Det var väl hans tur nu. Jag såg ju säl från SUP:en förra året när vi SUP:ade i Tjust skärgård. 

Vi hängde kvar vid platsen en stund, men den ville inte visa sig igen. Så vi fortsatte ner mot byn. 

Vi kunde nu höra de stora fallen vid badplatsen. Vi hade sett platsen från vår cykeltur igår och visste att vi skulle behöva lyfta SUP:arna en bit på land. Vi hörde skratt och prat. Många badade och hoppade i fallen. 

Floden var bred här, säkert 150 meter, och i mitten fanns två öar. Vi hade tre spår att välja på, vänster, mitten och höger. Då får jag syn på svanar i mittenspåret och vet ju att de kan vara väldigt aggressiva. 

Håll vänster ropar jag till Stefan som är strax före mig.  

Vi paddlar vidare och börjar närma oss svanarna. Ser att det är ett par med ungar. Då sätter en, gissningsvis hanen, full fart mot oss. 

Dags att vända inser vi. Vi paddlar allt vad vi kan där ifrån men svanen simmar otroligt fort och tar ju in på oss. 

Vi sätter oss på huk för att få mer kraft och för att minimera risken att trilla i. Inte läge för det nu. 

Motströms men medvind så vi får ändå en liten lucka till svanen. Han verkar dock fly förbannad och ger inte upp jakten. Han har familjen i släptåg på behörigt avstånd bakom sig. 

Liten ö i mitten av floden och Stefan och jag väljer olika sidor. Jag gjorde det dåliga valet och kommer in i ett parti med mycket näckrosor. De långa rötterna fastnar i fenan bak gång på gång och jag vänder mig oroligt om. Ser inte svanen och inser att han har följt efter Stefan istället. 

När jag kommer ut på andra sidan så har svanen äntligen slagit av på tempot. 

Vi är helt slut i armarna och rätt uppjagade. 

Puh!

Att paddla ner till byn är inte längre att tänka på, så vi vänder hemåt. Vi har ju ändå sett massa fint. 

Trots svanincidenten så var vi nöjda med dagen. Vi njöt av ett sista dopp och packade slutligen ihop alla saker. Imorgon måste vi på allvar påbörja vår hemresa. 

Vi njöt av en god middag på restaurangen. Så skönt att sitta under pilarna intill floden när skymningen kommer. 

På torsdagsmorgon lämnade vi Kroatien. Det gick smidigt upp via alla gränsövergångar till Slovenien, Österrike och Tyskland. Mycket halmgula fält uppåt Bayern. Säden var mogen, på vissa håll även skörad. Återigen blir jag imponerad av vidderna och storleken på fälten. Vilken produktion av säd. 

Ett fält lyser mer klargult och jag tänker att inte blommar väl rapsen nu. När vi kommer närmre ser jag att det är solrosor. Miljoner av dem, tyvärr vända bort från oss och mot solen. 

Efter 75 körda mil stannar vi till på en ställplats i byn Mittertech nära tjeckiska gränsen. Här har vi stannat förr och vi blir inte heller förvånade när ett regn- och åskoväder drar in. Det tillhör också traditionen. Skönt att få husbilen tvättad från lite resdamm. 

En vacker dubbelregnbåge la sig i dalen nedanför oss. 

På fredagen fortsatte vi upp genom Tyskland. Lite kö, men inga långa. Vi har haft otrolig tur med köerna i år. Scandlinesfärjan tar oss på kvällen från Rostock över till Gedser i Danmark där vi stannar för natten. 

Ännu en natt med regn och husbilen är nu renare än på länge. Endast de tusentals smashade insekterna i fronten sitter kvar. 

En blåsig tur hemåt Habo under lördagen. Passerar en nyligen inträffad kökrock på E6:an och känner stor tacksamhet för att allt gått bra. Inga olyckor, vi har varit friska och allt har funkat bra. 

492 mil körda och 31 nätter i husbilen. Och 4 veckor i vårt älskade Kroatien. 

Så tacksamma för att vi fick möjlighet att uppleva detta igen. 

Imorgon väntar jobbet igen och det känns helt ok. Vi har haft underbara semesterveckor och sommaren finns ju kvar här hemma. 

Tack till er som läst och följt oss på resan!

Kram Staafs

I goda vänners lag

Efter ett uppehåll är jag nu tillbaka bakom tangenterna med en rapport från husbilen. Dagarna i Primosten var fantastiska men gick på tok för fort. 

Vi njöt på stranden och av det härliga vattnet tillsammans med familjen från Alingsås. 

Tyvärr var det lite för blåsigt för SUP men det blev istället härliga bad i vågorna. 

Några vändor in till mysiga Primosten blev det också. Byn ligger på kulle på en halvö och omges av en ringmur. Genom huvudportens valv går vägen rakt upp på kullen upp till den gamla kyrkan. Restauranger hittar man både uppe i gränderna, på terrasser och längs vattnet. Vi träffade servitrisen Monica och hennes familj på restaurang Mamma Mia. Hon blev så glad och se oss igen och mindes oss från sommaren 2019. 

De där fåglarna tycks förfölja oss. Vi hörde bara ugglor vid enstaka tillfällen och på långt håll. Däremot fick vi en galen bofink på halsen. Vi hörde hans skrik redan när vi anlände till campingen. Vi trodde då han varnade för något djur. Ett intensivt pipande som skar i öronen. 

Problemet var att det slutade aldrig. Han höll på dagen igenom. Från 5:30 när det ljusnade till klockan 21 på kvällen. 

Oftast höll han till i en cypress 20 m bort, men ibland kom han ner och besökte oss vid husbilen. Hans läte var då så gällt att vi nästan behövde hålla för öronen. 

Enda gången han tystande var när han tuggade i sig en fjäril han hittade på vår husbilsmatta. 

Han körde alltid samma melodi. 

Da da, dadada och rätt snart kom jag på att jag kände igen melodin. Det var ju introt på Offsprings Self esteem. 

Jag funderade på hur man bäst skulle få tyst på honom. Jag frågade Stefan om vi hade någon slangbella med oss. 

Det hade inte stått på packlistan sa han så det var inte med. 

Konstigt. :-) 

Han gillade ändå tanken och funderade på om det gick att bygga en slangbella med hjälp av mina träningsgummiband jag hade med. 

Jag kan säga att det var rätt skönt när vi förra onsdagen lämnade Primosten, bofinken och Offspring bakom oss. 

Efter 45 minuters resa söderut kom vi till den gamla staden Trogir, med på UNESCO:s världsarvslista. Målet var Camp Rozac strax utanför staden. En utmaning då vägen är smal och kurvig och trafiken är tät. Ett möte med lastbil eller buss är omöjlig. Vi hade turen med oss och mötte endast två vespor längs den värsta sträckan. 

Campingen ligger på en udde med stränder runt om. En mysig plats som vi besökt flera gånger innan. Har man turen med sig kan man få en riktigt fin strandnära plats. 

Förutom att vi gillar Trogir och Camp Rozac så var målet att möta upp ännu en trevlig familj vi lärde känna 2019. Dessa från Oskarshamn. 

Vi hade riktigt tur med platserna och fick en strandplats med mycket skugga. Ett under att vi lyckades tråckla ner vår långa och breda husbil där. Det var mycket vändande och vridande innan vi var på plats. 

Det blev ett kärt återseende med familjen från Oskarshamn som vi inte sett på snart 3 år. Det skulle vara trubadurafton på campingens restaurang så vi bestämde att vi skulle ses och äta där på kvällen. 

Slumpen gjorde att även Allingsåsfamiljen nu var på Rozac, så vi förmedlade planerna om trubaduraftonen även till dem. 

Installerade på vår plats njöt vi av ett svalkande bad. Inga störande bofinkar utan bara någon enstaka duva som passerade. 

Oskarshamn höll på att dö av värmeslag i sin husbil utan AC så vi bjöd över dem på fördrink inne i vår husbil. Många glada skratt och tiden sprang iväg. Klockan var snart 19 och trubaduren skulle börja spela. Då knackar Alingsåsarna på dörren. 

-Kom in, ni ryms ni med!

Så nu vet vi att 8 personer kan vi ha på fördrink runt bordet i vår nya bil. 

Långbord på restaurangen och en helt underbar kväll där vi skrattade så magen och kinderna värkte. Vi kände ju bägge familjerna och visste ju att de var helt fantastiska. Men de kände inte varandra utan nu förde vi dem samman. Någonstans visste vi nog att det skulle bli en lyckad kombo. Men att det skulle bli så här bra. 

Positiv energi som bara flödade och man kände verkligen hur man blev glad ända in i själen. 

Det fick bli 6 nätter för oss på Rozac. Först sa de att platsen bara var ledig 4, men efter att kollat läget så kunde vi förlänga med 2. 

Inga ugglor på den campingen så den fobin har jag inte kunnat jobba på här. Men min flygrädsla har jag kunnat jobba på. 

Splits flygplats ligger nära Trogir och inflygningen görs oftast över campingen. 

Säkert minst 20 plan som kommer in för landning varje dag. Och för varje stabil inflygning så blir jag lugnare. 

Vi har besökt den gamla staden och njutit av god mat där. 

Både själva med cykel in och med Oskarshamn då vi tog taxibåten in. 

Jag blir lika förvånad varje gång när restaurangägarna känner igen oss på de små familjerestaurangerna och jag inser ju nu hur många familjer vi kommit i kontakt med här nere. Vi har ju en favorit i snart varenda by. 

Vi har hunnit med en lång SUP-tur till en fin vik tillsammans med Alingsåsarna. 

Vi har njutit av sol och bad och morgonkaffe med underbar vy.

Men allt har ett slut. Någon gång måste vi vända hemåt. Om jag själv fått bestämma så kunde vi anlänt till Jönköping måndag morgon och åkt direkt till jobbet. Men mannen ville ha lite mer marginal. 

Så igår var sista kvällen vid Medelhavet. Den avslutades med lite dryck på stranden. 

Idag tisdag påbörjar vi så sakta vår hemresa. Om vi kommer ut från vår plats vill säga. I förrgår blev vi inparkerade av en gigantisk finsk husbil. 

Så kanske blir vi kvar här på Rozac. 

Kram Staafs

Tvära kast

Prapratno tillhör nog en av de vackraste platserna jag vet här i Kroatien. Sandstranden med det fantastiskt klara vattnet. Viken omgiven av grönskande berg. Campingen belägen i en olivlund. Det klara vattnet får det att se ut som båtarna nästan svävar ovanpå ytan. 
Här finns inget mer att göra än att njuta av lugnet och naturen. Endast en liten affär och en enkel restaurang, det är allt. Och det är så skönt. 

Men campingen ligger verkligen skyddad längst inne i viken. Som i en gryta. 

Och med senaste veckans värmebölja blev hettan enorm. Upp mot 40 på dagen och 30 på nätterna. Vi tackade gud för AC:n i husbilen. 

Ni som växt upp kring Höglandet minns kanske diskoteket Grytan i Nässjö. Kanske minns ni även deras slogan - Det kokar på Grytan. 

Det uttrycket fick nytt liv, men blev nu ”Det kokar i grytan”. 

Vår ismaskin gick varm och Stefan försåg törstiga österrikare, en svensk barnfamilj utan kylskåp och fransmän på motorcykel med isbitar. 

Vi höll oss mest i eller på vattnet. Lite vind gav oss ytterligare lite svalka. Vi kombinerade SUP-arna med snorkling och kunde utforska kustremsan och de små vikarna. 

Vår ständiga följeslagare var någon form av dopping. Totalt orädd men lite på sin vakt när han fångat fisk. Han förstod nog inte att vi inte tänkte göra någon form av anspråk på hans byte. 

Vackra klippformationer under ytan, stim av småfisk. Vi hade hoppats se de stora barakuda-stimmen vi såg här 2018. Då simmade vi in i ett stim av tusentals barakudor som sedan följde våra rörelser och svängde och böjde sig vartefter hur vi rörde oss. 

Men tyvärr inga barakudor den här gången. 

Bara en äcklig oidentifierbar varelse på ytan. Knallgul och 1,5 dm, lik en tusenfoting men med käkar som ett kräftdjur rörde den sig på ytan. Om den hörde hemma i vattnet eller på land var ytterst oklart. 

När skymningen kom började det, hoandet från ugglorna. Skräckblandad förtjusning för mig med uggelfobi. Även att jag vet att den här lilla dvärgberguven har de där otäcka ögon som får mig att rysa så är deras läte så oskyldigt och inte alls likt andra ugglor. Det gör dem mindre otäcka.  

Var de hade boet var omöjligt att kartlägga. Sluttningarna intill bestod av tusentals träd. Men en natt satt de i alla fall i trädet vid husbilen. Lite för nära för min smak. 

Efter några dagar i lugna Prapratno rullade vi upp mot Makarska. Enda enledningen att stanna där var egentligen för att få äta på en specifik restaurang, Stari Mlin. Lokalisationen är perfekt i den gamla delen av Makarska. Maten är suveränt god och vi har lärt känna ägarna. 2018 tillbringade vi en oförglömlig kväll där. Medans alla turister befann sig i hamnen för att se VM-matchen mellan Kroatien och Danmark på storbildsskärm, så satt vi, ett syskonpar från Australien och ett par från Norge på Stari Mlin. Tillsammans med personalen såg vi matchen och när Kroatien slutligen vann bjöds det på fria drinkar. 

2019 var vi tillbaka igen, och nu kände vi suget. Vi måste stanna i Makarska igen. 

Jag har nog egentligen lite hatkärlek till Makarska. Det ligger vackert nedanför bergen, ofta inbäddade i lätt dis som får dem att se nästintill overkliga ut. De upplevs som tvådimensionella. Som en gigantisk men dåligt målad kuliss på en teater. 

Vattnet är klart och stränderna fina. Den gamla stan mysig. Men sedan är det resten. Alla barer, allt folk, stim, jetski, försäljare mm. Ont om plats på stranden och har man otur hamnar man mellan två barer på stranden där den ena spelar dålig technomusik, den andra bättre musik men överöstas till större delen av den andra. 

Barn skriker, ljudet från jetski, folk röker, strandförsäljare som går runt och skiner kukuruz, dvs majs. 

Här är verkligen kontrasten till Pratpano. Allt lugn är borta. Tala om tvära kast. 

Men hettan är kvar. Och ugglorna. De hoar på kvällarna och verkar inte bry sig nämnvärt om musiken, folket och allt stim. 

Ett flertal ekorrar ränner runt på campingen vars träd mestadels består av tallar. Ett konstant ätande av kottar på morgonkvisten och man får passa morgonkaffet från fallande barr, frön och omogna kottar. 

Jag skulle inte vilja ha bara Prapratno eller Makarska. Men några dagar av varje, det är lagom. Som tur är har vi förmånen att välja hur vi vill lägga upp det och få några dagar av bägge världarna. 

Två middagar blev det på Stari Mali. Svalorna jagade kring borden på det lilla torget beläget mellan tre gränder. 

Så mysigt och gott och så kul att träffa ägarna och personalen igen.

När mörkret kom la sig värsta hettan. Vi satt kvar en stund och njöt. Grillmästaren kramade om oss när vi tog farväl. 

23:30 på fredagskvällen startade ett närliggande hotell ett fyrverkeri. Vi hade precis somnat men vaknade abrupt. Då fyrverkeriet var slut så blev ugglorna som galna. Förmodligen hade de tappat bort varandra i tumultet och allt oväsen. För hoandet blev intensivare än någonsin. Och jag var klarvaken. 

Strax därpå valde en av dem att sätta sig i ett träd på campingen. Trots surret från AC lät det som den satt inne i husbilen. Efter en stund verkade den fått nog och tystnade, men det dröjde länge innan jag somnade. 

Under lördagen körde vi vidare norrut till vackra Primosten. En plats där allt är så där lite lagom. Ett mellanting mellan Prapratno och Makarska. Förutom att byn är mysig och vattnet underbart så var ett av våra mål att möta upp lite vänner. 2019 lärde vi känna en underbar familj från Alingsås här i Kroatien. Nu återförenades vi och ska njuta några dagar tillsammans här. 

Det blev en skål vid vår husbil med limoncello från klostret i Zaostrog. 

Och grillkväll hos dem som fått en underbar plats intill havet. 

Här ska vi nog trivas några dagar. 

Önskar er alla sköna sommardagar!!!

Kram Staafs

Persilja, rosmarin och hissnande höjder

På midsommardagen lämnade vi Zaostrog för resa till Peljesac, en halvö strax utanför Zaostrog. Persilje-halvön som vi ofta kallar den. Fågelvägen var det ingen lång sträckta, men desto längre att köra då vi först måste följa kusten söderut till passagen över till Persilje-halvön och sedan köra norrut igen. Man kan likna det vid att åka från Gränna till Hjo. 

Vackra men kurviga kustvägar, det vackra deltalandskapet vid floden Neretvas utlopp. 

In i Bosnien en dryg mil och sedan tillbaka in i Kroatien igen. Vi passerade alla de musselodlingar som finns längs den här kustlinjen, tusentals flöten låg och guppade i vikarna, för att slutligen komma över på Peljesac. 

En bro är byggd för att korta resan och slippa gränsövergångarna, men den tas i drift först om några veckor. 

Vägen på Peljesac är smal och kuperad. Först passerade vi byn Ston med sin majestätiska försvarsmur, ofta kallad Europas kinesiska mur.  

2018 var vi där och gick på muren. En imponerande byggnation från 1300-talet. 

Turen fortsatte norrut på Peljesac där vinodlingarna avlöste varande. Vinrankorna klättrade längs sluttningarna och de byggda terrasserna och gav grönska åt det annars karga landskapet. Ibland låg odlingarna precis intill vägen och flera rankor hade letat sig ut på vägbanan. 

Vi hade siktet inställt på Orebic på norra delen av Peljesac. En hissnande färd som först tar oss upp på 400 meters höjd via serpentinvägar, för att sedan leta oss ner till havsnivå. Inget för den höjdrädde med branta stup längs vägkanten. Resan till Orebic går väl an, men på hemresan så har vi stupet på vår vägbana. 

I Orebic tog vi in på Camp Nevio. Utsikten och närheten till havet blev inte lika bra här som på förra campingen. Men en grön och lummig plats högt upp med lite utsikt över havet och skärgården nedanför. 

Ett flertal öar ligger här utanför. Närmast är ön Korčula med den gamla mysiga staden med samma namn som ön. 

En svag doft av rosmarin ligger över hela campingen. Här växter plantorna som stora buskar eller som hängväxter på alla de murar som utgör etagerna här på campingen. Och etager finns det gott om. 

Det här är ingen camping för den late, bara att ta sig ner till stranden kräver sitt. 

Visst finns det fina strandnära platser, men dit tar sig bara de med små, små husbilar eller tält. Bara att ratta en combi-bil på den här campingen är en utmaning, så vi nöjde oss med typ etage 10 av kanske 12. 

Notera storleken på rosmarinen framför oss.

Alla etager och nivåskillnaden utgör en perfekt plats för intervallträning. Med en nivåskillnad på 50 meter och små vägar och trappor överallt så kan man hålla igång träningen även inom campingområdet. Värsta etappen är en brant trappa som tar en från havsnivå och nästan ända upp till receptionen. Halvvägs byts de branta stegen mot en serpentinväg. Många höjdmeter på relativt få längdmeter. Uppfriskande rosmarin överallt som doftar extra mycket i hettan. Det kändes som att springa i ett SPA och då kanske i bastun. 

Orebic är en mysig stad med gamla hus. Men ett syfte med att åka hit var att besöka Korčula igen. När vi var här 2018 var vi där på dagen. Nu ville vi besöka den gamla staden på kvällen. 

Från Orebic tog vi på söndagen passagerarfärjan över till Korčula. En överfart på ca 20 min. Cyklarna fick följa med. Vi visste vi skulle behöva dem för hemfärden. 

Korčula ligger på en halvö och är omgärdad av en ringmur från 1200-talet. Under 1400-talet lät venetianarna förstärka muren med torn och bastioner och i staden finns flera byggnader från gotiken och renässansen. Här finns också huset där Marco Polos föddes. 

Kanske borde vi ätit något lokalt, men vi visste sedan innan att där fanns restaurang med fantastisk thaimat. Maten avnjöts med lokalt vin från Peljesac i alla fall. 

Vi strosade runt, tog en glass. Solen sänkte sig och fick de gamla blankslitna gatstenarna i gränderna att glimma som guld. 

Så fick vi syn på baren Massimo belägen i ett av de gamla vakttornen. 

En trappa tog oss upp till plan 1 där själva baren fanns. Därefter väntade en smalare trappa till plan 2 där en mindre lounge fanns om man ville sitta inomhus. 

Slutligen en stege som ledde upp till ytan på tornets topp, plan 3. Trångt och brant i stegen och jag var glad att jag ikväll valt shorts och inte kort klänning som jag först tänkt. 

Tornet bjöd på fantastisk men också hissnande utsikt. Några stolar och bord fanns utställda men många satt längs de gamla murarna. Problemet var bara att det bitvis var glapp i stenarna och nedanför låg havet och vassa klippor. 

En varuhiss, dvs en korg dragen i rep fraktade drinkar från plan 1 till plan 3. Vi njöt av ett glas rött och såg solen sänka sig. 

Bakom oss finns hålet ända ner till havet.

Några segelbåtar och kite-surfare njöt av solnedgången. Närmast oss låg några riktiga lyxyachter. 

Det var helt klart inte Massimo man skulle sitta och fyllna till för mycket på. Vi tog oss ner helskinnade. När vi kom ner var det konstigt att tänka att vi nyss satt där uppe. Och att det ens fanns en bar där. 

Mörkret hade nu lagt sig över den gamla staden. Eftersom det inte blir högsäsong förrän 1 juli hade sista passagerarfärjan redan gått tillbaka. Vi strosade runt en stund till och cyklade sedan de 3 kilometerna till den stora hamnen. 22:10 gick sista bilfärjan över till Peljesac. 

Först av alla fick vi cykla ombord på färjan. Väl upplyst i mörkret och med sitt stora gap så kändes det som någon film där någon kliver in i ett rymdskepp. 

Efter några härliga dagar i Orebic rullade vi på tisdagen söderut på Persilje-halvön. Mannen körde och konstaterade under resans gång att han aldrig klarat av att sitta på passagerarsidan. Jag höll mig tämligen lugn och hoppades bara på att inte möta större fordon mitt i kurvorna. 

Strax innan fastlandet stannade vi till på den lilla campingen Prapratno. I en liten vik med sandstrand ligger denna lilla camping i en olivlund. 

Tyvärr hade olivträden beskurits sedan sist så mycket skugga var borta. Men vi ska nog klara några dagar här. Havet är nära. Och vi har AC i bilen nu för tiden. Det är skönt. 

Nu stannar vi här några dagar. Husbilen doftar fortfarande rosmarin inuti. Fokus kommande dagar blir  SUP, snorkling och relax. Sedan vänder vi norrut och hoppas möta upp lite vänner. 

Önskar er en fortsatt skön vecka!

Kram Staafs