Magiska stunder och idylliska platser

Förutom att Apelviken var en riktig pärla på alla sätt och vis, så är det pensionärerna som står för de roligaste och tokigaste minnena från vårt besök där. 

Jag har aldrig sett så många permobiler på så kort tid och gamlingarna var helt galna i att köra fort. Varenda permobil måste vara trimmad för de for förbi i ett rasande tempo och fastän vi cyklade hade vi svårt att komma ikapp. 

De kryssade smidigt mellan turister, surfbrädor och cyklister. 

En annan skön gammal dam träffade vi på utanför Systembolaget. Vi skulle just låsa våra cyklar när hon kom ut iförd sommarklänning och en vacker hatt. 

Bredvid oss fanns 2 andra cyklar, en damcykel med bred sadel och en sportig mountainbike. Av respekt för de äldre i riskgrupp tog vi ett steg tillbaka och väntade med att låsa våra cyklar. 

Döm om vår förvåning då hon inte går fram till damcykeln utan trampar iväg på mountainbiken. 

Hon förde direkt tankarna till Sällskapsresan - Snowroller där den gamla damen på restaurangen snörar på sig skidorna och susar iväg nerför backen med ett tråg i famnen. 

Så fördomsfulla var vi. Men det stod klart att det var full fart och fläkt på gamlingarna här i Varberg. 

Efter ännu en tur på stranden så lämnade vi förra torsdagen härliga Apelviken och rullade norr ut mot Tjolöholms slott. Vi tänkte det skulle bli ett bra stopp på vår väg upp mot midsommar i Alingsås. Vi visste att där fanns en ställplats och att den inte var särskilt märkvärdig. Men däremot skulle slottet och omgivningarna vara vackra. 

När vi kom dit möttes vi av en stor grusplan. En för bilar och en för husbilar. Skall vi verkligen står här? 

En annan husbil stod parkerad nere i ena hörnet och den var helt täckt med folierade insynsskydd. 

Vi tog en kaffe och njöt i solen. Vart skulle vi annars ta vägen? Vi ville ju se slottet och hur stor chans är det att få plats någon annanstans dagen innan midsommar.

Så vi betalde och gav oss upp mot slottet. 

Från parkeringen hade vi inte kunnat se någonting och därför blev vi mäkta förvånade då det mäktiga slottet uppfört i engelskinspirerad tudorstil dök upp. 

Vi gick runt i de vackra omgivningarna och njöt av alla blommor i slottsträdgården och den vackra slottsbyggnaden. Platsen för slottet var väl vald och från dess plats fick man en underbar utsikt ut över havet och kobbar och skär. 

När vi sett allt det vackra var vi lite mer positivt inställda till vår grusparkering. 

Den mystiska grannen gjorde sig till känna. Ur skynkena klev ett par med 70 pudlar. Ja de var kanske en överdrift men det var ett myller av pudlar vilket gjorde dem svårräknade. Mer än 7 men färre än 10. Konstigt att vi inte hört ett ljud innan. Men nu visste vi iallafall att skynkena var solskydd för hundar. Det var inte värsta knarkarkvarten där bakom. 

Vi fällde ut markisen, tog fram vår lilla matta och möblerna och satte oss och njöt av en kall öl. 

Utanför vajade ett vackert kornfält i den lätta brisen. En stor rovfågel jagade i säden och lärkor drillade i skyn. Plötsligt hade vår tråkiga grusparkering förvandlats till en idyll. 

Kvällen var varm och vi njöt av grillade ribs och grönsaker. Kvällen blev om möjligt ännu vackrare när solen började gå ner. Helt magiskt att sitta intill det stilla fältet nästan helt ensamma. 

Det var en sådan kväll när man bara inte vill gå in och lägga sig. 

På midsommarafton rullade vi vidare upp mot Alingsås och våra vänner Tina, Jonas och Kevin vi lärt känna i Kroatien förra året. 

När dottern Amanda anlände blev det midsommarlunch med snaps och sång. Det traditionella regnet anlände lagom till tårtan som fick ätas inomhus. Himmeln sprack upp igen och vi hann med spel och tävlingar, bad och grill på kvällen. 

En mycket trevlig dag på alla och vis. 

På lördagen blev det cykling i Alingsås med omnejd. Otroligt vacker och mysig stad med mycket sjöar och vattendrag. Ännu en idyllisk plats jag inte visste om. 

Vände hemåt i regn och landade in i Habo på lördag eftermiddag. Planen var lite tvätt och städ innan vi rullade vidare. Vart var oklart. 

På söndagens morgonen vaknade jag 6:30 av ett intensivt dunkande. Det tog mig en stund att förstå var det kom ifrån. Sedan klarnade det och jag rusade ut. En hackspett höll hysteriskt på att hacka sig in i vårt insektshotell. 

Hotellet har nu fått hönsnät kring sig. 

Under söndagen var vi mer rastlösa än någonsin. Vi har verkligen ingen erfarenhet av att vara hemma på semestern. Det kröp i kroppen och vi hade svårt att bestämma vart vi skulle ta vägen. Några stora projekt hemma ville vi inte heller dra igång. 

Så måndag morgon medan regnet vräkte ner lämnade vi Habo igen. Målet den här gången var Bohuslän och vårt älskade Hunnebostrand. 

Men på vägen dit ville jag göra en avstickare till Dalsland och besöka akvedukten i Håverud. 

Vi parkerade på ställplats vid Upperuds sluss intill sjön Spången. Regnmolnen ville inte riktigt ge med sig så vi beslöt oss för att vänta med att cykla upp till akvedukten till dagen därpå. Istället utforskade vi området där vi stod och läste på om Dalslands kanal. De flesta känner ju till den omtalade Göta Kanal medan Dalslands kanal är lite mer anonym. Detta trots att den är längre än Göta kanal. 25 mil jämfört med 19. Däremot har Göta Kanal längre grävd och sprängd sträcka. 

Efter en god natts sömn tog vi cyklarna de knappa 3 km upp till Håverud. Klockan var inte ens 10 och få turister hade hittat hit. Vi kunde därför strosa omkring fritt och se slussarna och akvedukten från alla dess håll. 

Mäktigaste vyn fick man från den höga bilbron. Under oss gick både en järnvägsbro, akvedukten och ravinen med sten och lite vatten. 

Vem kommer på att bygga en bro för båtar? 

Jo det gjorde arkitekten Nils Ericson. Området var för svårt att bygga vanliga slussar i, så akvedukten blev den tekniska lösningen på problemet. 

Till vår stora lycka visade det sig att turbåten Dalslandia skulle ge sig ut på tur snart. Så vi väntade in den med en glass i skuggan och följde sedan dess väg upp i slussarna och genom akvedukten. 

Vilken cool plats detta var. Och i bästa sommarvädret. 

Tack Jacob för du börjat prata om denna magiska plats. 

Lämnade så de vackra omgivningarna i Dalsland och bytte landskap. Nu njuter vi i nästa idylliska ort, Hunnebostrand. En baguette med Smögenröra toppad med färska räkor har vi redan fått i oss. 

Och fler blir det nog. 

Önskar er en fortsatt skön sommar, vare sig ni jobbar eller är lediga. 

/Staafs

Att bryta en vana

Sedan Stefan och jag träffades 2004 har vi sommartid lämnat Sverige för diverse campingäventyr. De första åren åkte vi inte längre än till Danmark, men sedan 2008 har vi åkt till Medelhavet. Först med tält, sen med husvagn och sedan 2014 med husbil. 

Det har verkligen blivit en vana att lämna Sverige ett antal veckor och dra söderut. 

I år hade vi mer framförhållning än någonsin. Bokade färjan mellan Danmark och Tyskland redan i februari för att få bästa pris och beställde ACSI, campingkortet som ger bra rabatter på campingplatser runt om i Europa. 

Vid det laget fanns endast ett bekräftat covid-19 fall i Sverige. Visserligen i Jönköping, men vem kunde ana att det skulle utvecklas så här. 

Så vi har sedan länge varit inställda på en semester i Sverige, även om vi började vackla lite för en dryg vecka sedan då vissa gränser lättades upp. 

Men så länge UD:s avrådan gäller att inte åka utomlands, inte ens till våra nordiska grannländer, så följer vi den och stannar i Sverige i år. 

Så i onsdags förra veckan avgick båten från Gedser i Danmark utan oss ombord. Scandlines var snälla nog att ge oss tillgodo som gäller hela 2021, trots att vi bokat billigaste biljetten utan avbeställningsskydd. 

Vi valde att jobba några dagar längre än planerat och gick förra fredagen på en efterlängtad semester. 

Via våra vänner Björn och Marie ute vid Bunn hade vi fått tips om en After work på Bauergården i Bunn. Bandet Mac Allvins som Björn spelar i skulle underhålla och vad kunde då passa bättre än att kicka igång semestern där. 

För första gången någonsin påbörjade vi vår semester med att köra norrut, kändes annorlunda men ändå bra. 

Vi anlände till idyllen Bunn och fick en bra plats på ställplatsen vid Baurgården. Endast en jobbig blåst störde den härliga sommarkänslan. 

Men kvällen blev fantastisk. God mat och dryck, trevligt sällskap och så kul att få höra Mac Allvins spela. Bandet består av Björn, hans bror, hans pappa, morbror och  en för kvällen en inlånad trummis. 

De bjöd på en härlig mix av irländska låtar medan vi, Marie och tjejerna njöt av goda pizzaplankor. 

Efter en paus blev det dags för de lite rockigare låtarna. 

Spelningen avslutades med låten Good Riddance (Time of your Life) med Green Day och jag tyckte dess text talade rätt till mig. 

”Another turning point, a fork stuck in the road

Time grabs you by the wrist, directs you where to go

So make the best of this test and don't ask why

It's not a question, but a lesson learned in time

It's something unpredictable, but in the end it's right

I hope you had the time of your life”

Vi har så många år tänkt semestra i Sverige, men rastlösheten har tagit överhand och vi har ändå lämnat landet. Det här får bli vårt test. Tiden får verkligen utvisa vart vi tar vägen den här sommaren. Men vi skall göra det bästa av det. 

Kvällen avslutades med en efterfest i husbilen tillsammans med Marie och Björn. 

På lördagen vaknade vi upp till en ljuvlig sommarmorgon intill sjön Bunn. Mindre ljuvlig var dock spåret i mitt huvud av druvan tempranillo i gårdagens vin. Jag visste ju mycket väl att jag inte tål den druvan, men vinet var ju så gott. 

Efter lite kaffe, sömn och en tablett var även jag på banan och kunde njuta av den härliga morgonen som nu hunnit bli förmiddag. 

Vi vände tillbaka mot Habo för lite sist fix där hemma. Sedan bar det av till syrran. En covid-19 anpassad kväll på deras uteplats med separata bord för oss, syrrans familj och pappa och hans fru Anita. 

Vi åt gott och umgicks på avstånd och njöt av ännu en härlig sommarkväll. 

Somnade med utsikt över Vättern. 

På söndagen var det dags att ge oss iväg lite längre. Målet var Apelviken i Varberg. Vi hade gjort ett kort stopp där Kristi himmelsfärdshelgen och vi kände båda att detta var en plats vi ville utforska mer. 

Att campingen dessutom fanns med på ACSI-kortet vi skaffat gjorde ju inte saken sämre. Att campa för 20€/natt fram till midsommar kändes bra. 

Vid lunchtid på söndagen anlände vi till ett soligt och varmt Apelviken. För en månad sedan visste jag inte ens att platsen existerade, men vilket guldkorn det är. 

I en bukt ligger en lång sandstrand som kantas av flera små enkla restauranger. Platsen är verkligen exotisk och det känns som man är utomlands. Bukten är populär för surfare och kitare och kanske är det de enkla ”surfhaken” som gör att det känns så exotiskt. 

Måndag, första riktiga semesterdagen och himmeln var klarblå. Dagen tillbringades på stranden och vi tog årets första bad, iallafall i Sverige. 

På kvällen njöt vi av otroligt goda hamburgare på Brittas strandveranda. Enkla bord och stolar i sanden bidrog till utlandskänslan. 

På tisdagen var det lite mer moln men varmt. Perfekt väder för en tur på cykel. 

Vi cyklade norrut längs den vackra cykelvägen. Klippor blandat med lågväxande ekar och vresros med det blå havet utanför. 

Rundade Varbergs Kusthotell och följde cykelbanan som nu gick på klipporna högt över havet. Vilken magisk cykelväg!

Kom ner till havsnivå igen och passerade förbi Varbergs fästning och Kallbadhuset. 

Vi trampade vidare genom hamnen som förde tankarna till min barndom då vi åkte båten Varberg - Grenå. På den tiden var det den färjelinjen som gav mig semesterkänsla. 

Cykelturen fortsatte ut på vackra Getterön. Här sov vi vår allra första natt med husbilen, drygt 6 år sedan nu och vi har sovit 418 nätter sedan dess. 

Cyklade runt på ön och gick runt Västra Getteröns Naturreservat. Utanför låg öppet hav. En och annan segelbåt styrde ut mot havs. 

Vi cyklade tillbaka in mot Naturum och tittade på fåglarna som vadade i det grunda vattnet. Vilket kackel, mestadels från vitkindad gås. 

Vi började bli hungriga och vände tillbaka in mot Varberg. Åt en god dagens med stekt fläsk och löksås på Västerports Kök. 

Tillbaka hemma på campingen hade vi cyklat dryga 2,5 mil. 

På onsdagsmorgonen njöt vi av den vackra kuststräckan via en löptur. Pluspoäng till Sverige då vi i detta land både hinner sova ut, njuta av 3 koppar kaffe och ge oss ut och springa innan det blir för varmt. 

Idag skall vi njuta av vår sista dagen i underbara Apelviken. Imorgon rullar vi vidare norrut för att på midsommarafton hälsa på lite vänner i Alingsås. Vi lärde känna dem i Kroatien förra året, så kanske blir längtan efter Medelhavet större när vi börjar prata gamla minnen. 

Efter det har vi inga spikade planer. Öst, väst, norr eller söder. Vecka 29 börjar vi jobba igen och någongång vecka 28 skall vi möta upp lite släktingar för att fiska krabbor. 

Så vi fortsätter njuta och utforska vårt avlånga land. Men vanor är inte lätta att bryta. En viss rastlöshet bor i mig och längtan efter tysk motorväg är stor. 

/Staafs

So take the photographs and still frames in your mind

Hang it on a shelf in good health and good time

Tattoos of memories and dead skin on trial

For what it's worth it was worth all the while

It's something unpredictable, but in the end it's right

I hope you had the time of your life

Att fånga dagen

Tiden går alldeles för fort när man har trevligt och har semester. Så när första veckan passerat så gällde det att göra bästa möjliga av vecka 2. 

På fredagskvällen tog vi en tuk-tuk in till Saladan. Vi lyckades med att få Koh Lantas mest blinkande mopedtaxi så det blev en färgglad och blinkande färd de 4 kilometerna in till byn. Det kändes som att sitta i Piff och Puffs julgran med alla lamporna när de tänder och släcker. 

Målet med resan var ett besök på The Frog. En restaurang ägd av mina före detta arbetsgivare på Lanta Diver. När vi under vår första vecka sökt dem på dykcentret hade vi fått veta att de numera återfanns på restaurang The Frog. 

Det blev en minnesvärd kväll på alla sätt och vis. Ulf och Maj-Britt mötte upp vid ingången till restaurangen. Då den är mycket populär så hade vi bokat bord på innergården. 

Vi hann prata lite gamla minnen innan vi blev visade till vårt bord. 

Upp via en trappa till deras terass där allt var dekorerat med föremål förställande grodor. En ny trappa tog oss sedan ner till innergården. 

Där var det som att kliva in i en helt annan värld. En vacker mur hängande in restaurangen, mycket grönska och prydligt anlagda gångar och gräsmattor. Fint dukade bord stod utspridda i den vackra trädgården. Över våra huvuden hängde slingor av belysning och vackra klätterväxter. Vilken oas!

En trubadur stod i ett hörn av trädgården och sjöng med behaglig röst väl bekanta sånger. 

Vi beställde ett gott italienskt vin och deras Big Bad Burger. Den engelske kocken gjorde ett bra jobb. Hamburgaren med väl utvalt australiensiskt kött, bacon, 2 sorters ostar och guacamole var gudomlig.   

När trubaduren började sjunga Strövtåg i hembygden hade hjärnan svårt att förstå alla intryck. 

Nyss satt vi i en blinkande tuk-tuk mitt i Thailandsstimmet, nu på en lummig bakgård som för tankarna till Medelhavet. Vi äter en makalöst goda hamburgare och någon står och sjunger texter av Nils Ferlin. 

När lugnet lagt sig över restaurangen hann vi prata lite mer med Maj-Britt och Ulf. 2017 hade de sålt av dykcentret och körde nu restaurangen. Den stora dykbåten hade de dock kvar och hyrde ut till de nya ägarna. 

Vi tackade för oss och hoppades hinna tillbaka ännu en gång innan hemresa. 

Lördagen blev en riktig lördag. Efter att vi tillbringat förmiddagen på stranden gick vi till Funky Fish för lunch. Isak och Jonna och deras vänner de delar hus med var där. Det blev en långlunch som hette duga. Det var ju lördag och semester så det blev drinkar till oss vuxna och godis och glass till barnen. Efter närmare 4 timmar var vi hemma igen. Vilken härlig lunch. 

På kvällen gick Stefan och jag den dryga kilometern ner till deras hus. När alla barnen lagt sig blev det take away från tapasrestaurangen Red snapper. En mix av rätter från världens alla hörn. Quesadillas, fetaost, chiliräkor och mycket mer. 

Långlöpning och intervallträning på stranden har vi hållit i. Musklerna har börjat vänja sig. Hade också tänkt hyra SUP någon morgon, men lagom till att vi hittade vart SUP:arna fanns, så kom mer blåst. Vi ville ju ha en morgon med spegelblankt hav. 

På söndagen möttes vi av en vackert dekorerad säng. Sedan har det fortsatt med nya kreationer varje dag och blommor på altanen. Likt Hedvig på en gul cykel kommer städerskorna cyklandes in bland gångarna mellan bungalowsen. 

Vi njuter så mycket vi kan och det känns faktiskt som tiden gått långsammare sista veckan. Vi har fullt sjå att försöka reda ut alla fåglarna och deras konstiga läten. 

Då vi inte vet namnet på dem och i vissa fall inte ens vet hur de ser ut, så har vi döpt dem efter deras ljud. 

Den här lille rackarn gäckade oss många frukostar. Med ett konstant läte som påminner om en droppande kran så döpte vi den till ”Droppfågeln”.

Hur vi lyckades hitta den är ett under. Rödgrön i färgen och då den föredrar de stora träden med röda och gröna blad gör att den svår att upptäcka. Jag kände mig som Kalle Anka i hans fotografiska expedition när jag smög runt med kameran kring frukostborden. 

Att en så liten fågel orkar göra så mycket ljud hela tiden gör oss väldigt förundrade. 

Sedan har vi den ”thailändska storlomen”. Den underhåller oss till morgonkaffet med sitt sorgsna och lite ödesmättade läte. Trots flera försök att hitta den har vi inte lyckats. Vi har inte en aning om hur den ser ut. Men det är med största säkerhet inte en storlom. 

En annan luring är ”Nokia-fågeln”. Det har så mycket olika läten och Stefan tycker det låter som om någon testar de olika ringsignalerna på en gammal Nokia 3310. 

En stor rovfågel cirkulerar ofta över stranden. Ett vitt huvud och stora brunröda vingar. Imponerande snabb när den går till attackläge, viker bak vingarna och dyker ner i havet efter sitt byte. Efter lite googling har vi nog konstaterat att det är en Brahminglada (Brahminy kite). 

På tisdagen var det dags för ännu ett besök på The Frog. Tjejen med den blinkande tuk-tuken stod redo, så vi valde henne igen. Nästan alla tuk-tuk körs av tjejer. En kul utveckling tycker jag. 

Den här gången blev det Fish&Chips och vi satt kvar nästan till stängning och njöt på innergården. 

Min släkting Isak kom på den briljanta idén att ordna en buffé på stranden. Otroligt mycket folk från Kalmar här som känner varandra på ett eller annat sätt. 

Så på onsdagen var det dags för buffé på stranden på Funky Fish. 12 barn och 20 vuxna bildade långbord och njöt av massor av goda thailändska rätter. Vi blev kvar på Funky Fish till sent in på natten. Vilken härlig kväll. 

Så nu återstår bara en dag. Inatt vid 2-tiden kommer minibussen och hämtar oss för att ta oss tillbaka till fastlandet och flygplatsen. Om allt går enligt plan landar vi på Landvetter fredag lunch. 

Dags för gråa Sverige igen. Jag är så tacksam för att vi fått se solen och fått lada batterierna under dessa 2 veckor. 

Det har varit fantastiskt att vara på Lanta igen. Stranden, lugnet, den ena solnedgången vackrare än den andra. Är ju redan sugen på att åka tillbaka, så vem vet, kanske blir det Thailand en 12:e gång...

  

Kram Marit & Stefan

Morris, you used to be fat

Om det är något thailändarna aldrig lärt sig så är det att säga mitt namn. Hur de än försöker så blir det Morris. Till en början försöker de med ett Mar men de övergår sedan till ett ”is” på slutet istället för ett ”it”. Så jag har gett upp för länge sedan, lika bra att presentera sig som Morris. 

Men lika dåliga som de är på att uttala mitt namn, lika bra är de på att känna igen ett ansikte. På flera ställen har vi fått frågan om vi varit här innan för länge sedan. 

När jag jobbade här nere bodde jag på ett ställe som hette Somewhere else. När vi gått längs stranden hade jag sett att skylten fanns kvar och av Raa, servitören på vårt stamhak Funky Fish, fick vi veta att det var samma ägare som tidigare. Eftersom det ligger nära vårt hotell gick vi dit för lunch. 

Servitören Tom dök snart upp med ett stort leende på läpparna. Mr Deang, ägaren, satt precis som förr bakom disken och skötte räkenskaperna. Ah Morris!

Det blev ett glatt återseende. 

17 år sedan jag bodde här och hyrde en av Mr Deangs bungalow i 4,5 månad och åt i princip var enda kvällsmåltid i deras restaurang. 

Stefan och jag har varit tillbaka och sagt hej efter det och jag skrattar fortfarande åt den gången då vi kliver in och servitören Tom utbrister. Ah Morris. You used to be fat. 

Om det var något jag inte vad när jag jobbade här nere så var det fet. Det eviga packande och lyftande av korgar med tung dykutrustning som skulle langas av och på båtar höll kroppen i form. Att dagarna i ända lyfta dykflaskorna och konstant hålla igång gjorde att man förbrände en hel del. Ingen alkohol när man jobbade och väldigt lite sötsaker gav en kroppsform som var allt annat än fet. Men det jag tror ändrats är ansiktsformen. Jag var mycket rundare i ansiktet på den tiden, det är nog det Tom baserar det på. 

Men den här gången blev det tack och lov bara en Ah Morris!

I restaurangen hängde flera hockeyflaggor, vi valde att bara se den ena och tog en bild med Mr Deang och Tom. 

Mycket nostalgi då vi beställde en av mina favoriträtter från 2002. Megasallad naan. En röra med kyckling och gul curry i ett naanbröd toppat med sallad. Ljuvliga smaker i munnen och minnet tog mig långt tillbaka i tiden. Otroligt hur dofter och smaker kan förflytta oss till andra tider och platser. 

Vi gick även förbi min gamla bungalow och tittade. Först hade jag bott några veckor nära havet innan jag för att spara pengar flyttat upp till den bakre längan. Den första bungalowen jag bott i fanns inte längre kvar. Den blev förstörd i tsunamin 2004. En stor kanot hade kommit farande genom väggen. 

Men min andra bungalow stod kvar och såg precis lika ut som då, även om träet och bambun åldrats. 

Många minnen från den här tiden och det jag minns som starkast är när jag en tisdagsmorgon i februari 2003 vaknar upp med en alldeles bestämd känsla. Det är dags att lämna Stockholm och flytta tillbaka till Småland. 

Då och där var magkänslan så stark att jag kände att det är så det måste bli. Var tanken kom ifrån har jag inte en aning om. Men det är ett beslut jag aldrig ångrat. 

Jag jobbade då klart min säsong här nere, reste runt i 2 månader i Indonesien och Malaysia och åkte sedan hem till Sverige. Efter att inte varit på jobbet på 6 månader så var det första jag gjorde att säga upp mig. Jag la ut min lägenhet till försäljning och flyttade sedan i augusti 2003 på vinst och förlust tillbaka till Småland. Utan jobb och utan bostad. 

Men det löste sig ju på sikt det med. Ibland måste man bara våga ta steget. 

Stefan och jag tackade nu för oss och sa att vi kommer tillbaka för lunch snart igen. 

Efter en vecka här nere har vi nu acklimatiserat oss till både tid och värme. Men till en början var morgnarna fruktansvärda. Vi var så trötta och kämpade oss ut för att få njuta av morgonkaffet i den sköna gryningen. Det kan tyckas som idioti att ställa klockan på 6:30 på semestern, men att sitta ute och njuta av alla djungelljud medan det ljusnar är gudomligt.  

På söndagen bestämde vi oss att nu fick det räcka med slappa mornar. Vi har fortfarande njutit av en lugn kaffestund men sedan har träning stått i fokus. Vi bestämde oss i år för att sätta lite högre krav på oss själva och körde igång med träning varje morgon. Varannan morgon blir det intervall och styrketräning på stranden, varannan dag långlöpning. Stefan kör längs huvudvägen och jag fattar inte hur han pallar milen i värmen. 

Jag kämpar längs stranden där jag får lite skugga. Men även om jag försöker välja den något fastare sanden så blir det tufft.   Varje steg känns tungt när sanden glider undan. 

Efter 4 dagar så bestämde vi att musklerna behövde paus. Det värkte lite här och var och vi bestämde oss för att hyra moppe och åka runt på ön. Det var 7 år sedan jag var här sist och mycket har hunnit hända. Refuger, cykelbanor och busshållplatser. Jag trodde knappt mina ögon. Vi fortsatte söderut på ön och fartvinden svalkade skönt. Halvvägs ner på ön körde vi upp över bergen mot öns östra sida. Där finns inga stränder utan nästan enbart mangroveträsk. 

Doften från gummiplantagen blandades med lukten av elefantbajs. Ryktet säger att Lanta skall vara bland de första med att släppa elefanterna fria. 

Vi stannade liksom de flesta andra turister på View Point restaurangen och tog något svalkande att dricka och blickade ut över havet och småöarna utanför. 

Sedan fortsatte turen ner till Lanta Old Town. Längesedan jag var här sist och stan påminde i bebyggelsen nästan om en amerikansk västernstad. 

2002 hade jag varit här för att besöka sjukhuset för en läkarkontroll innan jag slutligen fick mitt Divemaster certifikat och fick börja jobba. 

Vår tur fortsatte sedan över till öns sydvästra sida. Först fick vi åka tvärs över ön igen och sedan följde vi kusten ner. Vackra vita stränder avlöste varandra. Vår moppe kämpade i den kuperade terrängen. Jag vet inte hur många försök jag gjort genom åren att ta mig till nationalparken på södra Lanta. Men det var först 2006 vi lyckades. Det var då vägen var asfalterad hela vägen ner till öns södra del. Otaliga försök har gjort med moppe på grusvägarna innan, men har alltid slutat på samma sätt. Moppen har inte orkat de branta backarna i löst grus. 

Nu for vi fram på asfaltsvägen med den täta regnskogen omkring oss. Dofterna ändrades, säkert någon ny växt eller träd som kom till. Vägen krökte och krängde. Varningsskyltar för branta vägar. 17% uppför för att sedan bytas till 13% nedför. Nya badvikar och 16% uppför med hisnande vyer över klipporna och havet. 

Vi hade innan fått väja för kossor, hundar, katter och en och annan hönsmamna som skall korsa vägen med alla sina kycklingar. Nu dök aporna upp och satt längs vägen och bevakade oss. Några backar till och vi var nere vid Mu Koh Lanta National Park. Vi hoppade över skogspromenaden men tittade runt på den vackra stranden och gick upp till fyren. 

Öppet hav utanför och långt till närmsta fastland. Långt långt söderut fanns Indonesien och ön Sumatra och ännu längre västerut väntade Indien och Sri Lanka. 

Vi vände hemåt igen och stannade till på Diamond Cliff högt över havet och åt en god lunch med vacker utsikt. 

När vi ändå hade moppe passade vi på att hälsa på släkten. Isak, mitt kusinbarn hade tillsammans med sin fru Jonna och barnen hyrt hus på Longbeach. Vi blev insläppta genom bommen och sedan väntade ett litet pittoreskt bostadsområde med små hus. Vackert inbäddade i grönska, men insynsskyddande murar och staket. En liten pool till varje hus och med en stor terass utomhus under tak som gav härlig skugga. Idealiskt för en barnfamilj. 

Vi har nu passerat halvtid på vår resa men har njutit av en bra första vecka. Nu väntar vi med spänning på vad vecka 2 skall erbjuda. 

Kram Marit & Stefan