Förutom skön ledighet så har vi fått så mycket positiv energi och känt så oroligt mycket glädje. Kinderna värker efter många glad skratt.
På tisdagen hade vi återigen bestämt möte med Mattias, Magnus, Maria och barnen. Vi hade bägge bokat hyrbil och Stefan och jag hade lovat att ta med dem på lite platser runt om.
Olika hyrbilsfirmor i olika städer och olika upphämtningstider. Upplagt för bekymmer.
Den bestämda mötesplatsen blev byn Lozovac för att besöka Krka Nationalpark. Vi blev lite sena iväg efter att Stefan haft en lång diskussion med campingen och biluthyrningen. Prisuppgiften campingen hade gett oss stämde inte med biluthyraren. Det visade sig då att campingen hade både nya och gamla informationsblad de delade ut.
Min käre man kan vid dessa tillfällen bli extremt obstinat och undrade nu vem som skulle betala mellanskillnaden på 20€.
Det ville ingen av de tre parterna göra, så jag var väldigt glad och tacksam att han kom tillbaka med en bil. Vi hade ju stämt träff.
Jag behöver väl inte förtydliga att hyrbiltrasslet var ett av de möten som gav oss energi, utan snarare tvärtom. Men efter detta vände det.
På vägen upp till Lozovac skrev jag med min systerson och vi skickade positioner på sms och konstaterade att vi var i närheten. Vi några kilometer före. Kanske var jag lite för fokuserade på vart bilarna förhöll sig till varandra och kanske kan jag råkat blanda ihop en skärmdump på en position med verkligheten. Eller så skyller jag allt på mannen för att han vägrade svänga när inte byns namn stod på tavlan. Men hur som helst så missar vi som skulle vara guider avfarten. Nästa låg först någon mil längre fram och det blev en omväg på närmare 2 mil.
Ja ja. Resultat av detta blev att de andra var framme före oss och jag bad dem vänta, vi var snart där. En vit golf hade vi.
Sedan kom nya sms från min systerson. De hade sett oss fara förbi och följde nu efter oss.
Men detta var ju omöjligt, vi kom ju från andra håller.
Sms:en flödade in, vi är 2 bilar bakom er, varför stannar ni osv.
Efter 10 minuters förvirring är vi dock på samma parkering. De har då åkt efter 2 olika vita golfar i tron att det var vi.
Undra just vad de andra bilarna trott.
Hur som helst så var nu gänget samlat och hettan uppe på platån i byn Lozovac var olidlig. Vi skyndade oss att köpa biljetter till parken och hoppade ombord på en buss med skön AC. Bussen tog oss sedan via hisnande serpentinvägar ner från höjden till sjöarna och åarna i parken.
I skuggan av grönskande träd och med svalka från det kalla omgivande vattnet, gick vi sedan en vacker promenad. Stefan och jag hade varit här 2016, men för övriga var det nya vyer. Likt Plitvice finns här spångar man följer och skillnaden här är nog att det är mindre sjöar med mer spångar som för oss närmare vattnet. Grönskan omsluter gångvägarna och framförallt är det nog mängden fikonträd i kombination med alla fiskar som imponerar på oss. Allt är så nära.
Tillsammans med många andra turister simmade vi sedan runt i det klara vattnet nedanför fallen och njöt av svalkan och undervattensvärlden. Stora fiskar simmade under oss och kryssade bland rötter och undervattensklippor.
Vattnet var betydligt kallare än havet och för första gången på länge så frös vi.
Tyvärr var det en kortvarig lycka för då vi vandrat uppför trappor på sjöarnas andra sida och kom tillbaka till busshållplatsen, så var vi lika varma igen.
Tillbaka på bilparkeringen konstaterade vi snart att bilarna var riktigt varna. De bägge chaufförerna klagade på att de inte ens kunde hålla i ratten. Med lite vädring och AC hade vi fått ner tempen och kunde köra ner mot byn Skradin.
Där åt vi en välbehövlig lunch och jag fortsatte att spilla och häller ut mitt vattenglas över bordet och ner i knäet på stackars Magnus. Men den här gången var det iallafall bara vatten.
Mätta och belåtna var vi rörande överens om att ny svalka behövdes. Vi tog oss till stranden i Skradin där en kanal går in från havet och det kalla sötvattnet blandas med det varma havsvattnet. Här fick vi både härlig skugga från träden, skönt bad i lagom kallt vatten och svalka inifrån i form av glass.
Det blev en skön soft stund och med lekar i vattnet.
Efter avstämning med gänget så förespråkade vi guider en tur till parkens norra delar till Roski Slap. Efter 15 min med bilarna korsade vi den smala och snirkliga bron över till andra sidan sjön.
Vi parkerade och gick till restaurang Kristijan. Har man inte varit där innan är det inte lätt att hitta dit eller förstå vad som väntar. En handskriven skylt gjord av en gammal planka med solblekta bokstäver skrivna med tjock pensel och målarfärg. En smal trätrappa ner till ett gammalt stenhus och sedan en ännu smalare och brantare stentrappa ner i huset.
Sedan kliver man rätt ut på restaurangens servering där enkla träbord och bänkar blandas med vattenfall och klipphällar.
Mitt i allt finns naturens bubbelpool. Dryga metern djup och med ett vattenfall som forsar rakt ner i gropen av stenar.
Om det inte varit för att Stefan och jag varit här på en guidad tur för 3 år sedan, så hade vi aldrig vetat om denna magiska plats.
Vattnet som forsade genom restaurangen var riktigt kallt och fötterna blev snabbt nerkylda. Barnen älskade platsen och vi svalkade oss i den härliga men lite skrämmande ”tvättmaskinen”.
Kröp man långt in i fallet så försvann man ur bild.
Nerkylda för jag vet inte vilken gång i ordningen vände vi nu hemåt. Tiden hade gått alldeles för fort idag och vi hade upplevt och sett så mycket tillsammans.
Klockan hann bli över sju innan vi var tillbaka på vår camping. Lite svalkande öl och citronsaft innan vi alla fräschade till oss i campingens duschar.
Kvällen avslutades sedan med lite rundvandring i Trogirs mysiga gränder och en sen middag tillsammans.
De andra vände hemåt till hotellet i Split och vi till campingen.
Vi somnade gott efter en händelserik och rolig dag. Så kul att vi fått en heldag med Mattias och Magnus och samtidigt fått lära känna Maria och barnen lite mer.
Onsdagen blev en slapp dag hemma och på eftermiddagen tog vi tag i det stora diskberg vi dragit på oss. Under diskningen började vi prata med våra svenska grannar. Eftersom vi varit ute och åkt och så hade vi inte mer än hejat sedan de kom. Det blev en lååång diskning med mycket snack och lite verkstad. Ett par i vår egen ålder som utstrålade massa positiv energi.
Då vi på kvällen sprang på varandra vid husbilarna bjöd vi in dem på ett glas vin. Tillsammans tillbringade vi en rolig stund tillsammans. Vi pratade om allt från husbilar till skidåkning och surfing och fick tips om nya platser. De skulle imorgon flytta norrut till byn Primosten 3 mil bort.
Enligt dem en riktigt pärla.
Klockan går och någonstans mitt i inser vi ju att klockan är över nio och Stefan och jag har i vanlig ordning fortfarande inte fått i oss någon mat. Och de har inte packat ihop för avresa.
Så vi beslutar att fortsätta vår träff om en stund. Medan de packar ihop sina saker så går Stefan och beställer en carbonara från campingens restaurang och tar med hem till husbilen.
Vi hinner lagom äta upp tills de packat klart och vi sitter sedan ute och njuter av kvällen. Vilka underbart härliga människor! Så synd bara att de skall åka vidare.
Innan vi somnar har vi tagit ett beslut. Vi bryter upp härifrån på fredag redan och tar några dagar i Primosten vi med. De skulle hålla koll på om det fanns platser på campingen.
Torsdagen blev ännu en lugn dag på stranden. Vi började tidigt på dagen prata med en familj från Oskarshamn. Vi har tidigare småpratat lite på campingen.
Under dagen bestäms att vi skall ses för en öl och prata lite mer. Eftersom Stefan och jag tänkt en sista kväll inne i Trogir med mat och lite klädshopping i en speciell butik som bara finns här nere, så anländer vi till deras husbil redan 16:30.
Sedan blir det inte en lugn stund. Så mycket skratt och glädje, öl och sedan prosecco. Vilka härliga människor.
Det diskuterades högt och lågt och massa av intressanta och givande samtal.
Vid 19:30 gör Stefan ”time out-tecknet”.
3 timmar har flugit iväg och vi har tömt deras dryckesförråd.
Vi behöver en plan. Stefan och jag enas snabbt om att Trogir och kläderna kan kvitta. Dessa människor var alldeles för trevliga för att inte umgås mer med.
Hur är det möjligt att på en och samma camping träffa 2 så härliga familjer och i vår egen ålder. Och varför sista kvällen, deras eller vår.
Vi gör en ny plan tillsammans, dusch och gemensam middag på campingens restaurang.
Vilken kväll, så många glada skratt och jag hade ont i mungiporna när vi gick hem.
Vi tvekade lite på att åka vidare imorgon. Samtidigt visste vi att de skulle ha hyrbil på fredagen och åka runt.
Vi skiljdes åt med ett löfte om att ses hemma.
Efter alldeles för få timmars sömn så steg vi idag upp tidigt och rev vårt läger. Rullade sedan vidare 3 mil norrut. Vackra små byar längst kusten innan vi kom fram till Camp Adriatic i Primosten. Campingen är bygd i etage och absolut inget wow på något vis. Men vi fick en hyfsad plats med vy över havet som här ligger helt öppet ut. Närheten till havet ger oss en härlig svalkande vind, vilket är behövligt.
Stranden och vattnet är helt magiskt. Trots många gäster på campingen fick vi här vår egen lilla strand.
Kanske är det här vi finner en ny favorit...
/Staafs
Underbara människor, vi saknar ert sällskap! Så roligt att läsa din blogg, du är otroligt duktig på att skriva och fota! Hälsa mannen, vi hörs vidare!
SvaraRaderaKramar Lotta