Vi bad om en plats med skugga och fick ett lugnt hörn längst upp på campingen. Ett av de många olivträden på campingen gav oss skugga, liksom ett pinjeträd som Stefan svor en del över. Mycket skräp lossnade hela tiden och han insåg att vi skulle få mycket skräp på taket. Kottar lossnade också med jämna mellanrum och skrämde slag på oss då det small till i taket.
I övrigt var platsen fantastiskt. Lugn och tyst, mycket skugga, 50 m till toaletten och 150 m till havet.
Det fanns strandnära platser att välja på, men då dessa låg i sol föredrog vi vårt lugna och skuggiga hörn. Trots skräpet på taket.
Vi installerade oss på vår plats och tog ett svalkande dopp. Det mullrade på avstånd och mörka moln tonade upp sig bakom bergen. Oväderna stannar kvar där sa de i receptionen. Det är sällan de orkar över de höga bergen i Zaostrogs bakre del.
Och hon hade rätt, blixtarna stannade på andra sidan berget. De omgivande bergen om är så dramatiska och vackra. Först med gröna branta sluttningar och sedan de karga topparna.
Redan första kvällen bestämde vi oss för att laga mat vid husbilen. Vi gillar bägge känslan att med enkla medel stå och laga till något vid vårt utekök. Vi tänkte oss en enkel pastarätt. Stekt lök och vitlök och sedan i med hackade kroatiska tomater. Basilika och massa parmesan och sedan bara att röra ihop med spagetti.
Vi saknade dock tomater och jag mindes från incheckningen ett litet frukt- och grönsaksstånd precis vid campingens entré.
Så jag gick ner och handlade en massa tomater för inga pengar alls.
Det fanns mängder av saker att handla och allt såg så fint ut. Jag reflekterade dock över olikheten i storlek och form. Dessa kunde inte komma från en storproduent.
Vi njöt av en god måltid i skuggan av vårt olivträd och solen sänkte sig sakta ner bakom kyrktornet i det intilliggande klostret.
Vi satt kvar och njöt efter maten då killen från grönsaksståndet kom gåendes med en korg. Han frågade om tomaterna smakat bra och om han fick sitta ner och bjuda oss på några drycker. Han berättade att grönsakerna och frukterna de säljer i ståndet kommer från klosterträdgården. Marken som campingen ligger på tillhör också klostret så allt görs i samförstånd med dem.
I sin korg hade han lite olika drycker. Limoncello tillverkad från citroner som växt vid klostret. Så god!
Vi fick även smaka valnötslikör och ett vin som klostret tillverkade. Han tog upp beställningar som skulle levereras till oss dagen därpå.
Mycket mer närodlat än så här kan det knappast inte bli.
Vetskapen om det och om närheten till grönsaksståndet gör ju att vi kommer köpa allt vårt frukt och grönt därifrån.
Senare på kvällen fick vi ännu ett besök. På campingen i Makarska hade Stefan pratat med ett svenskt par som bott lite högre upp på campingen. De flyttade till camping Viter samma dag som oss. Så vi hade bjudit upp dem till vårt lilla hörn under olivträden. Alltid trevligt att lära känna nya människor och få höra tips och idéer.
Den lilla byn Zaostrog ligger längs med en 2 kilometer lång vik med kristallklart vatten och en strand bestående av pebbles (småsten).
Här känner man verkligen att man har semester då det vilar ett lugn över hela byn. 8 restauranger ligger längs med viken, vilket är fullt tillräckligt. Något café, ett bageri, en liten Konsum och någon enstaka butik som säljer strandsaker finns också i byn.
Längs med strandpromenaden, som även är huvudvägen, växer fikonträd, palmer, meterhöga agaveväxter, kaktusar och blommande buskar i vackra färger.
Vår andra kväll gick till vikens norra del för att äta på restaurang Bracera.
Vi hade där ätit en god köttallrik för 2 år sedan och valde nu detsamma.
Vi fick ett bord nära vattnet och kunde höra vågorna slå mot stranden under oss
och sorlet som blir då vattnet rinner tillbaka ut mellan stenarna.
Till maten beställde vi en karaff av husets röda, ett gott lokalproducerat vin.
Då vi ätit upp och vinet var slut så kom vår servitris och frågade oss om vi önskade mer vin.
Vi tackade nej, men 2 min senare var hon tillbaka med en ny karaff.
- On the house.
Här behövde tydligen inte Stefan rycka in och hjälpa personalen för att vi skulle få saker gratis.
Men hur skulle vi få i oss en hel karaff till. Det går ju bara inte.
- Då får du ta ett glas och komma och sätta dig här hos oss, sa Stefan till servitrisen.
- Nej, det går inte, jag jobbar.
Antalet gäster tunnades ut och knappa 10 minuter senare var hon tillbaka med ett glas i handen.
- Ägaren gav mig några minuter fritt, sa hon och log.
Tillsammans fick vi en trevlig och lärorik stund. Vi fick veta att hon hette Maja och hon berättade för oss om den familjeägda restaurangen som funnits här i över 35 år. Den var öppen året om och vintertid träffades lokalbefolkningen här och åt och spelade spel. Brodern till ägaren var fiskare och försåg restaurangen med fisk. Sonen stod vid grillen.
Själv bodde och pluggade hon 30 min bort i Bosnien, men gjorde sin 3:e säsong här. Hon skulle snart fylla 18 och både Stefan och jag var så imponerande av hennes mognad och hennes otroliga känsla för service och att ta olika människor.
Vi fick lära oss både nya ord och mer om kulturen här. Intressant att höra en ung persons syn på saken, född efter kriget och aldrig upplevt något annat än det som är nu.
En trevlig och lite annorlunda kväll.
Semesterkänslan har här slagit till på allvar och min annars så morgonpigga man sover som en stock på morgonen. Olivträden ger husbilen skön skugga så värmen är inte ett problem.
Vi försöker hålla i med löpningen varannan dag och det är med nöd och näppe vi tar oss ur sängen när klockan ringer. Mycket snoozande och gärna 2 koppar kaffe innan kroppen börja bli redo för löpning. Vid det laget så har morgonsolen redan klättrat över bergskammen och det blir en varm löptur längs havet. Med lite tur kan man hitta lite skugga om man håller sig tätt intill växtlighet och klippväggar.
Om det inte är löpning så ställs inga klockor. Vi vaknar då av klostrets första morgonringning 07:45.
En lång ringning som väcker oss till liv. Somnar man om då kommer en ny ringning klockan 8 och vi släpar oss ut för det ljuvliga morgonkaffet. Dagens bästa stund.
Midsommaraftons förmiddag tillbringade vi på stranden innan det var dags att fixa midsommarlunchen. Traditionsenlig svensk midsommarlunch med sill, gräslök från vår odling hemma, ägghalvor från svärmors hönor. Någon färskpotatis hade vi inte, så det fick duga med kroatisk potatis. Gräddfil har vi lärt oss vad det heter på kroatiska, så den hittar vi lätt i affärerna.
Jordgubbarna hade vi handlat från klostrets stånd redan på morgon. Vi hade sett flera svensk ekipage på campingen, så vi ville inte riskera att bli utan. När det var dags för efterrätt tog Stefan en bunke och cyklade ner till glasståndet på gatan och bad om några skopor vaniljglass. Gudomligt gott blev det. Riktigt äkta vaniljglass med massa vaniljstång.
Någon dans kring stången blev det inte. Inga små grodor heller. Endast surrande gröna skalbaggar och ännu en tur till stranden.
På kvällen njöt vi av god vedugnsbakad pizza. Killen från grönsaksståndet var där och tog en öl. Han berättade att klostret även förser pizzerian med de råvaror de kan. Så häftigt att den här lilla byn har så mycket samarbete och är nästintill självförsörjande på så mycket.
Som de flesta av er vet så har jag ju lite annorlunda fobier. Ugglor och rävar.
Ugglorna vi hört och sett här nere har ju fascinerat mig. Lite skräckblandad förtjusning kan man nog säga. Och då jag för första gången fick se en scoops owl, dvärgberguv, så förvånades jag av hur små de var.
Vid campingens reception finns en av flera stora gamla ekar. Den äldsta över 450 år gammal och Stefan sa direkt att det är ett riktigt uggelträd.
Redan första kvällen hörde vi ugglorna på håll och sedan dess har vi spanat. Det dröjde inte länge förrän vi såg den första komma flygande. Kvällen därpå kom de, hona och hane, flygandes direkt efter varandra. Sedan dess har vi spanat och letat efter boet. Med stela nackar har vi stirrat upp i skyn kväll efter kväll runt om på campingen bland de gamla ekarna. Folk undrar säker vad vi hållit på med.
På midsommaraftons kväll fann vi boet. Och det var i den gamla eken vid campingens entré, precis som Stefan trodde.
Jag såg ugglan komma flygandes, Stefan såg den sedan droppa från toppen av eken ner till ett hålrum med en kvist utanför. Där satt den någon sekund innan den försvann in i hålet.
Lyckan var total. Vi hade hittat ännu ett uggelbo. Och på exakt samma höjd som boet i Baska norr över i Kroatien. Och precis som där mitt där allt folk passerar.
Dock verkar ugglorna här något skyggare än de i Baska. Och lite mer oberäkneliga, så jag har ännu inte lyckats fånga dem på bild.
Vi har funderat mycket på vart vi ska ta vägen efter vårt stopp här. Vi hade nog trott vi skulle fortsätta söderut till Peljesac-halvön. En favorit vi hittade förra året.
Men det är ju så bra här, så eftersom vi inte kan bestämma oss så blir vi kvar här och njuter ett tag till.
Kram till er alla!
/Staafs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar