Ett stopp på vägen

Efter ett husbilsråd kom vi fram till att vårt nästa stopp skulle bli Camp Viter i Dalmatien i södra Kroatien. En pärla vi hittade för 2 år sedan. Campingen ligger i den lugna byn Zaostrog med en fantastiskt strand och kristallklart vatten. En lugn by med få turister och ett fåtal restauranger. Vill man ha lite mer liv och rörelse och utbud så får man cykla till grannbyn Drvenik 4 km bort. 

Så med Viter som mål lämnade vi Plitvice och kom ner på de vackra vidsträckta slätterna med betande djur. Tankarna gick direkt till Tanzania och savannerna. Vi lämnade den mindre vägen och kom ut på motorvägen. Vindstrutarna längs vägkanten hängde rakt ner, något jag var väldigt tacksam för. Vi närmade oss nu tunneln som skulle ta oss genom berget och ut på höga broar mot havet. För två år sedan fick vi böter på den här sträcken. Då var det hård vind och hela husbilen krängde och vi förstod inte budskapet att vindkänsliga fordon skulle svänga. 

Nu löpte det på lugnt och stillsamt framåt och jag var väldigt glad för detta. 

På något konstigt sätt kändes det som om avstånden krympt i år och vi började nu närma oss Makarska rivieran. Ännu ett berg med tunnel innan vi kom ut nära havet vid staden Baska Voda och möttes av storslagna vyer med ett spegelblank hav. 

Nu var det inte många mil kvar, vi skulle bara ta oss förbi turistorten Makarska. Tankarna flög iväg till förra årets stopp där och jag delgav Stefan vad jag tänkte. 

Makarska var en riktig turistort och det hade varit helt galet med folk där. Det gick knappt att ta sig ner på stranden. Vår primära anledning till att stanna där hade varit för att ta hyrbil till Bosnien och besöka Mostar för en dag. Vi hade dessutom haft otur med vädret då eftermiddagskurar drog in, och en förmiddag hade Stefan fått jobba på distans. I övrigt hade vi ätit fantastisk mat och haft trevliga möten med kroater och tillsammans sett fotbolls-VM Kroatien  - Danmark. 

Kanske är det bättre där tidigt på säsongen när det inte är så mycket folk?
- Vill du vi skall stanna, sa Stefan?
- Jo, men kanske, men då måste vi bestämma oss nu. 

Med 200 m kvar tills man svänger av till campingen bestämde vi oss. Vi ger Makarska en chans till. Det borde vara betydligt mindre med folk nu. Och var det illa så får vi väl åka vidare. Campingen låg 100 m in från vägen vi körde på. Så mycket smidigare kan det bli. 

Så vi checkade in på Camp Makarska Riviera. Vi fick välja plats precis hur vi ville. Så vi körde ner och redan på campingen märktes skillnad. Massa lediga platser och många med skugga från alla tallar på campingen. Men tallarna ställer också till en hel del problem. Snedvridna mot havet och det gäller att hitta en plats som rymmer både husbil och markis. De släpper också en hel del kåda. Det fanns flera minnen på både tak och markis av detta sedan i fjol. 

Ekorrar for fram och tillbaka över campingen och försvårade det hela, men tillslut var vi parkerade. 

Campingen ligger precis vid stranden så det tog bara någon minut att ta oss ner till havet för ett svalkande dopp. Perfekt temperatur och precis som vi önskat, betydligt färre turister på stranden. 

På vägen upp stannade vi till och pratade med 4 nyblivna svenska pensionärer vid en husbil. De var nöjda med livet och sa att än så länge var det lugnt med turister, men det började fylla på. 

På kvällen gick vi strandpromenaden in mot centrum, även här märktes det att högsäsongen ännu inte kommit igång. Vi passerade ett parti med restauranger där det såg ut som om de tävlade om mest blomsterprakt. Det doftade ljuvligt och var så vackert. Doften förde tankarna till en blomsteraffär. 

Jag som är svag för hortensia gillade speciellt den restaurangen med 

hortensior i alla dess färger. 

Maten åt vi dock lite längre bort på gatan på en mysig restaurang nära vattnet. 

När vi vandrade hemåt igen var vi båda glada över att vi stannat. Det var redan så mycket bättre här än i fjol. Och det var ju verkligen längs vår resväg. Mycket närmre kan det inte bli. 

Stefan tyckte också att det var lite nyttigt för mig som är en väldigt planerande person att göra lite tvära kast i planeringen och vara lite spontan. 

På väg upp genom campingen stannade vi till hos svenskarna. De frågade om vi ville ha lite vin och tog fram stolar. Jag förstod genast att morgondagens planerade löpning låg i farozonen. 

Det blev en trevlig kväll med glatt sällskap och vi somnade gott några timmar senare än planerat. 

Söndagen tillbringades på stranden. Så skönt med en sol- och baddag. 

Dagens stora underhållning stod 6 ungdomar för. De hyrde 2 trampbåtar och trampade iväg. För båt nr 1 gick det bra, men kolla sjögången på 2:an säger Stefan. 

Båten gick tungt i vattnet och fören gick djupare och djupare ner ju mer de trampade. Bak i båten satt en ung tjej och i taket hängde allas väskor och handdukar. 

Båten tog in mer och mer vatten ju mer de trampade. Och snart låg hela fören under vatten och båten fick kraftig slagsida. 

Flera på stranden studerade nu spektaklet och då fören nu började sjunka klättrade tjejen där bak likt Stig-Helmer i SOS sällskapsresan upp i hörnet längst bak i båten. Båt 1 kom nu till undsättning och alla värdesaker flyttades över. Deltagarna ombord hoppade i vattnet och båten fick bogseras in till land. Vi skrattade gott. 

Det var ju på relativt grunt vatten, så någon fara för deras liv var det inte. 

På kvällen tog vi cyklarna in till Makarskas gamla delar för att besöka restaurangen Stari Mlin där vi var förra året. 

Ägarinnan kände igen oss direkt och skrattade högt. - Det är ju ni som fick en massa sprit gratis. 

Tillsammans hade vi förra året följt den spännande matchen mellan Kroatien och Danmark och när Kroatien äntligen vann hade drinkarna flödat fritt. 

Nu satte vi oss vid ett bord på det lilla torget och åt en god tapasbricka. 

Svalorna jagade mellan de trånga gränderna och vi njöt av allt det 

vackra på detta lilla pittoreska torg. 

Kokerskan var ute och tittade några gånger och för varje gång hon såg oss skrattade hon mer och mer. När jag visade en bild från förra året mindes hon och drog en lång harang på kroatiska som jag inte begrep något av. Men av hennes kroppsspråk att döma så var hon glad att se oss. 

Ägarinnan haltade runt med ett dåligt knä och berättade att de var kort om personal. De senaste två servitriserna hon försökt anställa hade hon sprakat illa kvickt. 
- Complete disaster, sa hon. 

Så nu sprang hon runt så mycket hon kunde och hennes syskonbarn hjälpte till. Därför var även kokerskan ute och serverade med jämna mellanrum. Min kära man som jobbat med service i alla år hade lite svårt att sitta still. Han bar ut disk, delade ut menyer och fixade bord och stolar till nya gäster.  

Efter en trevlig middag cyklade hemåt i fullmånens sken. En sån ljuvlig kväll. 

På campingen sken månen vackert mellan tallarna och på håll hörde vi en scoops owl hoa. Denna lilla dvärgberguv som vi hört här så många år och fick se live för första gången för 2 år sedan. 

På måndagsmorgonen tog vi oss äntligen ut på vår första löprunda. Stefan tipsade mig att springa norrut, det hade han gjort förra året. 

Några tider att skryta med blev det inte i värmen, men jag kände mig ändå nöjd med 6,5 km i kuperad terräng. Stefan orkade med imponerande 10 km. 

Vi sprang längs kusten på vandringsstigar och det gällde att se upp vart man satte fötterna. De vackra vyerna var värt mödan. Så många fina små stränder och badvikar. 

Måndagen tillbringades sedan på en av stränderna vi passerat. Stranden låg någon kilometer bort på en lugn udde med få turister och 2 caféer. Vi tog cyklarna dit och njöt av en härlig dag. 

Tillbaks på campingen var det dags för kvällens dusch. Jag hade vid flera tillfällen sett ett äldre par i en slovensk husbil där kvinnan hade en bikini i samma mönster som en av mina. Ljusblå bakgrund med gröna blad och rosa och orange blommor. Min var inköpt på Lindex för några år sedan och jag förvånades över att samma tyg fanns i Slovenien. 

Så när jag nu kliver ut ur duschen insvept i min handduk och med bikinin i handen så går jag fram till slovenerna och säger hej och håller upp min bikini. 

Reaktionen blir inte vad jag förväntat mig. Kvinnan ser helt förskräckt ut och slår armarna kring sin kropp. Efter en stund inser jag att hon trott att jag hittat hennes bikini och att hon nu undrar om hon är helt naken på campingen. 

Det hela blir ännu mer förvirrat då hennes man börjar tala svenska med henne och jag dessutom svarar på svenska. 

Vi skrattar alla gott då hon inser att hon inte är naken utan har sin på sig. Och att det existerar 2 likadana bikinis på campingen. Hennes man var från Slovenien och hon från Polen, men de bor bägge i Sverige sedan många år tillbaka. Husbilen har de dock kvar i Slovenien. 

På kvällen blev det ännu ett besök på Stari Mlin. Den här gången åt vi kött, jag en Surf & Turf, så sagolikt god. 

Eftersom Stefan bar in disk och jagade fler gäster och berättade om kvällens specialiteter och olika menyalternativ så fick vi idag en ljuvligt god gratis cheesecake till efterrätt. 

Så efter ännu en trevlig kväll sa vi hejdå till alla på restaurangen och trampade hemåt. 

Tisdag morgon var det dags för avresa och vi vaknade tidigt av ett stilla regn. Vi njöt av en lång kaffestund utanför husbilen. Det luktade skog och varm men blöt tall. 

Solen kom fram och allt torkade upp. Vi packade ihop och fortsatte 3 mil söderut och kom tidig förmiddag fram till camping Viter. Här har vi nu bytt tallar mot olivträd och ekorrar mot stora gröna skalbaggar som far runt med ett dovt surrande. 

Även om stoppet i Makarska blev väldigt positivt så är lugnet här något helt annat. 

Här blir vi kvar ett tag. 

Jag vill också passa på att tacka för alla uppmuntrande kommentarer. Jag skall göra mitt bästa att upprätthålla mina rapporter. Men jag är inför årets semester lite begränsad i skrivhanden. 

Jag har ju lite svårt att göra något halvhjärtat, så när vi i början av maj startade igång vårt nya trädgårdsprojekt överansträngde jag min överrörliga handled. Så strax innan avresa fick jag veta att jag hade en inflammation i senfacket vid tummen. Så med oss på resan är den denna oönskade passagerare. 

Ett otros, dvs. ett handledskydd, som jag skall ha dygnet runt i 4 veckor. Tanken är att den skall ge min tumme och handled vila att läka ut. 

Så med lite begränsningar i skrivande och lite längre tidsåtgång lovar jag göra mitt bästa. För skriva måste jag, det är lite som en drog för mig. 

Kram från Staafs!