En upplevelse utöver det vanliga

Vi bestämde oss för att stanna kvar i Zaostrog till torsdagen. 
Många turister åkte hem i början av veckan och mängder av platser blev lediga. 
Tyskarna har ju några veckors "försemester" i början av juni, så de vände väl hemåt. Den stora anstormningen av campare hade ännu inte kommit så det blev ett otroligt lugn på campingen. 
Vi passade på att gå runt och spana efter bra platser till nästa år. För tillbaka kommer vi igen. 
Under vår vandring saktade vi in vid en skuggig plats där en husvagn stod parkerad. Här skulle vi nog rymmas. 
Utanför satt ett par från Österrike och drack öl och rensade jordgubbar. Vi sa hej och hann inte växla många ord förrän de frågade oss om vi ville ha en öl. 
Så typiskt osvensk beteende. Vi svenskar bjuder ju aldrig in någon annan så där bara. 
Stefan säger alltid att man alltid skall tacka ja till en kopp kaffe eller en öl, så vi sa ja.
Det blev en trevlig stund tillsammans med paret som visade sig komma från Graz. Tillsammans bytte vi campingtips och erfarenheter och drack Puntigamer - Das Bierige Bier, från Graz i Österrike. 

På tisdagen slog vädret om och det blev betydligt varmare men blåsigare. Morgonlöpning var olidlig. Jag höll mig i de skuggiga partierna och körde samma sträcka upprepade gånger. Varje gång jag passerade källan med friskt och fint bergsvatten som rinner ut ur berget, svalkade jag huvud och kropp och drack vatten. Jag klarade med nöd och näppe 5 km. Stefan sprang återigen 10 km. Jag kan inte för mitt liv begripa hur han bär sig åt i värmen. 

På dagen cyklade vi till byn Vrbenik 4 km norr om Zaostrog. En vacker cykeltur längs kusten och genom små byar med fina villor, schyssta lägenheter, restauranger och små badvikar. 

Vi åt en god lunch innan vi trampade hemåt igen och tog ett svalkande dopp nedanför campingen. 

På kvällen var det dags för en tur till klostret som härstammar från 1400-talet. Som turist kan man besöka klostret när man vill, men vi hade blivit lovade en guidad tur av grönsakskillen som vi nu fått veta hette Zvoni. När han stängde grönsaksståndet klockan 19:30 tog han med oss och en holländare på en specialtur. 
Klosterträdgården ligger vägg i vägg med campingen, endast en smal gränd skiljer dem åt. 

Sallads- och kålbäddar, fruktträd med körsbär, aprikoser och citroner varvades med vackra rosor. Det var Zvonis uppgift att hålla igång trädgården. Han var anställd på klostret sommartid, hans föräldrar hade jobbat för klostret i många år. 

På klostret fanns 3 aktiva franzikaner munkar, av dessa såg vi inte skymten. 

Vi fortsatte in i klostret och kom till museet. Eftersom Zvonis tidigare uppgift hade varit att vara guide på museet berättade han kunnigt om alla målningar, smycken, kläder och antika föremål som fanns där. 

På väggen satt en kanonkula, ett minne från när ryssarna invaderade klostret 1806. 

Den mest spännande målningen förställde sista måltiden. Tolkningen här innehåll förutom de traditionella deltagarna en dalmatiner hund och en svart katt. 

Vi passerade också det ursprungliga klosterköket med ett stort 

stenkar som rymde 3000 liter olivolja. 

Inne på klostret fanns en vacker innergård. Mycket grönska kring en vacker brunn och fler citronträd. Det är av dessa vår limoncello görs. 

Vi fortsatte sedan in i kyrkan, svalt och tyst och otroligt vackert. 

Vi tittade sedan runt en lång stund och bara njöt. 

Hittills hade vi bara besökt de traditionella delarna som alla turister kunde se. 
Sedan gick Zvoni in i köket och hämtade nycklar. Via en trappa tydligt uppmärkt privat tog han oss upp till andra våningen. Vi fick tydliga direktiv att inget röra och sedan låste han upp dörren till biblioteket. 
Jag hade läst att klostret hade varit ett centrum för kunskap och att 20 000 böcker skulle finnas där. 
Men jag hade aldrig kunnat förställa mig det jag fick se när dörren öppnades. Det var som att kliva in i en beskrivning ur Dan Browns Da Vinci-koden. 
Ett vackert klinkergolv och sedan ett rum i 2 våningar med bokhyllor överallt. En smal trappa ledde ner till våningen under. Vackra pärmryggar i prydliga rader, uppslagna psalmböcker och gamla pärmryggar som knappt höll ihop. 
Jag har aldrig sett något liknade i hela mitt liv. Vi var helt mållösa och vandrade med stor försiktighet runt i biblioteket. Så tacksamma för den här specialguidningen och för att vi fått se denna plats. Det här var något helt utöver det vanliga. 

Innan vi lämnade klostret fick vi med oss mer limoncello, valnötslikör och vin vi beställt. Nu hade vi köpt av alla sorter klostret gjorde. Vi gjorde även en beställning av olivolja i enliters flaska. Hade bara köpt små flaskor innan. 

Hjärnan hade svårt att hänga med då vi klev ut i gränden och 20 sekunder senare befann oss mitt på turistgatan. Tala om skilda världar!
Många intryck som surrade i huvudet då vi la oss för kvällen. Vilken minnesvärd upplevelse. 
Tyvärr blev det inte så mycket sömn. Vi känner också av värmeböljan som dragit in över västra Europa, även om den inte är lika kraftig här. Dessutom blåste det periodvis i byar och det susade i träden och tallen kastade kottar på vårt tak. 

På onsdagen hade vi planerat för en stranddag och snorkling på eftermiddagen. När vi är hemma för lunch och lite siesta och i godan ro sitter och tar en kaffe utanför husbilen, så hör vi ett konstigt ljud inifrån husbilen. Det lät som om en isbit sprack eller föll från och landade med ett klirrande ljud. 

Stefan var först in i husbilen och jag tätt efter. Sedan hörs en nej och en harang av svordomar. På bordet stod vår enliters flaska olivolja. Den saknade nu både topp och botten, olivolja flöt överallt. Den hade helt enkelt exploderat i värmen. 
En febril aktivitet startade nu då Stefan började ropa efter saker att torka med. Stillestånd i hjärnan innan jag slänger mig ner på golvet och öppnar skåpet under sängen och sliter fram tvättkorgen. Får fram använda handdukar och vi började hindra vidare spridning. 
Ur torkyrullen dras otaliga meter papper ut. Bordet, golvet, soffan allt är täckt. Oljan rinner ner i gallerna för elementen och in under sätena. 
Värsta inringningen nu gjord, Stefan slet ut dynan och jag tog med den ner till servicebyggnaden. Kroppen blev alldeles hal av att böra ner den och jag och försökte skölja och tvätta så gott det gick. 

Det fasta bordet monterades ut, liksom hyllor och galler. Vi torkade och skurade. Med papper och flugsmäll och mina små händer kom vi åt att torka upp det mesta ur skrymslen och vrår. Golvet skurades sedan med vatten och diskmedel. 
Vilken pärs! Att under värsta hettan ligga inne i husbilen och skura olja. 
Nu vet vi både hur det låter och vad effekten blir då en liter olivolja exploderar. 
Man kan nog även säga att detta också blev en upplevelse utöver det vanliga, även om jag föredrar klosterbesöket. 
Det var ingen rolig stund, även om man nog kan säga att det var glatt. 

Nöjda med saneringen cyklade vi sedan väl inoljade iväg för att snorkla lite. Tyvärr så var sikten lite dålig då blåsten grumlat upp lite. Så det kanske inte gjorde något att vi lagt 2 timmar på städning. 

Sista kvällen blev det ännu ett besök på Bracera. 
Vi sa hejdå till Maja på restaurangen, vandrade hemåt lite vemodiga för att lämna denna underbara plats. 

Vinkade till Zvoni som tog en öl på pizzerian. Stannade till några minuter vid uggleträdet och strax därpå kom en förälder flygandes över våra huvuden och gled in i boet för matning. 

Idag har vi flyttat oss 12 mil norr ut till den lilla UNESCO-byn Trogir, ännu en av våra favoriter här i Kroatien. 
Här blir vi kvar ett tag och njuter och skall möta upp lite släkt och vänner i Split. 

Önskar er alla en skön sommarkväll!
/Staafs

I olivträdens skugga

Vår tid på camping Viter i Zaostrog blev lugn men ändå händelserik. Vi mindes ganska snart varför vi gillat den här platsen så mycket. Här var det verkligen semester. 

Vi bad om en plats med skugga och fick ett lugnt hörn längst upp på campingen. Ett av de många olivträden på campingen gav oss skugga, liksom ett pinjeträd som Stefan svor en del över. Mycket skräp lossnade hela tiden och han insåg att vi skulle få mycket skräp på taket. Kottar lossnade också med jämna mellanrum och skrämde slag på oss då det small till i taket. 
I övrigt var platsen fantastiskt. Lugn och tyst, mycket skugga, 50 m till toaletten och 150 m till havet. 
Det fanns strandnära platser att välja på, men då dessa låg i sol föredrog vi vårt lugna och skuggiga hörn. Trots skräpet på taket. 

Vi installerade oss på vår plats och tog ett svalkande dopp. Det mullrade på avstånd och mörka moln tonade upp sig bakom bergen. Oväderna stannar kvar där sa de i receptionen. Det är sällan de orkar över de höga bergen i Zaostrogs bakre del. 
Och hon hade rätt, blixtarna stannade på andra sidan berget. De omgivande bergen om är så dramatiska och vackra. Först med gröna branta sluttningar och sedan de karga topparna. 

Redan första kvällen bestämde vi oss för att laga mat vid husbilen. Vi gillar bägge känslan att med enkla medel stå och laga till något vid vårt utekök. Vi tänkte oss en enkel pastarätt. Stekt lök och vitlök och sedan i med hackade kroatiska tomater. Basilika och massa parmesan och sedan bara att röra ihop med spagetti. 
Vi saknade dock tomater och jag mindes från incheckningen ett litet frukt- och grönsaksstånd precis vid campingens entré. 
Så jag gick ner och handlade en massa tomater för inga pengar alls. 
Det fanns mängder av saker att handla och allt såg så fint ut. Jag reflekterade dock över olikheten i storlek och form. Dessa kunde inte komma från en storproduent. 

Vi njöt av en god måltid i skuggan av vårt olivträd och solen sänkte sig sakta ner bakom kyrktornet i det intilliggande klostret. 
Vi satt kvar och njöt efter maten då killen från grönsaksståndet kom gåendes med en korg. Han frågade om tomaterna smakat bra och om han fick sitta ner och bjuda oss på några drycker. Han berättade att grönsakerna och frukterna de säljer i ståndet kommer från klosterträdgården. Marken som campingen ligger på tillhör också klostret så allt görs i samförstånd med dem. 
I sin korg hade han lite olika drycker. Limoncello tillverkad från citroner som växt vid klostret. Så god!
Vi fick även smaka valnötslikör och ett vin som klostret tillverkade. Han tog upp beställningar som skulle levereras till oss dagen därpå. 

Mycket mer närodlat än så här kan det knappast inte bli.  
Vetskapen om det och om närheten till grönsaksståndet gör ju att vi kommer köpa allt vårt frukt och grönt därifrån. 

Senare på kvällen fick vi ännu ett besök. På campingen i Makarska hade Stefan pratat med ett svenskt par som bott lite högre upp på campingen. De flyttade till camping Viter samma dag som oss. Så vi hade bjudit upp dem till vårt lilla hörn under olivträden. Alltid trevligt att lära känna nya människor och få höra tips och idéer. 

Den lilla byn Zaostrog ligger längs med en 2 kilometer lång vik med kristallklart vatten och en strand bestående av pebbles (småsten). 

Här känner man verkligen att man har semester då det vilar ett lugn över hela byn. 8 restauranger ligger längs med viken, vilket är fullt tillräckligt. Något café, ett bageri, en liten Konsum och någon enstaka butik som säljer strandsaker finns också i byn. 
Längs med strandpromenaden, som även är huvudvägen, växer fikonträd, palmer, meterhöga agaveväxter, kaktusar och blommande buskar i vackra färger. 

Vår andra kväll gick till vikens norra del för att äta på restaurang Bracera.

 Vi hade där ätit en god köttallrik för 2 år sedan och valde nu detsamma. 

Vi fick ett bord nära vattnet och kunde höra vågorna slå mot stranden under oss 

och sorlet som blir då vattnet rinner tillbaka ut mellan stenarna. 

Till maten beställde vi en karaff av husets röda, ett gott lokalproducerat vin. 
Då vi ätit upp och vinet var slut så kom vår servitris och frågade oss om vi önskade mer vin. 
Vi tackade nej, men 2 min senare var hon tillbaka med en ny karaff. 
- On the house. 

Här behövde tydligen inte Stefan rycka in och hjälpa personalen för att vi skulle få saker gratis.    
Men hur skulle vi få i oss en hel karaff till. Det går ju bara inte. 
- Då får du ta ett glas och komma och sätta dig här hos oss, sa Stefan till servitrisen. 
- Nej, det går inte, jag jobbar. 

Antalet gäster tunnades ut och knappa 10 minuter senare var hon tillbaka med ett glas i handen. 
- Ägaren gav mig några minuter fritt, sa hon och log. 

Tillsammans fick vi en trevlig och lärorik stund. Vi fick veta att hon hette Maja och hon berättade för oss om den familjeägda restaurangen som funnits här i över 35 år. Den var öppen året om och vintertid träffades lokalbefolkningen här och åt och spelade spel. Brodern till ägaren var fiskare och försåg restaurangen med fisk. Sonen stod vid grillen. 
Själv bodde och pluggade hon 30 min bort i Bosnien, men gjorde sin 3:e säsong här. Hon skulle snart fylla 18 och både Stefan och jag var så imponerande av hennes mognad och hennes otroliga känsla för service och att ta olika människor. 
Vi fick lära oss både nya ord och mer om kulturen här. Intressant att höra en ung persons syn på saken, född efter kriget och aldrig upplevt något annat än det som är nu. 
En trevlig och lite annorlunda kväll. 

Semesterkänslan har här slagit till på allvar och min annars så morgonpigga man sover som en stock på morgonen. Olivträden ger husbilen skön skugga så värmen är inte ett problem. 
Vi försöker hålla i med löpningen varannan dag och det är med nöd och näppe vi tar oss ur sängen när klockan ringer. Mycket snoozande och gärna 2 koppar kaffe innan kroppen börja bli redo för löpning. Vid det laget så har morgonsolen redan klättrat över bergskammen och det blir en varm löptur längs havet. Med lite tur kan man hitta lite skugga om man håller sig tätt intill växtlighet och klippväggar. 

Om det inte är löpning så ställs inga klockor. Vi vaknar då av klostrets första morgonringning 07:45.  
En lång ringning som väcker oss till liv. Somnar man om då kommer en ny ringning klockan 8 och vi släpar oss ut för det ljuvliga morgonkaffet. Dagens bästa stund. 

Midsommaraftons förmiddag tillbringade vi på stranden innan det var dags att fixa midsommarlunchen. Traditionsenlig svensk midsommarlunch med sill, gräslök från vår odling hemma, ägghalvor från svärmors hönor. Någon färskpotatis hade vi inte, så det fick duga med kroatisk potatis. Gräddfil har vi lärt oss vad det heter på kroatiska, så den hittar vi lätt i affärerna. 
Jordgubbarna hade vi handlat från klostrets stånd redan på morgon. Vi hade sett flera svensk ekipage på campingen, så vi ville inte riskera att bli utan. När det var dags för efterrätt tog Stefan en bunke och cyklade ner till glasståndet på gatan och bad om några skopor vaniljglass. Gudomligt gott blev det. Riktigt äkta vaniljglass med massa vaniljstång. 

Någon dans kring stången blev det inte. Inga små grodor heller. Endast surrande gröna skalbaggar och ännu en tur till stranden. 
På kvällen njöt vi av god vedugnsbakad pizza. Killen från grönsaksståndet var där och tog en öl. Han berättade att klostret även förser pizzerian med de råvaror de kan. Så häftigt att den här lilla byn har så mycket samarbete och är nästintill självförsörjande på så mycket. 

Som de flesta av er vet så har jag ju lite annorlunda fobier. Ugglor och rävar. 
Ugglorna vi hört och sett här nere har ju fascinerat mig. Lite skräckblandad förtjusning kan man nog säga. Och då jag för första gången fick se en scoops owl, dvärgberguv, så förvånades jag av hur små de var. 
Vid campingens reception finns en av flera stora gamla ekar. Den äldsta över 450 år gammal och Stefan sa direkt att det är ett riktigt uggelträd. 

Redan första kvällen hörde vi ugglorna på håll och sedan dess har vi spanat. Det dröjde inte länge förrän vi såg den första komma flygande. Kvällen därpå kom de, hona och hane, flygandes direkt efter varandra. Sedan dess har vi spanat och letat efter boet. Med stela nackar har vi stirrat upp i skyn kväll efter kväll runt om på campingen bland de gamla ekarna. Folk undrar säker vad vi hållit på med.  
På midsommaraftons kväll fann vi boet. Och det var i den gamla eken vid campingens entré, precis som Stefan trodde. 
Jag såg ugglan komma flygandes, Stefan såg den sedan droppa från toppen av eken ner till ett hålrum med en kvist utanför. Där satt den någon sekund innan den försvann in i hålet. 
Lyckan var total. Vi hade hittat ännu ett uggelbo. Och på exakt samma höjd som boet i Baska norr över i Kroatien. Och precis som där mitt där allt folk passerar. 
Dock verkar ugglorna här något skyggare än de i Baska. Och lite mer oberäkneliga, så jag har ännu inte lyckats fånga dem på bild. 

Vi har funderat mycket på vart vi ska ta vägen efter vårt stopp här. Vi hade nog trott vi skulle fortsätta söderut till Peljesac-halvön. En favorit vi hittade förra året. 
Men det är ju så bra här, så eftersom vi inte kan bestämma oss så blir vi kvar här och njuter ett tag till. 


Kram till er alla!
/Staafs

Ett stopp på vägen

Efter ett husbilsråd kom vi fram till att vårt nästa stopp skulle bli Camp Viter i Dalmatien i södra Kroatien. En pärla vi hittade för 2 år sedan. Campingen ligger i den lugna byn Zaostrog med en fantastiskt strand och kristallklart vatten. En lugn by med få turister och ett fåtal restauranger. Vill man ha lite mer liv och rörelse och utbud så får man cykla till grannbyn Drvenik 4 km bort. 

Så med Viter som mål lämnade vi Plitvice och kom ner på de vackra vidsträckta slätterna med betande djur. Tankarna gick direkt till Tanzania och savannerna. Vi lämnade den mindre vägen och kom ut på motorvägen. Vindstrutarna längs vägkanten hängde rakt ner, något jag var väldigt tacksam för. Vi närmade oss nu tunneln som skulle ta oss genom berget och ut på höga broar mot havet. För två år sedan fick vi böter på den här sträcken. Då var det hård vind och hela husbilen krängde och vi förstod inte budskapet att vindkänsliga fordon skulle svänga. 

Nu löpte det på lugnt och stillsamt framåt och jag var väldigt glad för detta. 

På något konstigt sätt kändes det som om avstånden krympt i år och vi började nu närma oss Makarska rivieran. Ännu ett berg med tunnel innan vi kom ut nära havet vid staden Baska Voda och möttes av storslagna vyer med ett spegelblank hav. 

Nu var det inte många mil kvar, vi skulle bara ta oss förbi turistorten Makarska. Tankarna flög iväg till förra årets stopp där och jag delgav Stefan vad jag tänkte. 

Makarska var en riktig turistort och det hade varit helt galet med folk där. Det gick knappt att ta sig ner på stranden. Vår primära anledning till att stanna där hade varit för att ta hyrbil till Bosnien och besöka Mostar för en dag. Vi hade dessutom haft otur med vädret då eftermiddagskurar drog in, och en förmiddag hade Stefan fått jobba på distans. I övrigt hade vi ätit fantastisk mat och haft trevliga möten med kroater och tillsammans sett fotbolls-VM Kroatien  - Danmark. 

Kanske är det bättre där tidigt på säsongen när det inte är så mycket folk?
- Vill du vi skall stanna, sa Stefan?
- Jo, men kanske, men då måste vi bestämma oss nu. 

Med 200 m kvar tills man svänger av till campingen bestämde vi oss. Vi ger Makarska en chans till. Det borde vara betydligt mindre med folk nu. Och var det illa så får vi väl åka vidare. Campingen låg 100 m in från vägen vi körde på. Så mycket smidigare kan det bli. 

Så vi checkade in på Camp Makarska Riviera. Vi fick välja plats precis hur vi ville. Så vi körde ner och redan på campingen märktes skillnad. Massa lediga platser och många med skugga från alla tallar på campingen. Men tallarna ställer också till en hel del problem. Snedvridna mot havet och det gäller att hitta en plats som rymmer både husbil och markis. De släpper också en hel del kåda. Det fanns flera minnen på både tak och markis av detta sedan i fjol. 

Ekorrar for fram och tillbaka över campingen och försvårade det hela, men tillslut var vi parkerade. 

Campingen ligger precis vid stranden så det tog bara någon minut att ta oss ner till havet för ett svalkande dopp. Perfekt temperatur och precis som vi önskat, betydligt färre turister på stranden. 

På vägen upp stannade vi till och pratade med 4 nyblivna svenska pensionärer vid en husbil. De var nöjda med livet och sa att än så länge var det lugnt med turister, men det började fylla på. 

På kvällen gick vi strandpromenaden in mot centrum, även här märktes det att högsäsongen ännu inte kommit igång. Vi passerade ett parti med restauranger där det såg ut som om de tävlade om mest blomsterprakt. Det doftade ljuvligt och var så vackert. Doften förde tankarna till en blomsteraffär. 

Jag som är svag för hortensia gillade speciellt den restaurangen med 

hortensior i alla dess färger. 

Maten åt vi dock lite längre bort på gatan på en mysig restaurang nära vattnet. 

När vi vandrade hemåt igen var vi båda glada över att vi stannat. Det var redan så mycket bättre här än i fjol. Och det var ju verkligen längs vår resväg. Mycket närmre kan det inte bli. 

Stefan tyckte också att det var lite nyttigt för mig som är en väldigt planerande person att göra lite tvära kast i planeringen och vara lite spontan. 

På väg upp genom campingen stannade vi till hos svenskarna. De frågade om vi ville ha lite vin och tog fram stolar. Jag förstod genast att morgondagens planerade löpning låg i farozonen. 

Det blev en trevlig kväll med glatt sällskap och vi somnade gott några timmar senare än planerat. 

Söndagen tillbringades på stranden. Så skönt med en sol- och baddag. 

Dagens stora underhållning stod 6 ungdomar för. De hyrde 2 trampbåtar och trampade iväg. För båt nr 1 gick det bra, men kolla sjögången på 2:an säger Stefan. 

Båten gick tungt i vattnet och fören gick djupare och djupare ner ju mer de trampade. Bak i båten satt en ung tjej och i taket hängde allas väskor och handdukar. 

Båten tog in mer och mer vatten ju mer de trampade. Och snart låg hela fören under vatten och båten fick kraftig slagsida. 

Flera på stranden studerade nu spektaklet och då fören nu började sjunka klättrade tjejen där bak likt Stig-Helmer i SOS sällskapsresan upp i hörnet längst bak i båten. Båt 1 kom nu till undsättning och alla värdesaker flyttades över. Deltagarna ombord hoppade i vattnet och båten fick bogseras in till land. Vi skrattade gott. 

Det var ju på relativt grunt vatten, så någon fara för deras liv var det inte. 

På kvällen tog vi cyklarna in till Makarskas gamla delar för att besöka restaurangen Stari Mlin där vi var förra året. 

Ägarinnan kände igen oss direkt och skrattade högt. - Det är ju ni som fick en massa sprit gratis. 

Tillsammans hade vi förra året följt den spännande matchen mellan Kroatien och Danmark och när Kroatien äntligen vann hade drinkarna flödat fritt. 

Nu satte vi oss vid ett bord på det lilla torget och åt en god tapasbricka. 

Svalorna jagade mellan de trånga gränderna och vi njöt av allt det 

vackra på detta lilla pittoreska torg. 

Kokerskan var ute och tittade några gånger och för varje gång hon såg oss skrattade hon mer och mer. När jag visade en bild från förra året mindes hon och drog en lång harang på kroatiska som jag inte begrep något av. Men av hennes kroppsspråk att döma så var hon glad att se oss. 

Ägarinnan haltade runt med ett dåligt knä och berättade att de var kort om personal. De senaste två servitriserna hon försökt anställa hade hon sprakat illa kvickt. 
- Complete disaster, sa hon. 

Så nu sprang hon runt så mycket hon kunde och hennes syskonbarn hjälpte till. Därför var även kokerskan ute och serverade med jämna mellanrum. Min kära man som jobbat med service i alla år hade lite svårt att sitta still. Han bar ut disk, delade ut menyer och fixade bord och stolar till nya gäster.  

Efter en trevlig middag cyklade hemåt i fullmånens sken. En sån ljuvlig kväll. 

På campingen sken månen vackert mellan tallarna och på håll hörde vi en scoops owl hoa. Denna lilla dvärgberguv som vi hört här så många år och fick se live för första gången för 2 år sedan. 

På måndagsmorgonen tog vi oss äntligen ut på vår första löprunda. Stefan tipsade mig att springa norrut, det hade han gjort förra året. 

Några tider att skryta med blev det inte i värmen, men jag kände mig ändå nöjd med 6,5 km i kuperad terräng. Stefan orkade med imponerande 10 km. 

Vi sprang längs kusten på vandringsstigar och det gällde att se upp vart man satte fötterna. De vackra vyerna var värt mödan. Så många fina små stränder och badvikar. 

Måndagen tillbringades sedan på en av stränderna vi passerat. Stranden låg någon kilometer bort på en lugn udde med få turister och 2 caféer. Vi tog cyklarna dit och njöt av en härlig dag. 

Tillbaks på campingen var det dags för kvällens dusch. Jag hade vid flera tillfällen sett ett äldre par i en slovensk husbil där kvinnan hade en bikini i samma mönster som en av mina. Ljusblå bakgrund med gröna blad och rosa och orange blommor. Min var inköpt på Lindex för några år sedan och jag förvånades över att samma tyg fanns i Slovenien. 

Så när jag nu kliver ut ur duschen insvept i min handduk och med bikinin i handen så går jag fram till slovenerna och säger hej och håller upp min bikini. 

Reaktionen blir inte vad jag förväntat mig. Kvinnan ser helt förskräckt ut och slår armarna kring sin kropp. Efter en stund inser jag att hon trott att jag hittat hennes bikini och att hon nu undrar om hon är helt naken på campingen. 

Det hela blir ännu mer förvirrat då hennes man börjar tala svenska med henne och jag dessutom svarar på svenska. 

Vi skrattar alla gott då hon inser att hon inte är naken utan har sin på sig. Och att det existerar 2 likadana bikinis på campingen. Hennes man var från Slovenien och hon från Polen, men de bor bägge i Sverige sedan många år tillbaka. Husbilen har de dock kvar i Slovenien. 

På kvällen blev det ännu ett besök på Stari Mlin. Den här gången åt vi kött, jag en Surf & Turf, så sagolikt god. 

Eftersom Stefan bar in disk och jagade fler gäster och berättade om kvällens specialiteter och olika menyalternativ så fick vi idag en ljuvligt god gratis cheesecake till efterrätt. 

Så efter ännu en trevlig kväll sa vi hejdå till alla på restaurangen och trampade hemåt. 

Tisdag morgon var det dags för avresa och vi vaknade tidigt av ett stilla regn. Vi njöt av en lång kaffestund utanför husbilen. Det luktade skog och varm men blöt tall. 

Solen kom fram och allt torkade upp. Vi packade ihop och fortsatte 3 mil söderut och kom tidig förmiddag fram till camping Viter. Här har vi nu bytt tallar mot olivträd och ekorrar mot stora gröna skalbaggar som far runt med ett dovt surrande. 

Även om stoppet i Makarska blev väldigt positivt så är lugnet här något helt annat. 

Här blir vi kvar ett tag. 

Jag vill också passa på att tacka för alla uppmuntrande kommentarer. Jag skall göra mitt bästa att upprätthålla mina rapporter. Men jag är inför årets semester lite begränsad i skrivhanden. 

Jag har ju lite svårt att göra något halvhjärtat, så när vi i början av maj startade igång vårt nya trädgårdsprojekt överansträngde jag min överrörliga handled. Så strax innan avresa fick jag veta att jag hade en inflammation i senfacket vid tummen. Så med oss på resan är den denna oönskade passagerare. 

Ett otros, dvs. ett handledskydd, som jag skall ha dygnet runt i 4 veckor. Tanken är att den skall ge min tumme och handled vila att läka ut. 

Så med lite begränsningar i skrivande och lite längre tidsåtgång lovar jag göra mitt bästa. För skriva måste jag, det är lite som en drog för mig. 

Kram från Staafs!

Vatten och vatten och ännu mera vatten

Inför årets semester hade vi för ovanlighetens skull inga riktigt tydliga planer. Kroatien och husbil var väl det ända som var bestämt. 
Stefan önskade återvända till Nationalparken Plitvice Jerzera där vi var 2014.
Parken består av oändligt många sjöar och vattenfall och du är där omgiven av kristallklart turkost vatten. Eftersom det är den vackraste plats jag någonsin varit på så var jag inte sen att haka på. Detta fick bli vårt första mål. 

Vatten blev en gemensam närmare för vår resa ner. Vi packade det sista på tisdagseftermiddagen medan regnet öste ner. Vädret klarnade upp ner mot Skåne och vi fick en vacker resa över sundet på väg till Danmark. Solens strålar blänkte i vattnet kring bron. 

Första natten sov vi på en quickstopp på en camping i Marielyst norr om Gedser. Många timmars sömn blev det då inte då 2 rejäla åskoväder passerade över oss. Jag vet inte vilket som värst, regnets smatter mot taket, mullrandet som fick hela backen att skaka eller det konstanta blixtrandet. 

Stora sjöar hade bildats omkring oss när vi tidig onsdagsmorgonen rullade ner mot färjeläget. Under överfarten mellan Gedser och Rostock njöt vi av en god frukostbuffé och strax innan nio på morgonen började vår resa ner genom Tyskland. Många dryga mil kan tyckas, men vi njuter av resan och det varierande landskapet. Och för mig blir det ingen riktig semester förrän jag får lite autobahn under däcken. 

Vi passerade många och stora floder, bl.a Elbe. Men floderna behövde tydligen påfyllnad och vi körde under eftermiddagen in i nästa åskoväder. Vi stannade på en parkering och såg ovädret närma sig. Satt ute och drack en kaffe och såg blixtarna på håll. De omgivande solcellsparkerna gav nog inte mycket energi nu. Himmeln var becksvart. 

Sedan kom regnet. Efter en stund vågade vi oss ut autobahn igen. Regnet lättade och himmeln sprack upp. Solcellsparkerna avlöste varandra. De satsar verkligen stort på solenergi tyskarna. 

Vi stannade för natten vid floden Naab, som är en biflod till Donau. En vacker kväll intill floden innan vi på torsdagsmorgonen rullade vidare. 

Vi korsade mäktiga Donau ett antal gånger och följde dess väg ner mot Österrike. 

Vackra gröna dalgångar och en del snö på topparna. 

Några få mil i Slovenien innan vi kom fram till Kroatiska gränsen. Sedan var det inte långt kvar till vår nationalpark i norra Kroatien. 
Vi förvånades över hur smidigt resan ner gått. Ovanligt många vägarbeten men ovanligt lite köer. 
Vi checkade in på Camping Korana, en lite ovanlig camping mitt i skogen som saknar plana ytor och organiserade platser. Här parkerar du vart du vill bland skog och kullar. 
Vi hittade en hyfsat plan plätt med en grönskande vacker utsikt och där vi kunde palla upp husbilen i nivå. 

På fredagsmorgonen bestämde vi oss för att inte stressa för att hinna med campingens gratisbuss till parken klockan 9. Vi njöt istället av en skön morgon med kaffe utanför husbilen. 
Men allt har sitt pris, vi fick nu ta cyklarna till parken. 7,5 km brant uppför var ingen lek och jag hann fundera ett antal gånger under färden om den lugna sköna morgonen varit värt det. 
På håll kunde vi nu skymta några av fallen. De dök upp mitt ibland all grönska. Det gav oss energi att fortsätta uppåt. 

Väl framme vid ingång 1 visade det sig att de inte hade några biljetter förrän klockan 14. Detta med biljetter per timma var nytt för i år och UNESCO:s krav för att begränsa mängden turister. 
Vi fick tips om att cykla till entré 2, de hade biljetter för tidigare inträde. Så vi fick snällt trampa vidare ytterligare dryga 3 km uppför.  

Klockan hann bli närmare tolv innan vi kom in i parken. Vi insåg väldigt snart att mängden besökare här ökat otroligt i antal sedan 2014. Vad kom alla människor ifrån?!? Och vi är ju inte ens framme vid högsäsong. Alla människor tog lite udden av allt det vackra, men vi njöt ändå av en fin dag. Vi började med att ta båten över en av de stora sjöarna, det fläktade skönt i värmen. 

Vi åt en enkel men god lunch innan vi fortsatte till fots. Ljudet från fallen blev tydligare och tydligare och snart var vi omgivna av vatten. Stora fall, små fall, lugna fall, fall genom grönska, åar med fiskar, nya små sjöar. Inga bilder i världen kan göra denna plats rättvisa. Känslan att vandra genom detta vattenlandskap är obeskrivlig. 

Tusentals fiskar lekte i strömmen. Fjärilar, trollsländor och grodor trivdes också i området. Man fick dock passa sig när man stannade och fotograferade. Risken att bli knuffad över kanten på spången är stor när många skall passera. 

Vi såg en dam i flipflops som fallit ner i ett de mindre fallen. Hur det gick till såg vi aldrig, bara hur hon blev hjälpt upp på spången igen med stukad fot och försvunna skor som resultat. Det gäller att se upp var du sätter fötterna och vara beredd på att det är trångt. En bra stabil sko är nog att föredra. 

Vi kom slutligen fram till det högsta fallet. Svalkande små vattendroppar yrde runt i luften. Behövligt en varm dag som denna. 

Många trappsteg upp till utsiktspunkten vid entré 1, som gav oss 

vackra vyer över parkens nedre del. 

Ett litet tåg tog oss tillbaka till entré 2 och sedan började en glädjande cykeltur nedför. Nu fick vi äntligen lön för mödan, endast några gå tramptag krävdes på de 10 kilometerna hem. 

Tillbaka på campingen summerade vi dagen. Vi var överens om att det var kul att återvände hit, men det har blivit alldeles för populärt för att kunna vandra här och njuta. Men mycket motion hade det blivit. 2 mil på cykel och en mil till fots. Skönt efter några lata dagar i bilen. 
Middagen åt vi på campingens restaurang och när mörkret lagt sig i över campingen gav vi oss ut på jakt efter eldflugor. När vi var här sist hade dessa märkliga insekter gjort oss rejält fundersamma då vi först inte förstått vad de små blinkade ljusen i buskar och i luften var för något. 
Vi behövde inte gå särskilt långt förrän vi möttes av ett flygande blinkade sken. De var inte lika många som sist, men ändå så häftiga. Vissa satt på backen eller i buskar och lös hela tiden, en del flög mitt ibland oss och blinkade. Hur bär de sig åt för att skapa detta sken?

Nöjda med dagen men trötta somnade vi gott. 
Idag rullar vi vidare, det har blivit dags att  byta sötvatten mot saltvatten. Medelhavet here we come. 

Kram från Staafs!