Tålamod

Dags för semester och nya inlägg här i bloggen. Som vanligt hade vi planerat för att ha tidig semester och med Medelhavet som slutmål. Vi gillar ju att tjuvstarta semestern mitt i veckan men i mars fick vi en fråga från några vänner, Marie och Björn. Ville vi följa med dem på Metallicakonsert på Ullevi fredagen 16 juni. Volbeat som vi gillar så mycket skulle vara förband. Det var ett erbjudandet som var lite svårt att tacka nej till. Så istället för att smita iväg mitt i veckan så blev det nu att jobba veckan ut. 

Det var verkligen inte lätt att få arbetsro och slutföra sista jobbet på fredagen med ED:s studenter tutandes på gatan nedanför. Men strax innan 14 lämnade jag jobbet och mötte upp våra vänner på Asecs. 

Även Stefan lyckades komma loss trots flera sjuka i veckan. 

Med välfyllda kylväskor bar det av mot Göteborg. Stackars Björn fick köra och vi andra skålade in vår semestern med öl. 

I höjd med Borås dök en kö upp. Nu börjar redan semesterköandet tänkte jag. Ordet stau är nog semesterns mest fruktade ord. Ölen hade precis börjat rinna igenom vilket rimmar dåligt med att sitta i kö. En Biltema dök så lägligt upp och vi vek av. Under vårt stopp hittade Björn en alternativ väg, den skulle ta oss ut längre fram. Trodde han, Marie var tveksam. Vi körde och upptäckte snart att asfalten blev till grus. Hmmm. 

Var detta verkligen ett bra val? Men fler bilar dök upp och allt rullade ju på. 

En varubil som försökt vända och sedan blivit hängandes tvärs över den bankade vägen fick oss återigen att tveka på vårt val. Jag var glad att vi inte hade husbilen. 

Men vackra vyer omgav oss och vi passerade fina sjöar och höga höjder. 

Kom slutligen ut på 40:an igen om än lite dammiga, men före hela kön. 

Nöjda och laddade för konsert kom vi fram till Göteborg. Hittade ett bra parkeringshus nära både E6:an så det skulle vara smidigt hem och nära Ullevi. 

Köade för toa och sedan för att ta oss in. Tålamod Marit.  

18:55 klev Volbeat upp på scenen och vi satt nöjda på sittplats VIP ca 40 m från scenen som var en center stage så vi fick bra vy av alla i bandet. 

Fantastisk konsert, bland de bästa av de vi sett med dem. Bra drag på Ullevi som nu började fyllas upp rejält. 

När det strax innan 21 var dags för Metallica hade nästa 60 000 personer kommit in på arenan. För mig som aldrig varit där innan var detta i sig en mäktigt upplevelse. 

Bild lånad från Live Nation. 

Lagom till Metallica klev upp på scenen kom regnet. Som jag längtat efter regn men inte nu. På storbildsskärmen med närbilder kunde vi se hur vattnet stänkte när Lars-Ulrich trummade på. Som tur var blev regnet inte särskilt långvarigt och scenen torkade upp i värmen. 

Även om jag inte är det största Metallica fanet så var det ändå en mäktig konsert. 

Grym känsla att se alla händer sträckas uppåt i takt till musiken. 

Senast jag såg dem var på Roskilde festivalen 1 juli 1999 vilket gjorde mig lite vemodig. Vad jag inte visste då var att mitt barndomshem brunnit dagen innan efter ett åsknedslag. Det var före alla hade mobiltelefoner så detta fick jag på gott och ont veta först när jag kom tillbaka till Sverige. 

Men det är många år sedan nu och många vindar har hunnit blåsa sedan dess. Men Metallicas sound var detsamma och jag var 

imponerad av att de orkade köra på konsert med fullt drag i två timmar. De är ju inte purunga längre direkt. Sångaren James Hetfield fyller 60 år i sommar.  

Vid 23-tiden var konserten slut och vi kunde summera en magisk kväll på Ullevi. 

Sedan var det slut på det magiska. 

Köer överallt och vi lyckades backa ut 40 cm från vår parkeringsplats. Sedan tog det stopp. Vi såg E6:an på håll där trafiken rullade på så fint. Tiden gick, ingen rörelse i garaget. Vi väntade och väntade. Tålamod. 

Vi ville ju bara hem och sova och göra oss klara för avresa imorgon. Tankar som ”Kommer vi någonsin komma hem” började komma. 

Efter 1 h och 20 min kunde vi rulla ut från vår parkeringsplats. Då hade vi både hunnit bli hungriga och kissnödiga. 

Så redan vid Landvetter fick vi stanna på Mc Donalds. Och det var vi inte ensamma om. Ny väntan på maten där nog mer än häften av besökarna var iklädda nyinköpta Metallica-tröjor. Marie och jag supportade Volbeat kvällen igenom. 

Återigen kom känslan av att jag kommer nog aldrig komma hem den här natten. 

Vid halv två kunde vi äntligen rulla mot Habo. Medan Marie och Stefan sov i baksätet höll jag Björn sällskap där fram. Vi mötte gryning hemåt och efter Bankeryd dök ett pärlband av röda lampor upp på cykelvägen intill vägen. Det var de tappra cyklisterna som kämpade Vättern runt. 

Vid 3:30 låg vi i sängen och mindre än 12 h senare hade vi packat det sista och lämnat Habo. 

Det kändes nästan konstigt. Det har varit så mycket fram till semestern så jag förstod knappt vad som hände. Men nu var vi tydligen på väg mot Medelhavet. 

Vi sov en god natts sömn på en camping utanför Gedser i Danmark och vid sju på söndag morgonen tog vi båten över till Rostock i Tyskland. 

Tvära kast från jobb, Ullevi och nu tysk Autobahn. 

Vi hann inte mer än till Berlin förrän första kön dök upp. Vi chansade och tog en detour ut på landet. Jag hörde Maries ord från i fredags, de lönar sig sällan att avvika från planen. 

Men här flöt det på bra, några vackra tyska byar, fin väg, ut på landet. Våtmarker med varning för grodor och sedan vacker väg mellan två sjöar där hundratals svanar simmade. 

Vilken tur vi svängde av, eller… Den fina vägen bytes snart till någon form av plattor och hela husbilen skakade. Eller betongväg med stora gropar. Stackars husbilen. Väntade tålmodigt på att komma ut på motorvägen igen och var överlyckliga när vi nådde dit. 

Efter lunch satte jag mig bakom ratten, Stefan somnade och skötte inte sina sysslor som ”stau-vakt”. Så jag körde rakt in i nästa kö utan förvarning. Det tog tvärstopp men flera bilar verkade försvinna ut genom en grind och upp på en annan väg. En förbudsskylt satt vid infarten men det hindrade inte dem, och inte heller mig. Stefan vaknade till och vi konstaterade att det här nog var ett klockrent val. En väg köpte längs Autobahn och skulle ta oss ut lite längre fram. 

Så jag hängde på skaran från Autobahn.  Vägen var väl i smalaste laget, hoppas jag inte får möte med något större än en moped, typ. 

Tillslut svängde jag av på en parkeringsficka, nu fick Stefan ta vid. Kom till en by där huvudvägen var avstängd, omledning som ledde till återvändsgränd. Så vi följde strömmen. Ett gäng ungdomar såg våra skräckslagna miner och vinka att vi skulle fortsätta fram. Ännu smalare väg, detta kan inte vara rätt. Alla bilarna vi hade framför oss hade vi tappat bort inne i byn, de måste ha svängt. 

Då fick Stefan den briljanta idén att vända på en åker. Jag hade varubilen som vi såg på väg till Göteborg som fastnat i färskt minne. 

Men vi backade in och mitt i vändningen dök alla våra vänner från Autobahn upp igen. Nu på väg i vår färdriktning. Detta måste ju vara rätt väg. 

Så vi körde ut och fortsatte. 

Vägen smalnade av ännu mer och vi kom in i en skog. Sedan försvann asfalten och det blev grusväg. Vad är detta? Men nu var det inte långt kvar till en större väg. Skulle vi komma ut?

Tro det eller ej, men det gjorde vi och var snart på Autobahn igen. Mina nerver. Men vi insåg att vi tjänat massa tid. 

Sedan flöt det på bra nedåt. Önskemål från Stefan var Österrike några dagar så vi hade siktet inställt på Mittertal See mitt i bergspassen. Att vi inte skulle hinna fram idag förstod vi så jag hade spanat in en trevlig camping nära Autobahn strax norr om Ingolstadt. När vi är 200 m från målet möts vi av skylten Umleitung. Jag tror jag hatar det ordet mer än stau. 

Bron över floden är under renovering och enda vägen över är gamla bron. Maxhöjd 3,1 m och max 3,5 ton. Detta var enda vägen in. 

Snabbt in på transportstyrelsens sida där vi konstaterade att vi var 2,98 m höga, så höjden var lugnt. Att vi vägde betydligt mer än 3,5 ton visste vi med säkerhet då vi vägt oss utanför Helsingborg i lördags. 

Men vi orkade inte köra vidare, så vi tog bron. Det gick jättebra med höjden och kändes väldigt stabilt först. Men sedan byttes betong till träbro där plankorna var lösa. 

Men vi kom över och fick en skön kväll intill floden Altmühl. 

Vi pratade med några andra svenskar i en husbil nära oss. De hade också suttit i kö, och sett vägen ut med förbudsskylten, men inte vågat svänga. Men det gjorde vi. 

De hade åkt från Härnösand i torsdags kväll och jag blev återigen påmind om hur skönt det är att bo så pass långt söderut som vi ändå gör. 

På måndagsmorgonen blev vi väckta av brobyggarna. Men det var ändå dags att rulla vidare. Vi överlevde ännu en tur över träbron, men jag gick över. 

Underbar förmiddag ner mot München och vackra Bayern. 

Det gröna kuperade landskapet med små byar och kyrktorn som sticker upp lite här och där. Ju närmare München vi kom ju mer humle blev det. Enorma fält med plantor som letade sig upp mot skyn längs sina stödlinor. 

Lite köer kring München innan vi fick vår första vy över alpernas toppar. Det är lika magiskt varje gång. 

In i Österrike och efter Salzburg vek vi söderut ner genom bergen. 

Gröna toppar blandades med snöklädda. 

Ganska exakt 2 dygn efter vi låste dörren i Habo kom vi fram till camping Scwimmbad Mössler intill sjön Millstätter See. En ny plats för oss men gudomligt vackert med sjön inklämd mellan bergen. 

Efter att ha installerat oss i 30-gradig värme gick vi för ett dopp i sjön. Vi hann bada lagom innan ett regn och åskoväder drog in. Österrike i ett nötskal. 

Imorgon ska vi utforska området mer. 

Ikväll njuter vi bara av att vara framme någonstans. 

Kram Staafs