En annorlunda jul

Vårt julfirande i år blev minst sagt annorlunda. På julaftons morgon klockan 7 stod vi redo på tennisplan för en match. Jag minns inte alla mina jular, men jag vet iallafall att jag aldrig spelat tennis en julafton innan.
Sedan tyckte vi att vi var förtjänta av en god frukostbuffé och trots att vi var på plats rätt tidigt så hade de flesta turisterna hittat ner till buffén. Rusningen inträffade idag tidigare än vanligt, så många hade väl planer för den här dagen och ville vara uppe tidigt.

När vi passerade hotellområdet på väg ner till stranden såg vi att alla dagens aktivitet höll på att förberedas. Vi fortsatte ner till stranden och där fick vi tomteluvor av chefen på restaurang Sharky. Efter lite foton njöt jag av sol och bad en stund. Stefan passade på att ta en kick-boxning-lektion. Det hör väl inte heller till det traditionella julfirande skulle jag tro.

På eftermiddagen dagen innan julafton hade vi hyrt moppe och besökt marknaden. Vi hade både behövt nya flip-flop och funnit det där.
Moppen hyrs 24 timmar, så vid lunch tog vi en tur till White Sand Beach. Det var nog det närmsta vit jul vi kom.
Vi njöt av en god lunch på stranden. Stekt ris och Pad Thai, så långt ifrån ett tradionellt julbord man kan komma.
På White Sand växer träden ut mer över havet och ger väldigt vackra omgivningar.
Vi roade oss en stund med att ta lite annorlunda julfoten innan vi åkte tillbaka till vår strand för att lämna tillbaka moppen.

När eftermiddagen kom och ni i Sverige började vakna till tog vi varsin drink och njöt av julafton på vårt vis. Vi ringde videosamtal till närmsta familjen och fick ta del av bekanta vyer hemifrån.
På stranden nedanför hotellet pågick sandslottstävling. Närmare 20 kreativa varianter på sandslott deltog i tävlingen.

När det var dags för julmiddag begav vi oss ner till Sharky. När vi passerade genom hotellområdet pågick julfirandet för fullt. En gigantisk buffé stod framdukad och det var underhållning på scenen. Vi hade valt att avstå allt sådant. Buffén kostade dessutom ca 870:- per person. Det var på tok för mycket. Så vi hade valt att boka bord på Sharky istället. Det var vi inte ensamma om, de hade säkert 3 gånger så mycket gäster som vanligt och personalen sprang mellan borden. Stackarna vad de fick slita.
Vi fick ett bord allra längst ut på stranden, perfekt.
Vi började julmiddagen med varsin drink och njöt sv atmosfären. Till förrätt åt vi någon variant av gigantisk havsräka med lite chili och vitlök. Vitlöksbröd till det. Till varmrätt hade vi beställt tendeloin steak som Thailand köper från Australien. Tyvärr var köttet inte alls så mört som en tendeloin bör vara. Smaken var det dock inget fel på.
Vår meny ikväll liknade nog mer nyår och det är så det får bli i år. Eftersom vi kommer hem 30:e dec och lär va rejält trötta och jetlaggade på nyårsafton har vi i år bestämt att nyår firas i lugn och ro med julmat och inga krav på att vara vakna till 12-slaget.

För att förstärka nyårskänslan ytterligare påbörjades diverse fyrverkerier runt om. Vår restaurang stod för de mäktigaste på hela stranden. Vårt stora hotell hakade på strax efter men det var rent fjuttigt jämfört med vad vi nyss sett.
Många sällskap skickade även minneslyktor. Att julen är starkt förknippad med tsunamin märkts både hos thailändare och turisterna.
Trötta men nöjda la vi oss efter en väldigt annorlunda julafton. Jag tänkte tillbaka på förra gången som jag firat jul i Thailand. Det var 2002 och jag jobbade då för ett svenskt dykcenter på ön Koh Lanta. Alla ville dyka på julafton och det var rekord i antal gäster. Det fanns inte en ledig divemaster eller instruktör den dagen. Alla jobbade för att serva 120 dykande gäster på 3 båtar och alla bar vi tomteluvor under dyken.

Juldagsmorgon var vi visserligen uppe i ottan, men inte för julotta utan för löpning på stranden. De flesta slotten hade klarat nattens högvatten och jag gjorde mitt bästa för att inte riva något under min intervallträning.
Dagen fortsatte i stillhet med sol, bad och mycket läsning. På eftermiddagen upptäckte vi att det startats en spontan beachvolleyboll match. Thailändare mot finnar så Stefan och jag anslöt till varsitt lag. Jag fick äran att spela med de thailändska killarna och de ropade ”madame” när det var min boll.
Vi bokade också upp oss på en resa till Cheow Lan Lake dagen därpå. Sjön ligger 13 mil från Khao Lak i inlandet.
När jag stod i duschen på kvällen kom jag att tänka på att ett sådant beslut för 13 år sedan kunde varit skillnaden mellan liv och död. Att befinna sig i bergen istället för på stranden annandagen 2004 hade räddat livet på oss. Vi hade säkert stått på stranden annars som alla andra turister och förvånats av hur vattnet försvann ut till havs, för att sedan slå tillbaka med full kraft.

På annandagen var vi först nere vid buffén. Klockan var inte mer än 6:30 och inte ens omelett-mannen var riktigt redo och bad om ursäkt att han inte stod alert med sin panna.
Vi blev sedan upphämtade av vår guide och till vår stora lycka var vi inte mer än 4 gäster på dagens tur. Vi och ett finsk par, några år äldre än oss.
Eftersom vi var så få fick vi åka en vanlig bil, en suv med extra säten. Både bekvämare och säkrare än de annars så vanliga minibussarna.

Sedan väntade 2 timmars bilresa. Men det blev snart vackra vyer med berg och mycket grönska, så bilresan gick smärtfritt.
Framme vid Cheow Lan Lake fick vi hoppa i en longtailbåt och påbörjade sedan vår resa. Sjön har uppstått genom att man gjort en fördämningen, grundtanken var elproduktion.
Men resultatet blev också ett otroligt vackert landskap med kristallklart vatten omgivet av höga kalkstensklippor med en enorm grönska. Sjön ger också möjlighet till vatten för de som bor i dess närheter, samt föda i form av fisk. Otroliga omgivningar och man fick ständigt påminna sig om att det var sötvatten vi hade runt oss, inte saltvatten.
Flera av klipporna var inklädda i grönska och jag kan inte för mitt liv hur något kan växa på dess karga klippor.

Efter 30 min med longtailbåt kom vi fram till en grotta. Omgivningarna påminde om Jurassic Park. Vi blev försedda med varsin pannlampa och med förmaningar om att ta det försiktigt med fötter och huvud inne i grottan. 

I grottan skulle det finnas stalaktiter och stalagmiter. Till min förvåning var det varmt inne i grottan och det växte stalagmiter och stalaktiter precis överallt och vissa av dem hade växt samman med varandra. 

Det var halt på sina ställen och om de inte varit för våra pannlampor hade det varit becksvart. Längre in kunde jag höra ljudet av fladdermöss och Stefan började nu gnola på ledmotivet till Indiana Jones.
Men några skatter, ormar, döskallar hittade vi inte längst in. Dock en rejäl flock fladdermöss som hängde i taket.

Vår guide visade oss en stor spricka på en gigantisk stalagmit. Den hade uppkommit efter en jordskalv för några år sedan. Det kändes ju tryggt. NOT!!!!

Vi vände tillbaka mot grottans öppning men till vår förvåning vinkade vår guide oss åt sidan. Ville vi gå in i en extra grotta? Efter lite tveksamheter tackade vi ja. Med benen först fick åla oss ner genom ett litet hål som gick snett nedåt. Det var lågt i tak och vi fick vaksamt akta våra huvuden. På andra sidan kom vi ut i en gång som gick brant nedför. Längst ner fanns som en källa med kristallklart vatten med vita stalaktiter och stalagmiter runt omkring. Ett svagt grönaktigt sken steg upp från vattnet. Ljuset kom från utsidan långt bort. Om vi dykt ner i vatten och simmat hade vi kunnat komma ut i de fria. Vi avstod och tog det trånga hålet tillbaka ut till stora grottan och vidare ut till sjön.

Vi hoppade i longtailbåten igen och fortsatte 30 min till vår lunchrestaurang. Återigen vackra omgivningar med karga kalkstensklippor, grönska och sjön. Tänk så mycket orörd regnskog det finns här. Så glädjande att se.

Vår lunchrestaurang var en upplevelse i sig. I en liten vik i sjön flöt som en liten miniby. Allt var byggt på pontoner, restauranger, bungalows och toalettbyggnaden. Vi hade bara tagit en endagstur, men för de som ville så kunde man fått övernatta här ute i en flytande bungalow.

Vi njöt av en god lunch med diverse thailändska rätter och med frukter till efterrätt. Sedan fick vi välja om vi ville paddla kajak eller bada. Vi tog varsin kajak och gav oss ut på upptäcksfärd. De prasslade och rörde sig i skogen intill oss och fjärilar och fåglar flög omkring oss. Strax innan vi åkte hade vi sett ett naturprogram från Thailand där de just besökt den här sjön. Därför visste vi att massa spännande djur levde i skogarna intill.

Så var det dags att åka tillbaka och tillbaks vid piren tog vår guide oss upp till en view point med utsikt över sjön och en gigantisk guld-Buddha.

Sedan väntade 2 timmars bilfärd tillbaka till Khao Lak, men det var det värt. Många timmar i bil idag men så mycket vackra vyer och spännande saker vi fått uppleva.
Tillbaka på hotellet kollade vi kartan och vart vi tagit våra bilder. Trots lång tid i longtailbåt hade vi bara utforskat en tredjedel av sjön.

Nu lider annandagen mot sitt slut, endast middagen återstår. Sedan är vårt julfirande över för i år. En minst sagt annorlunda jul.
Julkramar från Staafs!

Jul jul, strålande sol

På måndagsmorgon var det dags för vårt första motionspass. Favoriten här nere är intervall- och styrketräning på stranden. När vi passerade genom lobbyn fick vi trängas med ett 40-tal nyss anlända japaner. Vi fortsatte ner till stranden som på morgonen ligger i skugga av de höga träden. Detta gör det möjligt att springa i det annars så varma klimatet.
Träningen går ut på att barfota på stranden ge järnet ca 250 m, vända tillbaka och efter 500 meter göra styrkeövningar som armhävningar, knäböj, utfall, sit-ups osv på bastmattan. Efter varje styrkeövningar blir det 500 m löpning igen, ny styrkeövning, löpning osv.
En väldigt behaglig form av träning som inte tar allt för lång tid, men ändå ger högpulsträning.

När jag kommer springandes på min 3:e runda inser jag att alla japanerna nyfiket har letat sig ner till stranden för en fotograferingssession. Vår intervallträning utvecklas nu till hinderbana då det gäller att ta sig förbi japaner, flip-flops, selfiepinnar och poser. De är så upptagna med sitt fotograferande, både självporträtt och gruppfoton, att de märker inte att tidvattnet är på väg upp. Så på långt håll när jag kommer springandes på min 4:e vända ser jag ju att vågen kommer nå upp till den prydliga raden av flip-flops. I nästa sekund sköljs upp mot 80 skor ut med vågen och det är först när skorna flyter runt omkring dem i vattenbrynet de inser vad som hänt. Jag kan inte låta bli att dra lite på munnen när jag passerar tumultet som bryter ut.

På tisdagen hyrde vi moppe och körde en knapp mil norrut upp till byn Bang Muang. I byns utkant passerade vi annansplantagen och jag förvånades återigen av hur små plantorna är som driver upp flera stora frukter.

Från Bang Munag tog vi och moppen longtailbåt över till vår favorit - ön Koh Kho Khao. Det är en riktig paradisö där lugnet verkligen råder. Några få hotell och restauranger, annars bara vit sandstrand mil efter mil.
Dagen tillbringades vid restaurangen Sun Beach. Absolut stillhet och tystnad, en spännande bok och svalkande bad som följdes av en god lunch. Vad mer kan man begära.

Ny ägare sedan sist och en enkel stranddusch hade installerats sedan förra året. Inget duschmunstycke här inte. En cocosnöt med massa hål i fick sköta spridningen av vattnet från slangen.

Framåt eftermiddagen körde vi norrut längs ön. Ödsliga vägar genom ett landskap som påminner om öländska allvaret. Ön består nästan enbart av sand och är näst intill platt. Då och då dyker en högre byggnad upp längs vägen. Det är skyddstorn för en eventuell tsunami och jag kan ju bara föreställa mig hur utsatta de var på den här ön 2004 när tsunamin slog till. Tornen är definitivt ett resultat av den.
Vi fortsatte vår resa och förvånades av denna skylt.

Först tolkar vi den som en varning för kor och att det finns en risk att de kliver ut i vägen och du krockar med dem. Men efter att studerat skylten närmre börjar vi ju fundera. Det ser ut som om kon välter bilen. Handlar varningen om att det finns ilskna kor som välter bilar?
Efter att ha stött på de första korna och sett deras horn bestämmer vi oss för att det nog är det senare.

Korna har alltid sällskap av en vit storkliknande fågel som ofta åker snålskjuts på kons rygg. Förmodligen lever de i någon form av symbios och drar nytta av varandra.

På vårt hotellområde pågår julförberedelserna för fullt. Det dekoreras och städas. Genom hotellområdet rinner en å och här pågår projektet med rädda ekosystemet i mangroveträsken. Över ån finns en bro och thailändarna har jobbat flitigt med att installera hundratals LED-ljusslingor i en båge över bron. Det har kopplats och virats intensivt flera dagar och häromkvällen var det klart och lamporna var tända. Att kliva över bron in i denna enorma ljustunnel kändes som att kliva in i en annan värld. Tusentals LED-lampor i alla regnbågens färger ledde oss över ån och ner till stranden för kvällens middag.

Eftersom vi i år valt att strunta i allt vad julfirande, julklappar och julstök heter får istället vår ledighet fokus på återhämtning, hälsa och motion. Strax innan vi åkte var jag på en friskvårdsföreläsning på jobbet där man talade om vikten av att sova ordentligt, hitta tid och sätt för återhämtning, att lägga fokus på kosten och motionen. I kosten ingick även alkoholen och där skall jag ju erkänna att det är svårt att motstå en och annan Singha i värmen.
Men sover gör vi som kungar i en gudomligt skön säng. Madrass och kuddar är helt fantastiska men sängen är 210 cm bred och mannen sa en kväll att jag får ju beställa färdtjänst om jag skall hitta bort till dig.
Nu hoppas jag verkligen att han menar taxi, för riktigt så gamla är vi väl inte riktigt ännu. :-)

Om det inte vore för att vi satt klockan på ringning på morgonen för att ta oss ut och träna, så vet jag inte hur länge vi sovit. Lugnt och tyst och tjocka mörkläggningsgardiner gör att sömnen blir optimal. Jag är så trött så jag knappt vet vad jag heter när jag vaknar. Dagens gapskratt uppstod idag på morgonen då vi kom ner på tennisbanan och jag skulle stoppa bollarna i byxfickorna. Först förstår jag ingenting för flickorna fladdrar på utsidan. Sedan inser jag att jag vänt shortsen ut och in. Jag var så trött när jag klädde på mig att jag inte ens märkte detta. Så med innebyxan utåt och med sömmar och lappar och fickorna fladdrande på utsidan har jag promenerat genom hela hotellområdet och in i lobbyn för att hämta rack och boll.
Ja ja, ingen idé att ändra på det nu. Matchen spelades med byxorna ut och in.
Det måste varit därför jag fick storspö av mannen.

Vi njuter för fullt här i värmen. Inga stora bekymmer vilar över oss. Lite jobbigt att välja vart och vad man skall äta. Men det kan vi leva med.
Vi har 2 favoritrestauranger vi gärna gynnar. De har god mat och är trevliga. Vi hjälper dem med engelska och de lär oss lite thailändska. Alla glada och nöjda och det skrattas och vinkas friskt varenda gång vi passerar. Det är en sådan härlig känsla när man inte bara är en turist i mängden utan skapar ett annat band.
En av servitriserna på restaurang Sharky kände vi igen från förra året. Då kunde hon knappt ett ord engelska och det blev ofta fel på beställningar och hon var helt bortkommen. Idag är hon en helt annan person, framåt, tar för sig och pratar bra engelska. Vilken resa hon gjort på ett år. När jag visar henne en bild från förra året skäms hon och säger själv att jag var inget bra då. Nu har jag lärt mig.
Kul att se den förändringen och kul att ägarna gett henne möjlighet att utvecklas även om hon inte var så vass i början. Vill man lyckas så gör man det.

Ni där hemma ta det nu lugnt i julstöket. Lite skit i hörnen, inte helt perfekta köttbullar eller ett glömt paket gör inget. Det blir jul ändå. Det viktigaste är att umgås och njuta tillsammans.
Det gör vi!
Kram från Staafs!

Fantastiska Thailand

På skärmen framför mig kunde jag se att planet nu var på väg ut över Kaspiska havet. Ännu var det många timmar kvar tills vi skulle landa i Phuket och jag roade mig med att summera hur många veckor av mitt liv jag faktiskt varit i Thailand. Efter en stunds räknande kunde jag konstatera att närmare ett år av mitt liv hade tillbringats i detta fantastiska land, som ligger mig så varmt om hjärtat.
I detta land har jag turistat och jag har arbetat. Jag har skrattat och jag har gråtit, jag har älskat och jag har sörjt. Från norr till söder och från öst till väst, jag har klättrat i bergen och dykt i haven, och jag bara älskar detta landet. Folket, klimatet, naturen, stränderna, maten och priserna. Allt är bara så enkelt men så bra i Thailand.

Någongång efter mitt 7:e besök sa jag att nu får det räcka, nu måste vi besöka andra platser.
Men nu sitter vi här igen, på väg, för mig blir det jubileum, 10:e besöket.
Att vi skulle åka i år var verkligen inte planerat eller självklart. Eftersom vi redan har en längre resa planerad i februari hade vi inga planer på att resa iväg nu.
Och det hela började nog mest som ett skämt då billiga restresor så påpassligt dök upp som reklam på diverse ställen i mobilen.
Det hade ju varit så bra i fjol i Khao Lak, men nej, vi kunde och skulle absolut inte åka i år. Man kan inte åka på 2 resor på en och samma vinter.
Eller kan man det? De senaste månaderna har inneburet mycket jobb för oss bägge två, vilket resulterar i att både flexsaldo och saldot på kontot ökar. För jobbar man mycket så hinner man inte göra av med några pengar.
Var vi kanske ändå värda en resa redan nu? Och hur länge skall man bara drömma och längta utan att göra verklighet av det?
Då den alltid oönskade besökaren cancer återigen knackat på dörren, denna gången hos vänner, tänker man mycket på hur sårbart livet är och hur fort allt vänder.
Vi har ju faktiskt inte en aning om vad som händer ens inom de närmsta månaderna.

Så vi bestämde att vi var värda en semester redan nu och lämnade därför ett snöigt Habo i fredags för att landa i ett soligt Phuket lördag morgon. Efter en timmars bussresa var vi sedan uppe i Khao Lak och checkade in på Mai Khao Lak resort. Trött och sliten som man är efter en längre flygresa och efter att precis landat i värmen möts vi i lobbyn av kalla juicer och en blöt iskall handduk att fräscha till sig med. Thailändarna vet precis vad vi turister behöver när vi anländer. Hotellet var detsamma som förra året, och det var tanken. Visserligen är det ett större hotell, men med ett perfekt och lugnt läge med lång strand med 10-15 mysiga restauranger på stranden inom 5 min promenad.
Den stora skillnaden från förra året var att rummen redan fanns klara fastän klockan bara var 9 på morgonen. Det var riktigt skönt.
Eftersom vi bokat en restresa så hade det inte varit så mycket olika rum kvar att välja på. Så i år bodde vi i byggnaden Adults Only som låg högst upp på området. Lite längre från stranden men med fin utsikt över området och havet utanför.
I Skybaren på 6:e våningen, där utsikten var ännu bättre, åt vi en frukost och njöt av att vara framme. 

Huvudet var inte i toppform, klockan var mitt i natten hemma i Sverige och vi hade inte sovit så mycket natten innan vi åkte.
Så några timmar mitt på dagen tillbringades i skuggan på stranden där vi slumrade gott mellan baden.
För att hålla igång och inte bli för slöa tog vi en promenad längs stranden på eftermiddagen. 

Vi gick förbi alla restaurangerna och på flera ställen kände de igen oss sedan förra året och vinka glatt och önskade oss välkomna tillbaka. Några nya restauranger hade dykt upp sedan sist bara en kort bit från hotellet. Via hängbroar över den lilla floden som rann ner från bergen och ut i havet kunde man smidigt ta sig dit.

Tröttheten kom över oss igen och vi kämpade för att hålla oss vakna ett tag till. Vi gick hem och tog en välbehövlig dusch och gick sedan ut för att äta en sen lunch. Eller kanske snarare en tidig middag. Ljuvliga smaker av thailändska rätter och en kall Singha på en restaurang med utsikt över havet är svårslaget och maten gav oss lite nya krafter.
Både barn och vuxna sökte vårt sällskap och den här lille killen var så fascinerad av Stefan och hans bollkonster.

Vid sjutiden var orken slut och vi gick och la oss. Sängarna och kuddar var precis så sköna som jag mindes dem.

Söndag morgon vaknar vi av klockan vid 7. Vi har sovit 12 timmar. Så skönt! Nu är vi med i matchen igen.
Efter en god frukostbuffé blev det stranden. Aktiviteter som beachvolleyboll och morgonträning hoppade vi över idag. Vi njöt av lugnet, värmen, sol och bad. 

En regnskur kom lagom till lunch och vi tog skydd inne på en restaurang.
Vi förvånades återigen över hur billigt allt är. Hemma hade vi hittat 1000 Bath från vår förra resa. Det motsvarar ca 250 sek och med dem hade vi betalt dricks till mannen som bar upp våra väskor, ätit middag med öl igår, tagit ännu en öl på en restaurang där de kände igen oss, köpt med vatten hem och nu ätit lunch och ändå fanns det pengar kvar. Även om de nu började tryta.

Här skall vi nog kunna trivas två veckor framöver. Förhoppningsvis överlever mannen en jul hemifrån, det blir hans första någonsin.
Lika vita som stranden är vi, men det jobbar vi på.

Vi är så glada och nöjda att vara tillbaka och avslutar med ”a jump of joy”.

/ Staafs

CSI-challenge #241

In September I made my first LO in many years, and it was so much fun.

I participated in the CSI-challenge and I had the fortune to be randomly selected. I won some lovely products from Scrapmatts. Thanks a lot!!!

So now I´m back doing LO:s again och mix it with my Project Life.

I loved solving the CSI-challenge so here is my contribution to CSI-challenge # 241

And here is case that I solved:

I used the colors in the case. Three of them in my choice of paper and two of them in the Distress Ink I used. You can also find the colors in my pictures.

I created med layout with inspiration from the sketch.

The evidences are:

- Stripes (on which I wrote my inspiration words)

- Trees and leaves – in the pictures and leaves as decoration

- Wood

- Vellum (the grey paper I used for my banner)

The testimonies are:

- Documented autumn

- Inspiration words: Outside, wish, calm

I also used one of the lovely products I won in challenge #237. I made my 
background with this stencil and 2 different colors of Distress Ink.

Best regards from Sweden.

/Marit

CSI-challenge #237

This weekend the design team for Project Life in Norway met up for a scrapbooking weekend and today we decided to solve the CSI-challenge #237 with the same photo. A photo taken of us today.
This is my first LO for over 5 years, and so I feel a little nervous to show it.

And here is CSI-challenge # 237:

I followed the colors, and used the sketch.
The evidence are:
- grid pattern
- stripes
- speech bubbles
- labels
- people (on the photo)
- washi tape
- frame

The testimony are the inspiration words group and differences. We are a group of people from two different countries speaking different languages.

Best regards Marit

Grand finale

Jag kunde inte låta bli. Under våra sista dygn på resan inträffade så många oväntade händelser att jag bara var tvungen att göra ett sista blogginlägg från vår resa.

2011 var vårt första år i Kroatien och vi reste då i Istrien i norra Kroatien, även kallad Pula-halvön.
Då mörkret lagt sig hördes ett konstigt ljud över campingen. En fågel ropade, ett entonigt och lite ödsligt läte. Ibland besvarades lätet av ännu en fågel. Ibland satt de nära campingen, ibland längre bort.
2012 då vi var tillbaka i Kroatien hörde vi lätet igen. Varenda kväll ekade lätet över campingen, vi spelade in, följde ljudet, försökte få se fågeln. Men lyckades inte.
Vi åkte vidare till ön Krk och staden Baska och samma fågel höll låda där varenda kväll. Jag var då helt övertygad om att det var en sjöfågel.

Så för några år sedan fick vi veta vad det var. En UGGLA!!!
Ni som känner mig vet ju att jag har 3 fobier. Älgar, ugglor och rävar. Att höra en uggla hoa hemma gör att tårarna rinner på mig och jag hyperventilerar. Att se en bild på en uggla med stora uppspärrade gula ögon är bland det värsta som finns.
Av någon konstig anledning ser jag mer ugglor än andra. Min man hade inte sett många i sitt liv innan han träffade mig. Men sedan dess har han sett desto fler. De söker sig till mig och jag är allt annat än nöjd. De flyger över mig på löpturen, hoar i skogen nära vårt hus, passerar vägen när jag kör bil osv.

Ugglan vi hör i Kroatien tillhör släkter Scops owl, en dvärgberguv. Kanske är det just det speciella lätet som gjort att jag har kunnat hantera alla dessa ugglor och ljud.
Vi länken kan ni se ugglan och lyssna på dess udda läte.
Scops owl

Under årets semester i Kroatien så var det dåligt med ugglor i början. Kanske häckar inte scops owl i de södra delarna av Kroatien.
Men uppe i Baska var det dags igen och vår första natt där hörde jag dessutom 2 sorters ugglor. Dels vår scops owl och en med det "vanliga" uggle-lätet.
Trots att vi tillbringat flera veckor per sommar i Kroatien de sju senaste åren och hört ugglor i princip varje kväll, så har vi aldrig lyckats se någon.
Det är nu sista kvällen i Baska och vi är på väg hem till campingen efter en sista god middag. Eftersom vi skall åka tidigt morgonen därpå bestämmer vi oss för att gå förbi bageriet redan nu och handla frukostbröd.
När vi kommer tillbaka ut från bageriet stannar Stefan till och tittar upp i luften.
- Vad är det, säger jag?
- Jag tror jag såg en scops owl nu, säger Stefan då. Och om det var det så sitter den i trädet där.

Vi går fram till trädet några meter framför oss. Stefan får då syn på ugglan igen och i samma stund lyfter den igen men flyger bara några meter runt på trädets andra sida.
Vi skyndar oss runt och får då se den sitta i en murken del av trädet.
Strax därpå försvinner den ner i hålet i trädet, är borta några sekunder, kommer upp igen och lyfter snabbt.
Vi kan ju knappt tro våra ögon. Vi har fått se vår första dvärgberguv. Och detta på bara några meters avstånd. Hålet i trädet var bara 3 meter upp.
Jag var också förvånad över att jag inte blev mer rädd. Och hur liten ugglan var. Den såg pytteliten ut där den satt. Som en mindre duva, fast smalare.

Upprymda av vad vi precis upplevt blir vi sakta medvetna om vår omgivningen. Bredvid oss står 3 personer och tittar på samma sak som oss. Vi börjar prata och får då veta att de sett ugglans för första gången igår och de är nu tillbaka med en ordentlig kamera. Med största sannolikhet häckar ugglan i trädet, för de har sett den komma och gå flera gånger.
Vi behöver inte vänta särskilt länge innan det är dags igen. Ugglan landar på avsatsen, visar sig en knapp sekund, ner i boet och matar, upp igen och lyfter.
Vi är eld och lågar. Och jag inte minsta rädd.
Tillsammans med de andra, tjecker som visade sig bo på samma campingen som oss, går vi tillbaka till campingen. De för att skicka ner fler i familjen och byta barnvakt. Jag för att byta kamera. Inte lätt att få bra bilder med mobilen.

På plats visar det sig att jag precis missat att både herr och fru uggla var och matade samtidigt. Sedan dess har de inte synts till på länge.
Jag gör mig redo med kameran och inser att det inte är lätt med fokus i mörkret. Blixten laddar långsamt och jag tar några testbilder.
Plötsligt kommer en av dem tillbaka, jag söker upp den i linsen, får fokus, trycker, inget händer. Blixten laddar långsamt och ugglan hoppar ner i boet.
F-n!
Jag hoppas kunna ta den när den kommer upp, men jag är för långsam och ugglan lyfter innan bilden tas.
Trodde jag. Bredvid mig hoppar tjeckiskan av glädje.
- Du fick den, du fick den!
- Nej, säger jag. Jag var för långsam.
- Nej, jag såg på din display, kolla bilden!

Och till min stora förvåning och glädje inser jag att jag tagit den perfekta bilden. Ugglan hann aldrig iväg utan bilden togs i samma hundradels sekund som den lyfte vingarna för att flyga.

Lyckan är total.

En stund senare får jag en ny chans och lyckas då fånga den 

när den sitter still utanför boet.

Vi är alla upprymda av händelsen och att vi lyckats få några bra bilder. Vi är också förvånade över platsen de valt att häcka på. Ett av Baskas mest stimmiga område precis där gågatan börjar. Flera bilar vänder och parkerar här, restauranger, bagerier och del av campingen ligger inom 30 m. På andra sidan gatan ligger ett stort lekland med hoppborg, radiobilar, minikarusell, airhockeyspel och hög musik. Jublande barn som får leka samt skrikande barn vars föräldrar inte vill stanna på leklandet, hör till de mest frekventa ljuden och skapar allt annat än lugn för ugglorna.
Förmodligen la de sina ägg här innan turistsäsongen drog igång och nu fanns ingen återvändo.

Vilken fantastisk avslutning på vår vistelse här i Baska. Jag somnade väldigt nöjd den kvällen. På måndagsmorgonen rullade vi nordöst ut på motorvägen men körde inte särskilt långt.
Redan 9:30 anlände vi till Camping Slapic några mil sydväst om Zagreb. Campingen låg mitt ute i skogen men med närhet till den lilla byn Duga Resa. Vi hade fått tips om att det skulle vara väldigt fint här.
Det var det minsta man kunde säga. För att komma in på campingen passerade vi över floden Mreznica och såg hur fint och klart vattnet var. 2 gigantiska svanar simmade runt mitt i allt det gröna och blå. Så otroligt vackert.
Tyvärr var ju platserna närmast floden tagna, så vi fick bo lite högre upp. Vi installerade oss och utforskade sedan campingområdet. Fräscha servishus, en liten restaurang och vackra omgivningar där alla nationaliteter blandades på området.
Vi gick ner mot floden som rann längs med hela campingen. Smaragdgrönt klart vatten som var fullt av fiskar.

Vi gick upp en bit på området och hoppade i vid den gamla kvarnen. Sedan flöt vi med strömmen ner mot campingens badplats. Vilket ställe!
Små åar rann till och personer kom simmande både här och där. Ibland bildades som små sjöar med lugna partier, ibland var det mer strömt och små vattenfall bildades i floden.
En stor fisk sprattlade till när jag skulle ta mig upp ur vattnet. Den hade stått gömd under några trädrötter.

Svala bestämde vi oss för att utforska omgivningarna med cykel. Iväg längs den lilla byvägen och intet ont anande passerade jag ett fält med en lyktstolpe. Längst ner var stolpen omgiven av en björnbärsbuske, vilket gjorde att jag inte såg vad som fanns på andra sidan stolpen. Så jag håller på att fara av cykeln då en stor stork kliver fram bakom stolpen. Jag stannar med andan i halsen medan storken i godan ro kliver ut på åkern.
Stefan står och ser på en bit bort. Vår andra närkontakt med ovanlig fågel inom loppet av 12 timmar.

Stefan har också upptäckt ett bo en bit framför oss. I en av lyktstolparna, med sladdar, kablar och sockerbitar hängandes huller om buller, har storkarna byggt bo och 2 relativt stora ungar finns i boet.
Själva Duga Resa var inte mycket att se och vi vände hemåt igen. Mamma stork hade då flyttat upp till sina ungar i boet.

Varma beslutade vi oss för ännu ett bad. Vi gick upp till kvarnen för att hoppa i från fallet. Att simma dit motströms hade vi testat innan. Det var i princip omöjligt p.g.a. strömmen. Men hoppade man i ovan fallet så kunde man simma längs kanten nära fallet och nästan komma in bakom.

Vad jag inte vet när jag skall hoppa i är att en av de gigantiska svanarna närmar sig bakifrån. Så samtidigt som jag hoppar i simmar svanen ner genom fallet. Stefan som står och fotograferar det hela ser ju vad som händer, men jag är lyckligt ovetande och som tur är simmar den vidare ner i floden. De kan ju vara riktigt ilskna om de tycker man kommer för nära.

Jag förstår inte vad som hänt senast dygnet. Har jag förvandlats till någon form av fågelmanet?

På kvällen drar ett regn och åskväder in över campingen. Vi hinner packa in alla våra saker och sitter på restaurangen medan åskan mullrar mellan bergen.
Vi beställer en kött-tallrik för 2 och får otroligt mycket mat. 2 schnitzlar, 2 köttspett, 2 fläskkotletter och 2 hamburgare. Till detta serverades strips, kokta grönsaker, stekta champinjoner, ajvar och hackad lök. Så gott och så mycket mat för knappt inga pengar alls. Det fick bli en låda med hem från restaurangen som vi kan ta till lunch.

Tisdagen tillbringades med att passera diverse gränskontroller och köra motorväg. Från Kroatien upp till Slovenien, Österrike och upp i Tyskland.
Natten till onsdagen sov vi på vårt favoritställe utanför Regensburg. Lätt regn och 18 grader var inte vad vi var vana vid.
Onsdagen blev en regnig dag genom Tyskland men vi hade tur och slapp de värsta köerna. Efter att den årliga shoppingen på Calles i Rostock uträttats körde vi ut till byn Warnemünde som ligger i inloppet till Rostocks hamn.
Vi parkerade på ställplatsen vid inloppet och det visade sig då att det var hamnfestival och massa folk var i rörelse. Orkestrar och körer sjöng från båtar och på stan, mat- och ölstånd, en kryssare la ut varpå alla båtar i inloppet, inklusive han själv, tutade.
Vilken uppståndelse. Det kändes som vi klivit mitt in i ett nöjesfält.
Vi tog en dusch och för första gången på 5 veckor drog jag på mig jeans. Efter alla dessa veckor i bikini och klänning med mycket god mat och dryck fick jag ju vara glad att de gick på.
Vi gav oss sedan ut på byn och för oss blev det varsin pizza på en restaurang i den lilla hannen. För mig var det mitt livs godaste pizza med parmaskinka, ruccola, parmesanost och körsbärstomater.
Mätta och belåtna återvände vi till husbilen och vi hade precis somnat när värsta fyrverkerierna drog igång. Samtidigt som himmelen färgades av alla regnbågens färger så la ännu en kryssare ut, varpå alla båtarna tutade igen så det stod härliga till. Då både tutorna och fyrverkerierna tystnat blev det knäpptyst.
Festen var över och folket återvände hem och vi somnade gott.

Torsdag eftermiddag parkerade vi hemma på Storhagen efter 33 dagar hemifrån och 509 körda mil. Kändes bra att komma hem igen och glada att allt gått bra både med bil och oss och att vi fått hålla oss friska.
Efter att ha sovit en natt i våra sängar blev abstinensen för stor. Så på fredagen tog vi husbilen till min syster och hade en trevlig kväll tillsammans med kubb, grill och bad i deras pool.

Efter att på lördagen varit hemma och tvättat, sett ikapp lite Morden i Midsummer och röjt upp lite tog vi ännu en tur med husbilen och åkte upp till Baskarp för natten. Tillsammans med ett 15-tal andra husbilar av blandad nationalitet fick vi nästan semesterkänsla igen.
Nu finns det ingen återvändo. Imorgon väntar jobbet igen. Och med regnet som öser ner utanför känns det helt okej.

/Marit