Vi hade valt en plats på översta däck och hade en bra vy över omgivningarna.
Först gled vi in i Trogir hamn och hämtade upp fler passagerare och vi fick en underbar vy över byn.
Då alla gäster var ombord påbörjades serveringen av raki. Även om jag vet att jag inte tycker om det så tog jag en, för att några sekunder senare grina illa och ge bort resterna till fiskarna i havet.
Stefan säger alltid att det smakar spolarvätska. Jag har aldrig smakat på just det, men vidrigt var det vi fick i glasen.
Vårt första stopp var Blå Lagunen utanför ön Drvenik Veli. Där stannade vi för bad och snorkling. Havet var verkligen blått inne i lagunen så man förstod vart namnet kom ifrån. Flera små öar och kobbar omgav lagunen och vattnet var kristallklart och botten syntes tydligt. Ibland var den sandtäkt, ibland klädd i sjögräs och stim på hundratals sardiner strök fram gång på gång i lagunen.
Efter stoppet i lagunen rundade vi ön och gick in i en smal och lång vik. Längst in i viken låg världens mysigaste by i ett skyddat läge. Vi vandrade bland gamla hus omgivna av enorm blomsterprakt och jag som gillar gamla dörrar och fönster fotade för fullt.
Båtens samtliga gäster började bli småhungriga och vi var alla fokuserade på att hitta samma sak - glass. Längst in i byn hittade vi en gammal dam med ett litet glasstånd. Gissar att detta besök gjorde hela hennes dagskassa, kanske hela veckans.
Stoppet i denna byn tillhörde nämligen inte ordinarie tur, så det hörde nog inte till vanligheten att det kom 50-60 besökare inom loppet av 10 min.
Sedan fortsatte turen till ön Solta där vi åt lunch med live-musik och gjorde ett längre stopp. Här var en större badvik men låg ändå lite skyddad med öar utanför. Ett lugn vilade över viken. Kristallklart vatten och fina omgivningar med fikonträd som växte på sluttningarna ner mot havet. En och annan restaurang eller lägenhetsbyggnad fanns, men de smälte så väl in i landskapet att de knappast syntes.
Efter lunchen blev det bad, sol och snorkling. Några andra båtar hade också ankrat här, men det var fortfarande lugnt och stillsamt. Hit åkte du nog då du vill komma bort och göra ingenting alls.
Sedan vände vi tillbaka mot Trogir och det bjöds på rikligt med raki. Det polska gänget i fören drack friskt och underhöll resten av båten med glada sånger.
Jag gillar att vara ute och åka på sjön, måste inte se något speciellt, bara sakta och lugnt glida fram och njuta. Så detta var en skön dag som inte kostade mer än ca 200 SEK per person för mat och allt.
Vår plats på campingen var bokad från lördagen, så det började bli dags för oss att dra vidare. Vi bestämde oss för att åka på torsdagen. Med en vecka kvar tills vi måste vända hemåt så kändes det fel att åka längre söderut. Därför var valet enkelt. Vi åker norrut och lägger ännu en vecka i underbara Baska.
Sista kvällen i Trogir bestämde vi oss för att äta på restaurang Kristian. Det skulle nu bli 4:e gången. Vi gick lite andra gator och gränder inne i stan och höll nästan på att gå vilse. Vackra trappor ledde upp till lägenheter i gamla hus. Krukor och blomlådor överallt. Kors och tvärs över våra huvuden hängde tvätten på tork i både en, två och tre nivåer.
Så småningom hittade vi ut på turistgatan igen och gick bort Kristian. Ägaren och hans bägge söner välkomnade oss varmt och var så glada att se oss.
Efter att ha ätit både pasta och pizza här bestämde vi oss för att testa köttet. Beställde biffstek med grönpepparsås.
My god! Vilken smak och vilket kött!!! Två rejäla skivor av något som måste varit oxfilé som var perfekt grillad, fantastiskt god grönpepparsås, strips, grillade grönsaker och lite frukt. Men idag åt vi dyrt, ca 145 SEK per person. Men så fantastiskt gott det var. Värt varenda öre!!!
På torsdagen lämnade vi campingen redan innan sju. Precis som vi hoppats slapp vi alla köer och hade gått om plats på den smala vägen ner till stan. Vi hade sedan ca 30 mil att köra upp till Baska och att komma kustvägen söderifrån var omöjligt ännu vackrare än ner vi körde åt andra hållet.
Kom upp till Baska vid lunchtid och ännu fanns gott om plats på campingen. Än hade inte den riktiga semesterruschen satt igång.
Men på stranden var det skillnad, mycket mer folk och försäljare och det märktes även på folkmyllret på gågatan på kvällen. Vattentemperaturen hade ökat med nästan 5 grader under de 10 dagar vi varit borta.
Vår favorit-farbror på Ragusa blev både glad och förvånad att se oss. Vi kunde alla vara överens om att Baska är bra. FörBASKAt bra!!!
På lördagen blev det lite dramatik på stranden. Då vi var uppe vid husbilen för lunch hörde vi helikoptern komma. Eftersom vi bägge var på toaletten då den kom så såg vi den aldrig. Men eftersom ljudet från rotorbladen hördes tydligt genom taket på servicebyggnaden så förstod vi att den flög lågt.
Då vi kom ut från toaletten så såg vi den flyga ut över bukten i Baska, cirkulera några varv och sedan gå upp längs bergskammen till höger om byn. Där hovrade den en stund och kom sedan tillbaka in över land.
Vi återvände till stranden efter vår lunch och strax därpå kom helikoptern tillbaka. Nu gick den direkt till bergskammen och ställde sig att hovra en lång stund. Sedan såg vi hur något lyftes upp och helikoptern kom nu tillbaka in mot land med något hängandes i vajern. Då den passerade stranden såg vi att en man i sele hängde där klädd i hjälm och skyddskläder. Framför sig hade han något som såg ut som en bår. Vi gissade att de fått rädda någon uppifrån berget och att denna personen nu låg på båren.
På eftermiddagen väcktes jag ur min halvslummer av högljudda röster. Då jag tittade upp stod en grupp människor samlade på stranden. Rösterna blev högre och högre och mer ilskna. Fler personer vaknade till och undrade vad som stod på.
På stranden stod två män, överförfriskade och skrek åt varann. Det såg ut som om de kommit från den närliggande puben och två tjejer från personalen försökte lugna dem. Den ene verkade redlöst berusad och ville bara därifrån till sin båt som låg och guppade vid stranden. Den andre var fly förbannad och skulle till varje pris puckla på den förste.
Han var nog inte nykter han heller och såg oerhört fjantig ut där han stod och skrek klädd i ett par för tajta badbyxor och ett par neonorange solglasögon som han kört upp i pannan upp och ner.
Fler anhöriga kom springandes och den redlöse kom ut till sin båt. Om nu köra båt va en bra ide.
Frun till han i badbyxorna lyckades tillsammans med tjejerna vända tillbaka mannen till baren.
Allt lugnt i några minuter. Men den redlöse fick inte igång motorn och mannen i badbyxorna hade inte gett sig utan smet och gick mot båten. Den redlöse började då hota honom med båtshaken. Efter mycket om och men satt den redlöse i båten på väg ut mot sjön och den andre var tillbaka i baren. Detta utan blodvite tack och lov.
Vi fick sedan veta att den redlöse var en känd sjöman som kunde bli lite vild av sig efter några glas för mycket. Gissar även den andra kom härifrån och fått för mycket i sig.
Sedan varade lugnet ända till söndagen då Stefan tycktes fått nog av mig och vårt äktenskap och kastade ringen rätt ut i Medelhavet.
Dagen började fantastiskt bra med att vi förberedde frukost som vi packade med och cyklade bort till klipporna i Baškas utkant.
Underbart att njuta av frukosten i solgasset med det kristallklara vattnet nedanför. Här hoppar man i och klipporna stupar brant ner i havet. Det blir snabbt 8-10 meter.
Vi solade, badade och njöt. Tittade på en italienare som trots värsta lyx-fiskeutrustningen inte fick mer än pytteliten fisk på 3 timmar. När vi badade roade vi oss med att kasta "gris" i vattnet med en liten boll som studsar i vattnet. Fast vi döpte om den till "fisk" och det var riktigt jobbigt eftersom man fick trampa vatten samtidigt.
Vi halv två cyklade vi hem för lunch och lite skugga och lite senare på eftermiddagen gick vi ner på stranden.
Oerhört varmt idag och nästan ingen vind. Så det blev många och långa bad med mera bollkastning.
Precis efter att Stefan kastat bollen mot mig hör jag honom dra efter andan. Jag fångar bollen och kastar den mot honom men han bryr sig inte om den utan stirrar bara i vattnet framför sig.
- Ringen, jag tappade ringen. Den for av när jag kastade bollen.
Först trodde jag han skojade, men så visar han upp ett tomt ringfinger där det endast syns en vit markering i huden där inte solen kommit åt.
Panik! Vad gör vi nu?! Hur långt flög den?
Vi står i vatten till bröstet och botten är här täckt med sand och några större stenar. Mellan oss är det gissningsvis ca 10 meter. Någonstans där emellan finns ringen.
Stefan tror ändå att den flög en bra bit och sakta sakta går vi mot varandra och försöker scanna av botten.
Just när jag tänker att jag springer hem och hämtar mask och snorkel tycker sig Stefan se något på botten. Jag närmar mig sakta och ser det han ser. Det kan vara ringen.
Jag står sedan blickstilla för att märka ut platsen och han dyker ner.
Lyckan när han kommer upp med ringen mellan tummen och pekfingret är obeskrivlig. Vilken fantastisk tur vi hade som hittade den.
Och sedan kommer de andra tankarna. Tänk om den lossnat på förmiddagen vid klipporna. Visserligen är vattnet klarare där, men aldrig att vi hittat den, än mindre fått upp den på 10 meters djup.
Fortfarande gifta och med alla ringar i behåll njuter vi nu av vår sista semestervecka.
/Marit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar