Top of the rocks

Det var nu tredje året i rad som vi besöker Baska och det har verkligen blivit en favorit. Bra camping, fin strand och bad, mysig by, många och billiga restauranger och lagom avstånd till allt.

Nu när vi varit iväg så har vi träffat fler som varit här. En del älskar det precis som vi. Andra tycker att det är för kargt.

Visst är klipporna som omger byn karga och byn ligger i den dal omgiven av två långa bergsryggar. Men jag tycker dessa klippor är oerhört vackra och i skymningen får de ett lila-aktigt sken som får dem att de 2-dimentionella ut, nästan som kulisser.

Jag vet inte hur många gånger vi tittat upp på topparna och sagt att man skulle vilja ta sig upp dit. Men vi har nog alltid trott att det varit omöjligt, iallafall om man inte har specialutrustning. Sista biten ser ut att vara riktigt brant och bara klippvägg.

Men under våra dagar här har vi träffat på flera som sagt att det är fullt möjligt. Så vi bestämde oss för att göra ett försök. Bra skor, mycket vatten och något på huvudet till skydd för solen så var det inga problem.

Så på måndagsmorgonen gick vi upp extra tidigt och åt en rejäl frukost innan vi gav oss av. I Baškas utkant fanns en led att följa. Till en början var det en stig som gick bland träden och här var det inga problem alls att gå.

Men då vi kom ut ovan trädgränsen blev det tuffare. Dels låg solen på med full styrka och dels så blev stigen smalare och brantare och med rullgrus.

Utsikten över Baska var redan magnifik. 

Strax därpå kom vi in som i en ravin, och här stod lyften stilla. Mot något klippblock kunde man hitta lite skugga och vi gjorde täta pauser och drack vatten. Svetten rann och stigen, om man nu kan kalla det stig, gick riktigt brant uppåt.

Just när vi tyckte att det började bli rejält jobbigt så planade det ut lite och friska vindar fläktade in från andra sidan.

Jag vet inte riktigt hur jag förställt mig att det skulle vara där uppe, men jag hade nog trott det skulle stupa brant ner på andra sidan.

Istället kom vi ut som på en stor platå med mjuka kullar och får gick och betade. Några torktåliga växter blandat med lågväxande buskar var allt som fanns.

Man kunde här välja vilken bergstopp man ville gå upp på och vi valde Ljubimer.

Här var det inte så mycket till stig utan man klev mellan stenar och klippblock och följde målade markeringar på marken.

Vi kunde också räkna ut att det var någonstans här helikoptern varit och hämtat någon i lördags. Brutna ben, värmeslag, hjärtproblem, ja det fanns nog flera orsaker till att någon behövde räddas härifrån.

Vi besteg toppen av Ljubimer på 220 meter över havet och njöt av utsikten och hämtade andan. 

Som en del andra gjort så reste vi vår egna till stenpelare.

Nöjda med var vi sett började vi gå ner igen. Inte helt lätt det heller. Vi gled nästan i det lösa rullgruset när tyngden tryckte på nedåt.

När vi kämpade som bäst med att gå ner så säkert som möjligt så kommer det en stolle och springer ner. Visserligen med skor avsedda för detta, men ändå. Det verkar ju rent livsfarligt.

Nere på campingen kände vi oss nöjda med morgonens powerwalk och avnjöt ännu en frukost. Vi fick också veta att vi valt den långa vägen upp. Det fanns en kortare, och brantare. Jag kände mig fullständigt nöjd med den vi valt.

Under tiden vi varit borta hade vi fått nya grannar bakom oss. Det var ett äldre svenskt par som vi började prata med mer och mer. De var så trevliga och delade med sig av allsköns tips och idéer. Efter en stund uppdagades det att de var bekanta med det paret vi träffade här kring midsommar, vår så kallade "turistinformation". Inte helt oväntat för de var bägge samma härliga människor.

Jag hoppas verkligen att vi kan få vara som dem om 30 år och åka runt med husbil och njuta av livet.

Ibland känns det verkligen som om man upptäcker saker och ting för sent. Vi hade bestämt oss för att börja vår hemresa på onsdagen och det var först de sista dagarna vi gjorde så många upptäckter.

I tre års tid har vi passerat en restaurang på en gata bakom turiststråken, Restaurang Mango. Vi har tyckt att den ser så mysig ut med tak av vinrankor.

Äntligen hamnade vi där för att uppräcka att deras hemlagade pasta var helt gudomlig, portionerna gigantiska och personalen så trevlig.

Då de andra restaurangerna mest haft pastarätter med skaldjur så hade Mango stort utbud. Stefan tog rökt skinka med tryffel och jag med bacon, kyckling och svamp. Vi kunde båda konstatera att det var den godaste pasta vi ätit.

Strax bredvid oss på campingen låg en dansk familj med lite större barn. Det var först när barnens frisbee av misstag gled under en passerande bil och gick i flera delar som vi började prata med dem. Detta för att upptäcka att även dessa människor var hur trevliga dom helst. De kände väl till Sverige och våra trakter, hade vänner i Ulricehamn och besökte ofta svenska fjällen. En av de sista kvällarna kom de över med öl och satt och pratade. Vi som skulle ut och äta middag kom inte iväg förrän 21:30 och då var vi både lite smått onyktra och mätta av öl. Men trevligt var det.

Vi har träffat så fantastiskt mycket trevligt folk på denna semestern. Gamla som unga, svenskar, norrmän, danskar och tyskar. Fantastiskt med så mycket nya bekantskaper. Ny vänner på Facebook och bytta telefonnummer och mailadresser har det blivit.

På onsdags morgonen vände vi hemåt. Regnet vräkte då ner i Baska så det gjorde det lättare att åka.

Vårt första nattstopp gjorde vi traditionsenligt på en camping utanför Regensburg i vacker omgivning. Billig, god och gigantisk schnitzel tillhör också traditionen.

Hemresans andra dag brukar sedan börja med en löprunda. Det är skönt att få röra på sig då det annars blir mycket stillasittande dessa dagar. I den lilla byn Pielenhofen där campingen ligger förstod man hur engagerade tyskarna är i fotbolls EM. Dekorerade entréer, flaggor, pyntade bilar med "mössor" till backspeglarna och huven med tyska flaggan, vimplar på taket osv.

I lilla Pielenhofen hyllade de tyska landslaget på ännu ett sätt.

Upp genom Tyskland där fälten med olika sädesslag, solrosor, kilometerlånga rader med humle blandades med fält av solceller eller parker med vindkraftverk. Räknade till hela 85 stycken på ett fält.

Efter en natt på en rastplats uppe i Rostock, där vi varit innan, blev det shopping på Calles innan vi idag tog båten till Gedser i Danmark. Dannebrogen vajade så fint längs den vita sandstranden med grön strandvass. En stund senare körde vi ombord på färjan i Helsingör och var sedan hemma i Sverige igen.

Jag förstår inte vart veckorna tagit vägen. Det är nu 4,5 veckor sedan vi åkte hemifrån. Fort har det gått, men bra har det varit. Jag är så tacksam för att vi har den här möjligheten att vara borta så här.

Så stort tack till er som hjälpt till att se efter vårt hus och trädgård hemma.

Nu är det bara 2 dagar kvar av semestern innan det är dags för jobb igen. Men det känns helt okej. Det där med tidig semester kanske inte var så tokigt ändå. Vi har ju nu upplevt en sommar utomlands och kan nu njuta av den svenska högsommaren och vår underbara trädgård.

/Marit

FörBASKAt bra och lite dramatik

Vår tur till havs blev en skön och behaglig dag. Vi lämnade piren i Okrug Gornji vid nio på morgon och åkte sedan in mot Trogir för att hämta fler passagerare.
Vi hade valt en plats på översta däck och hade en bra vy över omgivningarna.
Först gled vi in i Trogir hamn och hämtade upp fler passagerare och vi fick en underbar vy över byn.

Då alla gäster var ombord påbörjades serveringen av raki. Även om jag vet att jag inte tycker om det så tog jag en, för att några sekunder senare grina illa och ge bort resterna till fiskarna i havet.
Stefan säger alltid att det smakar spolarvätska. Jag har aldrig smakat på just det, men vidrigt var det vi fick i glasen.

Vårt första stopp var Blå Lagunen utanför ön Drvenik Veli. Där stannade vi för bad och snorkling. Havet var verkligen blått inne i lagunen så man förstod vart namnet kom ifrån. Flera små öar och kobbar omgav lagunen och vattnet var kristallklart och botten syntes tydligt. Ibland var den sandtäkt, ibland klädd i sjögräs och stim på hundratals sardiner strök fram gång på gång i lagunen.

Efter stoppet i lagunen rundade vi ön och gick in i en smal och lång vik. Längst in i viken låg världens mysigaste by i ett skyddat läge. Vi vandrade bland gamla hus omgivna av enorm blomsterprakt och jag som gillar gamla dörrar och fönster fotade för fullt.

Båtens samtliga gäster började bli småhungriga och vi var alla fokuserade på att hitta samma sak - glass. Längst in i byn hittade vi en gammal dam med ett litet glasstånd. Gissar att detta besök gjorde hela hennes dagskassa, kanske hela veckans.
Stoppet i denna byn tillhörde nämligen inte ordinarie tur, så det hörde nog inte till vanligheten att det kom 50-60 besökare inom loppet av 10 min.

Sedan fortsatte turen till ön Solta där vi åt lunch med live-musik och gjorde ett längre stopp. Här var en större badvik men låg ändå lite skyddad med öar utanför. Ett lugn vilade över viken. Kristallklart vatten och fina omgivningar med fikonträd som växte på sluttningarna ner mot havet. En och annan restaurang eller lägenhetsbyggnad fanns, men de smälte så väl in i landskapet att de knappast syntes.
Efter lunchen blev det bad, sol och snorkling. Några andra båtar hade också ankrat här, men det var fortfarande lugnt och stillsamt. Hit åkte du nog då du vill komma bort och göra ingenting alls.

Sedan vände vi tillbaka mot Trogir och det bjöds på rikligt med raki. Det polska gänget i fören drack friskt och underhöll resten av båten med glada sånger.
Jag gillar att vara ute och åka på sjön, måste inte se något speciellt, bara sakta och lugnt glida fram och njuta. Så detta var en skön dag som inte kostade mer än ca 200 SEK per person för mat och allt.

Vår plats på campingen var bokad från lördagen, så det började bli dags för oss att dra vidare. Vi bestämde oss för att åka på torsdagen. Med en vecka kvar tills vi måste vända hemåt så kändes det fel att åka längre söderut. Därför var valet enkelt. Vi åker norrut och lägger ännu en vecka i underbara Baska.

Sista kvällen i Trogir bestämde vi oss för att äta på restaurang Kristian. Det skulle nu bli 4:e gången. Vi gick lite andra gator och gränder inne i stan och höll nästan på att gå vilse. Vackra trappor ledde upp till lägenheter i gamla hus. Krukor och blomlådor överallt. Kors och tvärs över våra huvuden hängde tvätten på tork i både en, två och tre nivåer.
Så småningom hittade vi ut på turistgatan igen och gick bort Kristian. Ägaren och hans bägge söner välkomnade oss varmt och var så glada att se oss.

Efter att ha ätit både pasta och pizza här bestämde vi oss för att testa köttet. Beställde biffstek med grönpepparsås.
My god! Vilken smak och vilket kött!!! Två rejäla skivor av något som måste varit oxfilé som var perfekt grillad, fantastiskt god grönpepparsås, strips, grillade grönsaker och lite frukt. Men idag åt vi dyrt, ca 145 SEK per person. Men så fantastiskt gott det var. Värt varenda öre!!!

På torsdagen lämnade vi campingen redan innan sju. Precis som vi hoppats slapp vi alla köer och hade gått om plats på den smala vägen ner till stan. Vi hade sedan ca 30 mil att köra upp till Baska och att komma kustvägen söderifrån var omöjligt ännu vackrare än ner vi körde åt andra hållet.

Kom upp till Baska vid lunchtid och ännu fanns gott om plats på campingen. Än hade inte den riktiga semesterruschen satt igång.
Men på stranden var det skillnad, mycket mer folk och försäljare och det märktes även på folkmyllret på gågatan på kvällen. Vattentemperaturen hade ökat med nästan 5 grader under de 10 dagar vi varit borta.
Vår favorit-farbror på Ragusa blev både glad och förvånad att se oss. Vi kunde alla vara överens om att Baska är bra. FörBASKAt bra!!!

På lördagen blev det lite dramatik på stranden. Då vi var uppe vid husbilen för lunch hörde vi helikoptern komma. Eftersom vi bägge var på toaletten då den kom så såg vi den aldrig. Men eftersom ljudet från rotorbladen hördes tydligt genom taket på servicebyggnaden så förstod vi att den flög lågt.
Då vi kom ut från toaletten så såg vi den flyga ut över bukten i Baska, cirkulera några varv och sedan gå upp längs bergskammen till höger om byn. Där hovrade den en stund och kom sedan tillbaka in över land.

Vi återvände till stranden efter vår lunch och strax därpå kom helikoptern tillbaka. Nu gick den direkt till bergskammen och ställde sig att hovra en lång stund. Sedan såg vi hur något lyftes upp och helikoptern kom nu tillbaka in mot land med något hängandes i vajern. Då den passerade stranden såg vi att en man i sele hängde där klädd i hjälm och skyddskläder. Framför sig hade han något som såg ut som en bår. Vi gissade att de fått rädda någon uppifrån berget och att denna personen nu låg på båren.

På eftermiddagen väcktes jag ur min halvslummer av högljudda röster. Då jag tittade upp stod en grupp människor samlade på stranden. Rösterna blev högre och högre och mer ilskna. Fler personer vaknade till och undrade vad som stod på.
På stranden stod två män, överförfriskade och skrek åt varann. Det såg ut som om de kommit från den närliggande puben och två tjejer från personalen försökte lugna dem. Den ene verkade redlöst berusad och ville bara därifrån till sin båt som låg och guppade vid stranden. Den andre var fly förbannad och skulle till varje pris puckla på den förste.
Han var nog inte nykter han heller och såg oerhört fjantig ut där han stod och skrek klädd i ett par för tajta badbyxor och ett par neonorange solglasögon som han kört upp i pannan upp och ner.
Fler anhöriga kom springandes och den redlöse kom ut till sin båt. Om nu köra båt va en bra ide.
Frun till han i badbyxorna lyckades tillsammans med tjejerna vända tillbaka mannen till baren.

Allt lugnt i några minuter. Men den redlöse fick inte igång motorn och mannen i badbyxorna hade inte gett sig utan smet och gick mot båten. Den redlöse började då hota honom med båtshaken. Efter mycket om och men satt den redlöse i båten på väg ut mot sjön och den andre var tillbaka i baren. Detta utan blodvite tack och lov.
Vi fick sedan veta att den redlöse var en känd sjöman som kunde bli lite vild av sig efter några glas för mycket. Gissar även den andra kom härifrån och fått för mycket i sig.

Sedan varade lugnet ända till söndagen då Stefan tycktes fått nog av mig och vårt äktenskap och kastade ringen rätt ut i Medelhavet.
Dagen började fantastiskt bra med att vi förberedde frukost som vi packade med och cyklade bort till klipporna i Baškas utkant.
Underbart att njuta av frukosten i solgasset med det kristallklara vattnet nedanför. Här hoppar man i och klipporna stupar brant ner i havet. Det blir snabbt 8-10 meter.
Vi solade, badade och njöt. Tittade på en italienare som trots värsta lyx-fiskeutrustningen inte fick mer än pytteliten fisk på 3 timmar. När vi badade roade vi oss med att kasta "gris" i vattnet med en liten boll som studsar i vattnet. Fast vi döpte om den till "fisk" och det var riktigt jobbigt eftersom man fick trampa vatten samtidigt.

Vi halv två cyklade vi hem för lunch och lite skugga och lite senare på eftermiddagen gick vi ner på stranden.
Oerhört varmt idag och nästan ingen vind. Så det blev många och långa bad med mera bollkastning.
Precis efter att Stefan kastat bollen mot mig hör jag honom dra efter andan. Jag fångar bollen och kastar den mot honom men han bryr sig inte om den utan stirrar bara i vattnet framför sig.
- Ringen, jag tappade ringen. Den for av när jag kastade bollen.
Först trodde jag han skojade, men så visar han upp ett tomt ringfinger där det endast syns en vit markering i huden där inte solen kommit åt.

Panik! Vad gör vi nu?! Hur långt flög den?
Vi står i vatten till bröstet och botten är här täckt med sand och några större stenar. Mellan oss är det gissningsvis ca 10 meter. Någonstans där emellan finns ringen.
Stefan tror ändå att den flög en bra bit och sakta sakta går vi mot varandra och försöker scanna av botten.
Just när jag tänker att jag springer hem och hämtar mask och snorkel tycker sig Stefan se något på botten. Jag närmar mig sakta och ser det han ser. Det kan vara ringen.
Jag står sedan blickstilla för att märka ut platsen och han dyker ner.

Lyckan när han kommer upp med ringen mellan tummen och pekfingret är obeskrivlig.  Vilken fantastisk tur vi hade som hittade den.
Och sedan kommer de andra tankarna. Tänk om den lossnat på förmiddagen vid klipporna. Visserligen är vattnet klarare där, men aldrig att vi hittat den, än mindre fått upp den på 10 meters djup.

Fortfarande gifta och med alla ringar i behåll njuter vi nu av vår sista semestervecka.

/Marit

Trogir - sol, oväder och besök

Att åka till Trogir var en ren chansning, men vi hoppades verkligen att det skulle vara bra. Vi såg båda fram emot att bara ligga still ett tag och sola och bada. 

Staden Trogir är pytteliten och ligger på en ö. På kartan hade vi sett att över dit finns bara 2 broar, en liten gångbro och en smal bro för bilar.

Campingen vi sett ut, Automp Rozac, låg sedan på en större ö utanför Trogir. Och dit fanns bara en väg. Först över bron till Trogir, sedan ännu en bro till Okrug Gornji.

Allt gick hur bra som helst tills vi kom till 2:a bron. Då blev det kö. Och när vi kom över till Okrug Gornji fanns inga skyltar. Bara höger eller vänster. Rakt fram var en trång gränd. Min instinkt sa, sväng höger.

Så vi kröp fram i kön, utan att veta om vi var på rätt väg. Kö i motsatt riktning också. Sen totalstopp. Var vi ens på rätt väg? Tänk om vi satt i kön till ingen nytta? Att vända var inte att tänka på.

Lite bättre blev det då vi såg att vi mötte en husbil. Då kanske vi var på rätt håll. 

Ännu gladare blev vi då vi kom närmre och insåg att den var svensk. Då vi möttes vevade vi ner rutan och frågade om vi var på rätt väg. 

Jodå, Kamp Rozac låg här några kilometer bort. Men det är trångt, inte där, men på vägen dit. 

Okej, då var vi iallafall på rätt väg. Det gjorde att köandet kändes bättre. 

Men snart fick vi nya bekymmer. Trångt var bara förnamnet. Liten smal gata och kö i bägge riktningarna. Möte med både bilar, lastbilar, husbilar och bussar. Bilar tutade bakom men vi kom inte framåt, för trångt för att möta en lastbil. Vi backade, svängde in, svängde ut, fixade och trixande. Sakta gick det, men alla hjälptes åt, särskilt alla lastbilschaufförer. 

Värst blev det då vi fick möte med en stor Hymer-husbil där det var höga murar på bägge sidan vägen. Båda bilarna fick ta in backspeglarna, jag hängde ut genom fönstret och höll koll på muren som vi slickade med bara någon centimeter tillgodo. 

Efter 25 min var pärsen över och vi var framme på campingen utan en skråma på bilen.

Vår första fråga var. - Varför dessa köer?

När vi fick svaret så var det rätt självklart. Halvdant väder, ingen vill bada, vad gör man då? Jo, åker och handlar. Samma sak som händer på tex Öland på sommaren då alla skall till Borgholm. Kö och stopp överallt. 

Men köandet var värt det och vi fick en bra plats på campingen.

Vi har nu solat och badat några dagar vid campingen och stranden och vattnet är jättefint. 

På kvällarna har vi tagit cyklarna ner till Trogir. Den mysiga gamla stad, som dessutom blev vår 3:e plats att bocka av på UNESCO:s lista. 

Det som känns så konstigt att förstå är att vi tagit husbilen till palmerna. 

Bland mysiga gränder har vi njutit av fiskrätter, god pasta och pizza och kött.

Igår vaknade vi till oväder. Först kom blåsten och diskbaljan blåste i backen. Blåsten tilltog och åska hördes på avstånd. Sedan kom ösregn, åska på nära håll och hagel. Det blev ett riktig oväder. 

Frukosten fick ätas inomhus och det blev en filmstund innan det var dags att städa upp utanför husbilen. Solen började titta tillbaka och började torka upp det blöta. Men tusentals långa tallbarr täckte allt. 

Lagom till vi var klara fick vi besök på camping. Min kollega som nyligen kommit ner till Makarska hade lite tråkigt i det dåliga vädret och tog en tur till Split. 

Så det blev lunch och glass tillsammans med familjen Mujanovic. 

Rolig och annorlunda dag här nere. Inte var dag man får besök så långt hemifrån. 

Besökarna hade även med sig solen, så idag har det blivit en dag på stranden igen.

Imorgon väntar en dag till havs. Skall bli spännande att se vad dessa omgivningar har att erbjuda. 

/Marit