fredag 5 augusti 2011

Så mycket bättre

Till att börja med vill jag bara säga att visst finns det stora skillnader mellan Öland och Kroatien. Men jag har även hittat stora likheter. Har sett områden med stenmurar som påminner om det öländska allvaret både i vegetation och med murarna. Men den största likheten hittade jag på stranden. Vad sägs om dessa bilder. Slående lika trots att vi åkt 190 mil från Öland för att komma hit.


Öland, Neptuni åkrar

Kroatien















Efter våra 5 nätter på Park Umag hade vi upptäckt en del både vad det gäller camping och om våra grannar.
Bl.a hade vi insett att det finns nog inga rätt eller fel vad det gäller hur man campar. Fastän Park Umag nog skulle kunna betraktas som en rätt fin camping så betyder inte det att de som campar har det så särskilt fint och välordnat. På campingen fanns allt från husvagnar och husbilar till stora och små tält och Camp-Let. (För er som inte vet vad en Camp-Let är så är det en typ av lite släpkärra som man vecklar ut a la Musse Pigg-modell och vips har du fått ett tält med upphöjda bäddar, förtält, kök mm.) Vi insåg också att det faktiskt är extremt många som väljer att campa i tält, men då stora rymliga tält, gärna kombinerat med ett partytält utanför där man kan sitta på kvällarna.
På Park Umag upptäckte vi nu att kan man kombinera fritt hur man vill ha det, allt från fina förtält till markiser, partytält, presenningar, parasoller, paviljonger, segeldukar...you name it. En bit från oss kunde vi skymta en brokig kreation bestående av först en husvagn med markis i diskret färg, följd av en liten neonorange segelduk. Utanför denna hade man spänt upp 3 parasoller i färgerna, röd-och-blå-randigt, storblommigt i gult och rött och ett neonrosa. Ingen vacker syn jag lovar. Det tyckte de nog inte själva heller, för mot slutet av veckan hade de bytt ut segelduken och de 3 parasollen mot ett nyinköpt partytält i vitt och grönrandigt.

Vi, läs jag, började även ge våra grannar smeknamn allt eftersom vi såg hur de betedde sig eller hur de såg ut.
Bakom oss låg 2 tyskar familjer som hjälpt oss tillrätta då vi anlände. De var väldigt trevliga och de kallades kort och gott för ”de tyska familjerna”.
Nedanför oss bodde en italiensk familj i tält. Till min stora förvåning upptäckte jag en morgon att det hade med sig en bur med ett marsvin i på sin campingsemester. Varje eftermiddag plockade mannen i familjen ut madrassen från tältet och la sig i skuggan av ett träd och sov med marsvinet på magen. Han döptes till ”Marsvinsmannen”.

På vår andra sida fanns en tysk husvagn, dem såg vi inte till så mycket, då vi hade deras baksida mot oss, men mannen hade långt, grått och lite lockigt hår och såg allmänt butter och flummig ut. Han fick heta ”Den långhårige”.
Ovanför den långhårige fanns en österrikisk familj och även där var det mannen som utmärkte sig mest. Han var på tok för överviktig och hade en gigantisk mage. Ofta såg vi honom hålla till på baksidan av deras plats där han stod vid grillen. Vi kunde på så sätt se honom från vårt förtält. Hans klädsel var alltid den samma: ett par alldeles för korta och tajta badbyxor och över detta ett förkläde med en fotobild av en manskropp raka motsatsen till hans. Slimmad, brun och vältränad. Den österrikiske mannen fick namnet ”Förklädesmannen”.

På andra sidan den smala lilla campingvägen bodde en holländsk familj. Föräldrarna gjorde inte så mycket väsen av sig, inte deras två barn heller, för det mesta...
Men en dag då vi stod utanför servicehuset och tvättade löparkläder så var det ett himla liv från herrarnas duschrum. En stund senare kom ett gäng barn i 10-12 års åldern ut därifrån, blandat tjejer och killar. Det var de som busat i duscharna och sprutat vatten så alla var dyngsura fast de hade kläder på sig. Dottern till den holländska familjen var en av dem som var där och då hennes pappa insåg att hans egen dotter var en av dem som levt rövare och bidragit till alla ljud därifrån blev han inte glad vill jag lova. Han kom med bestämda steg nerför vägen och hämtade hem sin dotter. Jag sa då: - Nu var ”Pappa Holländare” inte glad. Och sedan den dagen hette han ”Pappa Holländare”.

Under våra 5 nätter vi stannade på Park Umag hann vi fundera en hel del på hur vi skulle ta oss ut. Alla möjliga tankar och alternativ kom på förslag, men vi var rörande överens om 3 saker:
  • att vi måste ta vägen upp ur området och inte åka längre ner, med risk för att köra fast någonstans.
  • att marsvinsmannens tält var lite för nära vår husvagn för att det skulle vara helt säkert för hans skull.
  • att vägen var extremt smal redan som den var. Dessutom hade både ”pappa holländare”, ”den långhårige” och ”förklädesmannen” alla parkerat sina bilar nära vägen och tjuvade på så sätt lite ev den smala vägbanan. Vi skulle behöva be alla dessa att flytta sin bilar för att ha en rimlig chans att ta oss ut.

Till vår stora lycka packade ”förklädesmannen” ner sitt förkläde och sin grill och åkte hem redan på fredagen. Med sig tog han även sina andra saker inklusive sin bil. Ett problem mindre.

Vi pratade även med ”pappa holländare” om han kunde tänka sig att flytta sin bil för vi behövde hans plats till vår egen för att kunna koppla på husvagnen. ”Pappa holländare” var riktigt trevlig och som de flesta andra holländare så hade han lätt för språk och man kan kommunicera på engelska utan problem.
Han skulle gärna flytta på bilen, han var inte hemma själv för han skulle på båtutflykt med sin son, men han skulle be sin fru göra det. Däremot var han ytterst tveksam till vår plan. Han trodde aldrig vi skulle kunna ta den svängen utan att bakdelen av husvagnen skulle svänga ut för mycket och riva med sig ”marsvinsmannens” tält.
Hans förslag var att samla ihop folk och först putta upp husvagnen, som nu stod i rejält motlut, på vägen. Sedan vrida den 45 grader och snabbt dra i bromsen så den inte rullade nerför backen, som hade ännu mer motlut än vår plats.
Jag tyckte detta lät riskabelt, hade hellre offrat ”marsvinsmannen” och hans buttra son som kunde stå och stirra på oss långa stunder.

Dags att fjäska för fler personer, vi började med ”de tyska familjerna”. De var ju trevliga det visste vi ju. De hade dessutom hjälp oss innan och pratade hyfsat bra engelska. Joddå, de skulle vara här imorgon bitti och kunde hjälpa oss. Det låg nog lite i deras intresse också att bli av med oss på ett bra sätt, då sluttningen gjorde att de kunde få vår husvagn i sitt förtält om vi inte var starka nog att putta den uppför lutningen.

Sedan var det ” den långhåriges” tur. Här besannades mina fördomar mot tyskar då varken han eller hans fru kunde mycket engelska. Men däremot var han inte alls så butter som han såg ut, utan var riktigt trevlig faktiskt. Visst kunde han flytta sin bil, de skulle också flytta till en ny camping imorgon. Dock inte lika tidigt som vi, men sa att vi fick knacka på om de inte var vakna då det var dags.

Mycket tankar i huvudet den kvällen när vi la oss och jag kände att jag verkligen längtade till att vi var installerade och klara på den nya campingen. Förhoppningsvis skulle allas fordon och saker då fortfarande vara i behåll.

Men på något konstigt sett så löser ju sig allt. ”Pappa holländare” hade inte kommit iväg på någon båttur då sonen hade feber. ”Den långhårige” var vaken tidigt och ”de tyska familjerna” hade ätit klart sin frukost lagom till det var dags för det kritiska läget. Det som sedan hände var att ”den långhårige” och ”pappa holländare” kom och skulle hjälpa till utan att vi behövde be om det.
Sedan började flera olika alternativ diskuterades, på tyska mellan ”pappa holländare”, som nog förstod det mesta, den långhårige och de tyska familjerna. Vi stod bredvid och tittade på och fattade knappt hälften. De enades om ”pappa holländares” modell, trodde inte på vår, de var rädda om ”marsvinsmannen”.
Det krävdes sedan 8 personer, en hel del gungande och stor möda få upp husvagnen på vägen. Men väl där gick vändningen smidigt och bromsen höll emot bra i backen. Bara att backa intill bilen och koppla på.
Tackade dem alla för deras hjälp, utan dem hade vi aldrig kommit därifrån. Iallafall inte med marsvinsmannen i behåll. Han låg förresten intet ont anade i sitt tält och sov. Säkert med marsvinet på magen.
De andra var bara glada att få hjälpa till, men undrade ändå en sak: - Ni har inte funderat på att köpa en mindre husvagn?
Vi lovade fundera på saken och det är nog så att skall vi fortsätta åka nedåt Europa varje år borde vi nog ha en betydligt mindre vagn.

Resan till Camping Mareda gick smidigt, men så var det ju bara en flytt på ca 2 km. Dock så hade det blivit något knasigt för platsen vi valt var uppbokad, men de hade en annan på förslag som låg 2 rader närmre havet. Lät ju bra, men vi bestämde oss ändå för att kolla upp platsen, nu ville vi ha något riktigt bra och plant.
Till vår förvåning stod det redan en husvagn på platsen. Deja vu från Park Umag, men det såg dock ut som att dessa höll på att packa ihop, men ingen var där. En granne talade dock om för oss att de skulle åka, tog bara ett sista dopp. Det verkade ju lovande och vi gick upp till receptionen för att säga att vi ville ha den aktuella platsen så fort de åkt.
Vi gick sedan tillbaka till platsen för att försöka bringa klarhet till när de tänkte åka. Nu hade de kommit tillbaka och på knacklig engelska, då även de givetvis var tyskar, lyckades vi reda ut att de skulle åka nu på en gång, skulle bara koppla på. Vi var ju medvetna om att vi var lite väl tidiga på plats och sa åt dem att ta det lugnt. Det var absolut ingen fara, de hade bara ett önskemål, vi måste vara rädda om igelkotten.
- Igelkotten?!?
Först trodde jag att jag fattat fel, men så tog damen med oss bort och visade ett litet bo där deras förtält varit. De hade hittat ungen under sin kyl då de rev tältet.

Vi lovade vara rädda om igelkotten, men jag insåg ju genast att platsen inte längre skulle vara lika smidig att backa upp på då en igelkott låg mitt på. Men men, det skulle väl lösa sig det med.
Vi rullade sedan in på campingen, här med breda fina vägar och vi tog oss utan problem till vår plats. Då vi började närma oss blev det en väldans aktivitet kring intilliggande campare. En stol var redan ställd över igelkotten som skydd, nu kom folk springandes med handdukar för att täcka över stolen och andra tillhyggen för att skydda igelkotten och märka ut platsen. Barnen skrek att det fanns en igelkott på vår plats och att vi måste akta den och jag försökte på dålig tyska i kombination med engelska förklara att vi visste om dess existens och hade inga avsikter att köra ihjäl den.

Att backa upp på platsen med igelkotten i behåll var inte att tänka på. Vi måste koppla av husvagnen och putta den tillrätta. Är det inte marsvin i vägen så är det igelkottar, vi flyttar visst från ett zoo till ett annat. Suck!
Nu var inte det ett problem på något sätt, för innan vi ens stängt av motorn så kom ett halv busslast med folk redo att hjälpa oss på plats. En knapp minut senare stod vi på plats och så plant det bara kunde bli. Tala om att känna sig välkommen till en camping. Nu vet jag ju inte om de gjort det för att vara snälla mot oss, kan ju varit för att rädda igelkotten i och för sig.
Några av barnen insåg samtidigt att igelkotten för sitt eget bästa borde flyttas och därför fångades den in med hjälp av 2 håvar och flyttades till en säkrare plats. De vuxna som hjälpt oss dröjde sig sedan kvar och pratade lite. Folk på denna campingen var nog trevligare och mer sociala. 2 tyska herrar kom sedan och hjälpte oss sätta upp för tältet, en hjälp vi nog kunde klarat oss bättre utan då de satta ihop fel pinnar, men nu kunde det ju knappast vara för igelkottens bästa längre. I raden bakom oss låg 3 tyska ekipage på rad. 2 husvagnar med två äldre par och precis bakom oss ett yngre par i husbil. Samtliga av dessa tre var väldigt trevliga och hejade alltid och önskade godmorgon osv.

Förutom de trevliga grannarna så var vår nya camping och plats helt underbar. Vi hade knappa 50 meter till stranden, kvällssol i förtältet, gott om plats för bilen, lugn och ro utan tåg, uppträdanden och disco på kvällarna. Den var helt enkelt så mycket bättre. Vi hade visserligen lite längre till servicehusen, men det var en bagatell i det hela. Platserna var med gräs och omgivna av lite större gröna träd med murgröna som växte upp längs stammarna. Mysigt och lagom stort, en perfekt plats för semester.


En liten affär fanns strax utanför campingen, en restaurang med fritt wi-fi man kunde få nyttja till ett glas öl eller en bit mat. 500 m från campingen fanns även en mysig restaurang där kan kunde sitta på en utegård och äta omgiven av citronträd och med vinrankor som klättrade över våra huvuden. Dessutom serverade de kanongoda stenugnsbakade pizzor. Vi var mer en nöjda med vår nya plats och kunde t.o.m. se en strimma av Medelhavet från vårt förtält.
Då ett engelskt par några dagar senare åkte vidare blev utsikten ännu bättre.



Med 10 bokade nätter på Camping Mareda har vi sedan haft gott om tid att både njuta i lugn och ro nere vid stranden av sol&bad, njuta av kvällssolen i förtältet och av tidiga morgnar med löpning.
Vi har även hunnit med att se oss omkring. I måndags besökte vi den mysiga staden Vrsar som låg på en kulle upp över havet. Njöt av en fantastisk skaldjurspasta i hamnen och var riktiga turister och åkte det lilla tåget som tog oss på en guidad tur bland stadens gamla hus längs smala men branta gränder.





Tisdagen tillbringade vi till havs på en båt som tog oss från Novigrad söderut till Rovinj. Solen sken från en klarblå himmel och det var knappt en krusning på vattnet. Först åkte vi in i Limfjord. En kanal som går in i landet där vi bl.a. såg den berömda piratgrottan. Tyvärr la aldrig båten till utan vi såg den bara på håll. Skall tydligen vara riktigt stor och mäktig.

Sedan fortsatte vi till den gamla mysiga staden Rovinj. Smala gator med gamla hus, kändes lite som Venedig med tvätten hängande kors och tvärs mellan gränderna. Gick runt här och tittade i 2 timmar och drack en kaffe och åt en glass på en av de små mysiga restaurangerna.



På vägen hem stoppade båten i ”Gröna lagunen”, ett hysteriskt ställe där vi fick bada. Det kryllade av folk då 5 stora hotell delade på en liten badstrand. Till detta kom sedan alla båtar som la till vid bryggan. Jag kände att jag kunde varit utan detta stoppet, men det var skönt att få svalka av sig lite efter en varm dag i Rovinj.
Vädret hade verkligen visat sig från sin bästa sidan idag och jag njöt tillfullo då vi åkte hemåt. Satt och såg ut över havet som glittrade i solstrålarnas sken, en och annan segelbåt passerade i den härliga kvällssolen och härlig musik strömmade ut från båtens högtalare.


Plötsligt störs jag av ett hysterisk skrattande och skrikande av barnen ombord, till detta hör jag motorbåtsljud. För er som inte känner till området kring Vrsar kan jag säga att de har den största nudistcampingen i Europa med plats för 10 000 gäster. 2 av dessa personer passerade nu oss på nära håll stående nakna i sin motorbåt. Det fick alla barn att vika sig dubbla av skratt, var nog en hel del vuxna som skrattade en hel del med.

Igår torsdag tog vi en tur med bilen. Vi korsade Pulahalvön och tanken var att vi med färja skulle åka över till ön Cres. Vi såg fantastiska vyer då vi var högt uppe i bergen och närmade oss kusten på andra sidan. Kunde se Cres på andra sidan.
Då vi kom närmre Brestova där färjan skulle gå ifrån tog det totalstopp. Kö 5 km innan färjan och då vi insåg att denna gick en gång var 1,5:e timma gav vi upp, vem visst om vi kom med nästa båt. Kändes oss nöjda då vi vände tillbaka och såg de långa köerna.
Åkte istället söder över och hittade ner till en liten camping utanför staden Koromacno. Stranden låg in i en liten vik med massor av fjordar, öar och kanaler utanför. Hade först tänkt stanna här och äta lunch och bada en stund, men så kom en kanotuthyrare och pratade med mig. Jag var inte det minsta sugen på att paddla i denna hettan, temperaturen låg nu på 30 grader.
Men sedan började han prata om att han även hyrde ut båtar och nu blev det mer intressant. För drygt 300 svenska kunde man få hyra en liten motorbåt i 4 timmar och åka runt i kanalerna. Detta lät ju hur trevligt som helst och då det dessutom visade sig finns gott om restauranger längs kanalerna rådde det ingen tvekan. Så vi lastade kvickt ur alla saker vi behövde från bilen och satte oss att vänta på att båten skulle komma tillbaka då någon hade haft den halvdag på förmiddagen.
Det som nu hände var att förmiddagsuthyraren var försenad vilket var mindre bra för vår del. Men undertiden vi väntade på honom han världens åskväder närma sig. Så när han återvände en halvtimma försenad så valde vi ändå att tacka nej. Mullret kom närmre och närmre och himmel var kolsvart. Jag var nu glad att vi inte hunnit iväg.
- Är ni rädda för åska, undrade uthyraren.
- Nej, men man vill kanske inte vara högsta punkten ute på vattnet då blixten kan söka sig dit, svarade Stefan.
-Ah, du tänker så du, sa uthyraren.

Japp så tänker vi försiktiga svenska som är lite rädda om vårt liv tänkte vi och åkte vidare.
GPS:en fick sedan för sig att spela oss ett spratt och ledde in oss på pyttesmå vägar. Först var det väldigt positivt då vi hamnade högt upp över den kanal vi skulle åkt in i och fick en fantastisk utsikt. Men sedan blev det mindre positivt då vi hamnade på baksidan av ett varv och sedan på en väg under arbete. Asfalt saknades och marken var täckt av vitt grus. Konstigt nog var vägen, som först gick i cerpentinsvängar uppför berget och sedan nerför igen, hårt trafikerad. Det vita gruset dammade något så kopiöst så vi såg knappt 20 meter framför oss. Stora lastbilar drog upp damm i mängder och alla bilar blev vitdammiga och grönskan intill vägkanterna såg ut att vara täckta av rimfrost.

Som tur var upphörde vägarbetet och vi kom ut ur dimman med en extremt dammig bil. Strax därpå kom vi till en liten by mitt ute i ingenstans och vi var nu i akut behov av mat. Hittade en parkering och en skylt till en restaurang. På vägen dit sa jag att hur vore det om det där åskvädret kunde sätta igång snart och tvätta av bilen åt oss.
Men 20 m kvar till restaurangen öppnade sig himmelen och vi fick skynda oss in under tak. Sedan njöt vi av wienersnitzel och pommes på restaurangens altan med åskan dånande mellan huset och regnet vräkte ner och tvättade av bilen åt oss.

Lagom tills vi skulle fortsätta hemåt så klarnade det upp och vi fick en fin tur tillbaka till campingen. Passade även på att stanna till på handelsträdgården utanför Vrsar för att köpa olivträd. Hade sett dem där häromdagen och fått veta att de kostade 80 kuna styck, dvs ca 100 svenska kronor. Det är ju ingenting, jag var ju bara tvungen att köpa, jag som velat ha ett så länge. Köpte 2 då jag ändå var i farten.
Gissa om jag var lycklig sen. Nu står de uppställda framför vårt förtält och väntar på hemresa, inte helt bestämt ännu vart de skall få bo under resans gång, men det löser sig nog. Det verkar det mesta göra. Och som en klok föreläsare sa till mig en gång. - Kom ihåg att 90% av all oro är obefogad.
Och det stämmer nog, vi oroar oss nog alldeles för mycket. Det mesta löser sig alltid. Vi kom ju ut från Park Umag trots allt och nu har vi det så mycket bättre.

/Marit

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar