I've still got sand in my shoes

När jag idag på eftermiddagen snörde på mig löparskorna såg jag att det fortfarande var sand i dem.
Genast gick tankarna till Dido's låt "Sand in my shoes".
De inledande raderna kunde inte vara mera passande.

"Two weeks away feels like the whole world should have changed,
But I'm home now, and things still look the same."

Ja, att komma hem till mörka och kalla Sverige igen i lördags var ingen höjdare.
Men vi är otroligt nöjda med vår resa. Hotellet och dess läge kunde inte varit bättre. Jag som var orolig för att bo på ett stort hotell med Bamseklubbar och underhållning är motbevisad. Det var inte alls den hysterin jag trodde.
En förmiddag när jag var uppe på rummet så mötte jag Bamse och hela barnskaran, annars har vi inte sett skymten av dess aktiviteter. På kvällen när vi passerat genom hotellområdet på vägen ner till stranden har vi gått förbi scenen med underhållning, men det är inget vi störts av.
Jag kan ju förstå alla föräldrar med barn som väljer ett hotell som detta där det finns aktiviteter för stora som små barn. Även de allra minsta kunde lämnas på förmiddagen så att föräldrarna fick en stunds avkoppling. Tävlingar, aktiviteter och filmer. Stolta barn som tog emot diplom på kvällen och fick komma upp på scenen.

Vårt hotellområde var vackert och grönt med underbar strand nedanför.

Inga strandförsäljare och ett 10-tal restauranger inom 5-10 minuters promenad längs stranden. Precis som vi ville. Ingen hysteri, bara semester.
Inga solstolar och parasoller på stranden, ville man ha det fick man ligga vid poolen.
Bara stranden precis som den var. Och trots att det var ett stort hotell så var det aldrig trångt eller mycket folk på stranden.

God frukostbuffé med allt du kan önska dig. För ovanlighets skull fanns mörkt bröd vilket gladde mannen. Själv levde jag på omelett, med valfritt innehåll som beställdes vid "ägg-stationen", bacon, vita böner i tomatsås och frukt. Det fanns också en "råsaft-station" där du kunde beställa juice från ett stort urval tropiska frukter.

Inget fattades oss på hotellet och vårt rum fylldes konstant på med nya saker. När vi anlände fanns tex paraplyer, morgonrockar, en vattenkokare, Nescafé, kylskåp, vinglas, en strandväska, bastmadrasser till stranden mm. Saker jag inte saknat om de inte funnits, men som gjorde livet mycket enklare och bättre för oss. Ev personvåg, lyxiga duschkrämer, balsam och lotion fanns också på plats.
Efter någon dag upptäckte jag att vi fått en DVD till rummet. Vad vi nu skulle med den till. De 2 TV-apparaterna vi hade på rummet var aldrig på under våra 2 veckor där.
En riktig kaffebryggare flyttade också in. Vi funderade ett tag på vart man skulle kunna få tag på riktigt kaffe och filter. Tills vi upptäckte att den hade flergångsfilter och att städerskan även lämnat portionsförpackat bryggkaffe. Lycka att kunna få lite morgonkaffe när man vaknar.

Halkskydd till badkaret, nya badrummsmattor och korgar för tvätt hittade vi också allt eftersom. Gissar att det är för att rummen är så nya som det fortsätter komma nya saker. De håller fortfarande på att utrusta rummen.

Tillsammans med underbara familjen Ernvin hade vi flera fantastiska middagar. En kväll tog vi tuk-tuk till den närliggande stranden White Sand och åt en underbar middag under bar himmel.

Ett sista besök på favoritön Koh Kho Khao blev det också. På vägen dit hör jag ett dån bakom mig. Ljudet tilltar och plötsligt kommer ett jaktplan in på låg höjd och gör en tvär gir framför oss. Det var mäktigt och vi såg sedan planet gång på gång då det patrullerade kustlinjen. Vi gick visserligen miste om julgransflygningen med JAS över Jönköping, men nu fick vi vår egna lilla uppvisning.

Väl framme på Sun Beach på ön öppnade sig himmeln och regnet vräkte ner. Vi tog skydd inne i restaurangen, men så mycket till skydd var det inte. Det enkla bast-taket hade sett sina bästa dagar och hade stora hål lite här och var där regnet strilade in. Några minuter senare sken solen igen och vi njöt av sol och bad.
En sista chicken sweat & sour hann vi också med.

Jag vet inte när vi senast hade en så aktiv semester. Mellan 1 - 1,5 timmas beachvolleyboll varje dag klockan 11.

Volleybollen föregicks varannan morgon av annan träning före frukost. I början körde vi mest löpning på stranden, men på slutet hittade vi ut till tennisplanen. Det var 15 år sedan jag höll i ett rack sist så det tog lite tid att hitta tillbaka. Men så kul det är.

Sista dagens lunch hade vi med oss familjen Ernvins äldste son på lunch. Mörka moln närmade sig när vi beställde maten.

Vi tog ett bord utan tak men blev snart uppmanade att flytta upp och ta skydd. Sedan bröt värsta åsk- och regnvädret ut och regnet vräkte ner i över 30 min. Thailändarna gjorde vad de kunde för att skydda gästerna och deras mat. Parasoll sattes upp mot regnet som blåste in. Vi hade rätt bra skydd långt in i restaurangen men vi fick ändå regn på oss. Insvepta i handdukar njöt vi av vår sista lunch.

Men ovädret drog bort och solen kom fram igen. Sista dagen är ju alltid speciell och tillsammans med familjen Ernvin njöt vi av sista solnedgången. För första gången såg vi delar av en blodröd sol stiga ner bakom horisonten.

När den försvunnit ner sprang vi alla ut i havet och tog ett sista dopp. En känsla vi vill minnas och ta med hem.
Klockan hann bli närmare sju innan vi lämnade stranden och gick upp på rummet för att duscha och ge oss ut för en sista middag.
På favoritrestaurangen Sharky hade vi specialbeställt ett bord på stranden. Vi hann njuta lite av vår dryck innan det var dags för nytt regn och vi fick återigen flytta in under tak. Så synd.

På natten fullständigt vräkte regnet ner och när transferbussen hämtade oss 02:40 hade det regnat så mycket att poolområdet svämmat över. Dags att åka hem med andra ord.

Vi har inte haft bästa vädret, men är ändå otroligt nöjda. Vi har egentligen bara haft en dag med klarblå himmel. De andra dagarna har varit mulet, dis eller sol med moln. Men det har inte gjort något för värmen har funnits ändå. Och det har inte varit mycket regn, förrän nu då.

Flygningen hem till Sverige gick bra. Efter en inflygning över Jönköping och närmare bestämt Tjuvanabben i Bankeryd så landade vi på ett dimmigt Landvetter. Vi såg inte marken förrän vi var 200 m över den, men landade mjukt och fint.
Jag som är lite flygrädd var nöjd när vi var hemma på fast mark igen. Efter vårt misslyckade landningsförsök i stormen Helga förra året blev jag mer orolig. Men 2 fina landningar nu hjälpte till att öka på det positiva.

Att komma hem till mörka och kalla Sverige var ingen höjdare.
Vi lider fortfarande av jet-lag och vaknar allt mellan 2 och 5 på morgonen. I söndags morse startade vi första tvättmaskin redan 03:00. Dock blev inte resultatet det bästa. När vi en stund senare skulle hänga tvätten insåg Stefan att vi tvättat hans pass. Var väl inte helt optimalt kanske. Det var ju nytt inför Thailandsresan.
På måndag körde jag igång direkt med APT och med min nya chef på plats. Det kändes fantastiskt bra. Jag är hoppfull om framtiden.

Och vi går mot ljusare tider. Det är också något att se fram emot.
Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt År!!!

RaBATHerad böter

Usch vad tiden går fort när man har det trevligt. Även om vi har flera dagar kvar här nere närmar sig hemresan med stormsteg känns det som.
Men vi njuter på alla sätt och vis och har det fantastiskt bra.

Den dagliga volleybollen klockan 10 har mer eller mindre blivit obligatorisk för oss. Beroende på antal deltagare så mixas antingen vuxna och barn, eller körs den separat med ett set var. Riktigt kul att vara med och jobbigt i sanden. Ibland har vi så roligt att vi inte vill sluta och det kan då bli upp till 5 set. Svettiga och sandiga är ett bad då väldigt efterlängtat.

Motion får vi mycket av. Stora roliga vågor på stranden och det är ett helt träningspass att ta sig i eller ur dem. En magsurfbräda har Stefan köpt. Lite jobbigt för han då frun surfade förbi både mycket snabbare och längre. Jag är övertygad om att det handlar om vikten, inte om kunskap. Brädorna är ju anpassade för barn och de nästan 20 kilorna det skiljer på oss gör skillnad.
Några fler löppass har det också blivit. Då vi närmar oss fullmåne är tidvattnet riktigt högt stundtals och det har varit riktigt jobbigt att springa på stranden. Antingen med vatten upp till knäna eller i lös vattenfylld sand där vi sjunker ner minst en decimeter.
Men vi får vara glada för vara kalori vi gör av med för det slinker i en och annan också. Sigha Beer, mycket god mat och thailändska pannkakor. Lite After-Beach på balkongen med vin och snacks.
Vårt rum är utrustad med en våg och jag har flera gånger undrat över dess funktion. Är den placerad där för att vi skall ha koll på semesterkilorna eller packningen inför hemresa...

För det mesta är livet här på Mai Khao Lak rätt stillsamt. Största uppståndelsen uppstod härom dagen då till och med hotell managern blev nerkallad till stranden. En ytterst sällsynt insekt hade trillat ner från ett träd rakt på en solande turist. Den gick under benämningen boxande gräshoppa. Så fort någon närmade sig med fingrarna började den boxas med frambenen.
Jag måste erkänna att jag inte gillade blicken han gav mig när jag fotograferade honom.

För att söka lite nya äventyr så hyrde vi idag moppe igen. Vi hade hört talas om den gamla staden Takua Pa. Där skulle finnas en gammal stad från 1700-talet, en marknad, ett tempel med munkar. Man kunde därifrån även göra turer med kanot i djungeln. Några andra vi pratat med hade varit där häromdagen och sett ormar hänga ner från träden medan guiderna skakade grenarna när de gled förbi med kanoten. Det kunde jag gärna vara utan och paddlat har jag gjort tillräckligt i det här landet. Men en ny stad och lite nya vyer kunde inte skada.

Så vi rullade iväg idag tisdag morgon och körde ca 19 km norrut. Genom små byar, djungel, odlingslandskap tills vi nådde Takua Pa som visade sig vara en ganska stor stad. Vi irrade runt med moppen en lång stund utan att hitta något av det vi sökte. Men vi kom ut på fina små landsvägar med vackra vyer över grönskande berg med regnskog.

Tillslut hittade vi till floden där man kunde paddla. Vi stannade till helt kort och fortsatte sedan med vetskapen att marknaden var stängd idag.
Vi hittade ändå en marknad i stadens mitt men där fanns inget av intresse. Någon gammal stad såg vi aldrig skymten av. Och kanske fanns den inte. Iallafall inte i den bemärkelsen vi trodde med gamla byggnader och hus. Förmodligen var hela Takua Pa en gammal stad, avseende dess grundande.

På vägen tillbaka stannade vi vid templet och hälsade på munkarna. Ett väldigt mansdominerat område. Det var Buddha, munkarna och en herrans massa tuppar.
Bortsett från mig en själv och en ammande tik fanns inte några spår av kvinnligt.

Den största 5 meters Buddhan vaktades av en morrande vakthund, så den vågade vi inte ens fotografera. Vi fick nöja oss med de mindre.

Vi tyckte nu att vi sett det vi ville och rullade tillbaka mot Khao Lak. När vi kommit halvvägs kom vi fram till en poliskontroll och blev invinkade.
- Driving license?

Oops, vi hade bara pass med oss. Framför oss hörde vi några tyskar på moppe.
- Scheiße!!!

Så det var bara att börja skriva papper. Att körkortet låg på hotellrummet och att vi trodde pass var viktigare hjälpte föga.
Väntade på domen och vår bötessumma hamnade på 300 Bath. Det var billigt! Ca 80 SEK. 

Men problemet var inte själva bötessumma utan att den skulle betalas på polisstationen i Takua Pa. Så med böteslappen i handen var det bara att åka tillbaka de 9 kilometrar och sedan börja virra runt i denna gamla staden igen. Denna gång i jakten på polisstationen.
Vi såg tyskarna i en korsning, de var också på villovägar.

Hittade slutligen polisstationen och klev upp. Massa papper som skulle skrivas. Kvitto på betalning, registrering av boten osv. Alla Stefans namn, ålder osv skulle anges. Till och med hans föräldrars namn.
Så grattis kära svärföräldrar, nu finns ni registrerad hos thailändsk polis. :-)
När det var dags för betalningen hade bötessumma sjunkit till 200 Bath. Aldrig har jag väl varit med om att man får rabatt på sina böter.

Så bortsett från tidsåtgången och besväret med att åka 2 mil ToR Takua Pa så var detta ju en erfarenhet rikare. Poliserna var supertrevliga. Inte alls någon dålig attityd eller översittar-typ. Vi skrattade gott med dem på stationen.

Vi passade sedan på att tanka innan vi åkte. Mätaren gick fort nedåt och att få soppa-torsk för att sedan bli lotsade till Takua Pa ännu en gång var inte aktuellt.
När vi väl vände hemåt var poliskontroller nerplockad.

Ja ja, en erfarenhet rikare var vi. Det är körkort inte pass de vill se. Men vi hade aldrig i vår vildaste fantasi trott att ett litet svensk körkort skulle bara viktigt här nere.

Lussehälsningar från Staafs

Plötsligt händer det

Vädret stabiliserade sig sakta men säkert och regnskurarna avtog. Men stora tunga moln och mulet väder vilade fortfarande över Khao Lak. Men på tisdagen skingrades molnen något för en kort stund och för första gången såg vi bitar av blå himmel. Något litet moln befanns sig alltid framför solen, men det blev en helt annan hetta.
På eftermiddagen passade vi på att njuta av en eftermiddagsöl på stranden. Några enkla stolar i sanden och sedan en liten mobil bar/supermarket där du kan köpa lite öl, Cola och snacks.

Så länge det inte regnade så var vi nöjda. Och solen tar här nere även när det är mulet. Solskyddsfaktor 30 och man blir röd trots att inte sett skymten av solen på en hel dag.
Medan vi väntat på bättre väder så har vi löptränat, deltagit i den dagliga volleybollen på stranden klockan 10, badat, legat på stranden och njutit av en god bok, ätit god mat och druckit kalla öl längs stranden.
När man sitter där på stranden och äter på kvällen så minns man så väl varför vi fortsätter att åka hit gång på gång. Thailändarna är så vänliga och måna om turisterna, maten god och billig och de varma kvällarna är helt fantastiska.

På onsdagen hyrde vi en moppe och drog in till Khao Lak och åt lunch på ett av de ställets vi ofta åt på då vi var här för snart två år sedan. Vi kände båda hur vi inte alls saknade hetsen och gatorna där. Vi bodde så mycket bättre nu.
Vi besökte sedan marknaden som hålls i Khao Laks utkant 3 ggr i veckan. Mycket lika saker i alla stånden och för det shoppingsugne hade säkert flera fynd kunnat göras, men vi strövade mest runt och tittade på myllret av folk och all verksamhet som försiggick. Vårt mål var nya flip-flops och där lyckades vi iallafall pruta ner 3 par till rimligt pris.

Bortre ändan av marknaden bestod av livsmedel. Allt från grönsaker och frukt till kött och fisk. Gula majskycklingar blandades med squid och räkor, köttbitar och inälvsmat. Här fanns allt!

På vägen tillbaka vek vi av in mot vattenfallet. Stefan hade sprungit där på morgonen idag, så vi återvände dit för att återigen inse att inga vattenfall här kommer kunna slå de vi sett i Kroatien.
Vi åkte förbi skogar med gummiträd. För ovanlighetens skull var de små skålarna på träden överfyllda med gummi. Stora vita lite knöliga bollar stack upp här och var. Det såg nästan ut som gigantiska popcorn poppats här och var i skogen.

Onsdag middag blev en fnittrig och glad tillställning. På lördagen när vi kom ner träffade Stefan på en kille, Jonas, han kände från Intersport i Linköping. Han var här med sin familj och sin pappa med respektive. Vi har sedan stött Jonas med familj här ett flertal gånger, sådana härliga och glada människor.
När Stefan och jag nu hade satt oss på Shark restaurant kom Jonas m.fl. och anslöt. Det blev långbord och en väldigt trevlig middag. En och annan öl slank ner och när ägaren trodde att Jonas fru Aida var J.Lo blev det fnittrigt värre. Trots att Aida hävdade att så inte var fallet så verkade ägaren har svårt att tro henne. Och likheten finns där, utan tvekan.

Plötsligt händer det! Torsdag morgon vaknar vi av att solen skiner. Små envisa stålar letar sig igenom glipan i gardinen och lyser mig i ögonen. Efter en snabb frukost skyndar vi oss ner till receptionen och hyr moppen igen för att sedan styra kosan norr ut. Dagens mål är ön Koh Koh Khao där vi var 2 gånger förra gången vi var här. En riktigt paradisö. Om vi tycker det är lugnt på stranden här, är det inget mot vad det är där.
Efter en dryg mil på moppe anlände vi till byn Bang Muang och en longtailbåt med en gammal lastbilsmotor tog både oss och vår moppe över sundet för en billig peng. 

Sedan var det bara 5 min kvar till vårt paradis Sun Beach. Som vi längtat att få återvända hit. 

Till en början var vi helt ensamma, något par passerade på stranden medan vi solade och badade. Någon mer moppe rullade ner och vi var som mest 3 familjer som var på stranden.

Vi njöt av att äntligen fått fint väder och det blev många bad och mycket skugga.
Åt en helt fantastiskt lunch på den lilla restaurangen. Den gamle pappan var kypare medan sonen både skötte köket och baren. Och det med bravur. Bland det godaste vi ätit i Thailand. Deras chicken sweet & sour var helt gudomlig.

Framåt eftermiddagen rullade vi tillbaka mot Khao Lak och njöt av några kalla Singha Beer i skuggan på stranden nedanför hotellet.

Livet är fantastiskt här nere. Man glömmer tid och rum och att man har ett liv där hemma. Och ett jobb.
Men dit är det långt än, så vi fortsätter att njuta!

Kram från Staafs

Tack svärmor och tack Volbeat!

Jag brukar ju vanligtvis beskriva mig själv som en strukturerad person som har koll på läget. I höst har jag konstaterat att så inte är fallet.

Redan i april när jag började planera höstens arbete så började jag och Stefan prata om en vecka till Kreta i september. När vi tog en sista minuten dit 2014 blev det en av de bästa semestrarna vi gjort.
Vi kollade på datum och hittade en lucka i min almanacka i slutet av september då jag kunde vara borta en vecka. Det skulle bli kanon, en förlängning på sommaren, en skön vecka. Vi började titta på hotell och vilken strand och lyckan var total.
Tills jag kommer på att svärmor fyller 70 år 1 oktober. Då kan vi ju inte åka. Eller?

Stefan ringer sin mamma för att kolla läget. Jo, hon har tänkt att fira sin födelsedag och nej, hon vill inte fira den på Kreta.
Jaha, vad gör vi då? Nästa gång jag kunde vara borta från jobbet var i slutet av oktober. Då kändes Kreta nästan lite kallt.
En kollega tipsade om Teneriffa och direktflyg från Jönköping. Jag har inte varit på Kanarieöarna sedan skolresan på gymnasiet 1992 och kanske var det nu dags att släppa mina fördomar mot Kanarieöarna och göra ett besök.
Så fick det bli! Teneriffa 22 oktober från Jönköping. Men det bokar vi till hösten.

Sommaren gick och augusti och med mörka kvällar kom istället. Dags att planera höstsemestern. Vi tittade noga igenom vart på Teneriffa vi ville bo, vilken strand låg bäst till och hade mysigast restauranger? Strukturerad som jag ju trodde mig vara så tog det sin lilla tid. Vi jämförde hotellens antal stjärnor med prisklass och läget och avstånd till strand och restauranger. Hittade topp tre och rangordnade dem tills vi hade enats om en favorit. Detta tog ju sin lilla tid och när vi väl var redo att trycka på boka knappen så höll jag på att gå under av hunger.
- Vi går och lagar mat före vi bokar, säger jag.
Så blir det och medan vi rör i kastruller och grytor gör jag en summering av oktober för Stefan.
- Först fyller din mamma 70, helgen därpå skall jag på konsert i Huskvarna, helgen därpå fyller jag, sedan har jag en riktig tuff jobbvecka, sedan skall vi på konsert till Stockholm och en vecka senare åker vi till Teneriffa.
Stefan tittade oförstående på mig och säger sedan.
- Men nu har vi väl ändå rört ihop det. Är det inte 22 oktober vi skall på konsert med Volbeat i Stockholm.
- Jo, säger jag glatt
- Men det går ju inte om vi skall åka till Teneriffa då.
- Men det är ju veckan efter, hävdar jag.
- Men det är ju 22:a oktober vi tittat på till Teneriffa hela tiden. Det vet du väl, säger Stefan.

Klart jag visste det, egentligen. Men hur kunde vi missat detta? 22:a oktober har ju hela tiden varit planen för Teneriffa. Att vi i somras bokat konsert i Stockholm samma datum hade jag inte haft en tanke på.
Tala om i-landsproblem, men vi kan ju inte vara på konsert i Stockholm lördag kväll och samma morgon flyga från Jönköping.
Och Volbeat-konsert i Stockholm med syrran med familj vill jag absolut inte missa.

Massa tankar, flyga från Göteborg några dagar senare, från Stockholm på söndagen? Jönköping veckan därpå mitt i höstlovet och betala massa pengar kändes inte som ett alternativ.
Vi åt vår mat, lite smått uppgivna men glada att vi aldrig hunnit boka.

Nästa gång jag kunde vara bort från jobbet var i början av december och då tyckte vi en vecka vecka Teneriffa var lite väl dyrt.
Det är då Stefan kläcker idén om att åka till Thailand.
- Inte för en vecka, säger jag bestämt.
- Nej men för två, säger Stefan.
- Fast då pratar vi ju helt andra pengar.

Så gjorde vi en koll och till vår stora förvåning hittade vi flera resor till Thailand med sänkt pris. En 2 veckors på ett 4,5-stjärnigt hotell i Khao Lak kostade bara lite drygt 4000:- mer än en vecka Teneriffa.
Hur är det möjligt?!? Det tjänar vi ju nästan in på maten i Thailand.

Efter att noga kontrollerat födelsedagar, konserter, andra event, jobbkalendrar flera gånger om vågade vi oss på en bokning.
Dock med viss oro för vad vi nu missat. Min bra koll på läget litade jag inte längre på.
Kändes helt galet, jag som trodde av jag var klar med Thailand. Men vi kunde inte motstå detta. Visserligen ett stort hotell, men med fantastiskt läge på den fina stranden dit vi åkt så många gånger vid vårt förra besök i Khao Lak. Recensioner lovade många strandrestauranger, vilket jag saknat när vi bodde inne i Khao Lak.

2 dec var det dags för avresa och med facit i hand så blev ju det här optimalt. En resa till Kreta i september hade inte känts nödvändigt med tanke på hur fint väder det var hemma i Sverige då. Så tack svärmor för att du ville ha fest då och inte ge dig ut på resa.
Och visst en resa i oktober hade varit skönt, men den var definitivt mer behövd nu i december när mörkret och kylan kommer. Hösten har inneburit mycket jobb för oss båda. Långa dagar och för Stefan även många, så nu var det så skönt att få njuta av lite ledighet. Så tack Volbeat för att ni bokade in en konsert i Stokholm i oktober.

Vi landade i Phuket tidigt lördag morgon och åkte sedan transferbussen upp till Khao Lak. Några fyllbultar på 50+ vi sett och hört på planet skulle givetvis med vår buss. Övriga passagerare var dödströtta då vi varit vakna över ett dygn, men de tjötade konstant den 1,5 timmar långa resan till Khoa Lak. Trots detta så somnade vi gott och vaknade inte till förrrän vägen börja svänga i Khoa Laks utkant. Här kände vi igen oss. Här kämpade vi med ett par längre löppass när vi var här för snart två år sedan.

Vi passerade nu Khao Lak och fortsatte till Mai Khao Lak Resort 1,5 mil norr om själva byn. Tyvärr var varken väderprognosen vi spanat in hemifrån eller det verkliga vädret på plats något vidare. Det ösregnade stundtals och var helt mulet.
Fick frukost när vi kom fram men satt inomhus då regnet fortfarande vräkte ner. Värmen var det dock inget fel på.

Rummen var inte klara, så vi ägnade väntan åt att inspektera omgivningarna. På stranden fanns flera mysiga restauranger med bord och stolar i sanden. Perfekt! Det var ju detta vi saknat sist.
Vackra omgivningar på hotellområde och eftersom regnet nu upphört la vi oss på några solsängar vid poolen och slumrade en stund.

Fick våra rum och till vår stora förvåning fick vi rum i den nya delen. När vi bokade kunde man gjort tillägg för detta, men det valde vi bort. Nu hamnade vi där ändå. Stor lägenhet med gigantiskt badrum, ett vardagsrum, sovrum med en 210 cm bred säng.

Jämförde vår balkong med de andras och insåg att vår balkong var dubbelt så stor som de andras. Vilken lyx.
Nedanför låg en lång pool som löpte genom hela det nybyggda området.

Packade upp och förvaringsmöjligheter fanns det gott om. Hotellet var utan tvekan över våra förväntningar. En strandkasse med strandmadrasser och badlakan fanns också packad. Perfekt! Vi som trodde vi skulle behöva köpa strandmadrasser och sedan bära allt för hand som vanligt.

Tog en lång simtur i den långa bassängen för att piggna till lite. Gick ut och åt på en av de mysiga restaurangerna vid vattnet. Jättegod mat och bra service.
Började bli ordentligt trötta. Förutom lite slumrande på bussen och vid poolen hade vi varit vakna 1,5 dygn.
Vid 7 på kvällen orkade vi inte mer utan gick och la oss.

Vaknade pigga och utvilade klockan 7 morgonen därpå. 12 timmars sömn men nu kände vi oss pigga och i fas med nya tiden.
Åt frukost i matsalen i den nya delen. Regnade så det blev tyvärr inomhus idag med. Men himmeln började ljusna lite så vi gav oss ut på 1,5 timmars lång strandpromenad. Så skönt och himmeln ljusnade allt eftersom. Stundtals kunde man skymta solen genom molnen.

Gick hem och smorde in oss och begav oss till stranden. Varmt var det även om inte solen sken. Några droppar regn kom emellanåt men inte värre än att vi kunde ligga kvar.
Kring lunch kom en ordentligare skur och vi passade då på att köra lite intervallträning på stranden. Korta löpsträckor som inkluderade ett 4 meter långt vattenhinder kombinerades med lite utfall, knäböj och armhävningar. Sist vi var i Thailand körde vi mycket sådan träning. Riktigt jobbigt barfota i sanden men tar inte så lång tid. Har längtat efter den här typen var träning sedan sist.

På eftermiddagen lättade molnen lite, och även om det inte var blå himmel så kunde vi njuta av en skön eftermiddag på stranden. Vågornas brus, värmen, en god bok och en kall Singha.

På kvällen var det uppehåll och vi njöt av en god massaman curry på en av restaurangerna på stranden. Enkla stolar och bord i sanden, det blir inte mycket bättre än så.

Känns hittills som vi hamnat på ett kanonställe. Jag var först lite skeptisk till ett så stort hotell, men man ser sällan mycket folk. Rummet var över förväntan och läget på stranden och alla restaurangerna var precis vad vi ville ha. Inga strandförsäljare eller hysteriska säljare som skall ha in oss i affärer. Vill man ha shopping får man åka in till Khao Lak. 2 små enkla butiker finns här.
Om vi skall klaga på något så är det väl vädret. Men vem kan styra över det.

Idag måndag har vi haft ett par skurar av både det ena och det andra. Eftersom det inte regnade för stunden satte vi oss ute på frukosten. Döm om min förvåning när jag skall salta min omelett och hela locket lossnar på saltkaret. Ett tjockt lager salt la sig på omeletten. Strax därpå öppnar sig himmeln och den översaltade omeletten fick sig nu en regnskur istället.

Dagen har sedan tillbringats på stranden. Att vi solat är väl fel ord. Vi vi har läst och slumrat och njutit av varma bad. Stundtals har vi känt solens värme stråla genom molntäcket.
En skön massage blev det också på ett av de många massage-ställena på stranden. För en billig peng njöt jag av en timmes massage. I mitt ena öra hörde jag vågornas brus, i mitt andra alla djungels ljud från fåglar, insekter och gud vet vad. Men så avslappnande det var. Hör behövs ingen spa-musik

Så trots att inte solen är med oss så njuter vi. Idag har det faktiskt inte regnat sedan frukost. :-)

Hälsningar från Staafs i Khao Lak.

Vilse i tysk jura-skog

Det blev inget stopp i Slovenien utan vi rullade upp mot Tyskland direkt. För att slippa köer ut ur Kroatien så startade vi från Baska tidigt på morgonen och hade sedan ett otroligt bra flyt i alla gränskontroller, tunnlar och bergspass. Lite trögt precis kring München ett litet tag, men det rullade på.

På tisdagseftermiddagen anlände vi till vår traditionella camping i Pielenhofen uppe i Regensburg. Detta lagom till att himmelen öppnade sig och värsta åskovädret drog in. Vi lyckades dock checka in och åkte sedan runt på campingen i ösregnet för att hitta en bra plats. Vi tyckte vi hittade en bra plats i den dåliga sikten, men satt kvar inne i husbilen och väntade ut ovädret. Stunden mellan blixt och knall var inte lång så åskan vara nära. När den lugnade sig något gick mannen ut och inspekterade platsen.

På flera håll hade vattensamlingar uppstått i den torra jorden, men vi verkade ha valt en bra plats. Så vi satte oss i husbilen, tog en öl och väntade ut regnet. Campingen ligger så vackert längs floden Naab, som är en biflod till Donau, men i ösregnet såg man inte mycket av floden trots att vi fått en plats med flodnära läge.

Ett meddelande med foto kom från min syster med familj som nu var hemma i Sverige igen. Deras nysådda slänt hade växt utan dess like i sommar, gräs och ogräs blandat med träden de satt. Mitt i bilden och allt ogräs stod min svåger Erik med grästrimmen i högsta hugg. Han försvann nästan i djungeln av ogräs. Stackarna, vilket jobb som väntade dem när de kom hem!

Åskan drog bort, men regnet dröjde sig kvar. Eftersom vi hade vattentanken full med kroatiskt vatten som vi tänkte byta ut mor färsk bergsvatten från Tyskland så bestämde vi oss för att duscha inne i husbilen. Campingens dusch kostade dessutom pengar.

Jag började och fullföljde duschningen utan problem. Så var det Stefans tur.

Jag befann mig i husbilens bakre del och höll på att klä på mig när jag tycker jag hör ett konstigt ljud. Regnet smattrar fortfarande mot taket och vi har musik på i främre delen av husbilen. Men jag tycker att jag hör ljudet av en grästrimmer. Först tänker jag att jag hör i syne, eller heter det kanske hör i höre? :-) Är det för att jag har bilden av Erik med grästrimmen på hornhinnan som jag hör detta ljud?

Så jag fortsätter att klä på mig och går sedan fram till husbilens främre del. Då hör jag att det är vår vattenpump som illvrålar. Detta utan att Stefan ens tar något vatten. Snabbt som tusan kollar jag att det finns vatten i tanken och den är fortfarande halvfull. Därefter stänger jag av pumpen och meddelar mannen vad som händer. Fullt intvålad och med schampo i håret får Stefan kliva ut ur duschen och börja justera pumpen, men hittar inget fel. Vi lyckas tillslut få den att inte skrika när vi inte tog vatten, utan bara när den gick och mannen kunde få duscha av sig all tvål.

Men något allvarligt fel på pumpen var det ju så det var bara att hoppas att den skulle orka tills vi kommer hem till Sverige. Grästrimmer-ljudet får kunde vi stå ut med så länge det kom vatten i alla fall.

Regnet drog bort och vi tog oss till campingens restaurang för den traditionella och årliga schnitzeln. Fantastisk god och förutom pommes så serverades den med en stor skål med olika sallader.

Vi sov gott på natten, svalt och tyst, och vaknade utvilade på onsdagsmorgonen. Regnet hade dragit bort men ett lätt molntäcke låg över Pielenhofen. Men det var över 20 grader varmt och luftfuktigheten var hög. Så vi bestämde oss för att chansa på att cykla de ca 16 km in till Regensburg och hoppades att regnet skulle hålla sig undan. För säkerhetsskull spände vi fast våra regnjackor på pakethållaren.

Av damen i receptionen hade vi fått en enkel karta som vi följde. Det fanns två vägar att cykla in till Regensburg. Antingen som följde man bifloden Naab hela vägen från campingen till stan. Eller så cyklade man först längs Naab och vek sedan av för att cykla längs Donau.

Den första sträckan längs Naab hade vi cyklat redan förra året så där var det inga problem att hitta. Bra och slät cykelväg med Naab på ena sidan och majs- och sädesfält på andra. När vi kom till den lilla byn Etterzhausen så fick vi göra ett val av cykelväg, så vi tog den längre via Donau. En vit skylt med grön text visade vägen och det stod Regensburg och med en bild på en grön cykel. Så vi följde den.

Upp i byn och damen i receptionen hade sagt, up, up, up när hon förklarat vägen. Vi såg en cykelskylt och följde den och cyklade uppåt. Vi fick till sist kliva av då vi inte orkade cykla mer. Vände oss och såg skylten, 25% lutning var det. Cykelvägen var även utmärk som Jura-walk och vi cyklade genom en tunnel och kom ut i skogen på andra sidan. Om det har med jura-tiden att göra och om även denna del av Tyskland har spår från jura-tiden har jag inte lyckats få svar på. Men växtligheten var så tät och det hördes alla möjliga konstiga ljud från skogen. Stefan tyckte det lät precis som dinosaurier.

Skylten med texten Regensburg och cykeln försvann, kvar fanns en vit skylt med en grön pil. Det måste ju var den vi skulle följa, eller? In i skogen, vägen blev till stig och ut igen längs en åker. Vägen var sämre här och sönderregnad efter gårdagens ösregn. Vi fick leda cyklarna och stigen tog oss ännu högre upp. Hur högt upp skulle vi? Kan detta verkligen vara cykelvägen till Regensburg?

Vi kom fram till en gård omgiven av majsfält och nu kunde vi höra en större väg på avstånd. Men ljudet kom från fel håll. Vi fortsatte och stigen blev till väg. Rätt som det var körde vi ut på en bro och under oss var en stor flerfilig motorväg. Av min enkla karta att döma så var detta motorvägen till Nürnberg. Vi var på väg åt helt fel håll! Hur kunde det bli så fel? Vart missade vi skylten med cykelvägen? Var inte de gröna pilarna något vi skulle följa?

Gammal orienterare som jag är så ger jag mig inte så lätt. Vi borde kunna ta oss till rätt väg ändå. Så vi vände tillbaka en kort bit och vek sedan ner en stig mellan majsåkrarna. Lerigt värre och vi var nära att köra omkull flera gånger i den branta nerförsbacken. In i skogen igen och vi kämpade upp för backar och sedan ner igen. Luftfuktigheten och den jobbiga terrängen gjorde oss svettiga och klabbiga och Regensburg och den efterlängtade hamburgaren där började kännas allt mer avlägsen. En halvlitersflaska vatten hade vi köpt i Etterzhausen och tur var väl det. Ett paket Dextrosol fanns också med i packningen. Alltid något. Vi körde på en stund till men utan att hitta några indiktioner på att vi var på rätt väg. Vi var djupt inne i tät skog och vi kunde höra ljdet från en massa djur inne i skogen. Örnars skrik hördes ovan trädkronorna och i en uppförsbacke kom en hjort utfarandes ur skogen i hög hastighet. Tur det inte var i nerförsbacka, för då hade vi inte haft en chans att stanna.

Vad gör vi? Dags att slå på mobildata på telefonen bestämde vi. Men när vi tog fram telefonen hade vi ingen täckning. Att fortsätta kändes inte rätt. Vi var helt vilse mitt inte i jura-skogen. Eller vilse och vilse, vi visste vilken väg vi kommit, så hem skulle vi nog kunna hitta.

Men så kom jag på att vi hade ju runkeepern igång. Där kunde vi se hur vi cyklat även om vi inte hade kartan laddad. Där fick vi en bild av hur vi cyklat och hur fel vi kommit. Även om vi var på mer rätt väg nu så skulle det bli svårt att hitta rätt. Så vi vände om och följde samma väg tillbaka. När vi kom till en korsning där vi tidigare kommit från en mindre stig och ut på en större så gjorde vi en chansning och fortsatte på den stora. Enligt runkeepern verkade det logiskt och det visade sig snart vara ett bra val. Vi sparade ett par kilometer och mycket upp och ner på detta. Och strax därpå var vi nere i Etterzhausen igen. 

Vad gör vi nu? Genomsvetta var vi inte jättesugna att åka och sätta oss på restaurang, men när vi kom ur skogen så kom solen fram och med den torrare luft, så vi torkade till.

Efter lite letande i byn hittade vi skylten till Regensburg. Vi skulle bara cyklat upp för en relativt liten backe och sedan svängt. Cykelskylten vi följt hade varit svart såg vi nu. Den ledde till en annan by och vi hade sedan hamnat in på en av vandringslederna, och dessa gick INTE till Regensburg.

Nu var valet enkelt. Vi körde på in till Regensburg, nu var cykelvägen slätt. Så efter en omväg på 10 km i tuff terräng var vi äntligen på rätt väg. Högt ovan våra huvuden reste sig en bergvägg med skog. Någonstans där upp och inne i djupaste skogen hade vi varit.
Nu gick det fort fram och vi kom snart fram till Donau och tog oss över floden via en bro. Framför oss kunde vi se floden Naab ansluta till Donau från vänster och hur de sedan rann sida vid sida in mot Regensburg. 

Vi följde Donau hela vägen in till city och parkerade på torget framför ”Hans im Glück” där vi ätit förra året. Aldrig har väl en hamburgare och en öl varit så välförtjänt och smakat så gott som då. Att vi hade grus och lera upp till knäna var inget vi brydde oss om.

Besöker ni någon gång Regensburg kan jag rekommendera denna minst sagt speciella restaurang. Här finns hamburgare för köttälskare, vegetarianer och veganer och med olika tillbehör och egna såser och dressingar. Inredningen är också minst sagt speciell.

Mätta och belåtna blev det en tur på stan där vi i inredningsbutiken Butlers hittade en stor köksbänk/köksö som hade passat klockrent i vårt kök. Men det var inte riktigt läge att ta den med på cykeln även om vi nu visste vägen. Kanske inte heller få med den hem i husbilen.
Det blev även ett besök i den mäktiga domen även om vi besökte den förra året.

På hemvägen valde vi den lite närmre cykelvägen längs Naab, en liten felkörning innan vi hittade ut ur Regensburg, men den var en bagatell jämfört med förmiddagens.

Med 4,5 mils cykling i benen anlände vi till campingen mycket nöjda med dagen. Allt gick ju bra till sist. Och så mycket spännande natur vi fått se som vi annars missat. Och så mycket träning vi fått. Tur var väl det för på torsdagen väntade 70 mils stillasittande längs tysk motorväg. Bortsett från en liten kö kring ett vägarbete hade vi bra flyt och kom upp till Rostock tidigare än vi vågat hoppas på.


När vi anlände med båten för snart 4 veckor sedan hade jag sett en ställplats längs inloppet till hamnen. Jag hade sedan dess kollat upp den och vi styrde nu kosan mot denna som låg längs ut på en udde i den lilla byn Warnermünde. Lite trixigt att ta sig ut och flera husbilar fanns redan på plats men vi rymdes utan problem. Ställplatsen i sig var inget speciellt, men att sitta ute och äta medan gigantiska båtar passerade mindre än 100 m ifrån oss i inloppet till Rostock hamn var mäktigt.
Vår vattenpumpade hade nu bytt ljud till en lägre tonart. Kanske var den på väg att laga sig själv.

När vi ätit tog vi cyklarna in till byn som var så mysig och full av restauranger, butiker och hamnar. 

En bred sandstrand som fortsatte kilometer efter kilometer fanns nedanför byn. Så synd att vi hade färja bokad hem imorgon för här hade vi kunnat stanna några dagar.

En stor färja från TT-Line var precis på väg in och synen av den bland sanddynorna var svår att få grepp om, verkade nästan orimlig.

Fredag morgon var det dags för shopping på Calles och jag tyckte när jag tvättade händerna för att sätta i linserna att trycket i kranen var lite klent. När vi kom fram till Calles och skulle äta lite frukost kom inget vatten alls. Pumpen jobbade men lät som en apprat som går på ett batteri som sjunger på sista valsen. Dags för plan B – reservdunken vi tappat upp i Regensburg. Och vilken tur att det var resans sista dag.

Med bilen fylld med öl och vin tog vi sedan färjan upp till Gedser udde i Danmark och via bron vidare hem till Sverige. Det var både skönt och ovant att vara hemma igen. Men visst kunde jag lätt varit borta några veckor till. Tiden går ju så fort när man är borta. Men vi har haft 4 fantastiska veckor och har haft otroligt tur med allt under de 451 milen vi färdats.

Stefans första prio på lördag morgon var att hitta en ny pump. Så efter en snabb tur till Erikssons husbilar i Stenstorp så kom han hem igen med en ny pump. Att byta den visade sig inte heller vara så svårt, vilket var fantastiskt bra.
Så redan lördag kväll kände vi oss redo att dra igen, men vi höll oss hemma. Tvätt och tömning och städning av husbilen väntade. Liksom att försöka komma i någon form av jobb-mode igen.

Jag har nu överlevt min första jobbdag och funderar över vart tiden tagit vägen. Kan jag verkligen varit borta 4 veckor?!? Hjärnan jobbar redan på högvarv med nya semesterplaner, både korta och lång, vi får se vart det bär av här näst...och när...

//Marit