Plåster på såren

Vi firade som planerat midsommar på lördagen. Ovädret var som bortblåst och solen sken från en klarblå himmel. Med blommor i håret åt vi lunch med färskpotatis, köttbullar, sill, gräslök och både svensk och kroatisk gräddfil. Snapsvisan fick ny text inför kvällens match. ”Helan går, sjung hopp faderallan lallan lej, helan går och vi skall tysken slå.

Nu hjälpte väl inte det direkt. Matchen började ju bra och vi satt nöjda med våra gula tröjor inne på en resturang i Novalja. Vi bjöds t.o.m. på snaps när Sverige gjorde mål.
Men vi förstod när Tyskland kvitterade att vi 7 svenskar var en klar minoritet. Inte läge att vara för kaxig här ikväll. Men någon snaps fick de minsann inte de tyska turisterna.
Dystra cyklade vi hem till campingen fortfarande omgivna av lyckliga tyskar.

Tankarna på inbrottet kom alltmer sällan varefter dagarna gick. Vi fokuserade på att ha roligt och trevligt tillsammans. Vi njöt av vårt lugna och sköna hörn på campingen. Att gå ner till tillhavet är en doftupplevelse. Välarrangerade häckar med buskar, kryddor och blommor skapar både färgprakt och ljuvliga dofter.
Starkast är doften av rosmarin och en meterhög häck av just rosmarin omger hela volleybollplanen.

Förutom sköna dagar på stranden med sol, bad och snorkling, så har vi cyklat en hel del.
En dag tog en en tur till Zrcé Beach ca 5 km från campingen. Vi visste nog egentligen inte riktigt vad vi hade väntat oss, men det var en fin vik med en väldigt tillrättalagd strand omgiven av massa stora scener och flashiga clubbar. Hög musik spelades från flera håll och ljuden blandades med varandra. Vårt mål var att äta en sen lunch och vi hittade en restaurang som serverade väldigt goda både fish & chips, hamburgare och Cesar sallad. Flera ungdomar hängde på stranden och vi kände oss både lite gamla och felplacerade.
Några dagar senare kom syrran chockad hem efter att ha varit inne i Novalja på lunch. Byn var full med fulla ungdomar och krossat glas. Tjejer gick runt i minimala kläder och stringbikini. Hon hade googlat och insett Zrce Beach var väldigt känd och att en av Europas största musikfestivaler just startat där.
Tur vi hann dit innan det började.
På kvällarna kunde vi höra musiken på avstånd från campingen och den höll på långt in på morgonen.
Några dagar senare fick jag själv bevittna detta inne i Novalja. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Vad har de på sig, eller rättare sagt, vad har de inte på sig?!?
Minimala bikinis, ibland insvepta i något som såg ut som ett fiskenät. Eller en tunn tunn dräkt i nylon med massa små fejk-diamanter på.
Så mycket ungdomar och så mycket fylla och annan skit. Eftersom Zrcé Beach inte har några hotell eller andra boenden så bor de alla inne i Novalja och påbörjar festen där. Fy tusan att vara busschauffören och köra bussarna till och från Zrcé Beach.

På måndagen gav vi oss ut på en lite rejälare cykeltur. Vårt mål var byn Lun på Pags norra del. Lite soldis och slöjmoln fick temperaturen att gå ner några grader och vi tyckte det var en lämplig dag för en längre cykeltur.
Efter frukost började vi trampa på norrut, 25 km enkel väg.
Stefan hade för säkerhetsskull sprungit 12 km på morgonen. Det var innan vi bestämde att vi skulle ut och cykla 5 mil.

Vi möttes av vackra vyer med hav och kullar. Elvin åkte med Erik bak på elcykeln, 4 av oss kämpade med vanliga cyklar längs den kuperade vägen. Vi hade tagit lärdom av vårt misstag häromkvällen, så Stefan hade köpt en extra slang vi hade med oss. Dessutom fanns både pump, verktyg och lagningssats i vår packning. Vi var lite oroliga för Hannes bakdäck som var rejält slitet på några ställen, men det verkade hålla.

Så vi kämpade på kilometer efter kilometer. Vi stannade för att dricka 

och trampade sedan vidare. Vackra vyer vart vi än såg.

Ju längre norrut vi kom ju smalare blev vägen och vackra fikonträd växte så nära 

att jag hade kunnat plocka fikonen i farten om de varit mogna.

Vägkyrkorna som kantade vägen blev bara mindre och mindre.

När vi närmade oss norra änden dök fler och fler olivträd upp och tillslut befann vi oss högt uppe på höjden på Pags norra ände. Vi passerade ingången till ”The Olive Gardens of Lun” och körde nedför en brant backe ner till havet. Nere i den lilla hamnen fanns några få restauranger och vi njöt av välbehövlig skugga och iskalla drycker. Pizza varvades med den godaste grekiska salladen vi någonsin ätit. Fetaosten var himmelsk god.
Det klara vattnet lockade till bad och snorkling för några av gänget. Själv tog jag en promenad längs havet.

Vi kämpade oss sedan upp för den branta backen och stannade till vid The Olive Garden of Lun. Vi köpte olivolja av en gammal farbror och parkerade cyklarna för att gå i området. När skylten visade på 4 km promenad för att komma till de äldsta träden valde familjen Fritzson att börja trampa hemåt. Delar av gruppen var trötta och en lång väg väntade hem.

Stefan och jag gick ner i parken och vi hade knappt påbörjat vår vandring förrän syrran ringer. Mattias har fått punka och Erik är på väg tillbaka för att hämta vår pump. De tror det är pyspunka och hoppas kunna lösa det med att pumpa-cykla-pumpa.

När vi kom ner i parken förstod jag först inte varför det stod bokstäver på träden eller på intilliggande stenar, men så knäckte jag koden. De var romerska siffror som beskrev trädens ålder.
Vi fortsatte vår vandring bland de gamla träden där de flesta var äldre än 1100 år. Området låg vackert på en sluttning ner mot havet och landskapet var kargt. Vassa grå stenar stack upp ur backen och gjorde det svårt för de betande fåren att gå. Under flera av olivträden växte intensivt röda blommor. De smälte inte alls in i den annars så milda färgskalan med grått och grönt. De såg nästan ut som röda flugsvampar i en annars så grön granskog.

Vi passerade en vacker gammal brun.

Slutligen kom vi ner till det äldsta trädet, hela 1600 år gammalt. Helt otroligt.

Jag njöt av att i dess sällskap få känna mig lite ung för en stund.

Sedan trampade även vi hemåt igen. Mycket nedför även om vi hade motvind. Vi fick rapporter om att det gått bra för Fritzsons. Mattias hade kämpat tappert. Erik hade fyllt luft i hans däck och han hade sedan trampat iväg och gett allt under de minuter luften höll. Sedan inväntade han Erik och ny luft och körde sedan på igen. Verkligen bra cyklat!!!
Trötta men nöjda åt vi en god middag inne på en bakgata i Novalja. Här var vi skyddade från förfesten inne i byn.

Jag vet väl inte riktigt att jag kan säga att vår tur har börjat vända. Ett gäng myror byggde bo i min mobilväska jag har på cykelstyret. Jag upptäckte det en kväll på väg in till stan. Jag kunde först inte förstå varför jag blev så yr i huvudet. Sedan upptäcker jag hundratals myror som springer runt runt på väskan. Jag försöker slå bort dem och när jag öppnar väskan möts jag av en ännu värre syn. I väskan finns 100-tals myrägg. Stefan lossar väskan för att skaka ur dem, men resultatet blir ett slem av krossade myrägg mot hans arm.

Jag har också kört omkull med cykeln inne på campingen. Jag kommer en kväll ikapp en liten tös utan trafikvett som far fram på sin sparkcykel. Trots att vi befinner oss på en större väg inne på campingen får hon helt plötsligt för sig att svänga vänster rakt ut i gatan. Jag tvärnitar och mina fötter åker av tramporna och cykeln viker sig åt höger. Jag välter med den, drar in vänsterfoten och vänster armbåge. Resultat blev en stukad stortå, en uppskrapad armbåge och en lårkaka. Men med plåster på såren och en blå tå haltade jag runt här några dagar. Idag pallade t.o.m. kroppen för lite intervallträning i backe.

Som sagt, med lite plåster på såren så läker det mesta. Även om våra dagar här har inneburit en del tråkigheter och utmaningar så har vi haft väldigt trevligt tillsammans.
Kvällens vinst mot Mexico gör ju inte saken sämre. Tillsammans med ett gäng andra svenskar såg vi den på en av campingens restauranger. Tyskarna satt på restaurangen bredvid och såg sin match. Av någon oförklarlig anledning fick vi inte ha något ljud på. Det fick däremot tyskarna, så orättvist. Receptionen var inblandad men det hjälpte inte. Men tyskarna kunde inte undgå att höra våra jubel för varje mål vi gjorde
Strax innan matchen slut bytte de kypare och äntligen fick vi dra på volymen. Vi matchens slut var stämningen på topp och vi cyklade lyckliga tillbaka genom campingen.

Imorgon skiljs våra vägar åt. Familjen Fritzson vänder norrut för några dagar på ön Rab, innan de vänder hemåt mot Sverige via Wien och Prag. Stefan och jag fortsätter vår resa söderut ner mot Dalmatien. Vårt mål är även en tur till staden Mostar i grannlandet Bosnien. Hur det går med det och om vår tur vänder återstår att se.

Kram på er alla!

En olycka kommer sällan ensam

Stefan och jag njöt av några härliga dagar i Baska. Morgonlöpning bland de mysiga gamla gränderna och på dagen cyklade vi till klipporna och badade.
Många kära återseenden blev det. Vi blev igenkända på restauranger av kypare och ägare och av campingpersonal. Via Instagram hade jag sett att en före detta kollega från lab befann sig i Baska. Och en kväll efter att ha suttit på en av våra favoritrestauranger i säkert 10 min så upptäcker jag att hon sitter några bord bort.
De var ett stort gäng som flugit ner och deras sista kväll var vi hemma hos dem och hjälpte dem dricka upp öl och vin de köpt här nere.

På tisdagsmorgon lämnade vi Baska och ön Krk och rullade söderut. Det blev en blåsig tur längs kusten och förra årets blåsiga färd som slutade med böter var alldeles för färsk i minnet för att jag skulle kunna njuta av de vackra vyerna. Men Stefan hävdade bestämt att det absolut var stabilt och inte alls lila blåsigt som i fjol, så jag försöka känna lugnet.

En kort färjetur tog oss från fastlandet till ön Pag där syrran med familj väntade sedan måndagen. Den breda färjan plöjde fram så stabilt i vågorna och överfarten tog bara 15 min.
Vi körde sedan i land på vad som först såg ut att vara en ö av sten. Överallt var beigevita klippor och stenar. Efter en stunds körning upp över bergskammen kom inslag av små gröna tussar av någon torktålig växt. Det såg ut som någon satt ut broccolibuketter i ett annars öde landskap.
När vi kom över krönet öppnade ett vackert och grönare landskap upp sig. Utanför låg det turkosblå havet. Strax därpå var vi framme i byn Novalja där campingen låg.
Syrran hade redan förberett vår ankomst och hittat en plats snett bakom dem som precis blivit ledig.
Så kul att möta upp dem, och syrrans äldsta son Mattias hade dessutom med sig en kompis, så de var 5 stycken.
Vår plats låg på andra raden från havet. En husbil skymde lite av vår utsikt, annars hade vi haft full havsutsikt. Vi installerade oss och upptäckte vi hade träd som gav härlig skugga under dagens varmaste timmar.

Tillsammans njöt vi sedan alla av en härlig dag på stranden. Vi hade så nära 

ner från vår plats och vattnet var precis kristallklart. 

Tonåringarna snorklade och jag läste boken ”Som nitroglycerin” som utspelar sig i Jönköping. Så konstigt att läsa om bekanta platser och gator.

Campingen vi bor på är gigantisk men vi bor längst ner i ena hörnet så vi märker knappt av det. Det är så tyst och fridfullt i vårt lilla hörn.
Men när vi på kvällen skulle cykla in till byn Novalja förstod vi hur stor campingen egentligen var. Det tog oss nästan 2 km att komma ut ur campingen. Sedan trixade vi oss via cykelvägar och gator in till byn där vi åt på en restaurang intill havet. 

Vi såg solen gå ner över hamnen, så vackert!

Från restaurangen hade vi spanat in vad vi trodde var en upplyst gång- och cykelväg längs havet. Den borde leda till campingen. Så bestämde oss för att testa den hem, det måste vara närmre.

Upplyst var den och till en början asfalterad. Asfalten blev till grusväg, som blev till slirig småsten. Syrran och Erik körde elcykel med breda däck och klarade dig bra. Likaså tonåringarna med dina mountainbikes. Värre var det för mig och Stefan med våra citybikes med smala däck. Det slirade åt alla håll och kanter.
Småstenen blev nu till vassa stenar på hårt packat grus och jag hörde Stefan skrika en bit bakom mig att nu kommer han få punka. Strax därpå kände jag mitt bakdäck stumna och sekunden därpå känner jag stenarna slå igenom hårt.
- Helvete också. Punka!
Bara att börja gå. Ännu hade vi en bra bit kvar till campingen och dessutom visste vi inte ens om vi skulle komma in den här vägen.
Bara att försöka se de positiva i det hela. Motion, semester och en helt gudomlig vy ut över havet. Solen sänkte sig ner i havet och vågorna slog mot stranden.

Väl framme vid campingen möttes vi av ett högt staket. Bara att fortsätta runt staketet och som tur var fanns där en liten stig. Väl framme vid entrén hade vi bara 2 km kvar och Stefan och jag turades om att cykla och gå medans tonåringarna höll oss sällskap och stylade med att cykla på bakhjulet.

Knappt hade Stefan hunnit ta första klunken på kaffet på onsdagsmorgonen förrän han lossat mitt bakdäck och påbörjat lagningen. Tyvärr var det inte så lättlagat som han trodde. Dubbla hål och i ett veck på slangen och efter 2 misslyckade försök gav han upp. Det behövdes en ny slang.
Jag tog med mig disken upp till servicehuset och tipsade honom om att fråga i receptionen innan han på måfå började leta cykelslangar över ön.
Medans jag diskade funderade jag på om det överhuvudtaget fanns cykelslangar till försäljning på ön.

Döm om min förvåning när han redan var tillbaka när jag kommer med disken. Det visade sig att vår gigantiska camping även hade liten butik med lite cykeltillbehör. Det som tagit längst tid var att hitta dit bland alla gator och platser.

Snart satt en ny slang på och cykeln var som ny och nu var allt på topp. Jag svor på att aldrig ta den vägen hem från stan igen. Eller föreslå att vi testar konstiga genvägar.
Sena kommer vi ner till stranden och vi hann väl inte vara där mer än en timma förrän det börja ringa envist i någons telefon. Det slutar aldrig och jag inser då att det är Stefans telefon dom ringer. Han var just på väg att hoppa i vattnet och jag ser att det är min mor som ringer. I samma sekund som jag svarar ser jag att hon även ringt mig, men jag har inte haft något ljud på.
Sedan kommer ett av de besked man inte vill få när man är på semester. - Ni har haft inbrott.
Mamma har just anlänt till Habo för att vattna och se till vårt hus och undrar varför alla rullgardiner är nerdragna. Väl inne i huset inser hon att allt inte står rätt till. Skåp och lådor är utrivna och allt ligger huller om buller. Fönstret i sovrummet gapar tomt. Hela kassetten saknas, den hittar hon ståendes mot räcket på altanen. Medans vi pratar går hon från rum till rum och möts överallt av samma syn - kaos och röra.

Vi lämnar stranden med varsin telefon i örat och sedan börjar ett intensivt ringande. Polisen (vilka inte är helt lätta att ringa till från utlandet kan jag tala om), Länsförsäkringar, mamma igen, grannar osv.
Polisen skall åka ut på en gång och försäkringsbolaget lovar kontakta en snickare som fixar fönstret.
Vi ringer vår granne Danne som skall måla om vårt hus. Han var där senast i måndags och tvättade, då var allt under kontroll. Alltså ha det hänt efter det.

Medans Stefans första tanke är att åka hem direkt, så är min att inte åka hem överhuvudtaget.
Vi sansar väl oss båda lite och börjar prata igenom det hela. 2,5 dag hem och sedan några dagar och städa upp. Och sen då? 3 veckors semester kvar då vi bara längtar tillbaka till Kroatien.
En stund senare är Stefan ändå på väg hem. Han skall cykla till Zadar drygt 7 mil och ta flyget hem och städa och sedan komma tillbaka.

Vi äter en sen lunch och flyttar ner till syrran med familj med var sin öl i handen. Stefan spelar ”Burn mother fucker, burn med Bloodhound Gang på hög volym och vi försöker att inte deppa ihop pga av det som hänt. Vi dricker fler öl för att lätta upp stämningen och bestämmer oss för att ta ett sent eftermiddags dopp.
Väl nere på stranden där vi lämnat alla våra saker inser jag att Medelhavets tidvatten inte är så obetydligt som jag trott. Vår strandfilt, soldynor och handdukar är översköljda med saltvatten.
Kan något gå bra för oss?!?

En god middag och vin och lite glada skatt med syrran med familj gjorde saken betydligt bättre. Syrran och Stefan tog till och med en sväng om på dansgolvet vid restaurangen. Stefan har vid det här laget nästan bestämt sig för att stanna kvar.

Under torsdagen rings ytterligare några samtal och tankarna snurrar.
När vi är uppe för lunch i husbilen är luften fylld av tusentals fjärilar. De flyger överallt fram och tillbaka. Jag har aldrig sett så många fjärilar på en och samma gång innan. De känns så fria och glada och jag tänker att vi inte får låta oss nedslås av detta. Då har tjuvarna tagit glädjen av vår semester ifrån oss med.

Tack gode gud för nära och kära när saker som detta händer.
Min kära mor har varit en klippa i detta och skötte allt med polisen på plats. Detta var verkligen inte vad vi ville belasta henne med. Hon har tidigare mötts av liknande syner dels med ett brunnet hem, men även vid inbrott i sitt eget hus då hon flyttade till Bankeryd, samt flera bilinbrott.
Hon har nu börjat gå igenom och städa upp för att underlätta för oss. Hon skickar bilder för att vi skall se vad som saknas, viker kläder och sorterar.
Vår snälla granne Danne var snabbt på plats med en osb-skiva och spikar igen vårt fönster som skydd för väder och vind.

Nu sitter vi här mest frustrerade. Tänk att folk inte kan lära sig skilja på mitt och ditt.
Så mycket jobb och tråkigheter pga detta. Visserligen saknas mina silverbestick som jag fick när jag var liten och som är värda rätt mycket. I övrigt saknas en öl ur kylen, ett gäng paket kaffe och våra parfymer. Så mycket jobb och städning bara för det. Några kontanter eller värdefulla smycken förvarar vi inte hemma.
Vi kommer förmodligen sakna fler saker när vi kommer hem som vi ännu inte tänkt på, men ändå. Man blir bara bitter.

Som spiken i kistan bestämmer vädret sig för att ge oss riktigt skitväder på midsommarafton. Varje dag har det varit sol eller sol med moln. Och så skall det även fortsätta vara. Förutom just fredagen. Då utlovades stora regnmängder och starka vindar hela dagen igenom. Så hela gänget bestämde sig för att flytta midsommarafton till lördagen.
Prognosen visade sig dock inte stämma helt. Vi vaknade av att ett kraftigt åskväder var på väg in. Stefan hann precis hem från bageriet och jag han fota ovädret på väg in. 

Ett tag blixtrade det konstant och vissa smällar fick hela husbilen att skaka.

Prognosen hade inte sagt något om åska. Men regnet fick vi, men bara lite blåst. Så fredagen tillbringades med film i husbilen, på restaurang med pizza, öl och kortspel. Eftersom vi inte hade tillräckligt med paraply med oss tog tonåringarna parasollet som skydd när vi gick till restaurangen.

På kvällen klarnade det upp och vi kunde cykla in till Novalja och njuta av en god middag.
Så idag när solen är tillbaka skall här firas midsommar. Nu glömmer vi alla tråkigheter och hoppas vår tur vänder.

Trevlig midsommar en dag för sent!

Bucket List

När årets semester exakt skulle börja hade vi inte riktigt bestämt. Den riktiga starten var vecka 25, men med lite tur hoppades vi kunna tjuvstarta redan under vecka 24. Så fort packningen var klar och vi kände harmoni på jobbet så skulle vi åka.
Så efter att Stefan haft morgonmöte på tisdagen och jag miljöråd så kände vi oss redo. Nu drar vi.
Hem och packade det sista och när jag vattnade trädgårdsväxterna en sista gång upptäckte jag till min stora lycka att våra första jordgubbar var mogna. Så en halvliter jordgubbar var det sista som lyftes ombord i husbilen innan vi lämnade Habo tisdag eftermiddag.
På ett sätt kändes det nästan lite snopet att åka iväg på semester nu. Det har varit fullt upp det sista och med det vackra vädret vi haft har vi knappt hunnit börja längta efter semester.
Jag som har kontrollbehov hade även lite svårt att åka ifrån vårt hus som skall genomgå lite förvandling när vi är borta. Huset skall både tvättas och målas om när vi är borta. Och dessutom kommer även solceller installeras på taket. Så det kommer bli lite annorlunda att komma hem.

Så vi åt våra egna jordgubbar som snacks på vår väg ner till Skåne. Väl över i Danmark värmde vi på hemmagjord pizza som vi åt i farten.
Natten tillbringades på en quickstop till en camping i Marielyst nära Gedser.

På onsdags morgon tog vi färjan över till Rostock. Vi njöt av en god och mättande frukostbuffé och rullade nöjda och laddade av färjan.
I norra Tyskland var det inte alls lika sönderbränt som hemma. Och till vår förvåning såg flera sädesfält ut att vara mogna. Säkert höstsådd men det kändes ändå tidigt så här i början av juni.
Vårt mål för dagen var Pirna, en liten stad utanför Dresden i norra Tyskland. Att beta av minst en plats som finns på Unesco’s världsarvslista varje sommar är ett mål. Men vi hittar också platser vi vill besöka via Pinterest, genom att följa lite restips på Instagram, men även tips från andra resenärer i olika resgrupper på Facebook. Nationalparken Sächsische Schweiz var en sådan plats. Trots namnet så har parken ingenting med Schweiz att göra utan ligger på gränsen mellan Tyskland och Tjeckien.

Vi anlände till Waldcamping Pirna lite innan sex på kvällen men möttes av beskedet att campingen var full. Kan det ens vara möjligt så här före högsäsong?! Särskilt tillmötesgående var de inte, men efter en stunds försök att på knagglig tyska reda ut situationen blev vi erbjudna en plats en natt på en grusparkering för 12€. Det fick duga.
Grusplanen visade sig inte alls vara så dum och låg nära servicehusen. Den dög åt oss för en natt.
Men campingen var minsann inte full, vi såg lediga platser på flera håll.

Så på torsdagsmorgonen blev det ett snabbt stopp på bageriet för färskt morgonbröd innan vi körde upp mot nationalparken och dagens första stopp - Bastei.
Bastei är en klippformation av kvadersandsten och ligger intill floden Elbe. Den kanske mest kända vyn är över Bastei Brücke.
Vi åt frukost på parkeringen och plötsligt hör vi ett väldans kackel utanför husbilen. När vi tittar ut ser vi ett busslast japaner som precis anlänt och just nu är vår husbil i fokus för deras fotograferande. Det togs kort in genom fönsterna på instrumentpanelen, de turades om att stå framför bilen eller så blev vi fotograferade från utsidan. Vi kändes oss lite som apor i bur.

Från parkeringsplatsen var det inte många meter att gå, men fortfarande kunde man inget ana av de storslagna vyerna som skulle möta oss.
Men så glesnade träden och vi blickade ut över nationalparken Sächsische Schweiz.
En grönskande dal bred ut sig framför oss och här och var stack de spetsiga ljusgrå bergen upp. Vi gick runt och besökte de olika utsiktspunkterna. På ena sidan låg Bastei Brücke.

På andra sidan flöt Elbe stilla genom dalen.

Vi fortsatte ut på den gamla stenbron och ljudet av avlägsen musik nådde våra öron. 

När vi fortsatte framåt såg vi en amfiteater långt mer i dalen.

Efter stenbron kom topparna tätare och här fanns nu nyare små broar för besökare. 

Klippväggarna stupade verkligen lodrätt ner i dalen. 

Men via broarna kunde vi vandra runt mellan topparna. På en del ställen hade naturen bildat som platåer. Bastei hade varit bebott under medeltiden och folket hade då bott på platåerna som bildade som olika rum. Det fanns gamla inskriptioner i bergsvägarna från den här tiden. Här uppe hade de varit skyddade från faror och som extra försvar hade de haft en stor katapult att skjuta stenar på inkräktare.
De hade även gjort en smart lösning för uppsamling av vatten. Bergen bildade som en stor gryta där vattnet samlades. På vägen dit hade de byggt som etage där vattnet filtrerades ner i grytan. Därifrån gick sedan en ränna ut med vatten. Så smarta lösningar med enkla medel. Några platåer bestod av jord där de haft odlingar.

Vi hade lite svårt att slita oss från detta vackra område. Det var svårt fotoljus den 

här dagen så bilderna gör inte verkligen rättvisa.

Det var verkligen ett otroligt mäktigt och vackert landskap här.

Vi fortsatte vår tur upp till den lilla byn Hohnstein, högt belägen på en klippa. 

Pittoresk by med många vackra gamla hus. 

Slottet låg majestätiskt högst upp omgivet av branta klippväggar. Vi gick vandringsleden runt om berget och slottet gick knappt att ana högt där uppe på berget. Här hade de också fått skydd av branta klippväggar.

Vi åt en god och billig schnitzel vid torget i den lilla byn och rullade sedan ner i dalen igen. Vi korsade Elbe och passerade genom den mysiga byn Königstein.
Vi kunde köra en bit med bil upp på kullen ovan byn. Sedan fick vi parkera och fortsätta till fots tills vi nådde Königsteins fästning. En stor och mäktig fästning bestående av flera byggnader, murar och vallgravar. Fästningen var som ihopbyggd med berget och skapade höga lodrätta kanter, vilket gjorde det omöjligt för inkräktare att ta sig in.

Otroligt nöjda med vad vi sett lämnade vi Sächsische Schweiz och fortsatte söderut genom Tyskland. Vi passerade genom vackra kuperade odlingslandskap och vi upptäckte att solcellsparkerna både ökat i antal och storlek tills i år. Längre söderut blandades de med humleodlingarna.

En stund senare möttes vi av en udda vy. Gula rapsfält hade varvats med blå-lila lavendelfält och förde direkt tankarna till svenska flaggan. Jag vet inte riktigt hur tyskarna tänkt där så här i fotbollstider, för det kändes lite som en hyllning till Sverige.

Vi hade tur med vägarbeten och trafiken och resan fortlöpte bättre än förväntat.
Så torsdagsnatten sov vi på en ställplats utanför Allianz Arena i München. Där möttes vi av en helt annan vy, fast vacker på sitt sätt. Arenan var vackert upplyst i Bayerns Münchens röda färg.

På fredagsmorgon lämnade vi Arenan redan klockan 6 på morgonen. Detta för att slippa morgontrafiken runt München. Hade det inte varit för att de gömt betalningsautomaten till parkeringen så väl, så hade vi nog kommit iväg minst 20 min tidigare.
Trafiken rullade på och som alltid sprids en glädje i hela kroppen vid första synen av Alperna. Strax därpå rullade vi över ett krön och vackra Chiemsee Lake låg spegelblank framför oss med ett lätt morgondis över sig. Fler vackra vyer mötte oss nedåt Salzburg och Österrike. De grönskande sluttningarna med tyrolerbyar och betande kor blandat med höga toppar, vissa av dem fortfarande snötäckta. Få landskap är så vackra att passera igenom som dessa.

Ner genom Slovenien och strax efter att vi kommit in i Kroatien möttes vi av första synen av Medelhavet. Man blir alltid lika glad när man ser det blå vattnet och vetskapen att vi är där.
Vårt första stopp här blir vårt älskade Baska, dit vi nu kom för 7:e året i rad. Här skall vi slappa några dagar innan vi möter upp min syster med familj på ön Pag.

Igår kväll besökte vi vår favoritrestaurang Ragusa. Farbrorn, som vi kallar han som driver den, var inte där. Hans söner jobbade och förklarade att åldern börjar ta ut sin rätt och att han i år inte orkar vara i restaurangen. Det var sorgligt. Så många år som blivit igenkända och skojat med honom.
På vägen hem stannade vi till vid trädet utanför bageriet där vi i fjol sett häckande "scops owl", en liten berguv. Till vår stora lycka häckade de där även i år. Vi behövde nämligen inte vänta många sekunder förrän en av föräldrarna kom flygandes med mat till ungarna.

Lite klippbad blev det idag och lite morgonlöpning i de vackra gränderna väntar imorgon. Annars gör vi inte många knop.
Vi har ju ändå semester.

Kram Staafs!