Crazy days

Våra 3 sista dagar i Thailand bjöd på en rad komiska, annorlunda och speciella situationer och möten.

Det började redan på onsdagsmorgonen då jag helt oplanerat stod för underhållningen vid frukostbuffén.

Vi lider sällan av att det är ett stort hotell med mycket folk. Men just vid frukosten kan det vara lite galet. Bästa tiden att äta frukost är senast 8, men har vi tränat innan så blir det lite svårt att hinna till dess. Inne i själva frukostmatsalen är ljudnivån hög och folk springer nästan omkull varandra och barn skriker. De flesta verkar tro att det är den sista maten som existerar på jorden. Därför vill vi helst ha ett av de 13 borden som finns utomhus vid poolen. Där finns ett trädäck byggt i lite olika nivåer med vatten omkring.

Stefan brukar likna ljudet när vi kommer utifrån och in med ljudet som uppstår i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” då Brasse öppnar Lattjolajbanlådan.

Därför gör vi vårt yttersta för att få en lugn plats utomhus vilket kan vara näst intill omöjligt om man kommer försent.

Eftersom vi idag haft morgonlöpning är vi nu lite sena ner till frukosten och jag ser på långt håll ett ledigt bord. Jag säger till Stefan att gå in och hämta mat så sätter jag mig så länge och paxar bordet.

Jag har så mycket fokus på bordet att jag inte riktigt ser vart jag sätter mina löptrötta fötter. Det är först när jag känner att jag sparkar till något som jag inser att det står en IKEA-barnstol och balanserar på kanten till bassängen. Men då är olyckan redan skedd. Barnstolen tippar över kanten och landar med ett stort plask i poolen. En kort tystnad uppstår och följs sedan av gapskratt från borden runt om. Pinsamt!

Jag skyndar mig att fiska upp stolen ur poolen medan en servitör skyndar fram och frågar om jag behöver en, för då skall han hämta en ny. Jag intygar att jag definitivt inte behöver någon och sätter mig och skäms vid bordet.

Några minuter senare kommer Stefan ut inifrån Lattjolajbanlådan lyckligt ovetandes om vad jag ställt till med. Bredvid mig stod den blöta barnstolen och droppade och jag försökte förklara scenen som nyss utspelats. Han verkade mest lättad över att det inte suttit ett barn i stolen.
- Men då skulle väl aldrig någon ställt den så dumt till, menade jag.

Till saken hör att hotellet är väldigt noga med rengöringen av barnstolarna. Efter varje användning rengörs de och själva sitsen platsas in. Så nu gav jag väl de stackars servitörerna merjobb.

Frukosten avslutades utan fler incidenter och vi fortsatte ner till stranden. Stefan som läste boken ”Omgiven av idioter” fortsatte referera från boken och berätta om de olika personlighetstyperna som är uppdelade i färgerna gul, grön, röd och blå. Den grundar sig på IPU-analys vilket jag själv gjort med jobbet och tycker är väldigt intressant. Problemet är nu bara att vi under semestern pratat mycket färger. Nu är du så där blå igen, nu tog din gula sida över igen osv. Tillslut såg vi allt i dessa färger och till våra stora lycka var soptunnorna på hotellområdet uppdelade enligt IPU.

När det närmar sig lunch går vi upp till en av våra två favoritrestauranger, Be Friend. Medan vi väntar på maten skriver Stefan något på sin telefon och sträcker över den till mig.
- Det är Bingo Rimer som sitter vid bordet bredvid.

Flera vänner hade redan hört av sig och meddelat att Bingo och hela hans moderna familj både på samma hotell som oss. Men vi hade inte sett skymten av dem. Men nu satt de här vid bordet intill, bara någon meter ifrån oss.
Bingo och hans barn från diverse förhållanden, ex-frun Katrin Zytomierska med sin nya man och barn, samt hennes syster med familj.
Vi sneglar lite försiktigt på bordsgrannarna och börjar äta av maten som precis kommit in.
Då börjar Katrin ha högläsning ur just boken ”Omgiven av idioter”. Då kan inte Stefan vara tyst längre och några minuter senare är diskussionen mellan våra bord i full gång. Inte var dag man äter lunch med kändisar och diskuterar personlighetstyper. De undrade om IPU-analysen och jag berättade hur vi gjort med jobbet.
En stund senare tackade Bingo för sig, tog på sig hatten, la upp högtalaren på axeln, körde igång musiken på hög volym och dansade loss.
Alla var vi rörande överens om att han var personlighetstyp gul. Knallgul!!!
Det blev en lunch vi sent skulle glömma.

På tal om lunch och thaimat så har jag flera gånger tänkt att jag skall gå en matlagningskurs när jag är i Thailand. Men det har liksom aldrig blivit av. Det har varit allt i från att jag tyckt att det varit för dyrt, tagit för mycket tid i anspråk, det har inte varit mat som jag gillar man får lära sig osv. Men nu växte en ny tanke fram.
Kunde jag be att få vara med i köket när min mat lagades. Så jag bad snällt på Be Friend. Det var inga problem, jag fick så gärna komma in i köket. Så när det var dags för min lunch att lagas var de och hämtade mig. Kokerskan kunde lite engelska och beskrev noggrant hur hon gjorde och vad hon la i. Jag filmade, fotograferade och dokumenterade för fullt och när maten var klar dricksade jag istället kokerskan för att jag fått vara med. Snabbt, billigt och jag fick lära mig precis den rätt jag ville.

Synd bara att jag kom på det så sent på resan, men två luncher han jag med innan vi åkte hem. Så nu skall det lagas thaimat hemma. Måste bara hitta bättre kastrull och de rätta ingredienserna.

Vi hann även med ännu en tur till favoritön Koh Kho Khao. Sol, bad och god mat i all enkelhet och med bara ett fåtal andra turister.
På vägen hem hade jag önskemål om att åka förbi Wat Suan Phai, ett Buddhisttempel vi tänkt besöka förra året, men blev hindrade av ett fruktansvärt ösregn. Nu gjorde vi ett nytt försök och svängde av huvudvägen någon kilometer upp i skogen. Det visade sig när vi kom fram att det inte fanns särskilt mycket att besöka. En thailändare och en munk stod och eldade löv när vi kom fram. Vi frågade om vi fick titta runt lite. Munken kunden ingen engelska och thailändaren lite. Vi fick gärna titta runt, men varnade oss för myggen. Malaria, sa de. Det var därför de eldade. Verkade konstigt tyckte jag, inte hört något om malaria här. Så vi tittade runt lite.
Den till början lite skygga munken som inte kunde engelska kom igång och kom efter oss med myggmedel. Vi tackade nej, ville inte ha någon hälsofarligt myggsprej på oss. Sekunden därpå fick Stefan ett myggbett så nu tror han att han kommer få malaria.
Jag är inte så oroad, tror de använde ordet malaria för att skrämma oss för myggen.
Munken lyckades förmedla både sitt namn och ålder och blev väldigt social. Hon kom nu springandes med en påse torkat bröd och tog med oss till en damm för att mata fiskar. 

Hann gick sedan fullständigt i spinn och tog med oss till en vacker vit Buddha uthuggen i sten omgiven av ett stort guldgrönt blad.

Kanske får de inte så mycket besökare hit? Var det egentligen inte detta templet jag tänkt på förra året?
Men munken jagade vidare genom området och visade växter. Med gester och ljud tror jag han försökte säga att det var fladdermössen som kommer hit efter mörkrets inbrott för att äta bladen.
Eftersom Stefan nu lyckats få ännu ett myggbett och nu definitivt fått malaria enligt honom själv, så tackade vi för oss och körde tillbaka mot tryggheten på Mai Khao Lak. Men vilket annorlunda tempelbesök och möte det blev.

Fredagen var vår sista dag och vi njöt av både morgonträning, sol och bad, massage och god mat.
Lunchen bjöd på ännu ett intressant möte. Det finns någon regel som säger att restaurangerna endast får ha en rad bord på stranden och detta endast fram till 6 januari. Militären gör täta kontroller och fotograferar och dokumenterar. Idag var det dags för spontanbesök igen och på Be Friend var de idag lite missnöjda med belysningen restaurangen hängt upp. Men en stund senare skrattade militären ihop med ena tjejen som driver restaurangen och ”min” kokerska. Stefan frågade om han fick ta en bild och det fick han. 

Tillsammans ägnade vi sedan en stund åt att förklara att det är det här turisterna vill ha. Äta till ljudet av vågskvalp och med sand mellan tårna.
Det slutade med att militären ville ha en bild på sig själv och Stefan.

Sista middagen intogs på Sharky Restaurang & Bar. Så god mat och ett sådant härligt gång som jobbar där. Thailändare och burmeser som servat oss och skojat med oss under våra 2 veckor hör. De har även utökat vårt ordförråd på både thailändska och burmesiska medan vi hjälpt dem med samma ord på både engelska, svenska och tyska.
När vi nu berättade att det var sista kvällen här ville en av ägarna tacka oss genom att ge oss en minneslykta som vi kunde sända upp. Lyktan skulle ge oss lycka och välgång samtidigt som det var ett minne för alla som fallit offer för tsunamikatastrofen.
Vi fick hjälp att få lyktan att stiga fint ut över havet och det blev en väldigt fin och minnesvärd stund som fick avsluta vår resa.

På natten till lördagen kom bussen och hämtade oss för vidare transport ner till Phukets flygplats.
Efter 12 timmars flygning hem och med inflygning över Habo var vi nu sugna på att få landa. Men det blev några varv över Göteborg innan vi kunde landa. För mycket snö på landningsbanan så de var tvungna att ploga först. Det kändes så overkligt när vi kom från värme och sol. Vi lämnade ett vitt Sverige och landade nu vinterlandskap. Så vackert.

Som alltid är det skönt att få komma hem och vi var så tacksamma för att vi hållt oss friska och pigga och kunnat njuta av 2 fantastiska veckor.
Efter en god natts sömn var det nu dags för nyårsafton. Medan Stefan åkte till jobbet för att avsluta den årliga inventeringen tog jag en powerwalk med grannen. Ovant med snöslask istället för sand runt fötterna.

Nyårsaftons kväll firades väldigt stillsamt på hemmaplan och vi njöt av lite god svensk julmat.
Vid 21:30 sade jetlagen sitt och vi beslöt oss för att gå och lägga oss. Det nya året kommer träda i kraft oavsett om vi är uppe och skålar in det eller ej.
Visserligen vaknade vi till vid 12-slaget när raketer ven runt vårt hus, men vi somnade snart om igen.

Idag var det dags för att jobba igen och som alltid är det kul att komma tillbaka och få träffa alla härliga kollegor igen.
Nu väntar några veckors hårt arbete för oss båda två. Men nu har vi vilat upp oss och vi har den stora förmånen att få lyfta mot nya äventyr redan om 5,5 vecka.

Stort tack till våra underbara grannar Jocke och Angelica som skött om vårt hus.
Och tack till er som följt oss på resan.
Stor kram till er alla!!!