Vilse i tysk jura-skog

Det blev inget stopp i Slovenien utan vi rullade upp mot Tyskland direkt. För att slippa köer ut ur Kroatien så startade vi från Baska tidigt på morgonen och hade sedan ett otroligt bra flyt i alla gränskontroller, tunnlar och bergspass. Lite trögt precis kring München ett litet tag, men det rullade på.

På tisdagseftermiddagen anlände vi till vår traditionella camping i Pielenhofen uppe i Regensburg. Detta lagom till att himmelen öppnade sig och värsta åskovädret drog in. Vi lyckades dock checka in och åkte sedan runt på campingen i ösregnet för att hitta en bra plats. Vi tyckte vi hittade en bra plats i den dåliga sikten, men satt kvar inne i husbilen och väntade ut ovädret. Stunden mellan blixt och knall var inte lång så åskan vara nära. När den lugnade sig något gick mannen ut och inspekterade platsen.

På flera håll hade vattensamlingar uppstått i den torra jorden, men vi verkade ha valt en bra plats. Så vi satte oss i husbilen, tog en öl och väntade ut regnet. Campingen ligger så vackert längs floden Naab, som är en biflod till Donau, men i ösregnet såg man inte mycket av floden trots att vi fått en plats med flodnära läge.

Ett meddelande med foto kom från min syster med familj som nu var hemma i Sverige igen. Deras nysådda slänt hade växt utan dess like i sommar, gräs och ogräs blandat med träden de satt. Mitt i bilden och allt ogräs stod min svåger Erik med grästrimmen i högsta hugg. Han försvann nästan i djungeln av ogräs. Stackarna, vilket jobb som väntade dem när de kom hem!

Åskan drog bort, men regnet dröjde sig kvar. Eftersom vi hade vattentanken full med kroatiskt vatten som vi tänkte byta ut mor färsk bergsvatten från Tyskland så bestämde vi oss för att duscha inne i husbilen. Campingens dusch kostade dessutom pengar.

Jag började och fullföljde duschningen utan problem. Så var det Stefans tur.

Jag befann mig i husbilens bakre del och höll på att klä på mig när jag tycker jag hör ett konstigt ljud. Regnet smattrar fortfarande mot taket och vi har musik på i främre delen av husbilen. Men jag tycker att jag hör ljudet av en grästrimmer. Först tänker jag att jag hör i syne, eller heter det kanske hör i höre? :-) Är det för att jag har bilden av Erik med grästrimmen på hornhinnan som jag hör detta ljud?

Så jag fortsätter att klä på mig och går sedan fram till husbilens främre del. Då hör jag att det är vår vattenpump som illvrålar. Detta utan att Stefan ens tar något vatten. Snabbt som tusan kollar jag att det finns vatten i tanken och den är fortfarande halvfull. Därefter stänger jag av pumpen och meddelar mannen vad som händer. Fullt intvålad och med schampo i håret får Stefan kliva ut ur duschen och börja justera pumpen, men hittar inget fel. Vi lyckas tillslut få den att inte skrika när vi inte tog vatten, utan bara när den gick och mannen kunde få duscha av sig all tvål.

Men något allvarligt fel på pumpen var det ju så det var bara att hoppas att den skulle orka tills vi kommer hem till Sverige. Grästrimmer-ljudet får kunde vi stå ut med så länge det kom vatten i alla fall.

Regnet drog bort och vi tog oss till campingens restaurang för den traditionella och årliga schnitzeln. Fantastisk god och förutom pommes så serverades den med en stor skål med olika sallader.

Vi sov gott på natten, svalt och tyst, och vaknade utvilade på onsdagsmorgonen. Regnet hade dragit bort men ett lätt molntäcke låg över Pielenhofen. Men det var över 20 grader varmt och luftfuktigheten var hög. Så vi bestämde oss för att chansa på att cykla de ca 16 km in till Regensburg och hoppades att regnet skulle hålla sig undan. För säkerhetsskull spände vi fast våra regnjackor på pakethållaren.

Av damen i receptionen hade vi fått en enkel karta som vi följde. Det fanns två vägar att cykla in till Regensburg. Antingen som följde man bifloden Naab hela vägen från campingen till stan. Eller så cyklade man först längs Naab och vek sedan av för att cykla längs Donau.

Den första sträckan längs Naab hade vi cyklat redan förra året så där var det inga problem att hitta. Bra och slät cykelväg med Naab på ena sidan och majs- och sädesfält på andra. När vi kom till den lilla byn Etterzhausen så fick vi göra ett val av cykelväg, så vi tog den längre via Donau. En vit skylt med grön text visade vägen och det stod Regensburg och med en bild på en grön cykel. Så vi följde den.

Upp i byn och damen i receptionen hade sagt, up, up, up när hon förklarat vägen. Vi såg en cykelskylt och följde den och cyklade uppåt. Vi fick till sist kliva av då vi inte orkade cykla mer. Vände oss och såg skylten, 25% lutning var det. Cykelvägen var även utmärk som Jura-walk och vi cyklade genom en tunnel och kom ut i skogen på andra sidan. Om det har med jura-tiden att göra och om även denna del av Tyskland har spår från jura-tiden har jag inte lyckats få svar på. Men växtligheten var så tät och det hördes alla möjliga konstiga ljud från skogen. Stefan tyckte det lät precis som dinosaurier.

Skylten med texten Regensburg och cykeln försvann, kvar fanns en vit skylt med en grön pil. Det måste ju var den vi skulle följa, eller? In i skogen, vägen blev till stig och ut igen längs en åker. Vägen var sämre här och sönderregnad efter gårdagens ösregn. Vi fick leda cyklarna och stigen tog oss ännu högre upp. Hur högt upp skulle vi? Kan detta verkligen vara cykelvägen till Regensburg?

Vi kom fram till en gård omgiven av majsfält och nu kunde vi höra en större väg på avstånd. Men ljudet kom från fel håll. Vi fortsatte och stigen blev till väg. Rätt som det var körde vi ut på en bro och under oss var en stor flerfilig motorväg. Av min enkla karta att döma så var detta motorvägen till Nürnberg. Vi var på väg åt helt fel håll! Hur kunde det bli så fel? Vart missade vi skylten med cykelvägen? Var inte de gröna pilarna något vi skulle följa?

Gammal orienterare som jag är så ger jag mig inte så lätt. Vi borde kunna ta oss till rätt väg ändå. Så vi vände tillbaka en kort bit och vek sedan ner en stig mellan majsåkrarna. Lerigt värre och vi var nära att köra omkull flera gånger i den branta nerförsbacken. In i skogen igen och vi kämpade upp för backar och sedan ner igen. Luftfuktigheten och den jobbiga terrängen gjorde oss svettiga och klabbiga och Regensburg och den efterlängtade hamburgaren där började kännas allt mer avlägsen. En halvlitersflaska vatten hade vi köpt i Etterzhausen och tur var väl det. Ett paket Dextrosol fanns också med i packningen. Alltid något. Vi körde på en stund till men utan att hitta några indiktioner på att vi var på rätt väg. Vi var djupt inne i tät skog och vi kunde höra ljdet från en massa djur inne i skogen. Örnars skrik hördes ovan trädkronorna och i en uppförsbacke kom en hjort utfarandes ur skogen i hög hastighet. Tur det inte var i nerförsbacka, för då hade vi inte haft en chans att stanna.

Vad gör vi? Dags att slå på mobildata på telefonen bestämde vi. Men när vi tog fram telefonen hade vi ingen täckning. Att fortsätta kändes inte rätt. Vi var helt vilse mitt inte i jura-skogen. Eller vilse och vilse, vi visste vilken väg vi kommit, så hem skulle vi nog kunna hitta.

Men så kom jag på att vi hade ju runkeepern igång. Där kunde vi se hur vi cyklat även om vi inte hade kartan laddad. Där fick vi en bild av hur vi cyklat och hur fel vi kommit. Även om vi var på mer rätt väg nu så skulle det bli svårt att hitta rätt. Så vi vände om och följde samma väg tillbaka. När vi kom till en korsning där vi tidigare kommit från en mindre stig och ut på en större så gjorde vi en chansning och fortsatte på den stora. Enligt runkeepern verkade det logiskt och det visade sig snart vara ett bra val. Vi sparade ett par kilometer och mycket upp och ner på detta. Och strax därpå var vi nere i Etterzhausen igen. 

Vad gör vi nu? Genomsvetta var vi inte jättesugna att åka och sätta oss på restaurang, men när vi kom ur skogen så kom solen fram och med den torrare luft, så vi torkade till.

Efter lite letande i byn hittade vi skylten till Regensburg. Vi skulle bara cyklat upp för en relativt liten backe och sedan svängt. Cykelskylten vi följt hade varit svart såg vi nu. Den ledde till en annan by och vi hade sedan hamnat in på en av vandringslederna, och dessa gick INTE till Regensburg.

Nu var valet enkelt. Vi körde på in till Regensburg, nu var cykelvägen slätt. Så efter en omväg på 10 km i tuff terräng var vi äntligen på rätt väg. Högt ovan våra huvuden reste sig en bergvägg med skog. Någonstans där upp och inne i djupaste skogen hade vi varit.
Nu gick det fort fram och vi kom snart fram till Donau och tog oss över floden via en bro. Framför oss kunde vi se floden Naab ansluta till Donau från vänster och hur de sedan rann sida vid sida in mot Regensburg. 

Vi följde Donau hela vägen in till city och parkerade på torget framför ”Hans im Glück” där vi ätit förra året. Aldrig har väl en hamburgare och en öl varit så välförtjänt och smakat så gott som då. Att vi hade grus och lera upp till knäna var inget vi brydde oss om.

Besöker ni någon gång Regensburg kan jag rekommendera denna minst sagt speciella restaurang. Här finns hamburgare för köttälskare, vegetarianer och veganer och med olika tillbehör och egna såser och dressingar. Inredningen är också minst sagt speciell.

Mätta och belåtna blev det en tur på stan där vi i inredningsbutiken Butlers hittade en stor köksbänk/köksö som hade passat klockrent i vårt kök. Men det var inte riktigt läge att ta den med på cykeln även om vi nu visste vägen. Kanske inte heller få med den hem i husbilen.
Det blev även ett besök i den mäktiga domen även om vi besökte den förra året.

På hemvägen valde vi den lite närmre cykelvägen längs Naab, en liten felkörning innan vi hittade ut ur Regensburg, men den var en bagatell jämfört med förmiddagens.

Med 4,5 mils cykling i benen anlände vi till campingen mycket nöjda med dagen. Allt gick ju bra till sist. Och så mycket spännande natur vi fått se som vi annars missat. Och så mycket träning vi fått. Tur var väl det för på torsdagen väntade 70 mils stillasittande längs tysk motorväg. Bortsett från en liten kö kring ett vägarbete hade vi bra flyt och kom upp till Rostock tidigare än vi vågat hoppas på.


När vi anlände med båten för snart 4 veckor sedan hade jag sett en ställplats längs inloppet till hamnen. Jag hade sedan dess kollat upp den och vi styrde nu kosan mot denna som låg längs ut på en udde i den lilla byn Warnermünde. Lite trixigt att ta sig ut och flera husbilar fanns redan på plats men vi rymdes utan problem. Ställplatsen i sig var inget speciellt, men att sitta ute och äta medan gigantiska båtar passerade mindre än 100 m ifrån oss i inloppet till Rostock hamn var mäktigt.
Vår vattenpumpade hade nu bytt ljud till en lägre tonart. Kanske var den på väg att laga sig själv.

När vi ätit tog vi cyklarna in till byn som var så mysig och full av restauranger, butiker och hamnar. 

En bred sandstrand som fortsatte kilometer efter kilometer fanns nedanför byn. Så synd att vi hade färja bokad hem imorgon för här hade vi kunnat stanna några dagar.

En stor färja från TT-Line var precis på väg in och synen av den bland sanddynorna var svår att få grepp om, verkade nästan orimlig.

Fredag morgon var det dags för shopping på Calles och jag tyckte när jag tvättade händerna för att sätta i linserna att trycket i kranen var lite klent. När vi kom fram till Calles och skulle äta lite frukost kom inget vatten alls. Pumpen jobbade men lät som en apprat som går på ett batteri som sjunger på sista valsen. Dags för plan B – reservdunken vi tappat upp i Regensburg. Och vilken tur att det var resans sista dag.

Med bilen fylld med öl och vin tog vi sedan färjan upp till Gedser udde i Danmark och via bron vidare hem till Sverige. Det var både skönt och ovant att vara hemma igen. Men visst kunde jag lätt varit borta några veckor till. Tiden går ju så fort när man är borta. Men vi har haft 4 fantastiska veckor och har haft otroligt tur med allt under de 451 milen vi färdats.

Stefans första prio på lördag morgon var att hitta en ny pump. Så efter en snabb tur till Erikssons husbilar i Stenstorp så kom han hem igen med en ny pump. Att byta den visade sig inte heller vara så svårt, vilket var fantastiskt bra.
Så redan lördag kväll kände vi oss redo att dra igen, men vi höll oss hemma. Tvätt och tömning och städning av husbilen väntade. Liksom att försöka komma i någon form av jobb-mode igen.

Jag har nu överlevt min första jobbdag och funderar över vart tiden tagit vägen. Kan jag verkligen varit borta 4 veckor?!? Hjärnan jobbar redan på högvarv med nya semesterplaner, både korta och lång, vi får se vart det bär av här näst...och när...

//Marit