Tillbaka under (kork)eken

Känslan när vi från inlandet går igenom den långa tunneln genom berget och kommer ut igen med Medelhavet nedanför, den är magisk. Sedan följa kustvägen ovan de små mysiga byarna längs Makarska rivieran. Gamla hus, mysiga små hamnar och badvikar med kristallklart turkost vatten. 

När klostrets kyrktorn dyker upp vet vi att vi är nära. I höjd med den dalmatinermönstrade busskuren är det dags att svänga av kustvägen ner på den lilla enkelriktade gatan ner mot havet innan vi viker vänster bort mot campingen. 

Höga palmer skiljer vägen från den lilla hamnen och på andra sida blommade oleander i både rött, rosa och vitt. 

Sista biten trängs vi med badgäster som passerar mellan stranden upp till baren och de enkla souvenirbutikerna. 

Att komma tillbaka till Zaostrog kändes som att komma hem. Det är inte ofta vi bokar plats här nere i Kroatien, men i Zaostrog gör vi det. Vi har två platser vi gillar här och i år hade vi bokat platsen under den stora eken med närhet till havet och underbar utsikt. 

Campingen har generösa platser som varvas med olivträd och blommande buskar och krukor. I rabatterna massa vackra blommor. Hittade vår typiska julblomma amaryllis växande i rabatten intill disken. Så fin med allt sitt bladverk, så är vi ju inte vana att se den. 

  

I den lilla byn var allt sig likt. Trots att byn är populär så är den fortfarande pittoresk och mysig. När vi gick bort till favoritrestaurangen Bracera för att boka bord fick vi i vanlig ordning en välkomstsnaps. Vi är efter alla år här väl bekanta med ägarna. 

På onsdagskvällen intog vi en god måltid med grillad havsabborre. 

Förra årets rutin med att springa upp till utegymmet fortsatte även i år. Från att förra året ha med oss en vattenflaska och en liten högtalare så utökades i år packningen med ett TRX-band för att kunna göra fler övningar. 

Enligt tradition startar den knappa kilometers löpningen till tonerna av Ghost’s Centotaph. Då kommer semesterkänslan på riktigt. Genom byn, förbi Bracera där ägarna vinkar glatt för att sedan ta den branta backen upp till utegymmet. Där utövas sedan ett strykeövningspass med underbar utsikt över adriatiska havet och öarna utanför. 

Sedan löpning hem igen. 

Vår tid i Zaostrog handlade mycket om att varva ner. Vi har haft lugna och sköna dagar utanför husbilen i skuggan från eken. Njutit av att bara vara. 

Vi åker 230 mil för att få skugga säger Stefan varje år. 

Men det är ju så mycket mer än så. Jag som är frusen av mig älskar de ljumna men mörka kvällarna. 

Sol och bad och några turer med SUP har det också blivit. Bäst är stranden en bit bort från campingen. Där är det lugnare och vattnet kristallklart. 

Redan kväll två hörde vi ugglorna hoa. Ni som har känt mig sedan länge känner ju till min fobi för ugglor. Det tog många års semestrar i Kroatien innan vi förstod att det pipande ljudet på kvällarna inte kom från nån sjöfågel utan en liten uggla kallad dvärguv, scopes owl som den heter på engelska. Det tog sedan några år ytterligare  innan vi fick syn på den och då även boet då den häckade mitt på turist gatan på Ön Krk. Till min stora överraskning lyckades jag då få några perfekta foton på den lilla ugglan. Se det inlägget här: Grand finale

2019 hade vi turen att hitta ett bo här i Zaostrog och då i den gamla eken. Sedan dess har vi bara sett dem flyga men inte sett boet. 

Under vår tid nu så har vi spanat och spanat. Sett dem flyga in och ut ur vår ek men inte hittat boet. 

För mig är dessa små ugglor bra terapi. De är bara 20 cm höga och det är lite skräckblandad förtjusning att se dem. 

När vi kom till Zaostrog var vi den enda svenskarna på campingen. Medan veckan gick så rullade fler och fler svenskar in här. Vi såg även en ökning av tjecker och polacker, men framförallt av engelsmän vad nu det beror på. Att köra ända hit på hysteriska motorvägar sittandes på fel sida är imponerade. 

För första gången någonsin när vi varit här blev campingen full och ekipage fick vända. Det är ovanligt så här tidigt på säsongen. 

Vi har även hunnit med att fira midsommar här i Zaostrog. Vi har här skapat vår egen midsommartradition med midsommarlunch, lite spel och sedan hämta pizza på kvällen. 

Av några svenskar hade vi blivit inbjudna till långbord klockan 18. 

Men dels kände vi att vi äter hellre vår midsommarmat till lunch. Och vi pratar hellre med andra nationaliteter. Svenskar har vi nog med hemma. 

Så vi dukade upp vår midsommarlunch under markisen och njöt av svensk färskpotatis, sill, köttbullar, snaps mm. 

Eftermiddagen och kvällen bjöd sedan på massa roliga samtal med andra på campingen. Efter att ha tvättat av vår framruta ren från insekter erbjöd Stefan detsamma hos den äldre tjecken bakom oss. Han var så tacksam och kom sedan och visade en påse med konstiga isbitar. Det visade sig vara hagel som kommit några dagar innan vi kom. 

Tack och lov att vi inte var här då tänkte jag. De var större än golfbollar. 

Våra österrikiska grannar en bit bort kom sedan förbi med en skål gulaschsoppa. Häromdagen när de lagade mat hade jag pratat med dem om vad de lagade. Eftersom jag visat intresse för deras mat så ville de nu bjuda. 

Vi var visserligen proppmätta sedan midsommarlunchen men slevade glatt i oss den goda gulaschen. 

För att inte upplevas som allt för trista så gick vi bort till det svenska långbordet och sa hej. 4 ekipage hade samlats med sill, nubbe och jordgubbar och sjöng svenska snapsvisor. 

Vi hämtade vår pizza och njöt för oss själva. Skymningen kom och ny jakt på var ugglorna hade sitt bo påbörjades. Än var det inte mörkt utan vi kunde se trädets konturer. Det dröjde inte länge innan vi såg den första ugglan komma flygande. Vi fick snart sällskap av ett yngre par tyskar vi pratat men del med. Tillsammans stod vi och spanade upp i himmeln tills nacken värkte. 

Så vad gjorde ni på midsommarafton? Jo vi stod och stirrade på en 560 år gammal ek. 

Ett äldre holländskt par anslöt. De undrade naturligtvis vad vi tittade på. Trodde vi beundrade stjärnhimmeln. Vi förklarade snabbt och strax därpå kom en uggla tillbaka igen. Den satte sig på en gren och strax därpå hoppade den rask ner i ett hål i en avkapad gren. 

Jag var lyrisk. Vi hade hittat boet!! Efter det såg vi dem gång på gång flyga in och ut. Hålet var rejält högt upp i trädet men precis ovan vår markis. (röda pilen)

Detta förklarade många saker. Som att det på kvällar och nätter trillar ner små grenar och skräp från trädet. Och varför det varje morgon var massa fågelbajs på våra SUP:ar. Förlåt koltrasten som jag falsk anklagat för detta. 

Fotbollsstämning råder i byn, framförallt när Kroatien spelar. Men på lördagskvällen samlades alla svenskar på vid strandbaren för att se fotboll. Men vad hjälpte flaggor, glada tillrop och gula tröjor. Holland var starkare.

Imorgon bitti rullar vi vidare söderut mot halvön Pelješac. Där har vi en vecka obokad och hoppas besöka några fler favoriter vi har här i Kroation.

Semesterkänsla

2026 har börjat på ett bra men mycket annorlunda sätt. 15 januari jobbade jag min sista dag inom Region Jönköpings län. Efter dryga 21 år inom regionen och efter att hela mitt yrkesliv varit anställd så blev jag nu egenföretagare med mitt egna bolag. 

Efter 2 veckors skidåkning i Österrike väntade en lugn februari med uppladdning för vad som komma skulle. 

Grundtanken med mitt bolag var att min huvudsakliga sysselsättning skulle komma från uppdrag från certifieringsföretaget Qvalify där jag skulle revidera miljö och kvalitet. 

Från början av mars gick jag igång fullt ut som revisor och vilken vår det har varit. Mars och april bjöd på många olika uppdrag, en hel del resor, spännande möten och lärorika uppdrag. Jag växte i min roll och i mitt uppdrag. 

Jag insåg snabbt att utmaningen låg inte i själva revisionen utan den kom i allt det administrativa med bokföring, moms mm. 

Att kunna ge sig själv lön första gången blev snarare en ångestladdad uppgift när den borde varit glädjefull. Hur ska man registrera allt och göra allt som Skatteverket kräver och på rätt sätt? 

Men med lite hjälp lärde jag mig det till slut också och kunde känna glädje i en bra vår och att faktiskt kunna plocka lön från ett nystartat bolag. 

Maj blev en lugnare månad då jag inte hade så mycket uppdrag, så då passade jag på att bredda min kompetens inom metallindustri. Det kommer ge mig mer blandning på mina uppdrag till hösten. 

Summa summarium. Det har varit en fantastisk vår på många sätt. Så nöjd med mitt nya liv och jobb. Men också anpassning till ett helt nytt sätt att jobba. Att inte ha ett kontor att åka till varje dag har varit superskönt. Men också ovant att faktiskt ha ”lediga” dagar under en normal arbetsvecka. 

Så det var enbart positiva saker som kom av mitt jobb-byte. Tills det var dags för semester. Jag insåg då att jag inte fick den där riktigt sköna semesterkänslan. Allt stim på jobbet inför att vara borta 4 veckor och sedan känslan när man stämplar ut och går hem, det fanns inte längre. 

Så semesterkänslan ville inte infinna sig riktigt. 

Jag började fundera på min vår och över om jag känt att jag över huvudtaget jobbat. 

Jag har ju mest åkt runt till diverse företag och frågat hur de jobbar och hur det går för dem och haft förmånen att få tycka till om det gör det tillräckligt bra eller inte. 

Nu vet jag ju att jag har slitit och jobbar hårt den här våren, men mitt nya jobb känns väldigt bra. Det ger mig massa positiv energi och även om jag är trött när jag kommer hem så är jag glad. 

Så skit samma om inte semesterkänslan ville komma. Jag har ju haft en glassig vår på många sätt och iväg på semester kom vi i torsdags morse. 

Bra flyt ner genom Sverige och Danmark och strax innan klockan 16 i torsdags så hade vi tysk motorväg under däcken. Skonade från köer så matade vi mil. När vi framåt 21 tänkte stanna för natten var varenda mack och rastplats fulla med lastbilar så vi höll i fram till klockan tio på kvällen innan vi parkerade på en ställplats vi kände till. Då med imponerande 108 mil i ryggen. 

Efter en skön natts sömn så vaknade vi till en mulen morgon med duggregn. Passerade ett regnigt Bayern och tunga moln dolde de vackra bergstopparna i Österrike. När vi närmade oss Slovenien klarnade det upp och redan strax innan 18 parkerade vi intill berget Pohorje i Maribor. 

Det blev en härlig kväll på en enkel parkering vid bergets fot där vi studerade alla som kom ner för berget till fots, via cykel eller skrikandes i rodelbanan. 

Vi avnjöt en kall Lasko som Stefan bytt till sig på en mack när vi tankade. Den slovenska killen bakom disken hade blivit så exalterad när han såg vi var från Sverige och undrat om vi hade några svenska öl med oss. 

I vår välfyllda kyl med både mat och öl hade vi lyckats gräva fram en styck Mariestad. Mannen i kassan blev överlycklig och vi fick en slovensk öl tillbaka. 

Det var en ljummen kväll och vi satt ute och åt på en italiensk restaurang vid liftstationen.  

På lördagen fortsatte resan ner mot Kroatien. Redan 9:30 passerade vi gränsen och hade siktet inställt på en för oss ny camping en bit från kusten i höjd med Zadar. Via Facebook hade jag fått tips om platsen och vi tyckte det kunde bli ett bra stopp. 

Vad vi inte visste var hur liten och smal vägen dit var på slutet. Eller hur brant sista backen in mot campingen var. 

Men väl där så var det värt mödan. En lugn och fin naturcamping intill floden Zrmanja. Grönska, vattenfall och dammar omringade campingen. 

Vatten leddes genom restaurangen via kanaler. Grodor kväkte i vassen och fiskar lekte i det klara vattnet. Vi var verkligen mitt ute i ingenstans. Ingen by, inga lampor. Endast campingen, en restaurang och en kanotuthyrning. 

Ett svalkande dopp efter lunch gjorde susen i våra reströtta kroppar. Om vi ska klaga på något på detta vackra ställe så var det väl temperaturen på vattnet. Jag hade gärna simmat bort till fallen, men jag vågade inte. Det var för kallt. Till nästa år blir det nog två nätter här och en tur på SUP:en. 

På kvällen hade vi tänkt testa campingens restaurang som låg så fint intill vattenfallen. Men tyvärr stängde köket redan 19:30. 

Så vi gick till restaurangen som låg precis intill campingen. Den såg fin ut men vi undrade ju hur ens något kunde överleva här ute mitt i ingenstans. 

Vi chansade och blev serverade en jättegod måltid omgivna av agaveplantor, klättrande passionsfruktsrankor och andra exotiska växter. 

Vi somnade gott till bruset av fallen och nu på söndagsmorgonen var det dags att rulla vidare mot vår absoluta favorit här i Kroatien, den lilla byn Zaostrog. För att vara på den säkra sidan så har vi i år bokat favoritplatsen under eken. Med lite tur häckar ugglorna i trädet ovanför vår plats. Om det inte varit för vår bokning hade vi nog blivit kvar här hos grodorna en natt till. Men nu väntade ugglorna på oss. Skräckblandad förtjusning för mig som har uggelfobi. 

Fortsättning följer...